capstantia
Memoarer & Bildografier
Höga hus i Chicago
De två veckorna i England gick fort. Nu var det dags att förbereda resan över Atlanten. Vi skulle se propra och respektabla ut. Club-blaser, med ett snikligt emblem på bröstfickan. Det var handbroderat, med guldfärgad tråd. Flott skulle det vara. Alla nödvändiga P för resan prickades av: Piljetter: OK. Pass: OK. Platskort: OK. Pengar: OK... P-piller behövdes inte.
Så kom vi då iväg på vår andra tvåveckorsresa. Den till USA. Våra resmål var Chicago och Fort Lauderdale. Vi flög från Kastrup med SAS, och landade på O´Hare International ganska sent en fredagskväll. Själv väcktes jag av att planet dunsade till lite, då piloten satte kärran, i betongen på landningsbanan. Jag hade sovit gott under delar av resan. Vädret i Chicago var uselt. Kallt och mörkt, med yrande snö i hårda vindkast.
Chicago var vårt första mål. Al Capone var den förste jag tänkte på.
Vi möttes av ett ruggigt Chicago med snöfall och häftiga vindar.
Hotellet låg granne med floden som rann genom stan.
När vi vaknade på lördagsmorgonen var vädret som förbytt. Sol från en klarblå himmel och frampå dagen uppemot trettio Celsiusgrader. Och detta var i mitten av februari. Vi fick rota fram shorts och T-shirts ur bagaget. Sådant, som egentligen var avsett för Florida veckan därpå. Vi gick en runda på stan, bland en solskensleende befolkning. Gick in på en McDonalds, på huvudgatan, för att få oss något att dricka.
Vädret var som förbytt när vi vaknade i Chicago.
Viädret kunde ställa till med stora hinder i flygtrafiken USA, då O´Hare International även är någog av ett nav för både United och American Airlines
Chicago O´Hare International är en av världen största flygplatser.
Vi kamperade ihop i dubbelrum, på ett mediokert hotell i Chicagos downtown. Granne med den där floden, som delar staden, och som rinner åt två håll. Jag har aldrig riktigt förstått hur det kommer sig. Men det måste väl vara tidvattnet.
Jaså inte. Nej det här fenomenet är människans skapelse. Man ville inte ha ut avloppsvattnet i Lake Michigan, så därför gjorde man så att en del av floden flöt åt fel håll. Låter väldigt invecklat.
Det har alltid fascinerat mig hur välutbildade, och högt uppsatta individer, kan falla helt ur ramen. Nu var det min reskamrat, som gjorde det: Beställ utan is, så får du mer Cola, sa han. Jag tittade på honom undrande. Menar karln allvar. Så beställde jag två Coca Cola, med krossad is, till mig själv. Jag var ju törstig, och ville ha det kallt.
Nu ska jag avslöja en hemlighet: Vi satte aldrig våra fötter över tröskeln till den där utställningen, som var ett av målen för vår resa. Även om det var ett fingerat mål, så borde vi ju, för skam skull, åtminstone ha tagit några bilder inifrån. Om inte annat, som bevis för att vi var där. Kanske vi också skulle kunna klä det i några ord. Berätta om de många utställarna. Om hur intressant det var…
Men av någon anledning ville min reskamrat, absolut inte veta av någon utställning. Han refererade till en överenskommelse med vår chef. Den gick ut på, att vår studieresa, endast skulle dokumenteras med fotografier. Bilder från hans nyinköpta systemkamera. Ingen uttömmande skriftlig reserapport alltså. Du kan tänka dig hur åhörarna på hemmaplan reagerade, efter vår hemkomst.
Som ni säkert förstår blev våra dagar i Chicago mest ett enda turistande. Stadsrundturer, museer, promenader… Jag minns inte så mycket. Men kommer i alla fall ihåg Museum of Science and Industry. Det var mycket intressant. Vi tillbringade en hel dag där.
Och nu vet jag var Cassius Clay växte upp. Ja han hette väl så, då han var yngre, Muhammed Ali. Flera timmar om dagen gick åt för att föreviga staden och dess invånare. Det var då de flesta bilderna, på tegelstenar och höga hus, kom till.
Det vimlar ju av höga hus i den här stan. Sears Tower var världens näst högsta då vi var där. Denna skyskrapa skulle naturligtvis förevigas på bild. Som slutkläm, så skulle det också, nödvändigtvis, tas ett fotografi på Chicagos skyline. Det vill säga stadens siluett mot himlen. Och den bilden skulle tas från en pir ute i Lake Michigan. Jag följde motvilligt med. Sådana bilder finns det ju tusentals av. Var och vartannat vykort pryddes ju med just detta motiv.
Ska jag ha en Coca Cola i värmen så ville jag ha den med is.
Något som fascinerade mig. Spårvagnarna gick där uppe mellan husen.
Det var många höga hus och tegelväggar ett fotografera.
Museum of Science and Industry var ett av det mest givande.
Sears Tower. Näst högst i världen på den tiden. Tala om sky-skrapa.
Chicagos skyline fanns ju på var och vart annat vykort.
Teknikinformatör betyder industrispion på engelska. Snopet.
Vi gjorde ytterligare ett studiebesök. Denna gång i St Louis, där vi skulle besöka flygplanstillverkaren McDonnell Douglas. Vi flög dit över dagen, en resa på en och en halv timme. Chefen för deras tekniska publikationer hade lyckats pressa in oss på en söndag. Ganska misslyckat. Inte en kotte fanns på plats. Värden berättade lite om verksamheten. Vad som var syfte och mål. Hur många de var. Ja, det gamla vanliga, som man får höra i sådana här sammanhang. Det var inga sensationella nyheter eller maskiner, alltså.
Hjulångare på Mississippi-floden. Nu för bara för turister.
Men det var en sak, som slog mig, när vi vandrade runt i kontoret: Arbetsplatserna. Allt var i plåt. Skrivbord, hyllor, bänkar. Allt. Utom stolarna förstås. I hyllorna bakom arbetsplatserna stod medarbetarnas inneskor prydligt uppradade. Blyertspennor och radergummin fanns på varje skrivbord. Varje pytteliten arbetsplats hade skärmväggar runt om. Då hade vi det faktiskt många gånger bättre hemma.
När besöker var slut gav vår värd oss en rundtur i St Louis. Bland annat åkte vi över den kända Mississippifloden två gånger. En gång fram och sedan tillbaka. Över två olika broar. Häftigt!
Eftersom St Louis finns på båda sidor finns det flera broar.
Plötsligt kom jag att tänka på monumentalkonstnären Calle Örnemark, han som byggt Jätten utanför Huskvarna. Han sa vid något tillfälle till mig, att han hade fått en förfrågan om att bygga en indian, med en fot på varje sida om just Mississippifloden. Den indianen hade nog fått gå ner i spagat, på tvären. Floden är ju mer än en och en halv kilometer bred på sina ställen.
Han som var pappa till Jätten skulle bygga en indian över floden.
När vi kom till flygplatsen, fick vi äran att betitta Spirit of St Louis, som hängde i taket på avgångshallen. Ja just det, det flygplan som Charles Lindberg, som förste ensampilot, korsade Atlanten med. Jag trodde i min enfald att detta var unikt. Men nu vet jag, att det hänger kopior lite var stans i USA.
Men jag hade faktiskt ordnat med några studiebesök. I Chicago besökte vi US Oil and Gas. Det gav inte så mycket mer än, att jag nu kunde säga: Att vi var där. Under detta korta besök gjorde jag ett riktigt klavertramp, Jag skulle berätta vad en teknikinformatör gör i Sverige. I en direktöversättning drog jag till med Technical Informer, vilket framkallade ett gapskratt hos åhörarna. Jag tittade förvånat på dom. Tills någon förklarade, att en Technical Informer är en Industrispion!
På återresan till Chicago var planet smockfullt. Innan start talade en högtalare till oss med säljande röst. We are now looking for volunteers... Planet hade överbokats, och den som överlämnade sin plats till en annan resenär, som hade mer bråttom, erbjöds femtio dollar. Ett händelse, som är mycket vanlig i USA, fick jag lära mig senare.
En kopia av Spirit of St Louis hängde i taket på flygplatsen.
