capstantia

Le Petit Galerie i museets ena flygel, med Galerie d'Apollon på andra våningen, var det mest akuta renorveringsobjektet. När byggnadsarbetarna var klara med sitt arbete återstod nu restauring, eller ersättning av, det konstnärliga innehållet. Däribland målningar och dekoreratiner som hade regisserats av Charles de Brun mellan 1769 och 1781. Två tomma utrymmen i taket skulle fyllas, liksom den centrala, stora och mest betydelsefulla, takytan, vid ena ända av galleriet som hade aldrig hade målats innan.

Det var på arkitekten Félix Debants inrådan som man hade anlitat Delacroix, Charles-Louis Müller och Joseph Guichard för att utföra arbetet. Delacroix hade blivit förvarnad om det förestående arbetet av sin vän Villot redan i april 1849, men sin formella beställning fick han först ett år senare.

Restaureringsarbetet fördelades så, att den stora centrala och omålade takytan (8 x 7,5 m) föll på Delacroix lott. medan de två andra målarna fick ta på sig det övriga arbetet. De hade då tillgång till skisser och litografier för att komma så nära ursprunget som möjligt. Något sådant underlag fanns inte för Delacroix arbete. Det enda han hade att gå på var att Le Brun från början hade tänkt sig Apollons triumf. Delacroix fick därför mycket friare händer än de andra två.

Sittande i sin vagn har Apollon avfyrat flera pilar, medan hans syster Diana flyger bredvid honom och erbjuder honom mer pilar från sin koger. Genomborrarad av pilar från solens och livets gud, så vrider det blödande odjuret på sig, suckar djupt och utstöter en flammande eldslåga - det var sista andetaget från en maktlös men ursinnig varelse.

När vattnet i floden börjar torka upp, så uppenbarar sig bergstoppar, människor och djur. Gudarna blir upprörda när de ser jorden övergiven och de deformerade varelserna. Alla gudarna var beväpnade som Apollon - Minerva och Mercurius rusar till och ska utrota dem, tills den eviga visdomen återbefolkar universum. Herkules slår dem med sin klubba; Vulcanus, eldens gud, jagar dem på nätterna och i dimmorna; Boreas och Zephyros blåser så att vattnet torkar bort och skingar dimmorna. Flodernas och bäckarnas nymfer har funnit sina vassrugger på nytt, men deras urnor var nedsmutsade av lera och skräp.

De mer skygga gudomligheterna (Juno, Venus och Ceres ovanför Minerva och Mercurius) betraktar gudarnas strid. Under tiden, från högsta himlen, så dalar Victoria ner för att kröna Apollon. Och Iris, gudarnas budbärare, vecklar ut sin sjal i vinden som ett tecken på att ljuset har besegrat mörkret och upproret från vattnet. 

Kritikerna var, men några få undantag, mycket positiva till Delacroix målning Apollon dräper Phyton. Åtminstone var de tongivande kritikerva, som Delécluse och Gustave Planch, eniga om att Louven hade begåvats med ytterligare ett mästerverk. Delacroix hade hade bekräftat sin storhet som monumental dekorationsmålare.

Deécluse menade också: Vi vet att när vi betraktar Delacroix målningar ska vi inte ägna oss åt detaljer utan koncentrera oss på helheten och själva idén bakom verket. I det avseendet är hans målning i taket, som många bara ser en kort stund, fyller den helt sin plats som ett enastående verk. 

En annan kritiker, Charles Tillot, ansåg: Att de målningar, som vanligtvis gjordes av Ingres eller  Cogniet, inte var lämpliga i detta sammanhang. Deras figurer står med huvud och fötter på samma hosisontella linje och är orörliga. Figurer i en takmålning måste agera och få cirkulera fritt, medan de förblir vertikala som i Delacroix målning. Han fyller mer än väl de krav. som ställs på den här typen av målningar. Hans talang och djärvhet gör honom mer lämpad än någon annan för dessa. Här har han visat vem han egentligen är: Målare och poet på en och samma gång...  

Delacroix kastade sig över sitt nästa monumentala dekorativ uppdrag redan när man höll på att montera Apollon dräper Phyton i Louvren. Hans uppdrag bestod nu i att pryda ett rum i det nya Hôtel de Ville i Paris. Det skulle bli hans sista dekorativa uppdrag i en offentlig byggnad. Det är också de enda dekorationerna av honom som inte finns kvar, De förstördes i samband med en brand under den så kallade Pariskommunen 1871. Även de förberedande arbetena, som förvarades där, blev eldens offer. Därför är underlaget för en rekonstruktion ganska sparsamt.

Hôtel de Ville hade renorverats mellan 1837 och 1842. Byggnaden hade då också fått en tillbyggnad. På baksidan av byggnaden, mot Rue de Lobau, hade den andra våningen utökats med ett långt galleri,

Galerie des Fêtes. På var sin sida om detta galleri fanns nu två salonger Salon de la Paix i den norra änden och Salon de l’Empereur  i den södra. Dessa salar skulle nu dekoreras. Delacroix hade fått Salon de la Paix (Fredssalongen) på sin lott. Hans värste konkurrent, den nyklassiske Ingres, hade tilldelats Salon de l’Empereur och Henri Lehmann skulle ta sig an Galerie des Fêtes.

Delacroix uppgift i Salon de la Paix bestod i att måla elva halvcirkelformade ytor ovanför taklisten och en stor central takmålning (ca 8 m i diameter), som skulle omgärdas åtta målade paneler.

Arbetet skulle i huvudsak genomföras på canvas i hans atejé på 54, Rue Notre dame, för att senare monteras på plats och finjusteras. Nu använde han sin beprövade blandning av oljefärg och vax.

Skissen till den stora cirkelformade takmåningen var klar i februari 1852. Sedan började det dryga abetet fram till slutversionen och då tog han hjälp av sina assistenter Andrieu och Louis Boulangé, medan han själv i huvudsak arbetade med de halvcirkelformade dukarna med Herkules storverk.

I september 1852 var alla målninga färdiga och Delacroix gjorde en sista finjustering av dem innan de skolle monteras på plats i Salon de la Paix. Efter det skulle ytterliga en finputsning ske. Allt såg från början bra ut, hans intentioner tycktes var uppfyllda. Visserligen hade han bedömt att ljuset var tillräcligt i salen, en missbdömning som enkelt kunde korrigeras. Men vid närmare besikting kom han fram till att färgtonen måste ändras i samtliga målningar. Ett gigantiskt arbete, som nu måste utföras på plats. I ateljén hade det varit betydgt enklare.

Det kunde inte undvikas att dekorationerna, som utfördes av Delacroix och Ingres i Hôtel de Ville , blev en kamp om mästartiteln. De två salarna kunde inte ha blivit mer olika varandra. Här ställdes nu det bästa av romantiken mot det bästa av nyklassicismen. Men att göra en jämförelse av de två mästarna var svårt, för att inte säga omöjligt, eftersom de två målarna använde helt olika tekniker. Var och en mästare var inom sitt gebit. Det var också så som de flesta av kritikerna såg det - så båda målarna prisades i pressen. 

Kanske såg kritikerna fram emot världsutställningen i Paris året därpå (1855). Då skulle Delacroix och Ingres visa upp hela sin repertoar  och då fanns det ju ett större utbud att jämföra och bedöma. Men faktum kvarstår: Det var två olika konstrikningar.

En klen tröst i sammanhanget är att det gjordes en mindre kopia av Delacroix cirkelformade takmålning, Freden sänker sig över jorden i Salon de la Paix, innan branden 1871 ödelade  Hôtel de Ville med allt innehåll. 

Den mindre kopian, som gjorts av Raimundo de Madrazo, mäter bara 167 cm i diameter, jämfört med originalets ca 8 m. Målningen finns att beskåda i Musée Carnavalet i Paris. Ett museum som är tillägnat stadens historia.

Delacroix målning Afrikanska pirater rövar bort en ung kvinna, som visades på Salongen 1853, är en av de få målningar som är hämtad från ett verk av Victor Hugo (Chanson des pirates i Les Orientales).

Källan till målningen angavs aldrig, då det ansågs politiskt riskabelt, eller vågat, eftesom Victor Hugo befann sig i landsfykt på grund av komprometterande opålitlighet.

Delacroix fann heller ingen anledning att ange källan, så åskådarna tog målningen som ett hugskott från resan till Marocko.

Delacroix målning Havet från Dieppes höjder var något utöver det vanliga. Det var den enda akvarellen som han ställde ut på Salongen. Målningaen kan ha influerats av Turner och Constable. Men vad som är mer tydligt är, att detta en av de första verken som gör skäl för att vara impressionistisk.

Claude Monet var en av de första impressionisterna som beundrade Delacroix, vilken också visar sig i hans tidiga målnngar. Sedan skulle flera konstnärer låta sig influeras av Delacroix och hans måleri. Både renodlade impressionister som deras efterföjare, d v s posteimpressionister som van Gogh, Gauguin, Cézanne, med flera.  Även senare berömda målare som Picasso och Matisse har inspirerats av Delacroix.

Bilderna från Dieppe kommenteras ofta i Delacroix anteckningsböcker. På sensommaren 1854 tillbringade Delacroix flera veckor i Dieppe. Han skriver i sin dgbok den 7 september. Hans allt-i-allo Jenny le Guilou tog ett morgondopp, medan han själv tog en långpromenad och deltog sedan i en mässa i Saint Jacques, där en kör från Pyrenéerna sjöng:

Kom hem efter mässan; gjorde en liten ofullbordad akvarell av hamnen fylld med nyfiket grönt vatten; jag var på dåligt humör orsakad av en helvetescigarr som jag hittat. Noterade kontrasten på vattnet, de svarta skeppen, de röda flaggorna... Läste sedan nåt av Balzar; tråkigt. Tog en andra promenad längs Coours Bourbon och träffade filosofen Paul Chenavard.

Delacroix tillbringade delar av somrarna i sitt hyrda hus i Champrosay. Ett hus, som han kallade Rucklet, men som han ändå skulle bli ägare till senare. Ateljén vetter mot trädgården, som sluttar ner mot en kulle i rikting mot Seine som flyter nedanför. 

Han älskade att gå om i trädgården och beundra sina blommor. Och i det kringliggande landskapet fann han många av sina motiv. Kommunkationerna med Paris var ganska bra. Det fanns tågförbindelse till och från Ris-Orangis på andra sidan floden. En resa tog omkring en timme. Till och från stationen var det häst och vagn som gällde. 

Delacroix hade målat porträtt hela livet. Men nästan uteslutande av vänner och bekanta. Han hade aldrig, som exempelvis Ingres, haft sina porträtt som en större inkomstkälla. Han hade redan inlett upploppet i sin karriär när han fick ett statligt Beax Art-uppdrag att måla ett porträtt av den kände skådespelaren Francoise-Joseph Talma (1763-1826) som Nero i tragedin Britannicus. Målningen skulle få sin plats i foajén på teatern Comédie-Française, tillsammans med ett antal porträtt av andra målare. Därför gällde vissa restriktioner.

I sin ungdom hade Delacroix sett Talma i någon pjäs, men kanske inte i Britannicus, som hade varit en av hans största succéer. Han beundrade honom mycket och han hade också i sin ungdom dekorerat hans matrum. Men förutom sitt eget kom-ihåg hade han nu bara tillgång till en litografi från 1824 av Alexandre Colin. 

Resultatet blev en enastående korskoppling av litteratur, teater och porträttkonst. Här fick Delacroix, efter trettio år, användning av sin utmärkta förmåga att minnas och fylla på med det saknades, men som kunde anas.

Ett av Delacroix sista porträtt var en målning av konstsamlaren Alfred Buyas från Montpellier. Det var beställaren själv som ville ha sitt porträtt i sin egen samling. De hade lärt känna varandra sedan en tid tillbaka och då hade Delacroix fängslats av Buyas personlighet. Men det var inte bara personligheten som han liknade vid Hamlets, utan också utseendet.

Delacroix sympatier för sin modell uttrycker sig inte bara av återgivningen av huvudet - begrundande, melankolisk, nästan trött - utan också i harmoniska färger i grönt och brunt, med förstärkning av ansikte och händer.

Här följer en återuppprepning av de motiv, som visas i kapitlet Resan till Marocko. Här ligger de mer rätt i tiden då Delacroix målade dem utifrån sina skisser och minnesbilder. Sannoligt också varvat med en stor dos av en fantastisk fantasi i kombination med sin enastånde förmåga att komponera, teckna och hantera ljus och färger.

Delacroix målade minst sex olika versioner  på det bibliska temat Kristus förlisning på Genesaretsjön under åren 1853 och 1854. De flesta av dem fins att beskåda på olika framstående museum i USA.

Han fick  mycket beröm för sitt sätt att hantera det marína måleriet. Le Moniteur universal skriver den 29 maj 1854: Som Rubens, liksom Velazquez, liksom alla de stora mästarna, överträffar Eugène Delacroix specialisterna när han ger sig i kast med deras genre. Man kan säga att Jesus under stormen är ett av de bästa havslandskapet i den franska skolan (man syftar då på målningen i Baltimore).

Vincent van Gogh var en stor beundrare av Delacroix och hans måleri. Han såg Kristus sover under stormen (Metropolitan Museum) i Paris 1886 och skiver då: Kristi båt - jag pratar om den blå och gröna skissen med inslag av lila och rött och lite citrongult för glorian, aureolingult - den talar ett symbiliskt språk genom färgen i sig självt.

Från mitten på 1850-talet gjorde Delacroix flera besök hos sin kusin, den berömde advokaten Antoine Berryer, på hans slott Château d´Augerville i närheten av Malesherbes i Loiret ca 10 mil söder om Paris.

Barryer hade köpt det anrika slottet 1825 och samlade nu här en utvald skara vänner. Många kända personer ur Paris kulturella elit fanns bland hans gäster. Musiker, författare och målare: Vicont Chateaubriand, Franz Liszt, Rossini, de Musset, Delacroix...

Delacroix trivdes i det här sällskapet. Och han själv gjorde allt för att de andra skulle vara nöjda i hans närvaro. Ingen vill vara så sällskaplig som jag... Jag vll göra ett gott intryck och bli omtyckt. Denna märkliga benägenhet har måhända gett en felaktig bild av min karaktär. Inget liknar så mycket falskhet och smicker som denna lust, denna medfödda böjelse, att hålla sig väl med folk...

Palaiss de l’Industrie. Industripalatset var utställningens huvudbyggnad och expons hjärta vid paradavenyn . En imponerande byggnad som helst skulle överträffa Londons Chrystal Palace, där den första liknande utställningen hölls några år tidigare.

Här visades industri- och jordbruksprodukter. Allt ifrån avancerade maskiner, apparater, redskap och enklare vertyg, till musikinstrument, viner, tyger, glas, porslin, juveler, smycken, prydnadssaker, etc.

Här visades också produkter från kolonierna, Från Englands Ceylon, Jamaica, Brittiska Guyana, Malta, Tasmanien, Bahamas och Indien. Och från Frankrikes Antilerna, Senegal, Réunion, Madagaskar, Gaon och Algeriet.

Även om relationen mellan Frankrike och England var den bästa på många år, så fanns det fortfarande en rivalitet. Fransmännen kunde inte smälta att England hade haft den första världutställningen. De ansåg att den egna utställningen 1855 var den första riktigt universella. En utställning, som till skillnad från den i London 1851, också skulle omfatta de sköna konsterna (Beaux Art), d v s  målning, skulptur, gravyr, litografi och arkitektur.

Det visade sig snart att huvudbyggnad Palaiss de l’Industrie inte skulle kunna rymma alla utställare. Därför tillkom ett antal sidobyggnader, varav Palais des Beaux Art var en. 

Eftersom de sköna knsterna var det enda ämne som britterna erkände den franska överlägsenheten, så var det just det området som skulle ges en framträdande plats på utställningen. Konstverk från hela världen visades i Palais des Beaux Arts, men allas ögon riktades mot de franska konstnärerna och då på verken av de rivaliserande målarna Jean-Auguste-Dominique Ingres och Eugène Delacroix. Ingres  i den kassiska skolan för akademisk konst,  med idealiserade motiv i fina och precisa penseldrag. Medan Delacroix representerade den nya modernistiska skolan med heroiska och levande motiv med djärva dramatiska färger, där  noggrannheten var underordnad.

Kampen de två gigantern slutade med att båda målarna tilldelades guldmedalj av den tillsatta juryn. Men ändå var det Ingres som inkasserade det mesta berömmet från de reaktionära kritikerna. De som ännu inte hade insett det sanna värdet av Delacoix sätt att måla, som sedan de efterföljande impressionisterna skulle beundra och ta efter.

Delacroix och hans målningar visades upp i en sal bland andra målare, medan den favoritiserade Ingres hade fått en egen sal, där han också själv hade bestämt hängningen. Båda var väl representerade. Delacroix med 35 verk och Ingres med 43 verk.

Delacroix visade en hel del scener tagna från Shakespeare, historiska och religiösa händelser, motiv från exotiska platser... Medan den publikfriande Ingres ställde ut lockande nakenbilder, heliga händelser, porträtt av kända och ryktbara personer... bl a av Napoleon I som ung härförare, något som naturligtvis tillfredsställde hans ättling prins Napoléon som ledde konsrjuryn.  Det var också han som på uppmaning av kejsaren utsåg Ingres till Grand Officier de la Légion d´honneur.

Delacroix fick inkassera en hel de beröm för sin tavelsamling. En samling som berättade om hans konstnärsskap från unga år fram tills utställningens öppnande.

De flest lovorden kom från de som redan var besatta av hans måleri. Bland dem fanns naturligtvis Charles Baudelaire, som redan vid Salongerna 1845 och 1846 entusiastiskt kommentterat hans verk. Nu höjde han Delacroix till skyarna. Han menade redan nu att Delacroix skulle bli ett föredöme för nästa generations konstnärer.

Kritikern Théophile Silvestre hade en lång utläggning om Delacroix och konst och hur han stadkom den: 

I stället för att förenkla och renodla lokalfärgerna så mångfaldigar han nyanserna i det oändliga, ställde dem mot varandra för att ge var och en av dem en dubbel intensitet. Hans färger gnistrar som på en flod i en regnskur... Hnn har en slags färgskala i papp, som man kan kalla hans egen kronometer. Runt om i den har han satt små färgklickar och kan på så sätt ange intilliggande valörer och diamentrala motsatser... Klockan tolv visar rött, sex är grönt. ett är orange, sju är blått, två är gult och åtta violett. Underliggande nyanser delas in ytterigare undan för undan.

Både Ingres och Delacroix erkände varandras utförsgåvor, även om det satt långt inne. Men Delacroix hade sin uppfattning om det klassiska och romantiska måleriet och dess utövare:

Det klassiska är det som tjänar som modell... Ganska många målare inbillar sig att de är klassiker för att de är kyliga i sitt måleri. Av liknande skäl finns det de som tror sis ha värme för att man kallar dem  romantiker. De sanna värmen i en målning är den som engagerar betraktaren... Ingres tror sig likna Rafael, då han tar efter en del vanliga gester och former från denne eminente målare. Jag föredrar David framför denna blandning av antik och oäkta rafaelism som Ingres och hans gelikar praktiserar.

Något som Delacroix inte berör i sin sarkastiska kitik av Ingres var hans skicklighet som tecknare. Å andra sidan så tål Delacroix teckningar mycket väl en jämförelse.

Det som i grunden skiljer Ingres och Delacroix målning är deras uppfattning om färgens betydelse. Delacroix kommenterade, sarkastiskt men med en viss sanning, Ingrrs målning Antichus och Stratnika 1840:

Han har säkert gjort vad han hade kunnat för att vara kolorist, de gode fader Ingres. Men hans sätt att uppfatta saker och ting är verkligen illa, om inte rent av löjligt. Han tror att ljuset är till för att försköna, han tycks inte veta att det framför allt är till för att ge liv åt målningen. Han har inte hört talas om reflexer... Han slänger efteråt till dagrar på motivet som socker på en nygräddad tårta Tingen binds inte samma med varandra genom sina naturliga reflexer och resultatet blir då både stelt och kallt.

Anm. Ingres uppfattning om Delacroix var att han målade med en berusad pensel.

Den 29 juni, när världsutställningen pågick som  bäst, besökte Delacroix en föreställning av Othello av Shakespeare på Théâtre Impérial Italien i Paris. Han fyllde då ett helt skissblock med studier av de medverkande från ett engelskt teatersällskap och deras kostymer. Det blev åtskilliga snabba skisser med kommentarer om färgsättningen, som han senare omvandlade med akvarell. Han skriver själv att han hoppade satt dessa studier skulle vara fruktbara för hans sinne och komma till användning senare.