capstantia
Memoarer & Bildografier
Eugène Delacroix
Bildografi
Ca 1841-1847
Continuation.
Under construction!
Låt oss återvända till Paris och (Pont-Neuf) 1941 och tid då Delacroix abetade med dekoratoner för biblioteket i Palais Bourbon. Under den tiden var han också huvudperson i flera andra projekt, som han varvade med egna alster.
Under de bortemot tio åren som Delacroix var engagerad i utsmyckningen av biblioteket i Palais Bourbon var han ockå inblandad i flera andra projekt. Under den här perioden drabbades han också av en elakartad halsinfektion, som senare skulle utvecklas till turberkolos. Under åren 1842 och 1843 var han därför periodvis oförmögen att arbeta.
Vi drar oss tillbaka till den tid då han på allvar hade påbörjat sitt arbete i biblioteket i Palais Bourbon och följer det med andra ögon under perioden 1841 till 1847.
"Porträtt av Delacroix" av Emile Champmartin, ca 1840.
"Kristus på Gennesaretsjön", ca 1841.
Skiss till "Kristus på Gennesaretsjön", ca 1841.
"Kristus på Gennesaretsjön", ca 1841.
"Skeppsbrutna", 1840-1847.
Resumé
Under de tio senaste åren hade Delacroix i ett stort antal enastående målningar visat att han behärskar många områden, något som var mycket ovanligt i hans generation. Förutom några magnifika målningar med motiv från Nordafrika han hade hämtat inspiration från religionen genom Kristus på korset (1835) och Sankt Sebastian vårdas av den hela kvinnan (1836). Bland hans historiska målningarna fanns Medea är i begrepp att döda sin barn (1836) och Trajanos rättvisa (1840) - i dessa hade han utmanat sig själv med de mest klassiska motiven i den grekisk-romerska antiken.
"Marockansk hövding tar emot en hyllning", 1837 (Musèe des Beaux-Arts, Nantes).
"Kvinnor i Alger i sin våning", 1834 (Louvren)
"Fanatikerna i Tanger", ca 1838 (The Minniapolis Institute of Art).
Under samma period hade han han grävt djupare i teman, som han var mer familjär med, men som han ville återppliva. Dit hörde historiska händelser från medetiden, som Slaget vid Taillebourg (1837) och Korsfararnas intåg i Konstantinopel (1840).
Dessutom hade han återupplivat bekantskapen med sina favoritförfattare: Shakespeare med Hamlet och Horatio på kyrkogården (1839) och Kleoprata och bonden (1838), Lord Byron med Don Juans skeppsbrott (1840) och Sir Walter Scott med Riddaren och eremiten från Copmanhurst (1833).
"Det judiska bröllopet i Marocko", 1837-!841 (Louvren).
"Sant Benedikts mirakel" (efter Rubens), 1841.
"Smed", 1841.
"Porträtt av ett barn", 1841.
Delacroix hade knappt hunnit börja på sitt stora dekorationsuppdrag i Palaise Boubons bibliotek innan fick två andra statliga uppdrag. Ett av uppdragen avsåg ett konstverk för kyrkan Saint Denys-du Saint-Sacrament i Paris (juni 1840). Det andra som var betydligt större, gällde dekorationer i Chambre des Pairs i Palaise du Luxenbourg (september 1840).
För uppdraget i kyrkan gjorde han ganska omgående ett par skisser, varav en med motiv av Pietà medan den andra var Annonciation, modello (Kungörelse). Efter en del kontroverser så fullföljdes uppdraget senare, men då med målningen Klagovisan, 1844.
"Annonciation", 1841.
"Klagovisan" (La Lamentatione) el. "Pietà", 1844.
Att dekorera bibloteket i Palais du Luxembourg var Delacroix nästa stora uppdrag.
Palais du Luxembourg (nutid). En pamig byggad, vars arkitektur är hämtad från Palazzo Pitti i Florens.
Parallellt med ombyggnaden av Palais Bourbon pågick också en ombyggnad av Palais du Luxembourg, med säte för Chambre des Pairs (Pärernas kammare, numera Senaten). Där började nu också ett antal rum bli färdiga och väntade på sin utsmyckning.
Bland de rum som stod på tur fanns biblioteket. Även om Delacroix var fullt upptagen med sitt arbete i Palais Bourbon. så anmälde han sitt intresse för att vara med även här. Det är en mycket vacker plats och jag skulle bli mycket ledsen om jag gick miste om den här möjligheten.
Man förstår inrikesministern Rémusats tveksamhet till att anlita Delacroix, som redan var försenad i sitt pågående stora uppdrag. Men efter en del överväganden, och efter att ha diskuterat med arkitekten, kom han fram till att Delacroix kunde få ett deluppdrag. Han skulle få dekorera den stora centrala kupolen och dess pendentiver, medan hans kusin Léon Riesinger och Camille Roqueplan skulle få dela på takmålningarna i de angränsande rummen.
Biblioteket i Palais du Luxembourg. Här ser man Delacroix kupol med två av de sextantiga pendetiverna. Längre bort det ena av de två angänsande rummen.
Palais du Luxembourg sett från trädgården, 1855.
Ombyggnaden av Palais Bourbon var egentigen en omfattande tillbyggnad, där de södra fasaden flyttades fram 31 meter, så att man fick plats med ett nytt mötesrum för Chambre des Pairs och ett nytt bibliotek.
Arkitekten Alphonese de Gisors, utbildad av den kände Charles Percier, var de högst ansvarige för arbetet. Han hade fått sig arbetet tilldelat av Adolphe Thiers, som nu hade återkommit till regeringen och nu som ministerpresident. Det var också på rekommendationer från Thiers, som Delacroix anlitades för att utföra bibliotekets cetralala dekorationsmålningar.
Biblioteket, som mätte hela 52 x 7 meter, skulle när det stod klart, rymma runt 50 000 böcker.
Planritning för Palais du Luxembourg. De grå ytora visar tillbyggnaden med mötessalen för Chambre des Paers och biblioteket som vetter mot den stora trädgården.
Biblioteket i Palais du Luxembourg med takmålningar av Léon Riesinger och Camille Roqueplan.
Från början hade inte Delacooix en aning om vad han skulle disponera utrymmet och välja för motiv i bibliotekets stora kupol. Först var han inne på att dela in kuupolen i fyra sektioner, som han gjorde i Palais Bourbons bilbliotek - eller kanske åtta rentav Motiver han då hade tänkt sig fylla sektionerna med var Ikarus och Faethons fall, eller Persius dräpte Medusa. Men av olika arkitektoriska anledningar, och hur kupolen skulle uppfattas av åskådarna från olika vinklar, så kom han fram till att ett enda sammanhållet motiv skulle göra sig bättre från alla håll. Men Delacroix var forfarande villrådig vad det gällde val av motiv.
Et var först när han diskuterade ämnet med sin vän Frédéric Villot, som motivet för på plats. Han skulle dela cikeln i fyra sammanhängade delar med motiv som skull bli någon slags glorifiering för att hedra de största och mest kända. Nu hade han också funnit namnet på stt verk: Dante i andan av de stora.
Kupolen i biblioteket i Palais du Luxembourg (med diametern 680 cm), 1841-1845.
En underbar utsikt från biblioteket i Palais du Luxembourg mot de stora trädgården.
En betraktare tittar först på kupolens i sin helhet, sedan på varje grupp för att slutligen fokusera på varje figur. Allt sker i den ordning som man läser en text. Det var så Delacroix tänkte då han började med sin runtgående skapelse för kupolen.
Motivet skulle visa limbot som beskrivs i Dantes fjärde canto i hans Inferno i Den gudomliga komedin. Kompositionen indelades i fyra eller grupper, eller scener. Den första och viktigaste, eftersom den var placerd i centrum mitt emot fönstret som vette mot trädgården, fick namnet Homeros grupp. Därefter följde Den grekiska gruppen, Orfeus grupp (Poetgruppen) och Romarnas grupp.
Studie för "Homeros Grupp".
Homerus grupp (delbild av kupolen). Homeros med poeterna Ovidius, Horatius och Lukianos välkomnar Dante till Elysium dit han ledsagats av
Vergilius.
Orfeus grupp eller Poetgruppen (delbild av kupolen). Orfeus, Hesiodos, Sapfo...
Den grekiska gruppen (delbild av kupolen). Här hittar man Akilles, Alexander den store, Aristoteles, Aspasia, Hannibal, Pyrrhus, Platon, Alkiniades,Sokrates, Xenofon och Demosthenes.
Den romerska gruppen (delbild av kupolen). Här finns Cato den yngre, Caesar, Porcia, Marcus Aurelius, Trajanus, Cicero och Cincinnatus.
Studier för kupolen i Palais du Luxembourg.
Studie för "Orfeus grupp" i bibliotekets kupol.
Skiss till kupolen i biblioteket i Palais du Luxembourg.
Den stora kupolen skulle omges av fyra sexkantiga pendentiver, som illustrerade Vältalighet, Teologi, Poesi och Filosofi.
I Delacroix uppdrag ingick också att göra en halvcylindrisk måling över det fönster i mitten som vette ut mot trädgården. Han valde då att illustrera Alexander den store, erövraren av det persiska riket. I han egna anteckningar skriver han: Efter slagert vid Arbela hittade makedonska krigare en ovärderlig gyllene kista bland persernas lik. Alexader beslutade att i denna kista förvara Homeros dikter. Denna händelse utspelade sig på 300-talet f. Kr. - under den sista striden mellan Darius III:s persiska armé och Alexander den stores segerrika trupper.
"Teologi". Den helige Hieronymus i öknen.
"Poesi". en ung kvinna med sin lyra.
"Vältalighet". En mogen man talar till folket
"Filosofi". En kvinna ogiven av djur och olika attribut.
"Alexander den store och kistan guld för Homoros dikter".
Denna modell, som Delacroix gjorde inför sin målning över det centrala bursspråket i Palais du Luxembourgs bibliotek, hittades långt senare i hans sista atelje på Rue de Furstemberg.
"Modell för "Alexander den store och kistan guld för Homoros dikter".
Delacroix var färdig, efter sex år, med sitt arbete i Palais du Luxembourg i slutet av 1846. Ett arbete som han hade utfört parallellt med det i biblioteket i Palais du Bourgon. När också dekorationerna där var färdiga, året därpå, kunde han äntligen slå sig till ro och känna sig tillfreds med tillvaron. Allra helst som han fick inkassera massvis av beröm, även av sina kontrahenter, och hyllades som den tidens störste monumentalmålare.
Att båda de här biblioteksprojekten blev kraftigt försenade hade sina förklaingar. Konsekvensen var också den, att han inte hade så mycket nytt att visa upp på den parisiska konstarenan. Han uteblev från Salongen under fyra år och visade sig där inte förrän 1845, och då med Maria Magdalena i öknen, Sibyllan i Cumae, Kejsare Marcus Aurelius död och Sultanen av Marocko och hans följe.
"Hamlet och Horatio på kyrkogården", 1843.
"Maria Magdalena i öknen", 1843-1845.
"Sibyllan i Cumae", ca 1838.
"Kejsare Marcus Aurelius död", 1843-1845.
"Sultanen av Marocko och hans följe", 1845.
"En bedjande Maria Magdalena", 1843-1845.
Det var på Salongen 1845 som den originelle 24-årige poeten, under pseudonymen Baudelaire, visade sig på Paris konstcen som färsk och nytänkande kritiker. Han angrep sin tids konskritiker och journalister... Men hans åsikter och ord skulle väga tungt framöver.
Han var skarpsynt och uppriktig, ibland riktigt giftig. Enlikt hans åsikt: ...ett rättvist sinne kommer alltid att se en stor konstnär vinna, med tankte på hans naturliga fertilitet, medan man i en medelmåttig bara kan hitta förtjänat straff.
Han var full av beundran för de fyra målningar som Delacroix ställde ut och hans resensioner fylldes med superlativer - och om målaren Delacroix sa han: M. Delacroix är definitivt den mest originelle målaren i antiken och modern tid.
Baudelaire ansåg att Delacroix stod över Rafael eftersom hans verk fångar den gäckande och darrande naturens karaktär, något som saknas hos den italienske målaren.
Skiss till "Sultanen av Marocko och hans följe", 1845.
"Akilles utbildning", 1844.
Delacroix besöker George Sand och vilar upp sig på hennes gods i Hohant.
Arbetet i de båda palatsen var både psykiskt och fysiskt påfrestande för Delacroix. Förutom sin halsåkomma hade han syn försämrats kraftigt. Ögonen hade belastats hårt när han hade arbetat för länge i de mörker med sina dekorationer.
Han vilade upp sig i veckolånga perioder under 1842 och 1843. Han hade en stående inbjudan från sin vän författarinnan George Sand, att tillbringa en tid på hennes lantställe i Nohant, Château du Nohant. Där kunde han koppla av i den lantliga miljön och få lyssna till sin hennes nuvarande partner, och sin egen favoritkompositör, Chopin och hans pianomusik.
"Chopim som Dante", 1840-tal.
"En spinnerska i Nohant", 1842.
"Jungfruns utbildning", 1842.
"Jungfruns utbildning", 1842.
château
Vid sitt första beök hos George Sand i Nohant 1842 stannande han ca två veckor. Han hade bestämt sig för att bara vila och återhämta sig - och lägga undan sina dukar, färger och penslar. De första dagarna blev som han hade tänkt sig. Naturen, luften och solen hade en lugnande effekt. Värdskapet var enastående.Man sågs umgicks vid måltiderna, på promenader och vid biljardbordet. Men det fanns också möjlighet att dra sig undan med en god bok, eller bara vila på soffan och lyssna på Chopins välsignade pianomusik.
Men snart skulle han i alla fall ta fram sina målaattrialjer. När han kom tillbaka efter en promenad hade han sett en kvinna som satt på en trädstam och hade en läslektion för en liten flicka. En minnesbild som han senare förvandlade till en fridfull målning, som genomsyras av midhet och fromhet: Jungfruns utbildning.
I brist på målarduk ska Delecroix har gjort målningen på tyget av en underkjol. Den kopierades senare av Gerge Sands son Maurice, som skänkte den till kyrkan i Nohant.
Fotografi av Delacroix, 1842 (daguerrotypi).
George Sands Château de Nohant.
"Parkmotiv, Nohant", 1842 el 1843.
"Skogsparti vid Nohant", 1842 el 1843.
Från nyårsfirande med gamla vänner, 1842-1843.
I januari 1842 hade Delacroix en artikel i Le Magasin Pittoresque, där han berättar om sin upplevele från ett judisk bröllop i Marocko 1832. Han illustrerade den med En judisk musikant från Mogador. Han hade just färdigställt målningen Ett judiskt bröllop i Marocko och det var från den han hämtade sin inspiration för den här litografin.
Det finns en notis från tidskriftens redaktör, som säger att man helst skulle se en reproduktion av oljemålningen från bröllopet. Men av någon anledning blev det inte så. Kanske Delacroix tyckte att den inte skulle göra rätt för sig i svart och vitt.
Artikel av Delacroix i Magasin Pittoresque, 1842
Fotografi av Delacroix, 1842 (daguerrotypi).
"Det judiska bröllopet i Marocko" (del av).
"Judisk musikant från Mogador, 1841
Delacroix var förälskad i Shakespeare. 1943 gav han ut en serie litografier på temat Hamlet.
År 1843 gav Delacroix på egen bekostnad ut en begränsad upplaga om 13 litografier i ämnet Hamlet. Kritiken var blandad men mest negativ. Den anrika tidskriften L´Artiste sablade ner den totalt: Dessa förslösade blad skulle konstnären bättre behålla i sin portfölj.
Men intresset för litigraferna ökade, så snart var man tungen att trycka upp nya upplagor. Det dröjde några år innan kritikern Paul de Saint-Victor gjorde en helt annan bedömning av verket. Han skriver då en entustiastik recension, en djupgående analys, 1860 i La Presse:
Läs Hamlet igen och jämför den med Eugène Delacroix litografier; dramat kommer att vakna till liv och andas och upplevas i ett nytt ljus. Han ger karaktärerna sin egen form, som svävar mellan verklighet och dröm; vi kan nu inte föreställa oss dem på något annat sätt än de han tillskriver dem... Delacroix, med sin djupa känsla för poetiska verk, förstod att Hamlet framför allt var ett mystiskt drama, och att vilja tolka det alltför bokstavligt skulle på sätt och vis vara att kränka en grav.
Idag anses det här verket om Hamlet vara en av Delacroix viktigaste skapelser, ett verk som han lade ner hela sin själ i.
"Drottningen försöker trösta Hamlet", 1834.
"Hamlet försöker följa sin fars spöke", 1835.
"Spöket på terrassen", 1843.
"Polinius och Hamlet", 1834-43.
"Hamlet och Guildenstern", 1834-43.
"Hamlet försöker döda kungen", 1843.
"Mordet på Polonius", 1834-43..
"Hamlet och drottningen", 1834.
"Hamlet låter skådespelarna spela scen om sin fars förgiftning", 1835.
"Hamlet och Polonius lik", 1835.
"Ofelias död", 1843.
"Hamlet och Horatio med gravgrävarna", 1843.
"Hamlets död", 1843.
"Hamlet och Laertes i slagsmål i Ofelias grav", 1843.
"Ofelias dårskap", 1843.
De två sista ltografierna fanns inte med i Hamlet-verket från början Men i kommande utgåvor skull några tillkomma..
"Pietà", 1843.
"Ofelias död", 1844.
"Ofelias död", 1844.
Den ordinerade resan till Pyrenéerna - en dröm för akvarellisten Delacroix.
"Paronama över Pyroneerna (montage)", 1845.
Ett annat avbrott från sina dekorativa uppdrag på slotten i Paris gjorde Delacroix under sommaren 1845. Han reste då till Pyrenéerna, närmare bestämt till den fashionabla kurorten Les Eaux-Bonnes, dit han hade ordinerats för sin kroniska laryngit (halsinflammation).
Han stannade där en månad och använde tiden för att, i blyertsskisser och akvareller, dokumentera det fantastiska berglandskapet. Han vandrade på redan upptrampade leder och tecknade klippor, formationer, växtligheten strömmar och kaskader. Med de omslutande dimmorna från den närbelägna Ossau-dalen.
Det Delacroix dokumenterade i bilder på den här resan finns i ett anteckningsblock och ett antal fristående akvareller. Originat till denna sats finns på Louvren (Carnet et albums), men har senare också reproducerats. Originalet klassas som nationalskatt.
Anteckningar och album från resan till Pyrenéerna, 1845.
"Vy från Pyrenéerna", 1845.
"Bergskedja i dimma - Pyrenéerna", 1845.
"Ravin med vattenflöde - Pyrenéerna", 1845.
"Berg i mörker och imma - Pyrenéerna", 1845.
"Landskap, Pyrenéerna", 1845.
"Landskap med träd i bergs-sluttning", 1845.
"Landskap, Pyrenéerna", 1845.
"I Eaux-Bonnes omgivning", 1845.
"Vy från bergen vid Eaux-Bonnes", 1845.
"Bergssida, Eaux-Bonnes", 1845.
"Landskap från trakten av Eaux-Bonnes ", 1845.
"Bondmora från trakten av, Eaux-Bonnes", 1845.
Delacroix avslutade sina anteckningar från Pyrenéerna med ett antal teckningar av indianer. Efter att ha återvänt från sin resa i Pyréenrna tipsade hans vän George Sand om att det var indianer på besök i stan. Det var ju ovanligt och exotiskt, så många i Paris förmäma kretsar passade på att sola sig i deras glans.
Men det hela var en ganska tragisk historia. Det var den amerikanske målaren George Catlin, som hade tagit över elva Ojibwe-indianer från nordösta Amerika till Europa. Här skulle de mot en blygsam penning uppträda, med sin dans och sina ritualer, på scener i bland annat London och Paris. Men de hade svårt att acklimatisera sig, så flera av dem dog i olika sjukdomar. Det var en decimerad besviken grupp som återvände till sina hemtrakter.
"Studier av Ojibwe-indianer", 1845.
"Två Ojibwe-indianer", 1845.
"Romeo tar faväl av Julia", 1845.
Skiss till "Kristus på korset", 1845.
"Bortrövandet av Rebecka", 1846.
"Kristus på korset", 1846.
Parissalongen 1946 skulle gå till historien fråmst för Charles Baudelairs kontroversiella bok Salon De 1846.
Baudelair, som anses vara den moderna poesins fader, hade också gjord sig ett namn som uppriktig och bitsk kritiker av konst och litteratur. Fängslad av Paris Salonger uttrycker han i boken sina tankar och teorier om modern konst, konsfilosofi och konstkritik.
Men utgångspunkt från Salomgen 1846 tar han bland annat upp relationen mellan der nyklassiska och romatiska måleriet, och analysar målare som Ingres och Delacroix (att han var en stor beundrare av den sistnämne var ingen hemlighet).
Baudelairs tankar och teorier i den här boken skulle sig vara en utmärkt källa för att förstå konstkritiken i mitten av 1800-talet, liksom de skiftande åsikterna om romantikens tjusning och värdet av en konstnär med en kreativ ådra.
"Valentins död", 1847.
"Blommor i lerkruka", 1847.
Resumé
Från 1845 och några år framåt målade Delacroix mest i mindre format, medan temana hos hans verk varierade. Förutom ett antal målningar han minns från Marocko, så skulle han välja motiv tagna från historier och poem från några av sina favoritförfattare: Romeo tar farväl av Julia (Shakespeare), Bortrövandet av Rebecka (Sir Walter Scott) och Marguite i kyrkan (Goethe).
"Judiska musikanter från Magador", 1847
"Marockanskt kavalleri exicerar", 1847.
"Vaktrum i Meknes", 1847.
"Arabiska underhållare", 1848.
"Odalisk", 1847.
"Interiör från ett harem i Oran", 1847.
"Lejon som sargar en död arab", 1847.
"Othello och Desdemona", ca 1847-1849.
I början av 1848 var det dags för ännu en revoltion i Frankrika, kungadömet skulle sedan bli republik. "Februarirevolutionen 1848" ( Henri Felix Emanuel Philippoteaux).
Så reste sug fransmännen än en gång sig mot landets styrande och deras gynnande av de priviligierade samhällsgrupperna. Arbetare, bönder och studenter, sida vid sida, gjorde uppror. Ännu en revolution, med strider på barrikader i Paris. Louis Philippe tvingasdes att abdikera och Den andra republiken utropades.
Delacroix...
"Kristus i pretoriet", ca 1849.
"Klagovisan", 1848.
Delacroix hade en period under 1848-1850 då han ågnade sig åt blomstermotiv. De var betydligt större än dem han hade gjort tidigare. De hade föregåtts av ingående botansiska studier och andra, främst äldre, blomstermålningar - tills han fann sin egen teknik och sina egen stil.
Ett par av dem ställde han ut på Salongen 1849 - blomsterkorg och fruktkorg. Kritikerna var i allmänhet posiva och noterade hans orginalitet i denna för honom ganska nya genre.
Ingen av de blomstermålningar som Delacroix gjorde de här åren såldes. De blev kvar i hans ateljé tills den postuma försäljninger efter hans död. Då fick lovprisades de ännu en gång.
"Vas med blommor på ett pelarbord", 1848-1850.
Bland kritikerna av Delacroix blomstermotiv fanns författaren och poeten Théophile Gautier, som i sin förtjusning skriver: ...enkelt uttryckt är paletten en orgie av färger och resultaten en fest för ögat. ...varje blomma har sin speciella egenhet, de är frimodiga, sorgsna, tysta, högljudda, blygsamma, kyska, liderliga, de är utgående eller behållna, milda eller hårda, enerverande eller lugnande, var och en med sin egen attityd, flörtighet och fåfänga - alla de ting som de vulgära och detaljrika blomstermålana inte kan återge.
"Blomsterbukett", 1849. (Louvren)
"Vas med blommor på ett pelarbord", 1849-1850.
"Blomsterkorg", 1848-1850.
"Korg med frukt i en blomsterträdgård", 1848-49 (Philadelphia Museum fo Art).
"En vält blomsterkorg i en park", 1848-49 (The Metropolitan of Art, New York).