capstantia

Sigrid och Iván flyttar in i de nya ateljévåningen på Rue de l'Université på senhösten 1926. Isaac kommer till Paris för att fira julen och då inreder de också en våningen med nya möbler. Isaac var mån om att Sigrid skulle trivas i Paris och känna sig hemma i en trygg miljö. Han gav henne tre månadshyror för lägenheten, något som kan ses gentilt, men som ju också betydde att han inte tänkte återvända än på några månader.

I februari 1927 skulle den nybildade Unionalen, med modernistiska konstnärer från de nordiska länderna, ha sin första utställning på Liljevalchs i Stockholm. Isaac skulle delta, men tvingades av yttre omständigheter att avstå. Dessa "yttre omständigheter" kunde härledas till den osämja, som redan fanns i gruppen Falangen. När Isaac inte fick vara med, så svarade han som tidigare med att ordna sin egen utställning på Svensk-Franska galleriet.

Flera vederhäftiga källor hävdar att också Sigrid Hjertén ställde ut några målningar på Unionalens utställning. Men hon finns inte med Liljevalchs utställningskatatog, så hon måste ha kommit till i sista momangen. Hon ska bland annat ha ställt ut sin målning av Kocken på Le Dôme och ett landskap från Cervo. Isaac hade besökt utställningen och rapporterade till Sigrid i Paris - både från den och från vernissagefesten på Royal, där utställningens beskyddare Prins Eugen höll tal.

Den uppmärksamme kritikern Karl Asplund konstaterar att Matisse-eleverna är de enda, som har utmärkt sig det här seklet. Men han tillade, att de som i sin ungdom stod för det radikala, nu hade mognat och etablerat sig: Mycket har blivit naturalistisk konst med virtuos skicklighet.

Isaac reste till Stockholm igen efter att firat julen i Paris. Nu skulle han själv få känna på att vara ensam, eftersom Bojans dåvarande tidning Eva hade lags ner och hon själv hade flyttat till Paris. Något som blev upprinnelsen till den äktenskapskris som följde.

Utan Isaacs vetskap hade Bojan sökt upp Sigrid, som anade vad som var i görningen. När Bojan stod i dörrhålet satte hon sig ned vid ett bord och började lägga en patiens - kanske kunde hon med kortens hjälp sia om vad som skulle hända? Hon blev inte förvånad när Bojan berättade om hennes förhållande med Isaac. Det var inte första gången och det betydde för stunden inget för Sigrid, eftersom Isaac alltid kom tillbaka.

Bojan frågade Sigrid flera gånger om inte Isaac hade talat med henne, som han hade lovat: Jag ska försöka ordna det för oss, hade han sagt. Bojan var riktigt uppretad när hon skrev till Isaac. Hon anklagar honom för att ljuga och slingra sig för att tillfredsställa sina egna erotiska behov... Jag tycker jag förtjänar ärlighet åtminstone och inte enbart göras löjlig (sagt av en kvinna som hade gått bakom ryggen på Sigrid i flera år).

Nu följde en kaskad av brev med hårda ord mellan Paris och Stockholm. Triangeldramat mellan Isaac, Bojan och Sigrid var nu i full gång. Sigrid hade tagit Isaacs långvariga förhållande med Bojan hårdare än vad hon visade utåt.

Sigrid skriver i ett brev till Isaac: Alltid älskade Do-Do. Jag hade trott att jag skulle vänta med att tala med dig men varje dag blir det värre för mig. När jag vaknar på morgnarna vill alla inälvor spys ut ur mig av avsky och äckel. Du vet att jag var så söt emot Bojan... men efter allt det hon gjort med mig, har jag gripits av sådan fysisk illamående, att det är oöverstigligt. Hon säger till mig att hon aldrig från början tyckt om dig och att det var du som har sprungit efter henne. 

Det stämmer inte med Isaacs version. Sigrid forsätter: När jag nu lägger ihop vad du och vad hon har sagt så har hon sålt sig till vad hon tror är ett äktenskapslöfte... hennes ord var tydliga.

Isaac hade på hösten arbetat med  scenografi och kostymer för en trippelföreställning på Operan. Man hade beslutat att framföra två baletter - Pulcinella och Eldfågen tillsammans med operan På Sicilien i en helaftonsföreställning som skulle ha premiär den 29 januari 1927.

Innehållsmässigt har de här styckena föga gemensamt, om man inte ser kärlek som ett ledmotiv - den passionerat tragiska På Sicilien, den okomplicerat naiva Pulcinella och den oerotiskt medmänskliga Eldfågeln.

Kritikerna var i det stora hela positiva. Isaac fick inkassera mycket beröm för sin scenografin, speciellt för Eldfågeln. Han rosades också för det konstnärliga samspelet mellan dekor och ljus, medan man ansåg att kostymerna var alltför mångfärgade, även om de var för sig var utmärkta.

Eftersom Isaac tydligen saknade både vett och mod att rannsaka sig själv, så hjälpte Sigrid honom på traven i sina kommande brev, där hon också visar sina egna känslor:

Jag orkar inte med detta, mer än trehundrasextiofem gånger om året med erotik... Det gick ju an när jag var på avstånd från den klass av kvinnor som du tycker om att frekventera - pigor... Du är som du är. Jag är som jag är, men eftersom mina bästa förnimmelser dör i ett förhållande där det inte finns något gensvar, och det är länge sedan det tog slut, så vill jag ha frihet att göra som jag vill, alldeles som du. Så kan allt bli vid det gamla utom att jag kan ju som Bojan föreslog sätta din säng i övre våningen. Den står i mitt rum nu, men det beror på ditt svar om jag ska flytta upp den. Din alltid tillgivna Flud.

PS. Jag glömde alldeles bort att hon sade "att om jag inte vill gå min väg och lämna henne min plats så var det slut mellan er; det kunde Sigrid väl förstå, och hon ville inte mera se dig för du hade inte burit dig åt som en gentleman"... När jag vägrade henne att skiljas sade hon att jag bara ville roffa åt mig allting för egen räkning. Jag känner mig nästan som en inbrottstjuv mitt eget hem...

Isaac hade fullt upp med skisserna till En midsommarnattsdröm - hans första arbete åt Dramaten, då han fick och läste Sigrids senaste brev. I sitt svar till henne framställde han sig som något av en martyr, efter att ha gjort slut med Bojan, och menat på att det var hon som sprang efter honom:

Det var nära ögat att jag hade rivit sönder skisshelvetet och gett fan i alltihop. Jag har ju alltid varit en slöfock. Lat och utan konstintresse, druckit, levt rövare och försummat både dig och min familj och din familj, aldrig velat arbeta för att tjäna etc. Men jag ska bättra mig, jag ska bli som andra, så blir alla nöjda. Jag orkar inte försvara mig!

Isaac hade sett fram emot att komma till Paris för att träffa familjen och inspektera den nya ateljévåningen. Han hade i ett brev vädjat till Sigrid: Ska du ta emot mig med kallt hjärta och kalla ögon? Jag behöver värme och vill ge värme, annars ger jag fan i allting.

Sigrid berättar för Isaac om en fest på Maison Watteau, där hon hade suttit i knät och hånglat med deras gemensamme vän Per Krogh. Det fick fart på den svartsjuke Isaac som omgående och reste till Paris, efter att ha skickat sitt svarsbrev till Sigrid: Läst dina brev, kysst dem, glatt mig åt dem, plågats av dem, förskräckts, lugnats? Förskräck mig icke igen!! Med miljoner smekningar, din Do-Do.

Det verkar som att Sigrid och Isaac fann varandra igen ganska snart. Dock inte på det erotiska planet, utan i konsten - som kamrater och målare, som stöttade och entusiasmerade varandra - som tidigare, när de var yngre. Ingen av dem hade målat på länge, Isaac hade haft fullt med sina scenografier och Sigrid hade inte haft lust på grund av sin ensamhet och nedstämdhet.

Nu dammade de av sin Renault och for ut på en lång målarresa söderut, tillsammans med Iván. Han hade nu också fått upp ögonen för måleriet, något som Sigrid inte var så förtjust i men hade accepterat. Egentligen hade hon velat att han gjorde sin karriär inom musiken.

Deras första egentliga stopp sker i den anrika lilla staden Le Puy på det högt belägna Centralmassivet i sydöstra Frankrike. Men redan innan de kom dit hade de stannat till då och då, där något motiv hade tilltalat dem.

De tecknade och målade i akvarell eller gouache. Ibland på plats och ibland när de tagit på något värdshus. Oljemålning fick vänta tills de var tillbaka i sin ateljé i Paris. Oljefärger var kladdiga, torkade långsamt och var därför inte lämpade för en målarresa med bil.

De stannar i Le Puy några dagar och målar i omgivningarna. Isaac målar mest impressionistiska naturmotiv. Medan Sigrid gärna också ville ha med människor - olika karaktärer - i sina motiv. Kanske var det just i Le Puy som hon skildrade de franska bönderna på ett café med stor inlevelse?

Sigrid hade tagit för vana att skriva om det platser de möter under sina resor. Och ibland köpte hon också svartvita vykort för att minnas bättre i sina kommande målningar. Ibland gjorde hon också noteringar om vilka färger hon såg. Om landskapet vid Le Puy skriver hon: 

Vi har stannat vår gamla renaultbil på branten av sluttningen som strax ska föra oss ned i den stad av cavagrått och brunt och tegel, som i kvällssolen glimmar som en monstrans med ädelstenar mot en himmel, som fortsätter i bergskammarnas onduleringar i smala mer kompakta stiliserade former än på målat porslin.

Sigrid kände sedan tidigare väl till målat porslin. Hon hade ju målat och ställt ut både fat och skålar på Liljevalchs redan 1918. Hon var också  en stor beundrare av målat italienskt och kinesiskt porslin.

Resan gick vidare genom det bördiga Provence. Ett område som sträcker sig från floden Rhône i väster och Alperna i öster - och söderut är gränsen det azurblå Medelhavet. Här skulle man stanna bilen ibland för att anvnjuta den vackra naturen och det kulinariska provensala köket.

Det fanns gott om spännande motiv för hungriga målare. Knotiga olivträd, mullbärsträd och järnek. Börjande lila lavendelfält och den röda jorden. Apelsiner, citroner och druvor. Här finns också det magiska ljuset, som alla konstnärer pratar om. Och det är ingen tillfällighet att många av de stora målarna, som Renoir, Cézanne, Matisse, Picasso och Chagall, fastnade i de här trakterna. Och nu var det Grünewalds som stod på tur, om än bara på genomresa.

Efte att ha gjort ett gästspel in i Italien följde de troligen kustremsan på Rivieran då de bilade vidare till kuststaden Toulon knappt fem mil från Marseille. Här skulle bo en längre tid på den hyrda lantgården Villa Colliniere för att måla och att njuta av landskapet. Här fanns ett rikligt utbud av motiv - i hamnen, på stränderna och i de gamla stadsdelarna. Även det höga berget Mount Faron bakom staden kunde inspirera en målare.

Men kanske framför allt, så fick Sigrid och Isaac här en tid för återhämtning efter det äktenskapliga krisen. Sigrid, som hade längtat efter ett familjeliv i Paris tillsammans med sin make, hade blivit så besviken då Isaac hittills hade tillbringat sin mesta tid i Stockholm. Äntligen fick de nu vara tillsammans i hela två månader. Försonas och försöka hitta tillbaks till den relation de hade när de var yngre. Att bli ett team igen,som höll ihop mot all avundsjuka och trakasserier.

Efter hemkomsten från den långa turnén på Rivieran väntade nya uppdrag för Isaac, bland annat en stor komposition för en vägg i styrelserummet för Svenska Tändsticksaktiebolaget (Tändstickspalatset).

Det var den svenske finansmannen Ivan Kreuger, som genom arkitekten hade beställt det arton meter långa verket, och Isaac hade bara sex veckor på sig. Man föreslog Isaac att få sitt arvode i tändsticksaktier, men Sigrid anade ugglor i mossen, så Isaac ville ha betalt i reda pengar.

Sigrids magkänsla och näsa för affärer hade än en gång visat hennes ekonomiska sinnelag - de erbjudna aktierna i Kreugers imperium blev efter några år knappast värda mer än vad papperet kostade.

I slutet av 1927 slog det nya brasseriet La Coupole upp sina dörrar på Boulevard du Montparnasse. En solklar konkurrent till de befintliga Le Dôme, La Rotonde och La Select i samma grannskap. De två som öppnade det här stället hade fått sparken från Le Dôme och hade då beslutat sig för överglänsa sin tidigare arbetsgivare.

Resultatet blev en magnifik Art Déco-inspirerad amercan bar med plats för femhundra gäster. Det skulle snabbt bli innestället för Paris kulturella elit. All inredning var skräddarsydd och pelarna som bar upp kupolen hade prytts med målningar av Montparnasses tjugo bästa målare. Isaac Grünewald hade blivit tilldelad två pelare, och det var inte dåligt i den stenhårda konkurrensen.

Ett annan bevis på att Isaac var att räkna med, i den hårda konkurrensen bland målarna i Paris under Les Années Folles, var att han räknades till den celebra gruppen L’École de Paris (Paris-skolan), där många kända 1920-talskonstnärer ingick. Det var en krets med främst konstnärer som hade immigrerat till Paris och Montparnasse, och som hade bidragit till att staden blev känd som konstens huvudstad (oavsett konstrikting). Här fanns namn som Picasso, Pascin, Chagall, Mondrian, Foujita, Miro, Modigliani och paret Delaunay.

Förutom Isaac var Nils Dardel vid den här tiden den ende från Sverige, som kunde stoltsera med att tillhöra den informella gruppen L’École de Paris. Då ska man veta, att i mitten av 1920-talet beräknade man att det fanns omkring sjuttiotusen målare och skulptörer i Montmatre och Montparnasse.

1928 fick Isaac förmånen att ställa ut sina målningar på.det anrika Galerie Bernheim-Jeune i Paris. Ett galleri som hade sina anor från mitten av 1800-talet och som visat målningar av storheter som såväl Delacroix, Corot och Courbert, som Cezanne, Matisse, Bonnard... Isaac ställde ut ett femtiotal målningar, och bland dessa en del förlagor till sina scenografier.

I samband med utställningen hade välkände kritikern André Warnod gett ut en skrift, där han introducerade den relativt okände Grünewald för publiken. Han skrev om hur svenska konstnärer hade vurmat för Paris, i sin utveckling, under lång tid, och han lovordade Isaac för hans scenografiska bilder. Han till och med såg fram emot att få se hans scenografier på teatrar i Paris.

På våren 1928 hade Sigrid en svår period. Hon skriver till Isaac om sin ensamhet och hur tråkigt hon hade det när han var i Stockholm: Jag har så tråkigt när Du är borta att jag inte vill stiga upp om morgnarna... så fortsatte Sigrid att berätta om livet i Paris. Hela brevet bestod av en rad osammanhängande  fraser, som tydde på att hon inte mådde så bra:

Jag har förnissat hela Grate (Isaacs målning av Erik Grates fru). Man kan inte känna igen den. Den var så inslagen så när jag förnissat ett stycke såg det andra ut som ett stycke plank... Bankdirektör Rydbeck var på balen men han kan väl aldrig gå och köpa hela huset heller åt Gösta Olsson? Det vore hemskt... Jag har varit riktigt dålig alltsedan lilla Dodo reste, nu ska skall jag i alla fall börja jobba litet får se om det känns bättre... Nu har jag ställt upp ett nature morte i ateljén som kan bli snyggt. Sen skall ja ta modell också...

Sigrid hade aldrig ställt ut sina målningar i Paris. Kanske berodde det på att Isaac tog för stor plats, eller att hon hade förlorat sitt självförtroende av den bistra kritiken i Sverige. Att hon var kvinna spelade nog också en viss roll? Dessutom hade hon ju inte gjort så mycket nytt att tala om på senaste tiden.  

Men plötsligt under 1928 hände något. Hon skrev till Isaac i Stockholm: Jag jobbar så med att måla och laga mina fina toaletter, så jag är stormtrött om kvällarna, men klänningarna blir väldigt fina och sen har jag något att ta till vintern. En nr 40* och en nr 25*, samt en liten sak har jag gjort. Tänker sända dem till Höstsalongen. Paris är underbart måleriskt, bara man börjar göra det finner man motiv för vart steg. 

Det kändes som en stor seger för Sigrid när hon fick visa upp sin målning Parisgata på årets Höstsalong i Grand Palais bredvid en målning av sin läromästare Matisse.

*) dukstorleken

Isaac hade fortsatt med sina scenografiska arbeten i Stockholm under våren 1928. Närmast på tur var det Aristofanes' komedi Fåglarna på Konserhuset, som skulle ha premiär den 20 oktober. Sedan var det Hjalmar Bergmans pjäs Patrasket på Oscarsteatern, med bl a Gösta Ekman, som skulle ha sin premiär den 1 november.

Efter att de hade installerat telefon i våningen i Paris förenklades kommunikationen mellan Isaac och Sigrid. Förmodligen var det detta som fick henne på bättre humör och att hon hade börjat arbeta igen. Nu var inte heller tidspressen så stor för Isaac, så han kunde komma till Paris för att fira Frankrikes nationaldag den 14 juli.

Ytterligare en orsak till att Sigrid hade hämtat sig frampå sommaren var att hon hade fått besök av sin halvsyster Karin, som också deltog i firandet. Hon skulle stanna några månader för att studera konst och litteratur på Sorbonne-universitet och under tiden skulle hon undervisa Iván i engelska.

Isaac tillbringade nu mer tid i Paris än tidigare och det var först på hösten och våren 1929, som han och familjen äntligen fick tillfälle att bo in sig ordentligt i den nya ateljévåningen på Rue de l'Université. Det enda åtagandet i Stockholm, som han såg framför sig var scenografin till komedin Volpone, som skulle ha premiär på Oscarsteatern i februari 1929.

Isaac och Sigrid var tillsammans i Paris under våren och försommaren 1929. Isaac hade en del porträttarbeten att utföra, innan han skulle återvända till Stockholm. Sigrid led av reumatisk värk och hade olidliga smärtor hela kroppen, så hon reser till kurorten Blankenberge i Belgien, där hon vistades en kort tid. Men klimatet där var alltför hårt och fuktigt, så hon var snart tillbaka i Paris.

"Kreolskan", 1929 av Isaac Grünewald.

När Isaac hade återvänt till Stockholm drabbades Paris av en svår värmebölja i september. Sigrid skriver till honom: Vi har måst resa för klimatet var så hårt att jag höll på att krevera. Jag hade doktorn hemma men han kunde inte råda mig att stanna. Jag är nästan orörlig, sån gikt jag har i ryggen av den fruktansvärda fukten...

Sigrid hade helt enkelt dammat av Renaulten och tillsammans med Iván ställt kosan söderut mot bergen. De skulle turas om att köra även om Iván inte hade något körkort.

Sigrid fick nu en ny målarkompanjon i form av sin son, som hade tagit ett steg mot ett att själv bli konstnär. Det skulle alltså bli en hel del stopp på vägen, där de fann landskap som var värda att förevigas. Under resan skrev Sigrid ett långt reportage med humoristiska inslag - även om hon inte mådde så bra. 

Efter hemkomsten till Paris fortsätter Sigrid med sin reseberättelse i ett brev till Isaac: Att följa med en ung herre på 17 år till spanska gränsen och tillbaka på 14 dar, är verkligen inte något lekverk när man inte har mera krafter än din lilla Flud....

Sigrid fortsätter med att beskriva hur de hade rest och vilka platser de hade besökt. Hon nämner Nîmes och Montpellier, varpå resan hade gått ner till kusten och hamnstaden Sète (Cette) - exporthamn för det franska vinet. Här fanns inga vidare motiv, så resan hade gått vidare över Narbonne och Beziens till Perpignan, där de hade sett en skymt av de imponerande Pyreneneerna. Efter att ha snurrat runt på kusten hamnade de i Collioure: Den underbaraste fiskeby som gud har skapat (hon borde ha känt till, att detta var Matisses favoritställe och att det var här han utvecklade fauvism tillsammans med André Derain).

1929 ger Albert Bonniers Förlag ut en nyutgåva av Verner von Heidenstams diktsamling Vallfart och vandringsår med illustrationer av Isaac Grünewald. Dikternas utgår från Heidenstams resor i Sydeuropa och Främre Asien 1876-1878.

Det var hans debut som författare-poet (1888). Ett banbrytande verk, som bröt med gängse naturalistiska normer och blev en sensation, som senare många andra författare och poeter anammade.

Författaren Gustaf af Geijerstam skrev: Detta debutarbete är i själfva verket af så märklig art, att det med ens gifver författaren en plats bland Sverges förnämsta författare. Så fick då Heidenstam också Nobelpriset i litteratur 1916.

Ánm. Samliga bilder, som följer och är inramade i svart är tagna ur den utgåva av "Vallfart och vandringsår", som Isaac Grunevald illustrerade.