London Undergrou...

Vi fortsatte att besöka gamla och nya kunder. Bland annat var vi på en teknisk avdelning på London Underground. De hade sitt kontor under tunnelbanestationen Paddington. I ett jättestort rum, nere i källaren, om jag minns rätt. Där rullade de ut sitt gigantiska problem. Det var ritningar över Londons tunnelbana. Närmast chockad beskådade jag eländet. Ritningar, som var skrynkliga. Ritningar, som hade gulnat. Ritningar, som var trasiga.

Detta strax efter den fruktansvärda katastrofen på Kings Cross, då över trettio människor fick sätta livet till. Och inte mindre än sextio skadades allvarligt. Där var rulltrapporna delvis i trä. Inte undra på att man hade fått kalla fötter på London Underground. De var nog närmast iskalla. Och nu frågade man oss, hur man skulle göra med sin miserabla samling av ritningar. Vi tror att vi kom fram till en bra lösning. Men denna var inte vårt bord, liksom. Vi tog kontakt med en av våra partners, som var specialiserad på skanning och mikrofilmning. Jag tror att kunden blev ganska nöjd till slut, och att fötterna hade fått rätt temperatur.

Vid ett annat tillfälle skulle vi besöka Enterprise Oil i London, en uppstickare inom den lukrativa oljeindustrin. Nordsjöoljan hägrade förstås. Kontoret låg på Regent Street, mitt i smeten, något hundratals meter från Picadilly Circus. Det var därför vi övernattade vi på ett hotell, som låg ovanpå T-banestationen Picadilly Cirkus. Tågen var ljudliga och golven skakade. Tågen dundrade fram under oss, hela natten. Sömnen uteblev mer eller mindre.

På förmiddagen dagen därpå var besöket inbokat. Det var gångavstånd. Varför detta exotiska läge, för ett företag som fortfarande låg i startgroparna, frågade vi oss. Kontorsytan på fjärde våningen var väl tilltagen, och måste ha kostat skjortan. Deras starke man var en högljudd norrman, förmodligen med några år på nacken inom den norska oljeindustrin. Han hette Odd Nånting. Vilken befattning han hade, fick vi aldrig klart för oss. Men att det var han som bestämde. Det förstod vi ganska snart.

Att bolaget var i startfasen besannades av, att flera av de anställda ägnade sig åt konstruktion och datamodellering. Hur som helst nu var vi här, och skulle presentera oss, och våra tjänster. Vi tog en timme på oss, och försökte hela tiden hitta kopplingar till just oljeindustrin. De verkade måttligt intresserade. Det kunde har varit för att spelets regler var sådana. Att inte, med ansiktsuttryck, röja vad man tyckte. Pokerface kallas det väl. Men för mig, som med tiden hade blivit ganska uppmärksam, tyckte att norrmannen höjde ena ögonbrynet några sekunder, då vi berättade om vår analysmetod.

Nu bryter vi för lunch, sa han som bestämde, Odd Nånting. Det kom helt plötsligt, utan att vi fick avsluta det vi ville ha sagt. Han drog iväg med oss till ett närliggande matställe. Bord var redan beställt. Vita dukar och svartklädda kypare, med vit skjorta och fluga. Guldkrog alltså.

Det blev en lång måltid. Allt andades havsluft. Helt säkert från Nordsjön. Ostron, hummer, kräftor, musslor... Och till detta ett genomgående vitt vin. En Chardonnay från någon vingård i Sonoma Valley i Kalifornien. Många väl tempererade flaskor gick åt. Det verkade dyrt.

När det var dags att göra rätt för oss, betala alltså, tittade alla på varandra. Odd Nånting stirrade uppfordrande på vår marknadschef. Han som hade bokat bord tog för givet att gästerna skulle betala. Och så fick det bli.

Nu var alla mer eller mindre berusade. Med ljudliga skratt, och mycket flams, bar det i väg till kontoret igen. Det där med analys verkade ju rätt intressant, kan man få en offert på en sådan, sa Odd Nånting. Nu med tydlig norsk brytning. Du kan få en muntlig redan nu, sluddrade vår marknadschef. Tiotusen engelska pund, kostar det, fortsatte han, knappt hörbart. Kan jag få två, flabbade Odd Nånting högljutt. Samtidigt som han tog upp sin feta plånbok.

Sen blev han allvarlig med ens. Nej, men skicka ett skriftligt anbud, så ska jag se till att ni har en beställning med vändande post. Såvida du står för ditt ord, förstås. Så slutade vårt besök hos Enterprise Oil, och med den stöddige norrmannen Odd Nånting. Alla var rusigt lyckliga.

Under den här tiden fick jag lära mig en hel del om hur engelsmän i affärslivet fungerar. Åtminstone de som jag umgicks med. En gång blev jag hånad, när jag skulle på kundbesök i min nya glenncheckkostym. Nej, mörk kostym skulle det vara, för att göra ett seriöst intryck. Även om kostymen hade sett sina bästa dagar. Eller var helt nedskrynklad. Vilket var fallet många gånger. Blanka skor och intetsägande slips var ett måste. Och gärna glasögon. Det påminde om hur beläst man var.

Att klämma ett par pintar öl, ihop med en kund, på lunchen var helt okej. Likaså att hoppa in i bilen och köra iväg efteråt. Och något jag aldrig lärde mig var, att gå till rätt bildörr när vi skulle iväg. Jag försökte nästan alltid att lägga beslag på förarplatsen till höger. Denna vänstertrafik med dessa högerstyrda bilar.