Palais du Luxembourg. & Chapelle des Saints-Anges

Eugène Delacroix

Bildografi

Ca 1841-1850

Palais du Luxembourg & Chapelle des Saints-Anges i Saint Sulpice.

Låt oss återvända till Paris och (Pont-Neuf) 1941 då Delacroix abetade med dekoratoner för biblioteket i Palais Bourbon. Under den tiden var han också huvudperson i flera andra projekt, som han varvade med egna alster.

Under de bortemot tio åren som Delacroix var engagerad i utsmyckningen av biblioteket i Palais Bourbon var han ockå inblandad i flera andra projekt. Han drabbades han också av en elakartad halsinfektion, som senare skulle utvecklas till turberkolos. Under åren 1842 och 1843 var han därför periodvis oförmögen att arbeta.

Vi drar oss tillbaka till den tid då han på allvar hade påbörjat sitt arbete i biblioteket i Palais Bourbon och följer det med andra ögon under perioden 1841 till 1847.

"Porträtt av Delacroix" av Emile Champmartin, ca 1840.

Studie för "Sultanen av Marocko", 1840.

"Susanna och de äldre männen", 1841.

"Kristus på Gennesaretsjön", ca 1841.

Skiss till "Kristus på Gennesaretsjön", ca 1841.

"Kristus på Gennesaretsjön", ca 1841.

"Skeppsbrutna", 1840-1847.

Under de tio senaste åren hade Delacroix i ett stort antal enastående målningar visat att han behärskar många områden, något som var mycket ovanligt i hans generation. Förutom några magnifika målningar med motiv från Nordafrika han hade hämtat inspiration från religionen genom Kristus på korset (1835) och Sankt Sebastian vårdas av den heliga kvinnan (1836). Bland hans historiska målningarna fanns Medea är i begrepp att döda sin barn (1836) och Trajanos rättvisa (1840) - i dessa hade han utmanat sig själv med de mest klassiska motiven i den grekisk-romerska antiken.

Under samma period hade han han grävt djupare i teman, som han var mer familjär med men som han återkom tll. Dit hörde historiska händelser från medetiden, som Slaget vid Taillebourg (1837) och Korsfararnas intåg i Konstantinopel (1840).

Dessutom hade han återupplivat bekantskapen med sina favoritförfattare: Shakespeare med Hamlet och Horatio på kyrkogården (1839) och Kleopatra och bonden (1838), Lord Byron med Don Juans skeppsbrott (1840) och Sir Walter Scott med Riddaren och eremiten från Copmanhurst (1833).

Resumé

Här följer en uppprepning av de motiv, som visas i kapitlet Resan till Marocko. Här ligger de mer rätt i tiden då Delacroix målade dem utifrån sina skisser och minnesbilder. Sannoligt också varvat med en stor dos av en stor portion fantasi i kombination med sin enastånde förmåga att komponera, teckna och hantera ljus och färger.

"Marockansk hövding tar emot en hyllning", 1837 (Musèe des Beaux-Arts, Nantes).

"Kvinnor i Alger i sin våning", 1834 (Louvren)

"Fanatikerna i Tanger", ca 1838 (The Minniapolis Institute of Art).

"Araber fråc Oran", 1837 (målningen stals från Galerie Scmit i Paris, men återfanns i Belgrad i oktober 2013).

"Ben Abou vid graven" eller" Arabisk soldat på kyrkogården", 1838 (Hiroshima Museum of Art).

"Det judiska bröllopet i Marocko", 1837-!841 (Louvren).

"Sant Benedikts mirakel" (efter Rubens), 1841.

"Smed", 1841.

"Porträtt av ett barn", 1841.

"Två eremiter utanför en grotta", 1841.

"Lejonhuvud", u.å.

Delacroix hade knappt hunnit börja på sitt stora dekorationsuppdrag i Palaise Boubons bibliotek innan fick två andra statliga uppdrag. Ett av uppdragen avsåg ett konstverk för kyrkan Saint Denys-du Saint-Sacrament i Paris (juni 1840). Det andra, som var betydligt större, gällde dekorationer i Chambre des Pairs i Palaise du Luxenbourg (september 1840).

För uppdraget i kyrkan gjorde han ganska omgående ett par skisser, varav en med motiv av Pietà medan den andra var Annonciation, modello (Bebådelsen). Efter en del kontroverser så fullföljdes uppdraget senare, men då med målningen Klagovisan, 1844.

Första skissen till "Peità", 1843.

"Annonciation", 1841.

Andra skissen till "Peità", 1843.

"Klagovisan" (La Lamentation) eller "Pietà", 1844.

Att dekorera bibloteket i Palais du Luxembourg var Delacroix nästa stora uppdrag.

Palais du Luxembourg (nutid). En pampig byggad, vars arkitektur är hämtad från Palazzo Pitti i Florens.

Parallellt med ombyggnaden av Palais Bourbon pågick också en ombyggnad av Palais du Luxembourg, med säte för Chambre des Pairs (Pärernas kammare, numera Senaten). Där började nu också ett antal rum bli färdiga och väntade på sin utsmyckning.

Bland de rum som stod på tur fanns biblioteket. Även om Delacroix var fullt upptagen med sitt arbete i Palais Bourbon. så anmälde han sitt intresse för att vara med även här. Det är en mycket vacker plats och jag skulle bli mycket ledsen om jag gick miste om den här möjligheten.

Man förstår inrikesministern Rémusats tveksamhet till att anlita Delacroix, som redan var försenad i sitt pågående stora uppdrag. Men efter en del överväganden, och efter att ha diskuterat med arkitekten, kom han fram till att Delacroix kunde få ett deluppdrag. Han skulle få dekorera den stora centrala kupolen och dess pendentiver, medan hans kusin Léon Riesinger och Camille Roqueplan skulle få dela på takmålningarna i de angränsande rummen.

Biblioteket i Palais du Luxembourg. Här ser man Delacroix kupol med två av de sextantiga pendetiverna. Längre bort det ena av de två angänsande rummen.

Palais du Luxembourg sett från trädgården, 1855.

Ombyggnaden av Palais Bourbon var egentigen en omfattande tillbyggnad, där de södra fasaden flyttades fram 31 meter, så att man fick plats med ett nytt mötesrum för Chambre des Pairs och ett nytt bibliotek.

Arkitekten Alphonese de Gisors, utbildad av den kände Charles Percier, var den högst ansvarige för arbetet. Han hade fått sig arbetet tilldelat av Adolphe Thiers, som nu hade återkommit till regeringen och nu som ministerpresident. Det var också på rekommendationer från Thiers, som Delacroix anlitades för att utföra bibliotekets centrala dekorationsmålningar.

Biblioteket, som mätte hela 52 x 7 meter, skulle när det stod klart, rymma runt 50 000 böcker.

Planritning för Palais du Luxembourg. De grå ytora visar tillbyggnaden med mötessalen för Chambre des Paers och biblioteket som vetter mot den stora trädgården.

Biblioteket i Palais du Luxembourg med takmålningar av Léon Riesinger och Camille Roqueplan.

Från början hade inte Delacooix en aning om vad han skulle disponera utrymmet och välja för motiv i bibliotekets stora kupol. Först var han inne på att dela in kuupolen i fyra sektioner, som han gjorde i Palais Bourbons bilbliotek - eller kanske åtta rentav. Motiver han då hade tänkt sig fylla sektionerna med var Ikarus och Faethons fall, eller Persius dräpte Medusa. Men av olika arkitektoriska anledningar, och hur kupolen skulle uppfattas av åskådarna från olika vinklar, så kom han fram till att ett enda sammanhållet motiv skulle göra sig bättre från alla håll. Men Delacroix var forfarande villrådig vad det gällde val av motiv.

Dett var först efter en diskussion med sin vän Frédéric Villot, som motivet föll på plats. Han skulle dela cikeln i fyra sammanhängade delar med motiv som skull bli någon slags glorifiering för att hedra de största och mest kända. Nu hade han också funnit namnet på stt verk: Dante i andan av de stora.

Kupolen i biblioteket i Palais du Luxembourg (med diametern 680 cm), 1841-1845.

En underbar utsikt från biblioteket i Palais du Luxembourg mot de stora trädgården.

En betraktare tittar först på kupolens i sin helhet, sedan på varje grupp för att slutligen fokusera på varje figur. Allt sker i den ordning som man läser en text. Det var så Delacroix tänkte då han började med sin runtgående skapelse för kupolen.

Motivet skulle visa limbot som beskrivs i Dantes fjärde canto i hans Inferno i Den gudomliga komedin. Kompositionen indelades i fyra eller grupper, eller scener. Den första och viktigaste, eftersom den var placerd i centrum mitt emot fönstret som vette mot trädgården, fick namnet Homeros grupp. Därefter följde Den grekiska gruppen, Orfeus grupp (Poetgruppen) och Romarnas grupp.

Studie för "Homeros Grupp".

Homerus grupp (delbild av kupolen). Homeros med poeterna Ovidius, Horatius och Lukianos välkomnar Dante till Elysium dit han ledsagats av

Vergilius.

Orfeus grupp eller Poetgruppen (delbild av kupolen). Orfeus, Hesiodos och Sapfo från Lesbos.

Den grekiska gruppen (delbild av kupolen). Här hittar man Akilles, Alexander den store, Aristoteles, Aspasia, Hannibal, Pyrrhus, Platon, Alkiniades,Sokrates, Xenofon och Demosthenes.

Den romerska gruppen (delbild av kupolen). Här finns Cato den yngre, Caesar, Porcia, Marcus Aurelius, Trajanus, Cicero och Cincinnatus.

Studier för kupolen i Palais du Luxembourg.

Studie för "Orfeus grupp" i bibliotekets kupol.

Skiss till kupolen i biblioteket i Palais du Luxembourg.

Den stora kupolen skulle omges av fyra sexkantiga pendentiver, som illustrerade Vältalighet, Teologi, Poesi och Filosofi.

I Delacroix uppdrag ingick också att göra en halvcylindrisk måling över det fönster i mitten som vette ut mot trädgården. Han valde då att illustrera Alexander den store, erövraren av det persiska riket. I han egna anteckningar skriver han: Efter slaget vid Arbela hittade makedonska krigare en ovärderlig gyllene kista bland persernas lik. Alexader beslutade att i denna kista förvara Homeros dikter. Denna händelse utspelade sig på 300-talet f. Kr. - under den sista striden mellan Darius III:s persiska armé och Alexander den stores segerrika trupper.

"Teologi". Den helige Hieronymus i öknen.

"Poesi". En ung kvinna med sin lyra.

"Vältalighet". En mogen man talar till folket

"Filosofi". En kvinna omgiven av djur och olika attribut.

"Alexander den store och kistan i guld för Homoros dikter".

Denna modell, som Delacroix gjorde inför sin målning över det centrala bursspråket i Palais du Luxembourgs bibliotek, hittades långt senare i hans sista atelje på Rue de Furstemberg.

"Modell för "Alexander den store och kistan guld för Homoros dikter".

"Ofelias död", 1843.

"Lejoninna vilande på en död arabs kropp", 1843.

Delacroix var färdig med sitt arbete i Palais du Luxembourg i slutet av 1846. Ett arbete som tagit sex år och som han hade utfört parallellt med det i biblioteket i Palais du Bourgon. När också dekorationerna där var färdiga, året därpå, kunde han äntligen slå sig till ro och känna sig tillfreds med tillvaron. Allra helst som han fick inkassera massvis av beröm, även av sina kontrahenter, och hyllades som den tidens störste monumentalmålare.

Att båda de här biblioteksprojekten blev kraftigt försenade hade sina förklaingar. Konsekvensen var också den, att han inte hade så mycket nytt att visa upp på den parisiska konstarenan. Han uteblev från Salongen under fyra år och visade sig där inte förrän 1845, och då med Maria Magdalena i öknen, Sibyllan i Cumae, Kejsare Marcus Aurelius död och Sultanen av Marocko och hans följe.

"Hamlet och Horatio på kyrkogården", 1843.

"Hamlet och Horatio på kyrkogården", 1843.

"Goetz van Berlichings häst", 1842.

"Maria Magdalena i öknen", 1843-1845.

"Sibyllan i Cumae", ca 1838.

"En bedjande Maria Magdalena", 1843-1845.

Skiss till "Kejsare Marcus Aurelius död", ca 1843.

"Kejsare Marcus Aurelius död - de sista orden", 1843-1845.

"Sultanen av Marocko och hans följe", 1845.

Det var på Salongen 1845 som den originelle 24-årige poeten Baudelaire visade sig på Paris konstcen som färsk och nytänkande kritiker. Han angrep sin tids konskritiker och journalister... Men hans åsikter och ord skulle väga tungt framöver.

Han var skarpsynt och uppriktig, ibland riktigt giftig. Enligt hans åsikt: ...ett rättvist sinne kommer alltid att se en stor konstnär vinna, med tankte på hans naturliga fertilitet, medan man i en medelmåttig bara kan hitta förtjänat straff.

Han var full av beundran för de fyra målningar som Delacroix ställde ut och hans resensioner fylldes med superlativer - och om målaren Delacroix sa han: M. Delacroix är definitivt den mest originelle målaren i antiken och modern tid.

Baudelaire ansåg att Delacroix stod över Rafael eftersom hans verk fångar den gäckande och darrande naturens karaktär, något som saknas hos den italienske målaren.

Skiss till "Sultanen av Marocko och hans följe", 1845.

"Akilles utbildning", 1844.

Delacroix besöker George Sand och vilar upp sig på hennes gods i Nohant.

Arbetet i de båda palatsen var både psykiskt och fysiskt påfrestande för Delacroix. Förutom sin halsåkomma hade han syn försämrats kraftigt. Ögonen hade belastats hårt när han hade arbetat för länge i de mörker med sina dekorationer.

Han vilade upp sig i veckolånga perioder under 1842 och 1843. Han hade en stående inbjudan från sin vän författarinnan George Sand, att tillbringa en tid på hennes lantställe i Nohant, Château du Nohant. Där kunde han koppla av i den lantliga miljön och få lyssna till sin hennes nuvarande partner, och sin egen favoritkompositör, Chopin och hans pianomusik.

"Porträtt av George Sand", u.å.

"En spinnerska i Nohant", 1842.

"Jungfruns utbildning", 1842.

"Jungfruns utbildning", 1842 (Jungfru Maria och hennes mor Anna).

Vid sitt första beök hos George Sand i Nohant 1842 stannande han ca två veckor. Han hade bestämt sig för att bara vila och återhämta sig - och lägga undan sina dukar, färger och penslar. De första dagarna blev som han hade tänkt sig. Naturen, luften och solen hade en lugnande effekt. Värdskapet var enastående. Man sågs och umgicks vid måltiderna, på promenader och vid biljardbordet. Men det fanns också möjlighet att dra sig undan med en god bok, eller bara vila på soffan och lyssna på Chopins välsignade pianomusik.

Men det skulle inte dröja länge förrän han tog fram sina målaattrialjer. När han kom tillbaka efter en promenad hade han sett en kvinna som satt på en trädstam och hade en läslektion för en liten flicka. En minnesbild som han senare förvandlade till en fridfull målning, som genomsyras av midhet och fromhet: Jungfruns utbildning.

I brist på målarduk ska Delecroix har gjort målningen på tyget av en underkjol. Den kopierades senare av Gerge Sands son Maurice, som skänkte den till kyrkan i Nohant.

George Sands Château de Nohant.

"Parkmotiv, Nohant", 1842 el 1843.

"Skogsparti med träd vid en bäck", u.å.

"Skogsparti vid Nohant", 1842 el 1843.

"Frederic Chopin som Dante", 1849.

"George Sand", 1833 av Alfred de Musset.

Från nyårsfirande med gamla vänner, 1842-1843.

I januari 1842 hade Delacroix en artikel i Le Magasin Pittoresque där han berättar om sin upplevele från ett judisk bröllop i Marocko 1832. Han illustrerade den med En judisk musikant från Mogador. Han hade just färdigställt målningen Ett judiskt bröllop i Marocko och det var från den han hämtade sin inspiration för den här litografin.

Det finns en notis från tidskriftens redaktör, som säger att man helst skulle se en reproduktion av oljemålningen från bröllopet. Men av någon anledning blev det inte så. Kanske Delacroix tyckte att den inte skulle göra rätt för sig i svart och vitt.

Artikel av Delacroix i Magasin Pittoresque, 1842

Fotografi av Delacroix, 1842 (daguerrotypi).

"Det judiska bröllopet i Marocko" (del av).

"Judisk musikant från Mogador, 1841

Delacroix var förälskad i Shakespeare. 1943 gav han ut en serie litografier på temat Hamlet.

År 1843 gav Delacroix på egen bekostnad ut en begränsad upplaga om 13 litografier i ämnet Hamlet. Kritiken var blandad men mest negativ. Den anrika tidskriften L´Artiste sablade ner den totalt: Dessa förslösade blad skulle konstnären bättre behålla i sin portfölj.

Men intresset för litigraferna ökade, så snart var man tungen att trycka nya upplagor. Det dröjde några år innan kritikern Paul de Saint-Victor gjorde en helt annan bedömning av verket. Han skriver då en entustiastik recension, en djupgående analys, 1860 i La Presse:

Läs Hamlet igen och jämför den med Eugène Delacroix litografier; dramat kommer att vakna till liv och andas och upplevas i ett nytt ljus. Han ger karaktärerna sin egen form, som svävar mellan verklighet och dröm; vi kan nu inte föreställa oss dem på något annat sätt än de han tillskriver dem... Delacroix, med sin djupa känsla för poetiska verk, förstod att Hamlet framför allt var ett mystiskt drama, och att vilja tolka det alltför bokstavligt skulle på sätt och vis vara att kränka en grav.

Idag anses det här verket om Hamlet vara en av Delacroix viktigaste skapelser, ett verk som han lade ner hela sin själ i.

"Drottningen försöker trösta Hamlet", 1834.

"Hamlet försöker följa sin fars spöke", 1835.

"Spöket på terrassen", 1843.

"Polinius och Hamlet", 1834-43.

"Hamlet och Guildenstern", 1834-43.

"Hamlet försöker döda kungen", 1843.

"Mordet på Polonius", 1834-43..

"Hamlet och drottningen", 1834.

"Hamlet låter skådespelarna spela scen om sin fars förgiftning", 1835.

"Hamlet och Polonius lik", 1835.

"Ofelias död", 1843.

"Hamlet och Horatio med gravgrävarna", 1843.

"Hamlets död", 1843.

"Hamlet och Laertes i slagsmål i Ofelias grav", 1843.

"Ofelias dårskap", 1843.

De två sista ltografierna fanns inte med i Hamlet-verket från början Men i kommande utgåvor skulle några tillkomma..

"Vas med blommor", 1843.

"Lejon som frossar på en get", 1840-talet.

"Bruden från Abydos", ca 1843.

"Nedstigning från korset", 1843.

"Drottning Kristina och Santinelli", 1844.

"Ofelias död", 1844.

Hôtel Lambert.

Även om Delacroix hade fullt upp med sitt dekorationsarbete i Palais du Luxembourg, och när hans hälsa inte var den bästa, tog han på sig ett uppdrag i det anrika Hôtel Lambert. Beställare var den stenrike polske magnaten Prins Adam J. Czartoryski. Han hade köpt denna förnäma herrgårdsbyggnad i centrala Paris 1843 på inrådan av Delacroix, och året därpå ville han ha hans hjälp med att restaurera en del befintliga målningar av 1600-talsmålaren Eustache Le Sueur.

Delacroix uppdrag var kanske marginellt, men det fungerar bra som en inkörsport till alla de fester och storslagna baler som anordnades på Hôtel Lambert. Det blev en tummelplats för alla som var att räkna med i Paris kulturella nöjesliv. Ett dåtida jetset. Här kunde man förutom Delacroix, George Sand och Chopin, också träffa storheter som Franz Liszt, Honoré de Baltzar, Adam Mickiewicz och många andra, även högt uppsatta politiker.

Tidningsartikel om balen på Hôtel Lambert. 1844.

"Chopins Polonaise" - från en bal på Hôtel Lambert i Paris, 1840-tal av Theofil Kwiatkowski.

För en tid sedan såldes hela inkromet i Hôtel Lambert på auktion i samband med att byggnaden fick en ny ägare..

"Clio, Euterpe och Thaleia", av Le Sueur (1652-1655) - f. d. Hôtel Lambert, numera Louvren.

"Amors födelse", av Le Sueur (1646-1647 - f. d. Hôtel Lambert, numera Louvren

Club des Hashischins.

Le Club des Hashischins bestod av en grupp ledande personer från den litterära och kulturella eliten i Paris under åren 1844-1849. Deras självpåtagna uppgift var att undersöka olika drogers effekt på deras kreativitet, främst då hasch. De träffades på Hôtel de Lauzun (då Hôtel Pimodan) på Île Saint-Louis en gång i månaden där de testade droger och utbytte erfarenheter. Vem som var upphovsman till klubben är något oklart, men troligen var det en Dr. Moreau, som använde klubben för sina egna studier

Bland medlemmarna fanns kända namn som Alexandre Dumas, Victor Hugo, Eugène Delacroix, Charles Baudelaire och Honoré de Balzac.

Från hotellet där Le Club des Hashischins höll till.

"Sardanapalus död", 1844. Målningen är en mindre replika (kopia) av den som Delacroix gjorde 1827-1828 (Philadelphia Museum of Art).

"Marockan ur sultanens vaktstyrka", 1845 (Auckland Art Gallery).

Den av läkare ordinerade resan till Pyrenéerna - en dröm för akvarellisten Delacroix.

"Paronama över Pyroneerna (montage)", 1845.

Ett annat avbrott från sina dekorativa uppdrag på slotten i Paris gjorde Delacroix under sommaren 1845. Han reste då till Pyrenéerna, närmare bestämt till den fashionabla kurorten Les Eaux-Bonnes, dit han hade ordinerats för sin kroniska laryngit (halsinflammation).

Han stannade där en månad och använde tiden för att i blyertsskisser och akvareller dokumentera det fantastiska berglandskapet. Han vandrade på redan upptrampade leder och tecknade klippor, formationer, växtligheten, strömmar och kaskader. Med de omslutande dimmorna från den närbelägna Ossau-dalen.

Det Delacroix dokumenterade i bilder på den här resan finns i ett anteckningsblock och ett antal fristående akvareller. Originat till denna sats finns på Louvren (Carnet et albums), men har senare också reproducerats. Originalet klassas som en nationalskatt.

Anteckningar och album från resan till Pyrenéerna, 1845.

"Vy från Pyrenéerna", 1845.

"Bergskedja i dimma - Pyrenéerna", 1845.

"Ravin med vattenflöde - Pyrenéerna", 1845.

"Berg i mörker och imma - Pyrenéerna", 1845.

"Berrgslandskap", u.å.

"Landskap, Pyrenéerna", 1845.

"Landskap med träd i bergs-sluttning", 1845.

"Landskap, Pyrenéerna", 1845.

"I Eaux-Bonnes omgivning", 1845.

"Vy från bergen vid Eaux-Bonnes", 1845.

"Bergssida, Eaux-Bonnes", 1845.

"Två tvätterskor i trakten av Eaux-Bonnes ", 1845.

"Bondmora från trakten av, Eaux-Bonnes", 1845.

Delacroix avslutade sina anteckningar från Pyrenéerna med ett antal teckningar av indianer. Efter att ha återvänt från sin resa i Pyréenrna tipsade hans vän George Sand om att det var indianer på besök i stan. Det var ju ovanligt och exotiskt, så många i Paris förmäma kretsar passade på att sola sig i deras glans.

Men det hela var en ganska tragisk historia. Det var den amerikanske målaren George Catlin, som hade tagit över elva Ojibwe-indianer från nordösta Amerika till Europa. Här skulle de mot en blygsam penning uppträda, med sin dans och sina ritualer, på scener i bland annat London och Paris. Men de hade svårt att acklimatisera sig, så flera av dem dog i olika sjukdomar. Det var en decimerad besviken grupp som återvände till sina hemtrakter.

"Studier av Ojibwe-indianer", 1845.

"Två Ojibwe-indianer", 1845.

"Romeo tar faväl av Julia", 1845.

Skiss till "Kristus på korset", 1845.

"Bortrövandet av Rebecka", 1846.

"Kristus på korset", 1846.

"Tomas Tvivlaren, 1846.

Utan titel blommor, 1840-alet.

Parissalongen 1946 skulle gå till historien fråmst på grund av Charles Baudelairs kontroversiella bok Salon De 1846.

Baudelair, som anses vara den moderna poesins fader, hade också gjord sig ett namn som uppriktig och bitsk kritiker av konst och litteratur. Fängslad av Paris Salonger uttrycker han i boken sina tankar och teorier om modern konst, konsfilosofi och konstkritik.

Men utgångspunkt från Salomgen 1846 tar han bland annat upp relationen mellan der nyklassiska och romatiska måleriet, och analysar målare som Ingres och Delacroix (att han var en stor beundrare av den sistnämne var ingen hemlighet).

Baudelairs tankar och teorier i den här boken skulle sig vara en utmärkt källa för att förstå konstkritiken i mitten av 1800-talet, liksom de skiftande åsikterna om romantikens tjusning och värdet av en konstnär med en kreativ ådra.

En kritisk ifrågasättare av gängse normer.

Parissalongen 1887 (av Pietro Antonio Martini).

Parissalongen, som introducerades redan 1667 av Académie royale de peninture et de sculpture (under Académie des beaux-arts) var den första stora återkommande konstutstälningen av betydelse i modern tid. Mellan 1748 och 1890 besöktes den av alla ledande samlare, handlare, kuratorer och mecenater. Salongen var ockskå konstnärernas enda stället att visa upp sin konst och bli erkända. Salongen dikterade också de stilistiska trenderna. Från 1748 beslutande en konservativ juru om vilka konstverk som fick ställas ut på Salongen. Charles Baudelair ville slå ett slag för den modernare romantikens konst och dess utövare.

I sin bok Salon De 1846 hade Charles Baudelair ett speciellt avsnitt om Delacroix och hans konst. Här skriver han bland annat:

Romantiken och färg tar mig direkt till Eugéne Delacroix. Jag vet inte om han är stolt över sina kvaliteter inom romantiken, men detta i hans ställe. Eftersom de flesta av oss länge - faktiskt, alltsedan hans första verk - ansett honom som ledaren av den moderna skolan... Vi har så här långt varit orättvisa mot Eugene Delacroix. Kritikerna har antingen varit hårda mot honom, eller ignorerat honom; med några få undantag. Till och med deras beröm har varit kränkande för honom. För de flesta av dem väcker namnet Eugéne Delacroix vaga föreställningar av illa regiserad frenesi, turbulens, äventyrlig inspiration, till och med förvirring - och, enligt dessa herrars mening, som utgör den största delen av en allmänhet; slumpen - den där ärliga och förpliktiga tjänaren av geniet. - spelar en viktig roll i hans lyckosamma kompositioner.

Delacroix palett (Musée National Eugène Delacroix).

"Bortrövandet av Rebecka", ca 1846.

"Adam och Eva fördrivs från paradiset", 1840-tal.

"Scen från ett slag", 1846.

"Mathurin Regnier", ca 1846.

"Takdekoration i drottningmoderns sovrum i Château de Fontainebleau", 1841 eller 1846 (Anne av Österrike, gift med Ludvig XIII och därmed Frankrikes drottning 1615-1643).

Anne av Österrike avbildad av Delacroix favoritmålare Rubens, ca 1622.

I slutet av 1845 avled Delacroix äldste broder, den före detta generalen Charles-Henri, en av hans bästa vänner trots åldersskillnaden. Det var den siste av Delacroix närmaste anförvanter, eftersom hans systerson Charles de Verninac hade dött son ung redan 1834.

Delacroix reste till begravingen i Bordeaux. där han också tog hand om broderns affärer. Han lät också uppföra en minnesvård med egen text på familjens familjegrav, där hans far redan låg begraven.

Året därpå, 1847, började Delacroix att föra dagbok igen efter tjugotre års upphåll. Och det skulle han fortsätta med fram till sin död 1863. Skillnaden nu mot tidigare, var att han gick betydligt djupare i sina tankar och ger dem en klarare betydelse. Han var äldre, mognare, kunnigare och mer erfaren.

Det det verkar som om Delacroix redan nu visste att innehållet skulle ges ut, förr eller senare, efter hans död. Den insikten gjorde att han, i sina kommande dagböcker undvek att avslöja sin ungdoms indiskreta förtroenden. Tonen i hans skrivningar är betydligt mjukare och näst intill inställsam. De som han ogillade och tidigare hade nedvärderat, behandlades nu artigt och formellt.

"Delacroix tjugo år äldre bror, den f d generalen Charles-Henri", 1845.

"Valentins död", 1847.

"Blommor i lerkruka", 1847.

"Nordafrikansk judinna", 1847.

"Landskap i närheten av Tanger", 1847.

"Gästen", 1847.

"Blomsterbukett i vas", 1847.

"Kvinnor vid en vattenkälla", ca 1847.

"Lejonet och ormen", 1847.

"Sankt Göran strider med draken", 1847.

"Lejon och lejoninna i bergslandskap", 1847.

"De rättfärdigas martyrskap", 1847.

"Kristus på korset", 1847.

"Ecce homo", 1848.

Studie för "Arabiska underhållare", u.å..

"Arabiska underhållare", på Salongen 1848.

Resumé

Från 1845 och några år framåt målade Delacroix mest i mindre format, medan temana hos hans verk varierade. Förutom ett antal målningar han minns från Marocko, så skulle han välja motiv tagna från historier och poem från några av sina favoritförfattare: Romeo tar farväl av Julia (Shakespeare), Bortrövandet av Rebecka (Sir Walter Scott) och Marguite i kyrkan (Goethe).

"Judiska musikanter från Magador", 1847

"Marockanskt kavalleri exicerar", 1847.

"Vaktrum i Meknes", 1847.

"Arabiska underhållare", 1848.

"Kvinnor i Alger i sin våning", 1849.

"Araber spelar schack", 1847-1848.

"Hamnen i Antwerpen", 1847.

"Odalisk", 1847.

"Interiör från ett harem i Oran", 1847.

"Laras död", 1847-1848.

"Vildsvinsjakt" (efter Rubens), 1840-1850..

"Två marockaner", 1847.

"Studie av en spansk kavallerist", 1847.

"Dammen vid Beauregard, Louroux", ca 1848.

"Lejon som sargar en död arab", 1847.

"Othello och Desdemona", ca 1847-1849.

I början av 1848 var det dags för ännu en revoltion i Frankrika, kungadömet skulle sedan bli republik. "Februarirevolutionen 1848" ( Henri Felix Emanuel Philippoteaux).

Så reste sug fransmännen än en gång sig mot landets styrande och deras gynnande av de priviligierade samhällsgrupperna. Arbetare, bönder och studenter, sida vid sida, gjorde uppror. Ännu en revolution, med strider på barrikader i Paris. Louis Philippe tvingasdes att abdikera och Den andra republiken utropades.

Delacroix, som ju hade inspirerats till Friheten på barrikaderna efter revolutionen 1830, var nu helt ointresserad och ryckte på axlarna. Men efter ett tag, när insåg vart utvecklingen barkade hän, så blev han han missnöjd, till och med avogt inställd.

Delacroix åsikt om revolutionen, och vad den ledde till, delades inte alls av Geotge Sand. Denna meningsskillnad gick så långt att de, sedan länge bästa vännerna, skildes åt och att de umgicks alltmer sällan.

"Bruden från Abydos", ca 1848.

"Kvinnor i Alger (i sin våning)", ca 1848.

Delacroix kommande verk skulle i viss mån visa hans attityd till utvecklingen. Han valde bort sina gängse ämnen och på Salongen 1849 ställde han ut några udda saker, som förvånade hans samtida. Bland annat ett par stora blomstermålningar, en andra version av Kvinnor i Alger och den äldre målningen Syrisk arab och hans häst, som han han hade gjort innan resan till Marocko.

"Syrisk arab och hans häst", ca 1829.

"Klagovisan över Kristus", 1848.

"Klagovisan", 1848.

"Lejonet sliter sönder ett lik", 1847-1850.

"Skadad lejoninna", 1848-1850.

"Kristus i pretoriet", ca 1849.

"Klagovisan", 1849.

Delacroix hade en period under 1848-1850 då han ågnade sig åt blomstermotiv. De var betydligt större än dem han hade gjort tidigare. De hade föregåtts av ingående botansiska studier och andra, främst äldre, blomstermålningar - tills han fann sin egen teknik och sina egen stil. Målningar, som lika gärna kunde ha gjorts av någon av de berömda nederländska blomstermålarna under den så kallade guldåldern på 1600-talet.

Ett par av dem ställde han ut på Salongen 1849 - Blomsterkorg och Fruktkorg. Kritikerna var i allmänhet posiva och noterade hans orginalitet i denna för honom ganska nya genre.

Ingen av de blomstermålningar som Delacroix gjorde de här åren såldes. De blev kvar i hans ateljé tills den postuma försäljninger efter hans död. Då de lovprisades de ännu en gång.

"Vas med blommor på ett pelarbord", 1848-1850.

Bland de rosande kritikerna av Delacroix blomstermotiv fanns författaren och poeten Théophile Gautier, som i sin förtjusning skriver: ...enkelt uttryckt är paletten en orgie av färger och resultaten en fest för ögat. ...varje blomma har sin speciella egenhet, de är frimodiga, sorgsna, tysta, högljudda, blygsamma, kyska, liderliga, de är utgående eller behållna, milda eller hårda, enerverande eller lugnande, var och en med sin egen attityd, flörtighet och fåfänga - alla de ting som de vulgära och detaljrika blomstermålana inte kan återge.

"Blomsterbukett", 1849 (Louvren).

"Vas med blommor på ett pelarbord", 1849-1850.

"Bukett med vilda blommor", 1848-1850.

"Korg med frukt i en blomsterträdgård", 1848-49 (Philadelphia Museum fo Art).

"En vält blomsterkorg i en park", 1848-49 (The Metropolitan of Art, New York).

I Delacroix målningar på Salongen 1849 tycks motiven för en gångs skull sakna innebörd. Men man kan se dem som en isolerad företeelse som saknar betydelse Någt som som låg vid sidan av hans ordinära måleri.

Författaren Timothy J. Clark, som hade sett hans målningar, var inte förvånad. Han gjorde en kort kommentar om detta fenomen:

Delacroix gensvar på händelserna efter revolutionen är en medveten reträtt från sin egen förnimmelse - ett vanligt sätt för en konstnär för att hantera sina egna måleriska problem.

"Den barmhärtige samariten", 1849.

"Romeo och Julia vid Capulets grav", 1849.

"Hamlet och hans mor", 1849.

"Lady Macbeth går i sömnen", 1849-1850.

"Kristus i olivlunden", ca 1849.

"Arab förföljer ett lejon", 1849-1850.

"Tam O’Shanter jagad av häxor", 1849.

"Arabisk ryttare i galopp", 1849.

"Lejon vid källan", 1849.

"Simson och Delila", 1849.

Klippformationerna utmed kusten i Normandie fascinerade Delacroix.

Delacroix gjorde under åren flera resor till Normandie, där han fascinerades av det dramatiska landskapet utmed kusten. Han var den förste kände målaren som upptäckte och avbildade de väderpinade och spektakulära klippformationerna vid Étretat på Alabasterkusten fyra mil norr om Le Havre. Även det inte alltför avlägsna Petites-Dalles skulle besökas.

Klipporna vid Étretrat skulle bli föremål för många andra kända målares intresse. Bland de som fann sina motiv på den här platsen finns storheter som Gustave Courbet, Eugène Boudin, Claude Monet och Henri Matisse.

"Klipporna vid Étretat", 1849.

"Klippor i Normandie", 1849.

"Porte d´Amont, Étretat", 1849.

"Vågor som bryts mot klipporna vid Étretat", 1849.

"Klippor vid Petites-Dalles", u.å..

"Landskap vid Pepites-Dalles", 1849.

"Studie av himlen vid soluppgången", 1849.

"Studie av himlen vid skymningen", 1849.

"Studie av himlen vid solnedgången", 1849.

"Studie av himlen vid solnedgången", 1850.

"Studie av himlen med moln", 1850.

"Studie av himlen vid solnedgången", 1850.

"Studie av himlen med moln i horisonten", 1850.

"Studie av himlen vid solnedgången", 1849-1850.

"Lejoninna med nedlagd arab", 1849.

"Kristus i olivlunden", ca 1849.

Delacroix hade sedan några år tillbaka skaffat sig en ställe på landsbygden för att lindra problemen med sin elakartade halsåkomma. Han hade hyrt ett hus i byn Champrosay ca tre mil söder om Paris. Här hade han nära till sina vänner Villots, dit han alltid var välkommen om ensamheten gjorde sig påmind. Här tilltalalade också lansdkapet honom.

Champrosay ligger på sluttningen ner mot Seine-dalen och här frodades växligheten. Det var heller inte långt till det angränsnde skogspartiet Forêt de Sénart, som skulle utgöra bakgrund till många av hans landskapsmotiv.

"En ek i Sénartskogen, Champrosay", 1849-1850.

"Landskap från Champrosay", 1849-1850.

"Trädgården, Champrosay", 1848.

"Landskap från Champrosay", 1849-1850.

"Landskap från Sénartskogen", 1849-1850.

"Studie av en gammal ek i Sénartskogen", 1850.

"Solnedgång i Champrosay", 1849-1850.

"Landskap från Champrosay", 1849-1850.

"Blomsterbädd med hortensior, scillas och anemoner", 1849.

"Landskap vid Cany", 1849.

"Martyren St. Sulpicius", 1847-1850.

"Geniets seger över avunden", 1849-1851.

"Häst bakifrån", 1848-1848.

"Kristus på korset", 1850.

"Kristus vid kolonnen", 1849.

Utsmyckning av Chapelle des Saints-Anges i den katolska kyrkan Saint-Sulpice de Paris.

Det skulle gå några år innan Delacroix skulle få något nytt kyrkligt dekorationsuppdrag. Efter att han hade leverarat den stora kontroversiella målningen Klagovisan (La Lamentatione) till kyrkan Saint Denys-du Saint-Sacrament, var det många som ifrågasatte hans lämplighet för den typen religiösa dekorationer i guds byggnader. Denna osäkerhet, varvat med en del politiska svängningar, innebar att det skulle dröja tills 1849 innan han togs till nåder och fick en beställning avseende dekoration av kapellet Chapelle des Saints-Anges i den katolska kyrkan Églese Saint-Sulpice.

Uppdraget bestod i att dekorera en flat takkupol med fyra pendentiver och två stora vertikala och motstående sidopaneler. Takkupolen skulle visa Sankt Mikael besegrar djävulen och de två panelerna Jakob brottas med ängeln respektive Heliodorus fördrivs ur templet.

Den katolska kyrkan Saint-Sulpice, Paris (nutid).

"Sankt Mikael besegrar djävulen", ca 1850. Olja på papper som senare överfördes på duk.

Studie för "Jakob brottas med ängeln", 1850.

Skiss till "Heliodorus fördrivs ur templet", 1850..

Delacroix satte omgående igång med med tecknade och målade studier och skisser för dekorationerna i kapellet, ett arbete som han var klar med före sommaren 1850. Men arbetet med originalen och att överföra dessa på väggar och tak blev fördröjt på grund av hans andra åtaganden. Så det skulle dröja ända till juni 1854 innan han återupptog arbetet.

Men det var som att det vilade en förbannelse över detta dekorationsuppdrag. Han var full av entusiasm när han återupptog arbetet på försommaren 1854, men efter ett tag hade han kommit på andra tankar, vilket gjorde att arbetet måste ses över igen under sommaren 1855. Sedan gjorde hans hälsoproblem att han inte kunde arbeta under 18 månader. I mitten av 1858 återupptog han arbetet och därefter gjorde han så mycket orkade tills dekorationerna var på plats på sommaren 1861.

En vision om slutresultatet i kapellet.

Skisser och studier för "Jakob brottas med ängeln" och "Heliodorus fördrivs ur templet", ca 1850.

"Sankt Mikael besegrar djävulen", - 1861.

"Jakob brottas med ängeln", - 1861.

"Heliodorus fördrivs ur templet", - 1861.

Det tog alltså över tio år innan Delacroix hade fullbordat sitt uppdrag med att dekorera kapellet Chapelle des Saints-Anges i den katoska kyrkan Églese Saint-Sulpice. Under den tiden hann det hända mycket annat, så därför återvänder vi nu till år 1850 och ser de här förlorade åren med andra ögon. Därefter återkommer vi till tiden då det här uppdraget var slutfört 1861. Då med ytterligare detaljer och recensioner.

Chapelle des Saints-Anges i Églese Saint-Sulpice (Foto-bsekuret: Steven Zucker).

"Pietà", ca 1850.

"Marguerite i kyrkan", 1850.

"Återuppståndelsen", 1850.

Efter Delacroix besvikelse över vad revolutionen hade inneburit - då han hade målat blomstermotiv och annat utan egentlig mening - dröjde det inte länge förrän hade återgått till sina favoritämnen: Att illustrera sina författare och poeter, att återuppväcka sina minnen från Nordafrika, att hitta motiv i bibeln...

De reigiösa motiven hade fått ett allt större utrymme i hans repertoar och han hade återuppväckt sin vurm för vilda kattdjur - lejon och tigrar. Två ibland helt diametrala ämen: Jesus lidande och död kontra Lejon och tigrars blodiga eskapader. Kanske han menade att döden var liknelsen?

Efter Rubens "Le Coup de Lance", 1850.

"Arabisk ryttare attackeras av ett lejon", 1849-1850.

"Marockansk ryttare passerar ett vadställe", 1850.

"Lasarus uppståndelse", 1850.

"Kristus på korset", ca 1850.

"Studier av armar och ben för Kristus på korset".

"Hukande naken man", ca 1850.

Hästarna var prio ett, men de skulle få konkurrens av vilda kattdjur som lejon, tigrar, pumor...

Runt år 1840 återuppväktes Delacroix intresse för de vilda kattdjuren. Dessa lejon och tigrar som han hade fascinerats av redan i slutet av 1820-talet, då han ofta besökte Paris djurkpark i Jardin des Plantes och avbildade dessa brutala men vackra rovdjur.

Hästar var ju annars Delacroix bästa vänner som ojekt i hans målningar. Men nu förekom också de vilda kattdjuren allt oftare i hans repertoar. Gärna då i mer eller mindre blodiga scener.

Delacroix var intresserad av både människors och djurs anatomi, för att hans målningar skulle kännas levande och äkta. Såväl vältrimmade hästar och vilda katter har ju en en utsökt anatomisk struktur och kan uppvisa ett fängslande muskelspel.

Lejonet- djurens konung - skulle bli en favorit.

"Lejon och lejoninna", 1840.,

"Tiger som slickar sin tass", 1841.

"Lejon som kalasar på en häst", 1844.

"Lejon med en orm", 1846.

"Lejon med nedlagt vildsvin", 1847.

Tiger som håller utkik" eller "Rytande, tiger", ca 1850.

"Vilande lejon", 1848-1850.

"Lejon som vädrar ett byte", 1850.

Förutom lejon, tigrar och andra vilda kattdjur var Delacroix förtjust i tama huskatter. Han gjorde många studier och teckningar av dessa mindre släktingar, som också var smidiga och vackra jägare - men med byten av betydligt mindre format.

Skissböckerna, som såldes efter Delacroix död, innehöll mängder av skisser av tamkatter. Ändå hittar man inga sådana i hans målningar. Anledningen sägs vara att han förvandlade dem alla till tigrar.

"Drickande tiger", ca 1853.

"En tamkatts huvud", u.å.

"Tiger som förbereder ett språng", ca 1850.

"Studie av vilande katter", 1843.

"Studie av vildkatt", ca 1847.

"Studie av tamkatt", u.å..

"Tiger och orm", 1863.

"Tigrar som kalasar på en häst", u.å.

"Tiger och lejon", 1850.

"Rytande lejon", 1843.

"Rytande lejon", u.å..

"Lekande lejonpar", u.å.

"Vilande lejon", 1850.

"Rachel i dramat Faidra", 1850.

"Susanna i badet", 1850.

Delacroix var väl bevandrad i många andra målares liv och verk, men han avbildade dem sällan i sina egna arbeten även om det var ganska vanligt den här tiden - analys var mycet viktigare än historia.

Michelangelo i sin ateljé är därför ganska unik.

När nu Delacroix var i femtioårsåldern identifierade han sig själv som en begrundande Michelangelo, som han porträtterade stittande vid sin skulptur Jungfru Maria och Jesusbarnet. Vid hans fötter ligger en mejsel, här finns också hans skrivbok och

och en låda med ritningar.

Målningen var inte avsedd som någon slags manifest, utan han gjorde den för egen räkning. Men han sålde den i alla fall till en konsthandare, som sålde den vidare och lär ha hamnat i Montpellier.

Enligt en källa skulle målningen från början ses som en anspelning på Delacroix egen situation. Till och med Michelangelos scarf påminner om den som Delacroix var så förtjust i.

"Michelangelo i sin ateljé", 1849-1850.

"Kvinna som kammar sitt hår, 1850.

"Ängeln Gabriel lämnar Tobias" (efter Rembrandt), 1850.

"Daniel i lejongropen", 1850.

Delacroix hade ju sina favoritförfattare i Shakespeare, Goethe, Byron och Scott. Det var i deras verk som han fick sin inspiration till många av sina egna verk.

Delacroix var betydligt mer kallsinning till de egna franska dåtida författarna inom romantiken. De saker han gjorde, som baserade på deras skrifter, är lätt räknade.

Från Victor Hugos Les Orientales (1829) hämtade han motivet till Afrikanska pirater rövar bort en ung kvinna. Från George Sands roman Lélia (1833) illustrerade han slutscenen med och Alexandre Dumas fick bidra med Drottning Kristina och Sentinelli från epilogen i hans drama Christine.

"Landskap i Marocko", 1850.

Delacroix hade blivit mycket imponerad av en föreställning av Alexandre Dumas drama Christine 1830 på Le Théâtre national de l'Odéon. Efter att ha sett den skriver han till Dumas: Ni har gett mig mycket starka känslor, av ett slag som man numera sällan får uppleva på teatern. Jag hoppas att jag kan reproducera en del av den.

Det är en gåta varför Delacroix skulle dröja femton år innan han målade slutscenen 1844, där Drottning Kristina av Sverige på sin dödsbädd kallar på Sentinelli, hennes före detta vaktchef. Hon kände inte igen honom - han hade blivit en munk som skulle ge henne välsignelse för det mord på hovmannen Monaldeschi, som hon hade beordrat.