capstantia

I början av 1939 var det oroligt bland surrealisterna. Éulard hade skrivit en dikt om det spanska inbördeskriget, som hade getts ut av Bretons fiende Aragon och därmed kommit i onåd hos ledaren. Detta delade gruppen i två läger, där bland andra Max Ernst stod vid Bretons sida, medan Man Ray, Magritte och några till var på Éluards. Picasso vacklade och hade inte bestämt sig.

Dalí och Gala stödde Éluard. Men det som var avgörande för en uteslutning av Dalí från surrealistgruppen för gott, var ett olämpligt uttalande från honom, enligt Breton. Men Dalí hade bara gjort klart att han inte kunde acceptera att gruppens medlemmar var blev besatta med munkavel och skulle tvångsorganiseras. Att bli utesluten ur surrealistgruppen var inget som bekom Dalí, som nu var på väg åt sitt eget håll.

Dalí och Gala reste till New York i februari för den årliga separatutställningen på Julien Levy Gallery. I samband med den hade Dalí också fått i uppdrag att göra en surrealistisk skyltning för ett av de mest fashionabla varuhusen på 5th Avenue, Bowit Teller. Han hade gjort en tidare för samma varuhus inför julen 1936, och det hade då blivit en stor succé. Den här gången gällde det två skyltfönster.

Dalí tog sig an uppdraget med baktanken att göra något ännu djärvare än tidigare. Det skulle verkligen uppmärksammas. Han skulle få fria händer och använda all sin uppfinnelserika talang. Han bestämde sig för att anspela på sex, myt, sensualitet och våld i två teman, Natt och Dag.

I Natt-fönstret blev det bland annat en skyltdocka, som låg på en bädd av glödande kol under ett svart lakan fullt av brännhål. Kompletterat med något som liknade huvudet på en vattenbuffel...

I Dag-fönstret stod bland annat ett pälsfodrat badkar fyllt med vatten och tre armar i vax med speglar. Lila väggar och ännu fler speglar. Där stod också en vaxdocka, modell äldre, klädd i grön neglegé av fjädrar...  

Senare när Dalí skulle beskåda sitt mästerverk upptäckte han att någon hade bytt ut den där vaxdockan, modell äldre, i Dag-fönstret, mot en fräsig moderiktig klädd nyare docka. Han rusade in och ville ha tag på någon ansvarig. När det inte gav något resultat tog han saken i egna händer. 

Han gick in i skyltningen, dröjde lite för att öka spänningen för åskådarna utanför. Sedan tog han tag i badkaret för att ändra om. Men han tappade greppet, så att badkaret kanade iväg och for ut genom skyltfönstret. Hela trottoaren fylldes av vatten och glasskärvor. Själv gjorde han sorti tillsammans med badkaret ut genom det stora hålet i glaset till åskådarnas förskräckelse. 

Dalí hann inte mer än kliva ut på trottoaren från det trasiga skyltfönstret innan han omhändetogs av polisen. Efter arresteringen fick han välja mellan att sitta kvar i arresten i avvaktan på sin dom i en jourdomstol, eller bli frigiven mot borgen och en senare rättegång. Han valde att sitta kvar och fick då tillbringa tiden i sällskap med stans småtjuvar och fyllon.

Till slut blev han frigiven med en villkorlig dom för störande av ordningen och ersättningsskyldig till varuhuset. Själv hävdade Dalí att han hade rätt att försvara sitt verk till en viss gräns: Detta är något av de privilegier en konstnär med temperament måste få åtnjuta.

Nu hade Dalí återigen gjort sina bravader kända över hela världen. Surrealisterna i Paris var chockade över hans tilltag. Breton rasade. Lokaltidningarnas rubriker och skandalreportage skulle göra Dalís utställning på Julien Levy Gallery till något extra. Alla som var något att räkna med ville se den.

I utställningskatalogen skriver Dalí i ett manifest: När det gäller en kubistisk tavla frågar man sig: "Vad föreställer den?" När det gäller en surrealistisk tavla, kan man se vad den föreställer, men man frågar: "Vad betyder det?" Om en paranioisk tavla ställer man en mängd frågor: "Vad är det jag ser? Vad föreställer det? Vad betyder det?... Dalí gav sedan själv svaret: "Det är slut med så kallat modernt måleri som grundar sig på lättja, förenkling och glättigt dekorativt!"  

På utställningen såldes målningar och teckningar för mer än 15000 dollar (idag ca 4.3 miljoner SEK). Kritiken var som vanligt blandad. Dali berättar I Time att den surrealistiska drömperioden nu var över, och att den paranioiska just hade börjat. Han syftade då på dubbelbottnade målningar av typ Bilden försvinner, som kan tolkas på fler sätt.

I Art Digest skrev man: Det är en spränggranat inom konsten, det går inte att bortse från honom, trots den småaktigt strutsliknande inställningen hos dem som ogillar hans konst...

Art News konstaterar att: Dalí har nu hade lärt sig att vara lika skicklig i sitt måleri, som han sedan länge varit i sina teckningar, och att resultatet är en struktur med mycket större djup och mycket mindre tråkighet. Dali har gjort framsteg och vägen framöver ser lovande ut.

I juni var det dags för världsutställningen i New York, närmare bestämt på Long Island. Edward James hade föreslagit att Dalí skulle rita en paviljong, vilket han också gjorde. Därefter blev inget som det var tänk. Det var ideliga bråk mellan alla inblandade parter. Men paviljongen blev i alla fall klar till invigningen, under namnet Drömmen om Venus.

Dalis paviljong var tänkt som ett stor landskap under vatten, skapat av det undermedvetna, med levande sjöjungfruar klädda i fenor, långa handskar och fisknätstrumpor, som utförde olika otänkbara sysslor...

En av besökarna beskriver sin upplevelse: Ingången går mellan benen på en kvinna och när man kommer in är det mörkt bortsett från en svagt upplyst tank full av organ och kvinnolik av gummi. En vacker levande siren, uppenbarligen en amfibie som är naken ner till midjan, gör hela tiden långsamma kullerbyttor runt sina egna bubblor. Hon smeker sköldpaddorna och kysser gummiliken...

Dalí hade under förberedelserna till utställningen gjort sig till ovän med i stort sett alla inblandade och avreste till Frankrike innan den öppnades. Han skyllde på att han var tvungen att fortsätta med sin balett Tristan Fou. Men innan han for hann han med att manifestera under rubriken Deklaration om fantasins oberoende och människans rätt till sin egen galenskap.

Dalís skapelse Drömmen om Venus blev ett ekonomiskt fiasko som till stor del drabbade Edward James. Han var också besviken på Dalí, som hade lämnat honom för att själv ta hand om spillrorna. Vouge Magazine var en av de få tidningar som kommenterade Dalís paviljong med teckningar på ett heluppslag i sitt juninummer. Till detta nummer stod Dalí också för omslag och teckningar för strandmode. 

Nu hade det börjat hetta till ordentligt ute i Europa. Tyskarna hade invaderat Polen och sänkt ett brittiskt slagskepp. England och Frankrike hade förklarat Tyskland krig.

Dalí och Gala bodde på på Grand Hôtel i Font Romeu i Pyreméerna när det utlystes mobilisering. Då hotellet stängde skyndade de sig till Paris och tömde sin våning på det mesta av värde, som de sedan hyrde in lagerlokaler. Nu var det andra tongångar vad det gällde Hitler. Dalí var livrädd för honom och de tyska trupper som nu började närma sig.

I Paris ville han absolut inte stanna, de flydde i stället till det avlägsna Arcachon på Atlankusten strax norr om Bordeaux, dit väl ingen Hitler skulle hitta. Arcachon hade tidigare varir ett poplärt tillhåll för författare och nu skulle det bli det för konstnärer, förutom Dalí också bland andra Duchamp och Leonor Fini. Coco Chanel hade också ett litet hus i närheten.

Den lilla gruppen av flyktingar levde här isolerat från omvärlden och funderade inte så mycket på kriget. De umgicks med varandra och på restauranger som Le Château Trompette och La Chapon Fin. Dalí var ju väldigt förtjust i god mat och den här tiden drack han också mycket ...en stor mängd Bordeaux och allt annat han kunde få tag på, wiskey, konjak, champagne...

I mitten av oktober blev Dalí inblandad i ett nytt bråk. Den här gången gällde det den Ryska baletten och deras planerade uppförande av baletten Bacchanale. Coco Chanels kostymer var inte färdiga och baletten skulle snart ha premiär på Roxy Theatre i New York.

Återigen skulle Edward James engagera sig i Dalís förehavande och försöka rädda skinnet på honom. I avsaknaden av Cocos kostymer hade han i New York hittat en vitryska vid namn Karinska, som kunde ta på sig att göra nya kostymer efter fotografier. Men i en telegramkonversation med James skev Dalí: Stop. Du stackars osalige. Om Du uppskattar min vänskap ber jag Dig att inte lägga Dig i den här olycksaliga historien. Massine måste skjuta upp föreställningen.

Léonide Massine vägrade flytta på föreställningen. The show must go on. Nu var det kris. Karinska var inte färdig med kostymerna och det var bara timmar kvar tills föreställningen skulle börja.

Impressarion Sol Hurok minns hur det var: Folk telefonerade febrilt och hoppade till slut in i taxibilar och åkte över till hennes ateljé. Sedan anlände en armada av taxibilar som alla medförde kostymer eller delar av kostymer... några av kostymerna nådde inte fram den kvällen över huvud taget, och flickorna måste gå in på scenen iförda endast sina trikåer, vilket ingen lade märke till.

Som vanligt när Dalí hade varit i farten, var skådepelet fullt av häpnadsväckande och oförutsedda scener. Att Venus föddes naken ur en snäcka kanske inte var så konstigt, men att hon var helt naken blev en chock för många. Men de visste inte att hon bar en hudfärgat trikå.

Vad som kanske var mer märkligt var de där dvärgarna, som satt på scenen och stickade röda sockor. För att inte tala om de manliga dansarna med sexmotiv i form av humrar på trikåerna... De många paraplyerna som fälldes upp när hjälten dog var också en händelse att minnas.

Att det fanns så mycket galenskap i den här baletten var kanske inte så konstigt eftersom den handlade om den galne Kung Ludwig II av Bayern - en blandning av myt, fantasi och verklighet.

Livet gick vidare för Salvador Dalí och Gala i det rofyllda Arcachon. Den argentiska målarinnan Leonor Fini berättar hur det var:

Vi talade inte om kriget. Vi byggde upp en slags oberörd ö… när Gala åkte till Paris en eller ett par dagar blev Dalí mycket nervös, och trots att våra villor låg nästgårds, krävde han att jag, och jag ensam, skulle följa honom hem… jag tyckte båda två var mycket intressanta, men inte alls trevliga – han åtminstone var en fullständigt osannolik människa, men trots sin vältalighet stängde han in sig i sig själv som ett slags ägg för att kunna studera andra utan att behöva ha kontakt med någon.

Av allt att döma så var Dalí inte helt oberörd av vad som hände i Europa. Hitlers framfart lyser igenom i hans målningar. Det tycks ha haft en så stark påverkan att han och Gala nu börjar funderat på att flytta till Amerika. 

Dalí och Gala skulle stanna i Arcachon ytterligare ett tag, och under den tiden hann Dalí med både att bygga skydd för bombanfall och fundera på att skaffa sig en rustning.

Att de nu levde isolerat passade Dalí utmärkt. Han fick då tillfälle att arbeta ostört en längre period. Förmiddagarna var avsatta för måleri och på eftermiddagarna arbetade han med sin självbiografi Salvador Dalís hemliga liv.

Han fullbordade nu också sin essä Den tragiska myten om l´Angelus. Målningen Angelus av Jean-Francoise Millet var han som besatt av, och målade själv ett antal varianter av - liksom van Gogh också hade gjort på sin tid.

Nu började det hetta till ordentligt. Tyskarna hade invaderat Belgien och Frankrike låg nära. Gala gjorde då en sista resa till Paris, för att försöka få tag på pengar och se till att de kvarvarande tavlorna skickades till Bordeaux. Paris var helt öde. Flyktingsströmmarna var på väg söderut och det var bara någon vecka kvar innan Paris var i tyskarnas händer.

När Gala kom tillbaka blev det bråttom. De stuvade in allt av värde i hyresvärdens bil och hans son började köra mot Bordeaux. Dalí var skräckslagen och babblade nervöst under hela resan. Gala satt tyst, stel som en pinne. De hann över gränsbron till Spanien i sista momangen, eftersom den stängdes av tyskarna två dagar senare.

Det var i slutet av juni som Dali och Gala passerade gränsen till Spanien över bron vid Hendaya. Men de skulle vidare till Lissabon i Portugal, där båten till Amerika låg. Gala hade kunnat resa direkt till Lissabon, medan Dalí var tvungen att ta sig Madrid för att skaffa det visum som behövdes. Vilken ångest var det inte för honom att utan Gala, och helt själv, vara på resande fot.

Dalí bestämde sig för att först ta avsked från sin familj i Figueres. Det var en nedslående syn som mötte honom under resan. Det var ruiner, aska och allt annat som följde i krigets spår. Han besökte också sitt hus i Lligat, som han fann övergivet och förstört. Lidia fanns kvar men hon var skröplig. Cadaqués var lagt i ruiner.

Efter ett kort besök i Madrid för att hämta sitt visum och sedan till Lissabon där Gala väntade. 

Under Dalís flackande runtom i Spanien var det många som undrade vart han hade tagit vägen. De visste ju hur vilsen han var utan Gala. Kanske han hade blivit arkebuserad som Lorca?

Edward James, som var en av de mest oroliga, skickade telegram till både president Roosevelt och till den engelske ambassadören i Madrid, och undrade om de visste var Salvador Dalí var.

Dalí kom så småningom till rätta, och aviserade sin ankomst till Lissabon i ett telegram till James, där han bad honom att omedelbart skicka 500 dollar till hotellet där han bodde.

Än var det inte slut på eländet. Gala vägrades utresetillstånd, då hennes spanska pass hade blivit för gammalt. Man kan föreställa sig hur en handlingsförlamad Dalí skulle klara en flykt till Amerika, medan Gala som hade judiskt påbrå, var strandsatt i Lissabon och riskerade att hamna i tyskarnas koncentrationsläger.

Till slut ordnade det sig med Galas visum och de kunde påbörja resan över Alanten till det nya landet den 8 augusti 1940.