Eugène Delacroix


Bildografi

Ca 1850-1856

Galerie d'Apollon & Salon de la Paix. 

Under construction!

Musée du Louvre (Louvren), ca 1850.

Efter att Delacroix, efter bortemot tio år, var färdig med dekorationerna i de två palatsen 1947, skulle det dröja ett par år innan han anförtroddes några nya monumentala arbeten. Visserligen hade hade man diskuterat både den stora trappan i Palais du Luxembourg och tvärskeppen i kyrkan Saint-Sulpice, men båda rann ut i sanden (trappan blev aldrig dekorerad). 


Med början 1849 lossnade det och i rask följd skulle Delacroix få flera stora arbeten på sin lott. Det första gällde utsmyckning av Chapel des Saint-Anges, sedan taket i Galerie d'Apollon i Louvren och dekorationer i Salon de la Paix i Hôtel de Ville. Det mest brådskande var innertaket Louvren, för att man skulle följa planen för en stor renorvering.

Kort om Galerie d'Apollon.

Galleriet är det förnämska och därmed också det mest besökta i hela Louvren. Inredninen kretsar kring solen och dess rörelse. Solkungen Ludvig XIV förknippade sitt första kungliga galleri med solguden Apollo. Här förvaras också de franska kronjuvelerna och galleriets prakt har fått stå modell för spegelsalen på Château de Versailles.

Galerie d'Apollon är Louvrens mest påkostade och besökta sal. Här förvara också de franska kronjuvelerna.

Musée du Louvre (Louvren), ca 1850. Delacroix var naturligtvis överväldigad då han fick chansn att sätta sin prägel på Louvren, där ha själv hade tillbringat så mycket tid åt att kopiera de gamla mästarna

Le Petit Galeri i museets ena flygel, med Galerie d'Apollon på andra våningen, var det mest akuta renorveringsobjektet. När byggnadsarbetarna var klara med sitt arbete återstod nu restauring eller ersättning av det konstnärliga innehållet. Däribland målningar och dekoreratiner av bland andra Charles de Brun, som hade gjorts mellan 1769 och 1781. Två tomma utrymmen i taket skulle fyllas, liksom den centrala, stora och mest betydelsefulla, takytan, vid ena ända av galleriet som hade aldrig hade målats innan.


Det var på arkitekten Félix Debants inrådan som man hade anlitat Delacroix, Charles-Louis Müller och Joseph Guichard för att utföra arbetet. Delacroix hade blivit förvarnad om det förestående arbetet av sin vän Villot redan i april 1849, men sin formella beställning fick han först ett år senare.



Ludvig XV:s kungakrona i Galerie d'Apollon

En del av de franska kronjuvelerna som finns att beskåda i Galerie d'Apollon.

Le Régent, världens finaste diamant (140 karat) finns i Galerie d'Apollon

Restaureringsarbetet fördelades så, att den stora centrala och omålade takytan (8 x 7,5 m) föll på Delacroix lott. medan de två andra målarna fick ta på sig det övriga arbetet. De hade då tillgång till skisser och litografier för att komma så nära ursprunget som möjligt.  Något sådant underlag fanns inte för Delacroix arbete Det enda man hade att gå på var att Le Brun från början hade tänkt sig Apollons triumf. Delacroix fick därför mycket friare händer än de andra.


Skiss till "Apollon dräper Phyton", ca 1850. 

Delacroix gav sig genst i kast med det hedersvärda uppdraget. Att få vara representerad i Galerie d'Apollon Louvren, bland storheter som Le Brun, Antoine Renou, Jean-Jacqus Lagrenée och andra kända 1700-talsmålare, var nog så stimulerande. Först tänkte han göra ett motiv av Solens häst otyglag av havsnymferna,  för att senare fastna för Apollon dräper Python från Ovidius Metamorfoser. Ett sådant motiv skulle passa bra ihop med de andra målningarna.

Delacroix började skissa på sin takmålning direkt efter det att  han fått sitt uppdrag bekräftat och arbetade intensivt med skissena mellan april och juni 1850. När han var någolunda nöjd med sin skisser påbörjade han arbetet med originalet. Han gjorde då en del justeringar i den nedre halvan. Arbetet utfördes i dekoratören Charles Séchans ateljé och till sin hjälp hade han sin elev och assistent Pierre Andrieu


I september var han färdig med sin slutliga förebild, som sedan skulle överföras till en oljemålning på en canvas för att sedan monteras på sin plats i Galerie d'Apollon. Han hade hoppts att det hela var klart tills invigningen av de restaurerade salarna den 5 juni, men arbetetet hade fördröjts, bl a av att han nu satt i Salongens juru, så målningen var inte på plats förrän i början av oktober. Sedan återstod de vanliga justeringarna, som ofta fordrades p g a ljusets inverkan.

Skiss till "Apollon dräper Phyton", ca 1850. 

Delacroix förklarar "Apollon dräper Phyton":

Sittande i sin vagn har Apollon avfyrat flera pilar, medan hans syster Diana flyger bredvid honom och erbjuder honom pilar från sin koger. Genomborrarad av pilar från solens och livets gud, så vrider det blödande odjuret på sig, suckar djupt och utstöter en flammande eldslåga - det var sista andetaget från en maktlös men ursinnig varelse.


När vattnet i floden börjar torka upp, så uppenbarar sig bergstoppar, människor och djur. Gudarna blir upprörda när de ser jorden övergiven och de deformerade varelserna. Alla gudarna var beväpnade som Apollon - Minerva och Mercurius rusar till och ska utrota dem, tills den eviga visdomen återbefolkar universum. Herkules slår dem med sin klubba; Vulcanus, eldens gud, jagar dem på nätterna och i dimmorna; Boreas och Zephyros blåser så att vattnet torkar bort och skingar dimmorna. Flodernas och bäckarnas nymfer har funnit sina vassrugger på nytt, men deras urnor var nedsmutsade av lera och skräp.


De mer skygga gudomligheterna (Juno, Venus och Ceres ovanför Minerva och Mercurius) betraktar gudarnas strid. Under tiden, från högsta himlen, så dalar Victoria ner för att kröna Apollon. Och Iris, gudarnas budbärare, vecklar ut sin sjal i vinden som ett tecken på att ljuset har besegrat mörkret och upproret från vattnet. 

"Apollon dräper Phyton", 1850-1851 (Louvren).

"Apollon dräper Phyton" i Galerie d'Apollon, Louvren , 1850-1851. 

Kritikerna var, men några få undantag, mycket positiva till Delacroix målning Apollon dräper Phyton. Åtminstone var de tongivande kritikerva, som Delécluse och Gustave Planch, eniga om att Louven hade begåvats med ytterligare ett mästerverk. Delacroix hade hade bekräftat sin storhet som monumental dekorationsmålare.


Deécluse menade också: Vi vet att när vi betraktar Delacroix målningar ska vi inte ägna oss åt detaljer utan koncentrera oss på helheten och själva idén bakom verket. I det avseendet är hans målning i taket, som många bara ser en kort kort stund, fyller helt sin plats som ett enastående verk. 


En annan kritiker, Charles Tillot, ansåg: Att de målningar, som vanligtvis gjordes av Ingres eller  Cogniet, inte var lämpliga i dett sammanhang. Deras figurer står med huvud och fötter på samma hosisontella linje och är orörliga. Figurer i en takmålning måste agera och få cirkulera fritt, medan de förblir vertikala som i Delacroix målning. Han fyllermer än väl de krav. som ställs på den här typen av målningar. Hans talang och djärvhet gör honom mer lämpad än någon annan för dessa. Här har han visat vem han egentligen är: Målare och poet på en och samma gång...  

Takdekorationerna i Galerie d'Apollon, Louvren.

Examinering av Delacroix nya plafond i Louvren.

"Apollon dräper Phyton", 1852. 

Galerie d'Apollon, Louvren, med kronjuvelerna. Takets utsmyckning har designats av Ludvig XIV:s förste hovmålare Charles Le Brun, som valde de bästa målarna för att utföra arbetena. Temat är solen och hur dess ljus och värme påverkar timmar, dagar, månader, årstider... Väggarna är prydda med 28 porträtt-gobelanger med monarker och konstnärer som har byggt och utsmyckat Louvren i århundranden.

Figurer från Rubens "Vägen till Calvary", 1850 

Studie för "Apollo dräper Python", 1850. 

"Beriden musketör, 1850.

"Scen framför templet i Jerusalem", 1850.

"Smärtans moder vid graven", ca 1850.

"Lejoninna och kriktyr av Ingres", 1850-1860.

Skiss till "Jesus i Getsemane trädgård", 1851.

"Jesus i Getsemane trädgård", 1851.

"Lejon i bergen", 1851.

"Vid källan", 1851.

Delacroix ateljé på Rue Notre-Dame-de-Lorette, 1852.

Salon de la Paix i Hôtel de Ville. Om konsten som slukades av lågorna.

Delacroix kastade sig över sitt nästa monumentala dekorativ uppdrag redan när man höll på att montera Apollon dräper Phyton i Louvren. Hans uppdrag bestod nu i att pryda ett rum i det nya Hôtel de Ville i Paris. Det skulle bli hans sista dekorativa uppdrag i en offentlig byggnad. Det är också de enda dekorationerna av honom som inte finns kvar, De förstördes i samband med en brand under den så kallade Pariskommunen 1871. Även de förberedande arbetena, som förvarades där, blev eldens offer. Därför är underlaget för en rekonstruktion ganska sparsamt.


Hôtel de Ville hade renorverats mellan 1837 och 1842. Byggnaden hade då också fått en tillbyggnad. På baksidan av byggnaden, mot Rue de Lobau, hade den andra våningen utökats med ett långt galleri,

Galerie des Fêtes. På var sin sida om detta galleri fanns nu två salonger Salon de la Paix i den norra änden och Salon de l’Empereur  i den södra. Samtliga dessa salar skulle nu dekoreras. Delacroix hade fått Salon de la Paix på sin lott. Hans värste konkurrent, den nyklassiske Ingres, hade tilldelats Salon de l’Empereur och Henri Lehmann Galerie des Fêtes.

Hôtel de Ville (Paris stadshus), nutid.

Hôtel de Ville (Paris stadshus), ca 1850.

Delacroix uppgift i Salon de la Paix bestod i att måla elva halvcirkelformade ytor ovanför taklisten och en stor central takmålning (ca 8 m i diameter), som skulle omgärdas åtta målade paneler.


Arbetet skulle i huvudsak genomföras på canvas i hans atejé på 54, Rue Notre dame, för att senare monteras på plats och finjusteras. Nu använde han sin beprövade blandning av oljefärg och vax.


Skissen till den stora cirkelformade takmåningen var klar i februari 1852. Sedan började det dryga abetet fram till slutversionen och då tog han hjälp av sina assistenter Andrieu och Louis Boulangé, medan han själv också arbetade med de halvcirkelformade dukarna med Herkules storverk.

"Freden sänker sig över jorden" - Skiss till takmålning i  Salon de la Paix, 1852. 

Cirkelformad takmålning i Salon de la Paix.

Halvcirklarna i Salon de la Paix.

I september 1852 var alla målninga färdiga och Delacroix gjorde en sista finjustering av dem innan de skolle monteras på plats i Salon de la Paix. Efter det skulle ytterliga en putsning ske. Allt såg från början bra ut, hans intioner tycktes var uppfyllda. Visserligen hade han bedömt att luset var tillräcligt i salen, en imissbdömning som enkelt kunde korrigeras. Men vid närmare besikting kom han fram till attfärgtonen måste ändras i samtliga målningar. Ett gigantiskt arbete som nu måste utföras på plats. I atelén hade det varit betydgt enklare.





Talpanelerna i Salon de la Paix.

Skiss till "Herkulus rädder Hisione", 1852.

Det var en mycket besviken Delacroix, inte bara för att han hade missbedömt ljusförhållandena i Salon de la Paix, utan också att merarbetet skulle innebära att han inte kunde hålla den överenskomna tidplanen.


Han skulle inte återuppta arbetet förrän i juni 1843. Dels på grund av sin nedstämdhet, dels för att han gärna åstadkomma något till Salongen 1853. Han fördröjdes också av firandet i samband med att Napoleon III gifte sig.


Han arbetade själv hela sommaren i den obehagliga värmen, men fick framåt hösten hjälp av Andrieu. De blev inte klara med arbetet förrän i mitten av februari 1854.

Samlaren och konstälskaren Louis Clément de Ris får stå för den allmänna oponionen när han recenserar  Delacroix arbete i Salon de la Pais: 


Den store moderna koloristen har aldrigx visat sig mer fylld av ungdom, liv, styrka och kraft - en ädlare konstnärlig känsla, en mer komplett förståelse för det dekorativa som det uppfattades av hans föregångare, målarna i Venedig och Antwerben. Taket i Galerie d'Apollon har förseglat hans ära, och nu inte mindre värdigt smycke.

Klio, 1852

Neptunus lugnar vågorna, 1852

Minerva, 1852

Merkurius, 1852

Ceres, 1852

Figurstudier för Salon de la Paix (Nationalmuseum, Stockholm)

Figurstudier för Salon de la Paix (Nationalmuseum, Stockholm)

Det kunde inte undvikas att dekorationerna, som utfördes av Delacroix och Ingres i Hôtel de Ville , blev en kamp om mästartiteln. De två salarna kunde inte ha blivit mer olika varandra. Här ställdes nu det bästa av romantiken mot det bästa av nyklassicismen. Men att göra en jämförelse av de två mästarna var svårt, för att inte säga omöjligt, eftersom de två målarna använde helt olika tekniker. Var och en mästare var inom sitt gebit. Det var också så som de flesta av kritikerna såg det - båda målarna prisades i pressen. 


Kanske såg kritikerna fram emot världsutställningen i Paris året därpå (1855). Då skulle Delacroix och Ingres visa upp hela sin repertoar i var sitt rum, och då fanns det ju ett större utbud att jämföra och bedöma. Men faktum kvarstår: Det var två olika konstrikningar.






"Apoteos Napoleon I" - Skiss till takmålning i  Salon de l’Empereur, 1853 (av Ingres). 

Ruinerna av Hôtel de Ville efter branden 1871. Allt arbete förgäves och stor konskatt slukades v lågorna.

"Lélia sörjer Sténios död i en grotta, 1852 (gåva till Georg Sand).

"Desdemona och Emilia", u.å..

"Herkules hämtar tillbaka Alkestis från dödsriket", 1852.

"Båtar strandade på en flodbank", 1852.

"Ryttare till häst attckeras av ett lejon", 1851-56.

"Korsfararnas intåg i Konstantinopel", 1852.

"Kristus på Genesaretssjön", 1853.

Delacroix målning Afrikanska pirater rövar bort en ung kvinna, som visades på Salongen 1853, är en av de få målningar som är hämtad från ett verk av Victor Hugo (Chanson des pirates i Les Orientales).


Källan till målningen angavs aldrig, då det ansågs politiskt riskabelt eller vågat eftesom Victor Hugo befann sig i landsfykt på grund av komprometterande opålitlighet.


Delacroix fann heller ingen anledning att ange källan, så åskådarna tog målningen som ett hugskott från resan till Marocko.


"Afrikanska pirater rövar bort en ung kvinna", 1852.

Den barmhärtige samariten", 1852.

"Lejon och vildsvin", 1853.

"Andromeda", 1852.

"Desdenoma förbannas av sin far", 1852.

"Jesus går på vattnet", 1853.

"Desdemona förbannas av sin far", 1852.


"Turkiskt bortrövande av kvinnor", 1852.

"Marphise", ca 1853 (efter ett verk av den italienske författaren Ludovici Ariosto, 1474-1533).

Studie för "Marphise", ca 1852.

Studie för "Marphise", ca 1852.

"Marphise", u.å..

Delacroix gjorde sin debut som impressionist med en akvarell från Dieppe i Normandie. 

På 1850-talet besökte Delacroix ofta kuststaden Dieppe i Normandie, någon eller några veckor på senhösten. Här fann han lugnet. Han hade blivit förtjust i staden och hamnen, i havet och kustlandskapet. Det gav honom inspiration till många akvareller. Och härifrån gjorde han en av sin absolut bästa i den konstarten: Havet från Dieppes höjder.

Innan Delacroix skulle resa hem, efter en veckas vistelse i Dieppe, tog han promenad på stranden: Jag gick för att ta ett sista farväl av havet vid tretiden. Det var det mest rofyllda lugn, och en av de mest vackra hav som jag någonsin skådat. Jag kunde inte slita mig från det... Medvetandet fäster sig passionerat fast vid de objekt som hållar på att försvinna. Det är av detta hav, som jag gjorde en studie från minnet: den gyllene himlen och båtarna som väntar på tidvattnets återkomst.

Eugène Delacroix, ca 1852.

"Havet från Dieppes höjder", 1852.

Delacroix målning Havet från Dieppes höjder var något utöver det vanliga. Det var den enda akvarellen som han ställde ut på Salongen. Målningaen kan ha influerats av Turner och Constable. Men vad som är mer tydligt är, att detta en av de första verken som gör skäl för att vara impressionistisk.


Claude Monet var en av de första impressionisterna som beundrade Delacroix, vilken också visar sig i hans tidiga målnngar. Sedan skulle flera konstnärer låta sig influeras av Delacroix och hans måleri. Både renodlade impressionister som deras efterföjare, d v s posteimpressionister som van Gogh, Gauguin, Cézanne, med flera.  Även senare berömda målare som Picasso och Matisse har inspirerats av Delacroix.

Claude Monet:"Hamnen i Dieppe", 1882.

"Klippor nära Dieppe", 1852-1854.

"Solnedgång över havet vid Dieppe ", 1852-1854.

"Havet vid Dieppe", 1852-1854.

"Havet vid Dieppe", 1852-1854.

"Två segelbåtar", 1854.

"Fören på en segelbåt vid kaj", 1854.

"Två skepp i Dieppes hamn", 1852-1854.

"Två båtar i hamnen i Dieppe", 1854.

"Kritstensklippor i Dieppe", ca 1854.

"Bondgård nära Dieppe", ca 1854.

Bilderna från Dieppe kommenteras oftast i Delacroix anteckningsböcker. På sensommaren 1854 tillbringade Dlacroix flra veckor i Dieppe. Han skriver i sin dgbok den 7 september. Hans allt-i-allo Jenny le Guilou tog ett morgondopp, medan han själv tog en långpromenad och deltog sedan i en mässa i Saint Jacques, där en kör från Pyrenéerna sjöng:


Kom hem efter mässan; gjorde en liten ofullbordad akvarell av hamnen fylld med nyfiket grönt vatten; jag var på dåligt humör orsakad av en helvetescigarr som jag hittat. Noterade kontrasten på vattnet, de svarta skeppen, de röda flaggorna... Läste sedan nåt av Balzar; tråkigt. Tog en andra promenad längs Coours Bourbon och träffade filosofen Paul Chenavard.

"Hamnen i Dieppe", 1854. De svarta skeppen kontrasterar mot det ljusa vattnet och de vita kritklipporna vid Le Pollet i fjärran.

"Quai Duquense i Dieppe", 1854.

"Utsikt vid Tanger", 1852-1853.

"Jungfruns utbilning", 1853.

"Perseus och Andromeda", 1853.

"Kristus på korset", 1853.

"Kvällsmåltiden i Emmaus", 1853.

"Ofelias död", 1853.

Delacroix tillbringade delar av somrarna i sitt hyrda hus i Champrosay. Ett hus, som han kallade Rucklet, men som han ändå skulle bli ägare till senare. Ateljén vetter mot trädgården, som sluttar ner mot en kulle i rikting mot Seine som flyter nedanför. 


Han älskade att gå om i trädgården och beundra sina blommor. Och i det kringliggande lanskapet fann han många av sina motiv. Kommunkationerna med Paris var ganska bra. Det fanns tågförbindelse till och från Ris-Orangis på andra sidan floden. En resa tog omkring en timme. Till och från stationen var det häst och vagn som gällde. 


"Trädgården i Champrosay", ca 1853.

"Höstlandskap, Champrosay", ca 1853-1834.

"Landskap med träd", ca 1853.

"Trädgården, Champrosay", 1848.

"Landskap, Champrosay", 1858.

Delacroix hade målat porträtt hela livet. Men nästan uteslutande av vänner och bekanta. Han hade aldrig, som exempelvis Ingres, haft sina porträtt som en större inkomstkälla. Han hade redan inlett upploppet i sin karriär när han fick ett statligt Beax Art-uppdrag att måla ett porträtt av den kände skådespelaren Francoise-Joseph Talma (1763-1826), som Nero i tragedin Britannicus. Målningen skulle få sin plats i foajén på teatern Comédie-Française, tillsammans med ett antal porträtt av andra målare. Därför gällde vissa restriktioner.


I sin ungdom hade Delacroix sett Talma i någon pjäs, men kanske inte i Britannicus, som hade varit en av hans största succéer. Han beundrade honom mycket och han hade också i sin ungdom dekorerat hans matrum. Men förutom sitt eget kom-ihåg hade han nu bara tillgång till en litografi från 1824 av Alexandre Colin. 


Resultatet blev en enastående korskoppling av litteratur, teater och porträttkonst. Här fick Delacroix, efter trettio år, användning av sin utmärkta förmåga att minnas och fylla på med det saknades, men som kunde anas.



"Talma som Nero i Britannicus", 1852-1853.

Comédie-Française, 1870-tal.

Delacroix sista porträtt var en målning av konstsamlaren Alfred Buyas från Montpellier. Det var beställaren själv som ville ha sitt porträtt i sin samling. De hade lärt känna varandra sedan en tid tillbaka och då hade Delacroix fängslats av Buyas personlighet. Men det var inte bara personligheten som han liknade vid Hamlets, utan också utseendet.


Delacroix sympatier för sin modell uttrycker sig inte bara av återgivningen av huvudet - begrundande, melankolisk, nästan trött - utan också i harmoniska färger i grönt och brunt, med förstärkning av ansikte och händer.


"Porträtt av Alfred Buyas", 1853.

"Apelsinförsäljare i Marocko", ca 1853.

"Lejon som frossar på en kanin", 1853.

"St Staffan (Stefanus) bärs bort av sina lärjungar", 1853.

"Hovslagaren", 1853.

"Othello och Desdemona", ca 1853.

"Arabisk fruktförsäljare", 1853.

"Klagovisan för Kristus" (La Lementatione), 1853-1863 (en pågående studie).

"Weislingen fångas av Goetz män", 1853.

"Clorindra befriar Olindo och Sophronia", ca 1854.

"Kvinna från Alger med vinthund", 1854.

Resumé

Här följer en återuppprepning av de motiv, som visas i kapitlet Resan till Marocko. Här ligger de mer rätt i tiden då Delacroix målade dem utifrån sina skisser och minnesbilder. Sannoligt också varvat med en stor dos av en fantastisk fantasi i kombination med sin enastånde förmåga att komponera, teckna och hantera ljus och färger.

"Lejonjakt i Marocko", 1855.

"Morisk ledare signalerar", ca 1851.

"Arabisk ryttare", ca 1854.

"Arab sadlar sin häst", 1855.

"Ridlektionen", 1854.

"Resande araber", 1855.

"Kristus på Gennesaretsjön", 1854.

"Tigerjakt", 1854.

"Baderskorna", 1854.

"Kamp mellan lejon ovh tiger", 1854

"Kristus på korset", 1853-1856.

"Kristus på korset", 1853-1856.

"Susanne och äldre männen", 1854.

"Marockan som äntrar sin häst", 1854.

"Solnedgång över havet", 1854.

Från mitten på 1850-talet gjorde Delacroix flera besök hos sin kusin, den berömde advokaten Antoine Berryer, på hans slott Château d´Augerville i närheten av Malesherbes i Loiret ca 10 mil söder om Paris.


Barryer ade köpt det anrika slottet 1825 och samlade nu här en utvald skara vänner. Många kända personer ur Paris kulturella elit fanns bland hans gäster. Musiker, författare och målare: vicont Chateaubriand, Franz Lisszt, Rossini, de Musset, Delacroix...


Delacroix tivdes i det här sällskapet. Och han själv gjorde allt för att de andra skulle vara nöjda i hans närvaro. Ingen vill vara så sällskaplig som jag... Jag vll göra ett gott intryck och bli omtyckt. Denna märkliga benägenhet har måhända gett en felaktig bild av min karaktär. Inget liknar så mycket falskhet och smicker som denna lust, denna medfödda böjelse, att hålla sig väl med folk...

"Bondgård, Augerville".

"Landskap med klippor, Augerville", 1854.

"Château d´Augerville".

"Trädgårdsgång, Augerville", ca 1855.

"Kuperat landskap", 1855.

"De två Foscari", 1855.

Studie för "De två Foscari", 1847.

"De två Foscari", 1863 (etsning av Ch. Courty).

"Lejon och kajman", 1855.

"Ryttare attackerad av en jaguar", 1855.

"Lejonjakf", 1855.

Studie för "Lejonjakt", 1854.

"Vilande lejoninna", 1855.

Världsutställningen i Paris 1855. 

Från världsutställningen i Paris 1855. Den andra i sitt slag efter den i London 1851. 

Världsutställningen i Paris 1855 invigdes av kejsaren Napoléon III, som nu var vid makten i Frankrike. I sitt invigningstal, som hölls i utställningens huvudbyggnad Palais de l´Industrie, proklamerade han:


Med stor glädje öppnar jag härmed detta fredens tempel som för samman alla folk i en anda av samförstånd... Aldrig tidigare har ett folk haft förmånen att i samma ögonblick vara stort i fred och mäktigt i krig (den sista frasen något gåtfullt för den oinvigde, men vid den här tiden kämpade fransmän och engelsmän sida vid sida i striden mot Ryssland om Krim).


För de som kunde sin historia var budskapet glasklart: Napoleon III inkarnerar både den militära makten under Julius Caesars styre och fredens konst under Augustus.

Det var länge sedan Frankrikes förhållande till England hade varit så bra som nu. De mångåriga striderna mellan de två världsledande makterna var till ända och Waterloo tycktes fransmännen ha sopat under mattan. Dessutom hade Napoleon III hunnit skapa sig en positiv bild av England, då han han hade tillbringat en längre tid där som landsflyktig efter ett par kuppförsök. Något som ytterligare skulle stärka banden mellan Frankrike och England var att den franska världsutställningen i Paris nu skulle få besök av den engelska drottningen Victoria och prins Albert.

Napoleon III  (Jean Hippolyte Flandrin).

Palaiss de l’Industrie. Industripalatset var utställningens huvudbyggnad och expons hjärta vid paradavenyn . En imponerande byggnad som helst skulle överträffa Londons Chrystal Palace, där den första liknande utställningen hölls några år tidigare.


Här visades industri- och jordbruksprodukter. Allt ifrån avancerade maskiner, apparater, redskap och enklare vertyg, till musikinstrument, viner,tyger, glas, porslin, juveler, smycken, prydnadssaker, etc.


här visades också produkter från kolonierna, Från Englands Ceylon, Jamaica, Brittiska Guyana, Malta, Tasmanien, Bahamas och Indien. Från Frankrikes Antilerna, Senegal, Réunion, Madagaskar, Gaon och Algeriet.

Palaiss de l’Industrie. Huvudbyggnaden.

Palaiss de l’Industrie.

Gallerie des machines i Palaiss de l’Industrie. 

Även om relationen mellan Frankrike och England var den bästa på många år, så fanns det fortfarande en rivalitet. Fransmännen kunde inte smälta att England hade den första världutställningen. De ansåg att den egna utställningen 1855 var den första riktigt universella. En utställning, som till skillnad från den i London 1851, också skulle omfatta de sköna konsterna (Beaux Art), d v s  målning, skulptur, gravyr, litografi och arkitektur.


Det visade sig snart att huvudbyggnad Palaiss de l’Industrie inte skulle kunna rymma alla utställare. Därför tillkom ett antal sidobyggnader, varav Palais des Beaux Art var en. 

Palaiss des Beaux Arts.

Eftersom de sköna knsterna var det enda som britterna erkände den franska överlägsenheten så var det just det området som skulle ges en framträdande plats på utställningen. Konstverk från hela världen visades i Palais des Beaux Arts. men allas ögon riktades mot de franska konstnärerna och då på verken av de rivaliserande målarna Jean-Auguste-Dominique Ingres och Eugène Delacroix. Ingres  i den kassiska skolan för akademisk konst,  med idealiserade motiv i fina och precisa penseldrag . Medan Delacroix representerade den nya modernistiska skolan med heroiska och levande motiv med djärva dramatiska färger, där  noggrannheten var underordnad.


Kampen de två gigantern slutade med att båda målarna tilldelades guldmedalj av den tillsatta juryn. Men ändå var det Ingres som inkasserade det mesta berömmet från de reaktionära kritikerna. De som ännu inte hade insett det sanna värdet av Delacoix sätt att måla, som sedan de efterföljande impressionisterna skulle beundra och ta efter.


Drottning Victora av England ledsagas av dn kejsaren Napolen III i Palais des Beaux Arts.

Från det franska galleriet i Palais des Beaux Arts.

Delacroix och hans målningar visades upp i en sal bland andra målare, medan den favoritiserade Ingres hade fått en egen sal, där han också själv hade bestämt hängningen. Båda var väl representerade. Delacroix med 35 verk och Ingres med 43 verk.


Delacroix visade en hel del scener tagna från Shakespeare, historiska och religiösa händelser, motiv från exotiska platser... Medan den publikfriande Ingres ställde ut lockande nakenbilder, heliga händelser, porträtt av kända och ryktbara personer... bl a av Napoleon I som ung härförare, något som naturligtvis tillfredsställde hans ättling prins Napoléon som ledde konsrjuryn.  Det var också han som på uppmaning av kejsaren utsåg Ingres till Grand Officier de la Légion d´honneur.



Delacroix i Palaiss des Beaux Arts.

Delacroix i pressen under uställningen 1855.

Delacroix i pressen under uställningen 1855.

Delacroix fick inkassera en hel de beröm för sin tavelsamling på utställningen. En samling som berättade om hans konstnärsskap från unga år fram tills utställningens öppnande.


De flest lovorden kom från de som redan var besatta av hans måleri. Bland dem fanns naturligtvis Charles Baudelaire, som redan vid Salongerna 1845 och 1846 entusiastiskt kommentterat hans verk. Nu höjde han Delacroix till skyarna. Han menade redan nu att Delacroix skulle bli ett föredöme för nästa generations konstnärer.


Kritikern Théophile Silvestre hade en lång utläggning om Delacroix och konst och hur han stadkom den: 


I stället för att förenkla och reodla lokalfärgerna så mångfaldigar han nyanserna i det oändliga, ställde dem mot varandra för att ge var och en av dem en dubbel intensitet. Hans färger gnistrar som på en flod i en regnskur... Hnn har en slags färgskala i papp, som man kan kalla hans egen kronometer. runt om i den har han satt små färgklickar och kan på så sätt ange intilliggande valörer och diamentrala motsatser... Klockan tolv visar rött, sex är grönt. ett är orange, sju är blått, två är gult och åtta violett. Underliggande nyanser delas in ytterigare undan för undan.



Eugène Delacroix, 1857.

Värdsutställninen i Paris 1855 hade över 5 miljoner besökare varav knappt 1 miljon i  Palais des Beaux Arts. Kontsutställning där samlade konstnärer från 29 länder. Bland dem  de franske målaren Gustave Courbet, som blev så förgrymmad, då många av hans verk refuserades, att han slog upp en egen paviljong - Pavillon du Réalisme - intill den officiella.

Eugène Delacroix vs. Jean-Auguste-Dominique Ingres.

Rivaliteten mellan Ingres och Delacroix, de två giganterna inom fransk 1800-talskonst, ses ofta som förkroppsligande av kampen mellan den traditionella nyklassicism och den ny romantiska skolan.


En anonym kritiker skrev redan 1832: Det är kampen mellan ett antikt ovh ett modent geni. M. Ingres tillhör i många avseenden grekernas heroiska tidsålder; han är kanske mer en skulptör än en målare; han ägnar sig uteslutande åt linje och form, och utesluter målmedvetet rörelse och färg. M. Delacroix, däremot, offrar medvetet strängheten och de gängse kraven i det drama han skildrar; hans sätt, mindre kyskt, mer ivrigt och livligt, framhäver färgens briljans framför linjers renhet.

Jean-Auguste-Dominique Ingres - självporträtt, 1858. 

Delacroix vs. Ingres. Pensel mot penne. Målning mot teckning. Färg mot linjer.

Eugène Delacroix -  självporträtt, 1860. 

Både Ingres och Delacroix erkände varandras utförsgåvor, även om dt satt långt inne. Men Delacroix hade sin uppfattning om det klassiska och romantiska måleriet och dess utövare:


De klassisk är det som tjänar som modell... Ganska många målare inbillar sig att de är klassiker för att de är kyliga i sitt måleri. Av liknande skäl finns det de som tror sis ha värme för att man kallar dem  romantiker. De sanna värmen i en målning är den som engagerar betraktaren... Ingres tror sig likna Rafael, då han tar efter en del vanliga gester och former från denne eminente målare. Jag föredrar David framför denna blandning av antik och oäkta rafaelism som Ingres och hans gelikar praktiserar.


Något som Delacroix inte berör i sin sakastiska kitik av Ingres var hans skicklighet som tecknare. Å andra sidan så tål Delacroix teckningar mycket väl en jämförelse.

Det som i grunden skiljer Ingres och Delacroix målning är deras uppfattning om färgens betydelse. Delacroix kommenterade, sarkastiskt men med en viss sanning, Ingrrs målning Antichus och Stratnika 1840:


Han har säkert gjort vad han hade kunnat för att vara kolorist, de gode fader Ingres. M en hans sått att uppfatta saker och ting är verkligen illa, om inte rent av löjligt. Han tror att ljuset är till för att försköna, han tycks inte veta att det framför allt är till för att ge liv åt målningen. Han har inte hört talas om reflexer... Han slänger enfteråt till dagrar på motivet som socker på en nygräddad tårta Tingen binds inte samma med varandra genom sina naturliga reflexer och resultatet blir då både stelt och kallt.


Anm. Ingres uppfattning om Delacroix var att han målade med en berusad pensel.


Ingres: Antiochus och Stratonice, 1840. 

Delacroix: Don Juans skeppsbrott, 1840. 

"Lejonjakt", 1855 (Nationalmuseum, Stockholm).

Studie för "Lejonjakt", ca 1855. 

Studie för "Lejonjakt", ca 1855. 

Studie för "Lejonjakt", ca 1855. 

"Panorama över Tourmente-dalen", 1855. 

"Lejon redo för språng", ca 1855. 

"Hamlet framför Polonius kropp", 1856. 

"Kamp mellan lejon och tiger", 1856. 

Skiss till "Vinter" i den kommande serien "De fyra årstiderna", 1856. 

"Ent turk ger upp inför en grek", 1856. 

"Scen från det grekiska frihetskriget", 1856.

"Lejonet och ormen", 1856. 

"Tiger anfaller en ung imdisk kvinna", 1856. 

"Landskap nära Ante", 1856. 

"Roland befriar Angelika", 1855-1858. 

"Ugolino och hans söner i tornet", 1856-1860.

"Lejoninna och lejon i en grotta", 1856. 

"Studier", 1856. 

"Träd i en park", 1856. 

"Herkules kastar kung Diomedes till sina människoätande hästar", u.å..