capstantia

USA på 12 dagar

New York - Washington DC - Los Angeles - San José - San Fransisco - Boston - New York. Det var långa resor. Det var hektiskt. Jag kan föreställa mig hur mycket en hockey-lirare i NHL hinner med att se, av de olika platserna där matcherna spelas. Vi reste runt i tolv dagar. Och med tanke på att vi tillbringade nästan hälften av dessa på en datormässa i San San José, så blev det inte så mycket tid över för de andra ställena. 

Meningen var att vi skulle följa efter honom, och hans knallröda Mustang, på vägen till ett företag några mil utanför Washington DC. Vi kom ut på en bred Highway med fyra filer. Naturligtvis hamnade i innerfilen, precis som hemma i Sverige. Och nu gick det snabbt. Den röda Mustangen tog efter någon kilometer plötsligt av till vänster. Han hade lyckats komma över i den yttersta filen, svängfilen, och hade ju därmed inga problem med att ta av. Men vi då! Vi, som bara hade kommit till den näst innersta filen. Vi hade ju två filer kvar, innan vi kunde göra den där vänstersvängen.

Vi försökte ta oss över, de två återstående filerna, till ytterfilen. Svängfilen. Vi skavde några andra bilar. Någon blev förbannad. Ilsket tutande och arga gester. Vi gav upp. Det var ju förenat med livsfara att bara försöka. I ytterfilen gick det undan. Varenda amerikansk biltjuv tycktes ha samlats just där och just då.

Vi passerade med hög fart under viadukten, där den röda Mustangen stod. Vi vinkade glatt åt varandra. Vem kunde tro att det fanns vänstersvängar på fyrfiliga motorvägar. Det hade jag aldrig varit med om tidigare.

Det blev alltså inget av med det där tänkta studiebesöket. I stället körde vi in i Washington, där vi ägnade oss helt åt att turista. Något ville man ju ha ut av den här utflykten. Det gamla vanliga i turistväg kan jag tro: Vita huset, Pentagon, Capitol Hill, Lincoln Memorial… Min souvenir blev en pergamentrulle: In Congress, July 4, 1776. The unaanan unanimous declaration of the thirteen United States of America. Eller på svenska kort sagt: USA:s självständighetsförklaring. Den rullade rariteten måste ha varit en kopia, för den kostade inte mer än fem dollar.

Efter övernattning på ett flygplatshotell vid J.F.K. kom vi med ett morgonplan till Los Angeles. Vi hamnade i Business Class. Det fanns inga andra val. Dessbättre. Planet var i det närmaste fullbokat. Det blev frukost, och det blev lunch. Jag läste en ganska bra bok. Men när det började det bli lite segt med allt sittande, tog jag en promenad mellan sätesraderna i planet.

Till min stora förvåning upptäckte jag en god vän, bakom skynket, i ekonomiklassen. En plats bredvid var tom, så jag satte mig hos honom. Han skulle också på mässan i San José. Vi satt och pratade om gamla tider. Och, som passagerare i Business Class, tog jag mig friheten att beställa varsin gratiswhisky. Vi fick tre småflaskor Bourbon, så jag bjöd även min gode väns granne. Han var också svensk. En Art Director, från Stockholm tror jag. Han skulle på samma mässa som vi.

När vi närmade oss Los Angeles började jag snegla på klockan. Det skulle bli snålt om tid för att hinna med planet till San José. Strax innan landning dök min vän från tidigare upp och sa, att han visste bästa vägen till det planet. En väg som gick direkt till den aktuella gaten, utan hindras av några onödiga passager. Eftersom bagaget redan var incheckat till slutstationen behövde vi inte bekymra oss åt det. Det skulle ju komma fram, förr eller senare.

Vi var snabbt ute ur planet och sprang efter min vän. Upp- och nedför trappor. I trånga gångar under jord, tror jag. Man hade redan börjat stänga utgången då vi kom flåsande. Vi trängde oss in genom den sista halvslutna dörren, till flygvärdinnans högljudda protester. Vi hann. Men vart tog vår Art Director vägen? Då berättade min vän, att jag hade gjort honom aspackad med den där sista whiskyn. Han hade hinkat i sig hela vägen från Stockholm, men klarat transfern i New York. Vi såg inte röken av honom, under hela veckan på mässan. Han var spårlöst försvunnen.

Om mässan i San José är det inte så mycket att orda. Mer än vi träffade på han med den knallröda Mustangen. Vi ursäktade varandra för händelsen i Washington DC, och som plåster på såren bjöd han oss på lunch. Och eftersom vi befann oss i grannskapet av Kaliforniens berömda vittvinsgårdar i Sonoma Valley, bjöd han på en hyfsad Chadonney därifrån.

Vi hade lyckats pussla in den kommande helgen i San Fransisco. Min favoritstad, som jag ju hade många minnen ifrån. Denna gång blev det mest en upprepning av vad jag hade sett, och varit med om, tidigare. Men det fanns en del som jag aldrig har hunnit med: Muir Woods och Sonoma Valley söder om Napa Valley. Så vi ägnade en hel dag åt de här utflyktsmålen.

Återigen bar vägen över Golden Gate bron och ett par mil norrut. Vi kom till The Muir Woods National Monument och Muir Woods forest. Här finns världens sista återstående rödträdsskog (Redwood). De här bjässarna till träd kan bli över 100 meter höga. Och värstingarna kan ha en diameter på 10 meter Minst sagt imponerande.

När man går in i den här trolska skogen blir man varse om sin litenhet. Här kan man tala om skogens konungar. Efter att ha kommit en bit in, känner man ett djup och en sinnesfrid, som är svår att beskriva. Inte ett ljud. Bara tystnad. Man kanske skulle kunna höra ett barr falla. Man tittar upp mellan de skyhöga stammarna, och man svindlar.

I gluggarna, mellan jättarna, växer bara en del mindre träd. Sådana, som inte behöver ta kraft av solens strålar. Sådana, som kan överleva i den djupa skuggan av giganterna. I övrigt är det bara mossor, lavar och ormbunkar. De bidrar också till stillheten. Förutom den rogivande tystnaden får man också en känsla av urtiden.

Det finns en engelsk hovskald, John Masefield, som kanske uttrycker sig mycket bättre än jag: ...De liknar inte träd, de liknar andar. Ställena där de växer är som spöken – spökena av centaurer eller gudar. Träden reser sig med stolthet, kraft och värdighet, som om de alltid hade funnits där.

Tveksamt om hans beskrivning var bättre än min. Jag kanske skulle försöka bli hovpoet för det svenska kungahuset.

Hur som helst, det var stort i alla bemärkelser, att få uppleva den här skogen med de gigantiska rödträden. Men efter ett par timmar i lugnet, var det dags att dra vidare till nästa mål. Till Sonoma Valley, den södra delen av det stora vinområdet nordost om The City.

Sonoma Valley är ju mest känt för sina vita viner. Den överlägset vanligaste druvan är Chadonney, men även Chenin Blanc och Riesling förekommer.

Vi hann med att besöka flera vingårdar: Sebastiani Buena Vista, Glen Ellen och Chateau St Jean. Den här gången var det jag, som satt vid ratten, så det blev bara att smaka av och spotta ut det mesta.

Men ändå tyckte jag att jag blev saligare allt eftersom. Och hur det nu kom sig, så var jag faktiskt lite på örat, när vi kom hem till hotellet sent på kvällen. Min vana trogen satte jag på rummets TV. Men dom hade tydligen inte hunnit laga felet, så jag fick ännu en gång umgås med Crocodile Dundee. Och nu kunde jag den filmen nästan utantill. Hade mycket väl kunnat spela huvudrollen i en eventuell nyinspelning.

Det blev ett par övernattningar i San Francisco, sedan var det dags ännu en lång flygtur, över hela kontinenten, och till Boston. En stad som jag bara såg skymten av. Det enda jag kommer ihåg var flygplatsen, hotellet och det vårt företagsbesök. Hotellets namn är jag osäker på. Men det var väl ett av de vanliga med några stjärnor. Men det fanns en annan anledning till att jag aldrig ska glömma det.

Jag var ute och gick en runda kring hotellet, och blev helt plötsligt pissnödig. Vansinnigt pissnödig. Jag var inte långt ifrån hotellet. Skyndade mig. Knep. Kom in genom entrén. Tog hissen upp ett par våningar. Nu kunde jag knappt hålla mig. Rusade fram till min rumsdörr. Nyckeln i låset. Vred om. Försökte igen. Och igen. Till min stora fasa, och i nödens elände, insåg jag att dörren hade gått i baklås. Jag såg mig omkring. Ingen toa i närheten. En papperskorg i sikte. Resten får du gissa dig till. Men nöden har ju ingen lag, sägs det. Och den gäller även oss, som tyckte vi var för fina för sådant här.

Vi flög från Boston och skulle landa på Newark Airport i New Jersey, några mil på ena sidan New York – medan vårt flyg till Sverige skulle avgå från J.F.K. International, på den andra sidan av stan. Fågelvägen bort emot fyra mil. Med taxi, eller skyttel, troligen mer än det dubbla. Och detta på sena eftermiddagen, då rusningen på Manhattan är som värst.

Detta skulle vi klara på en halvtimme, hade hon på resebyrån bestämt vid bokningen. Hon måste haft ett tillfälligt hjärnsläpp. Det blev en extra övernattning, och ett tidigt morgonflyg över Atlanten tillbaka till Sverige.