Memoarer & Bildografier
Marc Chagall. Den fattige judiske ryssen, som blev en av världens mest beundrade konstnärer. Den siste överlevande av den första generationens moderna mästare från början av 1900-talet. Det finns många skrivna lovord om honom och hans konst. Visionär. Drömmare. Mystiker.
En konstkritiker sa: Inte drömmar av en människa utan av hela mänskligheten.
Chagalls har efterlämnat konst i många olika skepnader: Målningar, litografier, etsningar, bokillustrationer, fönsterglasmålningar, gobelänger, keramik, scendekorer, artistkostymer...
En del vill kalla honom surrealist. Andra expressionist. Men faktum är att jag har hittat källor, som också vill göra gällande att han var kubist, fauvist, primitivist, naivist eller/och abstrakt expressionist.
Själv ville Chagall inte höra talas om olika konstriktningar. Och framför allt inte själv bli inordnad i någon. Han tackade nej när han tillfrågades av surrelisterna.
Det där med surrealisternas påfund automatism var främmande för honom. Dessutom hade han alltid sovit gott utan att ha läst Freud, hävdade han.
Han gick sin egen väg utan någon tillhörighet i form av någon -ism. Personligen vill jag nog ändå ge Chagall epitetet Mystiker, även om mysticism inte finns i den konstnärliga begreppsvärlden. Mig veterligt.
Hur fantastiska och ologiska mina målningar än är, skulla jag akta mig för att skapa dom med någon slags automatism, sa han.
Ville han ha en spelman på taket, så var det inte något han gjorde automatiskt, tyckte han. Inte heller kvinnan som mjölkar i huvudet på en ko, hade komma till med automatik.
Om man har målat med automatism och har lyckats med ett par fina tavlor, eller skrivit några dikter, så kan man inte upphöja sig till att vara surrealist.
Samma gäller för alla de, som har målat träd med blåa skuggor och påstår sig vara impressionister, ansåg Chagall.
"Den gamla goda tiden är förbi, när konsten fick sin näring i element från yttervärlden: former, linjer, färger. Allting påverkar oss - även drömmarnas och fantasins overkliga, inre värld."
Chagall föddes 1887 i en liten by nära staden Vitebsk i dåvarande Ryssland (nu Vitryssland). Familjen var judar, liksom halva befolkningen i området (Hasidic ortodoxa). Hans riktiga namn var Moishe Zakharovich Shagal.
Han var den äldste av nio syskon. Uppväxten beskrivs som fattig men ändå lycklig. Något som skulle spegla hans konst under hela livet.
Kärlek, religion, fattigdom och drömmar blev några av hans ledord.
På den tiden i Ryssland var det inte tillåtet för judiska barn att gå i vanliga skolor och universitet. Judarna fick inte heller röra sig fritt. De var hänvisade till speciella geografiska områden.
Detta kunde inte Chagalls mor acceptera. Så hon mutade rektorn för en high school med surt förvärvade 50 roubles. Så var den saken ordnad. Korruption var alltså vanligt i Ryssland redan på den tiden.
Vändpunkten för Chagall blev när han fick se en äldre skolkamrat teckna. Det var som en dröm för honom. En revolution i svart och vitt. Något sådant var totalt främmande för honom. Hemifrån.
När han försiktigt frågade skolkamraten hur man lärde sig göra så. Teckna alltså. Han fick då ett hånfullt svar:
Gå till biblioteket och leta upp en bok. Idiot. Och välj ut en bild som du helt enkelt kopierar.
Det blev många bilder som blev kopierade. Chagall fann detta så roligt och intressant så han bestämde sig omgående för att bli konstnär.
Chagall blev en duktig tecknare med åren. En teckning var ju ofta utgångspunkten för en målning, som tog form i flera steg.
Men han nöjde sig inte med det. Han illustrerade många böcker. Bibeln framför allt. Många har också ansett att hans bildspråk lämpar sig för att använda vid undervisning av barn.
Chagall började på en konstskola i hemstaden Vitebsk. Under ledning av den ansedde Yehuda Pen. Men tröttnade redan efter några månader på att måla porträtt. Det var mer än så han hade tänkt sig. Han ville söka lyckan i Sankt Petersburg.
Det var inte helt lätt att komma dit hur som helst. Framför allt inte för en jude.
Det krävdes ett speciellt tillstånd för judar för att få vistas i Sankt Petersburg. Efter mycket stök kunde ett sådant ordnas på lite skumma vägar. Någon ordnade också att han fick uppskov från sin värnplikt.
Men innan de, som förbarmade sig över honom, hade hunnit köpa honom det nödvändiga tillståndet hade han suttit fängslad i två veckor.
Han började då på en privat konstskola, som stöddes av Kejserliga Sällskapet för de Sköna Konsternas Beskydd. Och det var här han fick möta sin beskyddare, den högst inflytesrike Vinaver, ledamot av den ryska riksdagen.
Med ett rekommendationsbrev i handen sökte sig därefter Chagall till den kanske bästa skolan i Ryssland för samtida konst: Zvantseva School of Drawing and Painting.
På den skolan undervisades han bland andra av Léon Bakst, som öppnade dörrarna för honom till en ny konst. Den som fanns i dåtidens konsthuvudstad Paris.
Innan Chagall antogs som elev till de här skolan hade den kritiske läraren Léon Bakst sagt några väl valda ord om hans skisser:
Ja, ja, här finns talang, men den har fuskats bort, ni har fått en dålig start.
Chagall sa senare: De tavlor jag målade i Ryssland saknade ljus. I Ryssland är allting mörkt, brunt och grått. När jag kom till frankrike slogs jag av de prunkande färgerna, ljusspelet och fann det jag blint letade efter, denna materiens och de vilda färgernas utsökthet
Under studietiden i Sankt Petersburg (1907- 1910) reste Chagall ofta hem till sitt kära Vitbebsk, där han hade växt upp. Minnena därifrån skulle leva i hans konst under hela hans lång konstnärsliv. Och han slutade inte arbeta förrän han var 97 år.
Vid ett av sina besök i hemstaden möter han sin stora kärlek Bella Rosenfeld, som han senare gifter sig med. Hans kärlek till Bella skulle också bli ett ständigt återkommande tema i hans tavlor.
...hon visste allt om mitt förgångna, vem jag är idag och om min framtid.
Som de flesta andra konstnärer med ambitioner, lockades Chagall av det som hände i Paris i början av 1900-talet. Då sprudlade stan av livsglädje. För konstnärer, poeter, författare och andra, var det gynnsamma tider. Bra kreativt klimat och högt till tak. Kubism och fauvism var det som gällde.
Chagall anlände till Paris någon gång vid årsskiftet 1911-1912. Med ett blygsamt månatligt underhåll från sin beskyddare hemifrån (Vinaver).
Den första tiden tyckte han var hemsk. Ensam var han. Fattig var han. Och inte kunde han språket. Det var bara avståndet hem till Ryssland, som gjorde att han stannade.
Att jag fick idén att skilja huvudet från kroppen berodde på att jag behövde ett tomrum just där.
Sin första ateljé hade han på 18, Impasse du Maine (idag Impasse Bourdelle). Inte långt från Bouleward Montparnasse med alla sina caféer.
Men ganska snart insåg han att ekonomin inte gick ihop, så han flyttade till konstnärernas så kallade bikupa La Roche på Passage Danzig.
Där kamperade han ihop med många andra svältande konstnärer och poeter från världens alla hörn. Bland andra Fernand Leger och Robert Delaunay.
Ateljén hade inte blivit städad på länge. Ramar, äggskal och tomma soppburkar ligger i en enda röra. På hyllorna finns reproduktioner av El Greco och Cézanne. Och vid sidan av dom resterna av en sill, som jag har delat mitt itu. Huvudet till första dagen, stjärtbiten till dagen därpå. Och gudskelov några torra brödbitar.
Det var i den här miljön som Chagall skulle göra sina första mästerverk: Till Ryssland, åsnor och andra - Den helige kusken - Jag och byn...
Chagall var flitig i sin torftiga ateljé. Det blev mest dagdrömmar som styrde hans val av motiv. Från Ryssland. Minnen från sin uppväxt i Vitebsk. Den judiska religionen. Och så Bella naturligtvis.
Inga direkta avmålningar av en verklighet precis. Utan drömmarna om den. Vare sig de var ljusa eller mörka.
När tiden så medgav vandrade han omkring och insöp den nya och fascinerande atmosfären. På gatorna. Längs kajerna utmed Seine. Andades det nybakade brödet på morgnarna. Förbi marknadsstånden med färsk frukt och grönsaker. Imponerades av de breda boulevarderna. Och av Eiffeltornet naturligtvis.
Han tog sig också tid att besöka gallerier och salonger. Louvren besökte han ofta. Studerade målningar av de stora mästarna. Rembrandt, Delacroix, Courbet och impressionisterna.
Givetvis studerade han också avangadet och de nya konstriktningarna. Kubism och fauvism. Picasso och Matisse.
Alla dessa intryck använde sig Chagall av när han försökte skapa en egen stil.
Till en början tog han intryck av båda de nya konstriktningarna. Fauvistiska färger och den kubistiska kantigheten.
Det var först senare som han tänkte om. Då ansåg han att kubism verkade alltför matriellt. Och därmed motsatsen till den andlighet, som han själv representerade.
Surnaturel (övernaturligt), utropade den välkände poeten och konstkritikern Guillaume Apollinaire när han kom in i Chagalls ateljé. Surrealism alltså. En rörelse som kom femton år senare och som Chagall aldrig skulle ansluta sig till. Men, som han av många, ansågs vara en av upphovsmännen till.
Chagall lärde känna den populäre Apollinaire. Även om Apollinaire var den sanne kubisten, som stod upp för Picasso och hans gelikar, så kom han att acceptera Chagall och hans målning.
Chagall å sin sida betraktade efter ett tag Apollinaire närmast som den milde Zeus. Som i dikt, siffror och stavelser tecknade oss en bana.
Chagall undrade varför Apollinaire inte presenterade honom för Picasso. Picasso? Vill ni ta livet av er? Alla hans vänner slutar med att göra det. Så svarade Apollinaire, med ett leende.
Dagen efter det här mötet fick Chagall ett brev med en dikt som var tillägnad honom. Apollinaire kallade den Rotsoge (Rotzag).
Det var riktigt stort av få sig en dikt dedicerad av själve Apollinaire. Han ansågs ju vara den givne ledaren för avantgardet på den tiden. Någon som alla lyssnade till.
Chagall träffade också andra poeter under den här första vistelsen i Paris. Bland andra Blaise Cendars, André Salmon och Max Jacob.
Cendars, som pratade ryska, skulle bli en av hans närmsta vänner. Han dedicerade poem till honom. Dikter som Chagall älskade. De två hade väldigt roligt tillsammans har jag förstått.
Chagall minns Max Jacob som en påträngande entusiast. En som skulle kunna sluka honom med hull och hår och sedan kasta ut benen genom fönstret, som han han själv uttryckte det.
Det finns inte så mycket sagt om vilka andra målare Chagall umgicks med den här tiden. Men han måste ha kommit i kontakt med både Matisse och Picassos läror: Fauvism och kubism. Eftersom en del av hans tavlor har påtagliga sådana influenser.
Picasso måste han i alla fall ha träffat några gånger. Trots Apolliniares varningar. De blev väl nu inte de närmaste vännerna, med tycks ha respekterat varandra.
Chagall ställde ut sina tavlor i på Salon Indépendants under åren 1912 till 1914. Han fick då hålla till i kubistrummet, bland de som var lagda åt det hållet.
Han blev genast accepterad av de flesta andra. Bland andra den märkvärdige Robert Delaunay, som alltid var högljudd ville stå i rampljuset. Men han gav inte bara rosor. Han passade på att kritisera också.
Delaunays hade då uppfunnit sitt eget sätt att måla, som Apollinaire kallade för orfism. En blandning av kubism och fauvism. Alltså ännu en -ism att hålla reda på!
Även de italienske filmteoretikern och kritikern Riccitto Canodo tycktes gilla det han såg. Han var en viktig person, eftersom han gav ut den avantgardiska månadstidningen Montjoire. En tidning som i första hand promotade kubism. Men ändå fick Chagall förmånen att hänga upp en del av sina gouacher på redaktionens väggar.
Under den här tiden fick Chagall även ställa ut några tavlor på Salon des Indépendants i Amsterdam.
På sommaren 1914 ställer Chagall ut på Der Sturm i Berlin. Han reste själv dit, i syfte att ta sig vidare till Ryssland för att besöka familjen. Han får ett pass till Ryssland, som gäller tre månader. Längre än så, tänkte han inte stanna. Sedan skulle han tillbaka till Paris var det tänkt.
Men det första världskriget satte käppar i hjulet. Så han blir kvar i Vitebsk och gifter sig med sin älskade Bella. Året därpå föds dottern Ida.
Den här tiden handlade Chagalls motiv så gott som uteslutande om den kära hemstaden Vitebsk, kärleken till Bella och förtryckta judar.
Det kanske inte var så underligt eftersom som han mötte de här företeelserna varje dag. Och förmodligen så drömde han också om dom på nätterna.
Chagall dras nu in i den ryska revolutionen och blir statlig kommissarie för bildkonst. Därefter rektor för en ny konstskola i sin hemstad Vitebsk. Men där blev han efter en tid utsatt för en komplott.
När han kom hem efter en resa hade skylten till skolan ändrats från ”Den fria Akademien” till ”Tredje internationalens akademi”.
Det fanns meningsskiljaktigheter, som han inte kunde acceptera. Han lämnade då Vitebsk och flyttade till Moskva, där han arbetade med föräldralösa barn. Samtidigt gjorde han en del jobb för olika teatrar.
Först på sommaren 1922 kunde han, tillsammans med sin familj, påbörja återfärden till Paris via Litauen och Berlin.
Under tiden i Ryssland hade hans målningar och illustrationer visats upp på många gallerier och utställningshallar. I Sankt Petersburg, Moskva och Leningrad.
Han hade också gjort scenuppsättningar för teater och stora målningar i lobbyn till Den Judiska kammarteatern i Moskva. Målningar som föreställde olika konstarter: Dans Drama Litteratur ...
Chagall stannade i Berlin något år. Det var då, efter kriget, en intressant knutpunkt för alla som reste mellan öst och väst. Atmosfären liknade den han hade mött i Paris och som han skulle möta senare i New York.
Medan han var i Berlin sökte han efter sina kvarvarande tavlor från sin utställning på Der Sturm för åtta år sen.
Han återfann bara ett fåtal av de hundratals som hade ställts ut. Lyckligtvis hade han fått med sig dukarna från Ryssland.
Kom tillbaka, du är berömd… Vollard väntar på dig. Så skrev Chagalls gode vän Cendrars till honom.
Ambroise Vollard var en känd konsthandlare, som hade haft Cézanne och Van Gogh under sina vingars beskydd. Och nu hade han av en tillfällighet fått se några tavlor av Chagall. En lyckträff , eftersom de flesta av hans tavlor från tiden i La Roche var försvunna.
När Chagall återvände till Paris, nu med sin familj, hyrde han en ateljé på 101, Avenue d´Orleans i Montparnasse. Han återförenades då också med sina tidigare vänner. Delaunay, Gris, Leger och de andra.
Vollard ville genast sätta honom i arbete med att illustrera bokverket General Durakin. Men Chagall fördrar Döda själar av Gogol. Och så fick det bli.
Detta resulterade i inte mindre än 107 etsningar, som sysselsatte Chagall i två år av och till. Vollad sade sig bli nöjd med resultatet, men boken gavs inte ut förrän 1948.
Chagall lämnade Paris ganska ofta för att upptäcka resten av Frankrike. Det blev ett kringflackande liv till många olika delar av landet. Oftast i sällskap med familjen.
Bretagne, Normandie, Rivieran, runt floderna Seine och Loire...
Det var vid den här tiden som Surrealism föddes. Trots enträgna försök från Max Ernst, Paul Éluard och André Breton, att värva Chagall, så var Chagall kallsinnig. Han ville inte binda sig till någon -ism.
Surrealisterna härsknade naturligtvis till och ville kalla Chagall för mystiker. Kanske ett fult namn för dom, men som Chagall inte såg något elakt i.
Men det tog inte lång tid innan Breton lovordade Chagall i Gennèse et perspective artistique de surrealisme.
Chagall blev väldigt förtjust i Rivieran. Det magiska ljuset och den sköna naturen. Det himmelsblå medelhavet och det behagliga klimatet. Denna kärlek till Rivieran skulle bli varaktig. Dit skulle han återvända.
Under tiden som som han reste runt i landet färdigställde han sitt arbete med Döda själar. Men Vollard ville ha mer.
Att illustrera La Fontaine Fabler blev nästa uppdrag. Resultatet skulle resultera i drygt hundra gouacher som skulle utföras i kopparstick. Han gör också etsningar till böcker skrivna av Marcel Arland.
De först åren efter återkomsten till Frankrike verkade Chagall inte få mycket tid över för eget arbete. Han tycks ha sysselsatt sig mest med beställningsarbeten.
Det verkar som han hade upptäckt blommors fägring och roat sig med att måla sådana motiv. Kanske det inte var så ansträngande. Att måla drömmar och elände kan ju kräva en del mentalt sett.
Å andra sidan hade han ju lyckats riktigt bra med sina blomsteruppsättningar.
Chagall visar upp sin konst i Amerika för första gången 1926. Ett hundratal tavlor på Reinhardt Galleries i New York.
På förslag av Vollard gör han nu också ett antal målningar på temat Cirkus. Ett ämne som alltid skulle fascinera honom. Nitton gouacher blev det den här gången.
Chagalls Bella översätter nu, med viss hjälp, hans självbiografi till franska. Ett bokverk som gavs ut 1931. Inte utan att man undrar – han hade ju knappt levt halva av sitt händelserika liv.
Han hade knappt blivit klar med gravyrerna till Fontaines fabler förrän Vollard ger honom nästa uppdrag: Att illustrera Bibeln. Ett gigantiskt arbete, som skulle sysselsätta honom, till och från, i över tjugo år (1931-1956).
Bibeln gavs ut 1966 av en annan förläggare, eftersom Vollard då inte fanns mer.
När jag skulle illustrera Bibeln åt Vollard, sa han till mig: Åk till Place Pigalle. Men jag ville till Palestina, jag ville röra jorden.
Chagall hade ett par perioder då han han ägnade mycket av sin tid åt etsningar för att illustrera sin Bibel. Den ena var på 1930-talet. Den andra på 1950-talet.
Under andra världskriget, då han befanns sig i Amerika, blev det alltså inget etsat.
Allt detta digra arbete resulterade i hundratals bibliska motiv. Etsade original ansågs nödvändigt för att förenkla tryckningen av boken.
Priserna för de här bibliska etsningarna varierar kraftigt beroende på bland annat upplagans storlek. Men man får nog räkna med minst 5000 USD (2019).
Chagall blev inbjuden till Palestina av en av pionjärerna: Meir Dizengoff, Tel Avivs grundare och borgmästare. Chagall tog familjen med sig och besökte under några månader de mest intressanta platserna. Han gjorde också en avstickare till Egypten.
Det blev en hel del resor till andra länder under den här perioden, från 1931 till krigsutbrottet. Han reser bland annat till Holland för att lära sig mer om Rembrandts måleri.
Han reser till Spanien för att studera El Greco. Han blev förfärad över den politiska utvecklingen där.
Vidare besöker Chagall nu också England, Italien, Polen… En retroperspektiv utställning i Basel 1933.
I Mannheim brände nazisterna en del av hans tavlor. Samtliga plockades ner från väggarna på Tysklands alla museer. 1938 hade Chagall en stor utställning på Palais des Beaux-Arts i Bryssel...
Under den här tiden hade Chagall både hunnit bli fransk medborgare och skaffat sig en ny fast adress i Paris i närheten av Place du Trocadéro: 4, Villa Eugène Manuel.
Strax före krigsutbrottet 1939 flyr Chagall från Paris. Han tar sin familj till Saint-Dye-sur Loire. Själv tar han en taxi med alla sina målningar. Efter att ha befriat dom från sina ramar förstås. Detta var samma år som han tilldelades Carnege-priset.
Men det var tydligen inte så farligt, för året därpå tar han sig till Paris igen. Med sig hade några några tavlor till det nyöppnade Galerie Mai. Han stannade i Paris ett par månader och umgicks då en hel del med Picasso.
Nu började det tydligen att brännas igen. Han råddes av en god vän att flytta till någonstans söder om floden Loire. Ett råd som Chagall följde och bosatte sig i den lilla byn Gordes i Provance. Han hyr en övergiven gammal skola där salarna gav bra ateljéutrymme. Då hade tyskarna just invaderat Belgien.
Den mångåriga vänskapen mellan Picasso och Chagall skulle få ett abrubt slut efter en dispyt på en bjudning många år senare.
Picasso anklagade då Chagall för att vara alltför kommersiell. Kanske till och med lite närig.
De politiska åsikterna gick också isär. Picasso var ju kommunist, medan Chagall hade upplevt ett sämre kommunistiskt styre i Ryssland efter revolutionen. Han var till och med persona non grata (ej önskvärd) i Ryssland.
I slutet av1940 fick han ett oväntat besök av två herrar. Den ene var Förenta staternas generalkonsul i Marseille. De överlämnade en inbjudan från Museum of Modern Art (MoMA) i New York.
Efter mycket tvekande bar det iväg via Lissabon över Atlanten. De tyska nazisterna hade då börjat närma sig. Och vad de tyckte om judar känner vi ju till. Chagall anländer med sin familj till New York samma dag som Tyskland angriper Ryssland (den 23 juni 1941).
Här träffar han flera av sina gamla vänner och nya inom samma gebit: Leger, Masson, Mondrian, Breton… Och även Pierre Matisse (Henris son), som skulle bli hans konsthandlare.
Chagall ställde även ut sina tavlor på hans galleri. Och även på andra platser i Amerika. Bland annat Chicago. Utställningen på MoMA skulle inte bli av förrän 1946.
Jag bodde och arbetade i Amerika under en tid av den universella tragedi som rörde hela mänskligheten. Jag blev inte yngre under åren som gick. Men jag kunde hämta kraft ur den generösa atmosfären, utan att min konst för den skull förnekade sin ursprunglighet.
Chagall besökte Mexiko för att göra skisser för scendekor och kostymer till baletten Aleko. Sedan flyttade han med familjen till en liten avkrok norröver som heter Canburry Lake.
Han är förbittrad över förstörelsen i Europa och uttrycker sin sorg i ett antal målningar. Bland annat Krig och Den gula korsfästningen.
Några dagar innan de skulle återvända till New York blir Bella sjuk. Hon förs till den lilla ortens sjukhus där hon dör på grund av bristande vårdresurser.
En våldsam åskknall och ett kortvarigt hällregn bröt ut klockan sex på kvällen den andra september 1944 då Bella lämnade denna världen… Allting svartnade för mina ögon.
Så mycket som Chagall älskade och avgudade sin Bella. Han var helt förkrossad av sorg.
Det skulle dröja nästan ett år innan han tog sig samman och blev förmögen att börja måla igen. Han gjorde då några tavlor till hennes minne. Bland annat Bröllopsljus och Omkring henne.
Chagall designar nu scendekor och kostymer för baletten Eldfågeln, där Stravinskij står för musiken. Visades bland annat på Metrololitan Opera House.
Han köper ett litet hus i High Falls ett tjugotal mil norr om New York. Samma år (1946) går den utlovade retrospektiva utställningen på Museum of Modern Art i New York.
Samtidigt åker han till Paris för andra gången på kort tid. Nu för återinvigningen av Musée National d´Art Moderne, efter den tyska ockupationen. Nu början han längta tillbaka till Frankrike.
Efter kriget var det många som ville se hans tavlor. De forslades runt på många välrenommerade museer i Europa: Stedelijkmuséet i Amsterdam, Tate Gallery i London, Kunsthaus Zürich och Kunsthalle Bern.
Chagall återvänder till Frankrike för gott 1948.. Han slår sig då ner i Orgeval några mil väster om Paris, Nära Saint-Germain-en-Laye.
Han lär då känna Aimé Maeght, som skulle bli han förläggare i Frankrike. Han tilldelas nu också det stora grafikpriset vid den 25:e bienalen i Venedig.
Chagall köper 1949 ett hus – La Colline – högt uppe på Baou des Blancs i Vence på Franska Rivieran. Han träffar då både Matisse och Picasso, som bodde i närliggande Nice respektive Vallauris. Här gör han också sina första keramikpjäser.
Han behåller emellertid en lägenhet i Paris, eftersom han gör många resor dit. Nu börjar han också intressera sig för tryckt konst.
Han gör sin första litografiska affisch till en utställning på Galerie Maeght. Då anlitades den anrika Fernand Mourlots ateljé. Där fann han sin trogne vän och medarbetare Sorlier, som han länge kom att välja för sina konsttryck.
Chagall var lyrisk. Nu kunde han dela med sig av all sina konst till många fler:
Ända sen min tidiga ungdom, när jag började använda en pensel, har jag sökt efter detta något, som skulle vara i stånd att spridas...
Chagall hade en stor retro-utställning 1950 på Kunsthaus i Zürich. Året därpå for han till Israel för en utställning i Jerusalem. Då passade han också på att besöka Haifa och Tel Aviv.
År 1952 träffar han sin andra hustru: Valentina Brodsky. Vava kallad. Äktenskapet tycks ha varit en värdefull injektion. Han fick nya krafter. Och en ny progressiv tid inleddes. Med större målningar, utsmyckningsarbeten på väggar och i tak, glasfönstermålningar, mosaik…
Han skulle komma att bli en av de obestridda mästarna undre hela konstens historia…
De kommande åren i början av 1950-talet gjorde Chagall många studieresor, oftast tillsammans med Vava. Han besökte katedralen i Chartres för att studera tekniken bakom de medeltida glasmålningarna.
Han reser till Grekland – Delfi, Aten, Poros… Sedan Italien – Rom, Neapel, Capri, Venedig… På ön Murano i Venedig provar han på att själv arbeta med glas.
Vid den här tiden gjorde Chagall också illustrationer till Dophnis och Chloe av den grekiske författaren Longos. Det blev inte mindre än 58 färglitografier.
Sedan designade han också scendekor och kostymer för baletten med samma namn. Ett stycke som bland annat gick upp Parisoperan.
Samtidigt med att Chagall avslutar sitt arbete med att illustrera bibeln 1956, påbörjar han nu också en svit om sjutton större målningar. Även de med bibliska motiv. Message Bibique (Det bibliska budskapet) blir samlingsnamnet.
Dessa avslutar inte förrän tio år senare. Och de skulle få sin plats på på Musée National Message Biblique Marc Chagall i Nice (Musée National Marc Chagall).
1957 skulle bli ett intressant år. Det var då Chagall skulle göra sina första stora mosaiktavlor och sina första målningar på fönsterglas. Kyrkan Église Notre-Dame-de-Toute-Grâce du plateau d'Assy skulle utsmyckas.
Den utsmyckningen var speciell. Förutom Chagall hade flera andra konstnärer valts ut för att bidra: Bonnard, Leger, Matisse, Braque var de mest namnkunniga.
Chagall bidrag var två relieffer, två glasfönster och en keramikvägg: Vandringen över röda havet. För att betona att han vurmade för relionsfrihet gjorde han en inskrift längst ner på mosaiken: I frihetens namn för alla relioner.
Naturligtvis var det många retrospekiva utställninar den här tiden: Kunsthalle i Basel och i Bern. Grafik på Bibliotèque Nationale i Paris, Musée des Arts Décoratifs (Palais du Louvre), National Museum i Tokyo, State Muséum i Kyoto, Musée Rath i Geneve (Chaggal och Bibeln)...
Chagall kommer nu också i kontakt med glasmästaren Charles Marq från Reims i norra Frankrike. Det skulle visa sig vara en utmärkt samarbetspartner för kommande fönsterglasprojekt. Tillsammans skulle de skapa de vackraste glasmålningarna i nutida konst.
Jag förstår inte varför man övergav det målade glaset, som vaknar och slocknar med dagsljuset...
Nu börjar också utmärkelser och hedersbetygelser att strömma in:
Hedersdoktor vid universitetet i Glasgow.
Hedersmedlem i The American of Art and Letters.
Hedersdoktor vid universitetet i Brandeis (USA).
Vidare Erasmus-priset av European Foundation of Culture i Köpenhamn.
Hedersdoktor vid University of Notre Dame (USA) ...
Nu ägnar sig Chagall mer och mer åt målningar på fönsterglas. Och det blev en hel del sådana i slutet av 1950-talet och på 60-talet. Nästan uteslutande bibliska motiv.
Katedralen Saint-Ètienne de Metz var en av de byggnader som fick sina fönster utsmyckade med många av de bildscener som han redan hade producerat för sin Bibel eller inom sviten Message Biblique.
Inte för att kopierade sina redan gjorda målningar på duk. Men de bibliska händelserna hade han säkert i gott minne.
Chagall gör nu även tolv målningar på fönster till Hadassah-Hebrew University Medical Center i Jerusalem: Fönstermålningar föreställer Israels tolv stammar.
När de här målningarna ställdes ut på Musée de Arts Décoratifs i Paris fick man bygga en speciell byggnad på Louvrens gård.
Efter denna uppskattade visning fick de också göra ett framträdande på Museum of Modern Art (MoMA) i New York.
Även president De Gaulle tycks ha fallit för skapelserna, då han ville att Chagall nu skulle svara för en utsmyckning av Operan i Paris.
Beslutet att låta Chagall måla den nya plafonden på innertaket i Opera Garnier var kontroversiellt. Hur kunde man bara låta en rysk jude pryda ett franskt nationalmonument?
Men så blev det i alla fall. Det tog ett år för den då 77-årige Chagall.
Flera fantastiska glasmålningar skulle det bli. Union Church of Pocantico Hills i New York, pryddes med en stor glasmålning till minne av John D. Rockefeller Jr. Hans givmildhet belönades med Den barmhärtige samariten. Han hade ju bland annat skänkt marken på Manhattan där FN-skrapan står.
FN-skrapan ja. Här fann glasmålningen Freden sin plats för att hedra minnet av Dag Hammarskjöld.
Chagall fick resa en hel del de här åren. I samband med utställningar, invigningar och utmärkelser.
Chagall hann även med en del annat under den här intensiva glasperioden. Det blir en hel del Cirkus-motiv till sin bok Le Cirque, där han svarade för både text och illustrationer.
Han gjorde även den stora målningen Commedia dell Art på Frankfurt teater. Att dekorera teatrar, designa scener och kostymer för olika uppsättningar blev allt vanligare.
Chagall gjorde ett uttalande om varför han var så förtjust i cirkus:
Varför jag blir så berörd av deras make-up och grimaser? Med dom kan jag röra mig mot nya horisonter…
Det Chaplin gör i sina filmer, är vad jag försöker göra i mina målningar. Han är nog den ende artisten, som jag kan komma överens med utan att säga ett endaste ord.
Chagall lämnar nu Vence och flyttar något söderut till Saint-Paul (Alpines Maritimes). Där gör han två muralmålningar till de kände operan Metropolitan i New York: Musikens källor och Musikens triumf.
Vid nyöppningen 1967 ger man föreställningen Trollflöjten av Mozart, med scendekor och kostymer designade av Chagall.
Samma år (1967) fyller Chagall 80 år, vilket innebär ett antal retroperspektiva hyllningsutställningar. Bland annat i Zürich och Köln.
På Louvren ställde man ut sviten Message Biblique. Och på Foundation Maeght visar man Hommage á Chagall.
Nu låter han också installera en egen tryckpress i sin ateljé. Därefter kan han arbeta i lugn och ro med sina kopparstick och monotyper. En skicklig yrkesman hjälper honom med tryckningen.
Chagall gör nu den stor mosaiktavlan Odysseus, som han förärar Université de Droit et Science Ecnomiques Nice.
”Måtte detta Odesseus budskap (Message d´Ulysse), som jag vill överlämna, liksom jag tidigare överlämnat Bibelns budskap (Message Biblique), i Nice få vittna om de talrika källorna till Medelhavets själ. Jag önskar att skönheten i Homerus poesi, liksom Bibelns heliga prakt, och den vänskap som inspirerade till denna mosaik, må sätta spår i själ och hjärta hos alla de studenter, som jag härmed tillägnar denna”.
Odysséen var ett ämne, som Chagall senare skulle behandla i många litografier. Det fanns ju en hel del att berätta om Odysseus´ tioåriga irrfärden på väg hem till sin grekiska ö Ithaka.
Att Chagall nu också kunde producera sina litografier i sin egen ateljé förenklade ju själva tillverkningsprocessen.
Chagalls litografier är eftertraktade. En signerad färglitografi kan idag (2019) kosta upp emot en halv miljon svenska kronor.
Nu påbörjas byggnationen av Musée National Message Biblique Marc Chagall (Marc Chagall National Musem) i Nice. Museet invigdes på Chagalls födelsedag den 7 juli 1973.
Det är det enda statliga museum i Frankrike, som har ägnats en levande person.
Till museet fördes bland annat ett tjugotal målningarna, som utgör Bibelns budskap i sviten Message Biblique. Senare skulle också Chagall förära museet med ett par stora mosaiker: Elia´s brinnande vagn och Skapelsen.
Det var ingen hejd på vad den nu över 80-årige virtuosen tog sig för.
Nu stod Israels nya parlamentsbyggnad (Knesset) i fokus. För den designade han golv- och väggmosaiker, samt tre gobelänger med en sammanlagd yta av hela hundra kvadratmeter. De tog fyra år att väva på de statliga Gobelin-ateljéerna i Paris.
Väggmosaiken föreställer Klagomuren. Gobelängernas motiv var Jesaias profetia och Uttåget och intåget i Jerusalem. Chagall deltog själv när man invigde byggnaden.
I Chicago uppfördes nu väggmosaiken Four Seasons. En jättelik mural skapelse, utförd som en rektangulär box med långsidor om 21 meter och kortsidor om 3 meter. Muren är över 4 meter hög.
Vid invigningen fick fick Chagall ett furstligt mottagande i en stad som var smyckad med flaggor till hans ära.
Som all utomhuskonts har den här murala mosaiken varit ute för vädrets makter. Vilket har inneburit att man har fått restaurera och impregnera den.
Det var femtio år sedan Chagall lämnade Ryssland. Nu var det dags för ett återbesök (1973). Han var inbjuden av Sovjets kulturminister för en utställning på Tretiakovgalleriet i Moskva.
Han träffade då också två av sina systrar. Men han vägrade bestämt att besöka sin barndoms älskade stad Vitebsk.
Jag var alltför rädd att jag inte skulle ha känt igen min stad, och hur som helst bär jag i mitt hjärta för alltid minnet av den.
Det var nog ett riktigt beslut av Chagall. Hans hemstad hade blivit helt sönderbombad av tyskarna. Endast 118 av en befolkning om 240 000 överlevde Andra världskriget.
Chagall gör nu också ett stort antal färggravyrer, som illustrationer till surrealisten Louis Aragons diktsamling Celui qui dit les choses sans rien dire.
Dessutom gör han gör nu också litografier till Shakespears Stormen. Och koppargrafik för illustrationer till Et sur la Terre av André Malraux.
Den sistnämnde var Franrikes kulturminister och han som gav Chagall uppdraget att gör takplafonden i L´Opera.
Chagall målade nu också en del större dukar: Ikaros´ fall, Don Quijote, Den förlorade sonen återkomst… Han arbetade också en mosaik till kapellet Sainte-Rosalie i Les Arcs. Och fönster till Chicago Art Institute - America Windows.
En av höjdpunkterna för Chagall var när han 1977 tilldelades det Stora Korset i Hederslegionen. Det var den högsta graden av denna franska utmärkelse.
Frankrikes president överlämnar utmärkelsen personligen vid en speciell lunch i Elysée-palatset.
Chagall blev även hedersmedborgare i Jerusalem.
Chagall fortsätter enträget med sina bibliska motiv, som han förärade "sitt eget" Musée National Message Biblique i Nice. Det blir, förutom nya målningar, bland annat en gobeläng över entrén, en målad flygel...
Så fick också Chichester Cathedral i England och kyrkan Saint-Étienne de Mayence (St. Stephan i Mainz) sina fönster målade.
I den sistnämnda stan blir Chagall också hedersmedborgare.
Det var flera andra helgedomar, som fick sina fönster målade av Cagall. Exempelvis Reichskloster Fraumünster (Imperial Abbey of Fraumünster) i Zürich, Chapel du Saillant i Frankrike och All Saints´Church i Todeleley, UK.
Den sistnämnda är uppmärksammad, då det är den enda kyrka i världen som har alla sina fönster prydda av Chagall.
Den här tiden (runt 1980) ägnade sig Chagall en hel del åt grafik.
Han gjorde kopparstick, som var tänkta att illustrera Psaltaren. Det blev även fjorton stora färglitografier (1,2 x 0,8 m).
Det var nu också en utställning av hans gravyrer - Chagall et Ambroise Vollard - på Galerie Matignon i Paris.
På Gallerie Maeght, också i Paris, visade man Chagalls stora litografier. Denna utställning skulle bli en av de mest minnesvärda framgångarna i färggravyrens historia.
...den vittnar om den eviga ungdomen hos en enastående konstnär.
Mellan åren 1975-1985 hade Chagall utställningar på många platser i kända museer och gallerier:
Zürich, Museum der Bildenden Künste. Budapest, ArtHall. Moskva, Tretiakovgalleriet. Östberlin på National Galerie. Nice på Musée National Message Biblique. Florens på Palazzo Pitti.
Paris på Bibliothèque Nationale, Louvren, Galerie Maignon, Galerie Maeght…
1982 fick den svenska publiken tillfälle att beskåda hans tavlor på en retrospektiv utställning på Moderna museet i Stockholm. En utställning som sedan vandrade vidare till Danmark (Louisiana).