capstantia

De sista åren i realskolan ordnade min pappa sommarjobb åt mig på stadens artilleriregemente A6, där han själv var civilanställd. Vi var fyra grabbar som infann oss denna sommar i den så kallade motorverkstaden. Alla med en nära släkting på regementet som hade ordnat det hela.

Vi fick vara hjälpredor åt var sin fast anställd bilmekaniker. Han som jag fick tjäna var en hyvens karl i trettioårsåldern. När vi hade reparet ett fordon, så fick jag alltid sitta vid ratten då det skulle provköras på regementets väl tilltagna övningsområde  med skiftande terräng.

En civil mekaniker på en militär verkstad hade nog en blygsam lön. Min handledare hade därför ett extraknäck som maskinist på biografen Aveny på Brunnsgatan. I hans maskinrum var man allitid väkommen för en gratistitt genom en glugg på väggen. Där tillbringade jag många kvällar och såg flera kända filmer.

Povkörning av tunga lastbilar efter reparation gjorde att man senare tog körkort efter bara en lektion med övningskörning.

Från en glugg i biografens maskinrum fick man se många populära filmer.  

En dag fick motorverkstaden besök av en barsk officer. Kan undrade om någon av oss hade sett till några obehoriga, som kunde tänkas stjäla bensin ur kronans fordon som stod uppställde på gårsplanen tvärs över vägen? Alla skakade på huvudet, ingen hade sett något misstänksamt.

Några dagar senare blev vi tagna på bar gärning när vi höll på att tjuvkoppla en av regementets jeepar av märket Willys. Då uppdagades sanningen om den saknade bensinen. Att det var vi praktikanter, som på lunchrasterna hade roat oss med att tjuvkoppla och kappköra med dessa fanstastiska skapelser i terrängen på regementets övningområde. 

Det blev ingen åtgärd, bara en ordentlig utskällning inför öppen ridå. Vi var ju så unga och omdömeslösa!

Willys jeepar är populära renorveringobjekt än idag. Som kuriosa kan nämnas att varumärket Jeep är världen näst mest kända efter Coka-Cola.

Har någon sett tjuven som stjäler bensin från kronans fordon på regementts uppställningsplats?.  

Willys Jeep. En fantastisk skapelse. En ulv i fårakläder. Ett vidunder på de smala grusvägarna på regementets övningsområde.

I smedjan fick man lära sig en del om den magiska svetstekniken. 

Fälttelefon, modell äldre i läderväska. 

Fälttelefon m/37, eller Fältapan.

Fältapan inuti från höger. 

Fältapan inuti från vänster. 

På Televerkstaden träffade jag en snubbe - några år älde än jag själv - som hade värvats till J-Södra från någonstans i Västergötland. Han hade, av en kaxig underofficer, utlovats en promenad på den stora kasernbyggnadens tak. Troligen helt emot reglementet. Först var jag tveksam, men min nyvunne vän lyckdes övertala mig, och väcka mitt intresse. Från högt däruppe skulle man ju få en ovärderlig utsikt över stan.

Så kom då den dagen då bestigningen skulle ske på vår lunchrast. Vädrets makter var inte de allra bästa. Det regnade och blåste snålt. Eftersom tilltaget inte var sanktionerat fick vi smyga oss upp i ett av trapphusen till vindsvåningen. Redan här fick man en pirrande känsla i maggropen. Vi tog oss ut på taket genom en lucka, och visst möttes man av en utsikt, men den var en regndisig syn, så man blev lite besviken. Man hade ju haft stora förväntningar.

Regnet hade gjort taket halt och slipprigt. Det gällde att alltid - som på segelbåtar - hålla fast i något stabilt med åtminstone den ena handen. Men nu fanns det ju inget vatten att trilla i, utan nu skulle det bli fritt fall i backen från hög höjd om man råkade slinta. Och det fanns stor risk för det, med tanke på den snålblåst som fick flaggorna i tornen att fladdra oroväckande och olycksbådande.

Uppifrån taket hade jag förväntat mig en skön syn. 

Framåt gossar, sa den tappre soldaten. Men med darr på rösten. Min storväxta vän svettades ymmigt och jag själv våndades. Hur skulle det här sluta? Om någon från arbetarskyddsstyrelsen hade sett oss vingla fram på taket utan livlinor, så hade säkert regementets överste blivit ställd inför rätta.

För första gången i mitt liv fick jag den där obehagliga känslan av att bara försvinna. Ett tccken på en begynnande höjdskräck? En rad scenarier spelades upp på näthinnan, det ena värre än det andra.

Vi hade väl kravlat oss fram ett tjugotal meter, då den tappre soldaten förlorade fotfästet och kanade ner mot takkanten. När vi med gemensamma krafter hade dragit upp honom, så ville ingen av oss fortsätta den anträdda takpromenaden.

Olika scenarier spelades upp på näthinnan. 

När jag spelade fotboll i J-Södras juniorlag var sommarturnerna till Sandefjord på Norges sydkust något väldigt speciellt. Det var resor som sammansvetsade truppen och kamratskapet. Oavsett om man var ordinarie eller reserv.

När jag spelade fotboll i J-Södras juniorlag var sommarturnerna till Sandefjord på Norges sydkust något väldigt speciellt. Det var resor som sammansvetsade truppen och kamratskapet. Oavsett om man var ordinarie eller reserv. Själv gjorde jag två såna resor på somrarna i början av 60-talet. men redan året innan hade våra föregångare varit där och krattat manegen, så vi blev varmt mottagna. Speciellt då av de norska pikerna

Sandefjord på Norges sydkust var en liten välmående stad men knappt 50 000 invånare.

Sandefjords hamn med vafångstbåtar i itten av 60-talet. Staden var länge centrum för den norska valfångsten.

Den pittreska Storgatan i Sandefjord. 

Det var i leksaksaffåren som klassens småtjuvar (båda hette Janne) stal "tennsoldater", som de sedan gav till oss andra för att köpa sin popularitet.

Det var främst indianer och cowboys, som råkade hamna i våra "Jannars" fickor.   

Om jag ägde en handfull spartanska och omålade tennsoldater, så förfogade en del av mina mer bemedlade klasskamrater hela arméer.

Pappa drygade ut sin magra lön på Munksjö pappersbruk med artistiska extraarbeten med gratulationskort (bilden är inte gjord av honom).

Pappa var en duktig tecknare under sitt artistnamn Paddock. Denna enla teckning värderas idag till bortemot 2000 kronor.

Mejericentralen symbol, som sedan skulle bli Arlas.

J-Södras framgångrika lag sässongen 1849-1850, då man tig det stota silvret (andraplats) i Allsvenskan.

Fotbollsintresset i Jönköping var enormt den här tiden. Matchen mellan J-Södra och Malmö FF (1-4) på våren 1950 samlade inte mindre än 18 522 betalande åskådare.

Vi smågrabbar, som gillade fotboll, hängde utanför entrén till Stadsparksvallen för att bli ledsakad av en vuxen utan att behöva betala. "Får jag följa med farbror in"? var frågan som man aldrig glömmer.

Tablettasken Alfa blev mycket populär bland oss grabbar i början av 50-talet. Inte för tablettena, utan för korten på kända fotbollspelare.

Den första Alfa-bilden av brassen Pelé efter fotbolls-VM 1958. En raritet som 2024 såldes för 166 000:-.

"Nu fick väl kärringarna så att dom teg"!

Även om min sju år äldre syster tyckte att jag var att likna vid pesten, så fanns det de som betraktade mig som en Guds gåva. Inte då minst min faster Kerstin, en religiöst engagerad ogift kvinna som bodde kvar med farmor och farfar i deras lilla våning på Brahegatan.

Hon tycks ha sett mig vara övermänsklig och i sin välmenande ambition och stolthet över mig - det sköna barnet - så engagerade hon mig tidigt i olika kyrkliga sammanhang. Jag minns när jag skulle läsa Tomten av Viktor Rydberg på Sofia församlingshem. Det var mitt första uppträdande inför publik, Efteråt var min faster nöjd och stolt, medan jag själv var lättad över att ha klarat mig med livet i behåll.

Bara någon vecka senare blev jag ertappad efter en skolavslutning utklädd som tomtenisse på spårvagnen hem från skolan. Till alla äldre  passagerares förtjusning. 

Tomten av Viktor Rydberg. Mitt första publika uppträdande. Aldrig mer, men som senare skulle bli många fler, men då inte med Tomten.

Sofia församlingshem där jag gjorde mitt första officiella framträdande med Viktor Rydbergs "Tomten". Min tårdrypande tolkning av dikten gjorde stor succé bland min fasters vänner i Svenska kyrkan.

Nu efteråt så kommer jag att tänka på när S-O Sandberg efter en radiosänd sång sa: "Nu fick väl kärringara så att dom teg" - ett konstaterande som av misstag gick ut i direktsändning till alla radiolyssnare..

Lördagssysslor.

Lördagarna var speciella för mig som liten grabb, Då var det ofta dags för en stor rengöring av kroppen på stadens varmbadhus. Efterson pappa oftast var ledig från jobbet var det en hel del på programmet.

Av det jag minns var besöken på Falbygdens ostnederlag och Krönleins depå på Torpa för arr fylla på en kagge med svagdricka. Om tiden så medgav, så kunde det också bli ett besök på Västra torget, där man saluförde allt från fisk och grönsaher till kläder och korgsmöbler.

Att handla ost på Falbygdens var ett rent lördagsnöje. Även om det kanske inte blev så mycket köpt.

Jönköpings varmbadhus. Här skulle kroppen rengöras åtminstone varannan lördag. Hemma fanns ju knappt varmvatten.

Att besöka Västra torget på lördagarna var som en spännande äventyrsfilm. Här salufördes allt från frukt, grönsaker och fisk, till kläder, mattor, godis och korgmöbler. Och mycket annat.

En förskola till "Lumpen"!

Först var jag Vargunge, sedan blev jag Scout. Tydligen en hyfsig sådan, eftersom jag efter ett tag blev patrullledare för Duvhöken inom Sofia scoutkår i Jönköping. Jag vet inte varför, men min patrull med en handfull duvhökar, firade många segrar över de andra patrullernas arter av hökar.

Man frågar sig om man var född som ledare? Nog är det nog så, för dessa egenskaper skulle följa mig under resten av livet. Det var påhittigheten, framåtandan och förmågan att stimulera och engagera, jämte tilliten till andra - om det nu fanns fog för det. Och insikten om vad andra var bättre på än man själv. Teamwork skulle bli ett motto i min ganska framgångsrika karriär. Men märk, att utan egen gedigen kunskap, så kan man inte bli den bäste av chefen. Att alltid ligga ett steg före betyder mycket. Själv har jag läst och tänk en hel del när andra har umgåtts med John Blund under sena kvällar och på nätterna.

Folke Bernadaotte, en av vära mest kända scouter, som med sina vita bussar räddade livet på en många under Det andra världskriget

Att vara scout är inte bara att vara "Allid redo". Det var en nyttig läxa för livet. Något av en "junior-lumpen". Här fick man praktisera många vettiga grejer. Och kanske framför allt den sociala biten med att kunna umgås och trivas med andra.

Scoutlivet var ett äventyr i sig. Hajker och läger, Naturliv och en del mystik. Ibland tyckte man sig vara en dåtida vildmarkens Davy Crocket.

Munkplan med plaskdamm och en utmärkt plats för getingjakt med Nermans tändsticksask Solstickan.

Strax intill Munkplan hade den legendariske pojklagsledaren i J-Södra, G-man, sin ambullerande tidningskiosk. 

G-mans tidningskiosk var ofta strategiskt placerad vid Banarpsgatan (Riksettan) tvårs över gatan till Munksjö pappersbruk. 

Glommen utan för Falkenberg.

Byxelkrok på norra Öland.

Blå jungfrun med sin labyrint.

Öckerö i Göteborgs skärgård.

Härbre utanför Leksand.

Fiskeläge i Blekinge.

Tivoli i Köpenhamn.

Frykensjöarna i Värmland.

Liseberg i Göteborg.

Gullholmen i Bohuslän.

När jag var lite äldre så ordnade min omtänksamma mamma så att jag fick komma till någon bondgård för att inandas frisk luft och uppleva lantlivet. Vid ett av de här tillfällena hamnade jag på en bondgård i Månsarp, inte långt från Taberg.

Bara vägen dit var en upplevelse. Jag sattes i en lastbil, som samlade in böndernas mjölk. Det blev en lång resa med många stopp vid mjölkpallar utmed de små grusvägarna. Det var ett stort område som skulle kammas av. Väl framme, efter nästan en hel dags resa, blev jag inackorderad i ett eget rum på andra våningen i mangårdsbyggnaden. Så långt var allt frid och fröjd.

Bondmoran var änka med två söner, Den ene var bara ett par år äldre än jag och den andre betydligt äldre. Det hade förutspåtts att jag skulle vara med den yngre, men våra intressen gick isär. Han gillade att skjuta luftgevär på de stackars förskrämda ardennerhästarna som betade i hagen.

Att skjuta med luftgevär på gårdens ardennerhästar var en av de nöjen den stackars bondsonen hade.

Det var många mjölkpallar som skulle besökas innan jag var framme på bondgården i Månsarp.

Att ofreda de stackars värnlösa kossorna skull stå honom dyrt när deras beskyddare ilsknade till.

Jag vet inte om jag kom ut som "kursetta" från fjärde klass i Västra skolan. Men till mammas och min fasters stolta förtjusning, så blev jag antgen som elev på det anrika lärosätet Jönköpings Högre Allmänna Läroverk. Där väntade nu fem års studier fram till en realexamen med en grå mössa som belöning. Tiden fram till dess fick man nöja sig med en svart skolmössa.

Realskole-elevens svarta skolmössa.

Mamma var stolt över sin tioårige son och propsade på att jag alltid skulla bära skolmössan, som bevisligen tydde på att det här var en gosse med klass. Själv var jag kluven efterson grabbarna i min vardag såg mössan som ett långt gånget förräderi.

Efter en tid hade jag tröttnat på att ständigt bli kallad "pesadräng", så jag gömde mössan på ett säkert ställe. Ett skäl nog för att slippa bära den. Men efter flera nyinköpa och försvunna skolmössor, så gav min mamma också upp.

Det blev omvälvande första tid på läroverket. Allt var så stort och annorlunda. En akademisk miljö, som man trodde att en sådan var. Det var högt i tak i alla salar och korridorer. Antika statyer här och var. Det ekade även om man tassade sig fram på tå. 

Läroverkets entré och sidobyggnad med gymnastiksal.

I läroverket lärde vi oss tidtgt namnen på lärarna: Slaktarn, Hängkäft, Fågelboet, Kaparn, Kräm... och om de redan inte ett namn, så blev det en utmaning att hitta på något träffande (bilden är från annan källa).

Bilden visar läroverkets stora aula, där man varje dag måste delta i  morgonsamlingen. Annars kunde man bli grymt bestraffad. 

Läroverkets aula och det stora trapphuset utanför hade smyckats med kubistiska mural-målningar av den store konstnären, och före detta eleven, Georg Pauli.

Kanske jag är övertydlig när jag säger att "Hängkäft" hade en övernaturigt stor haka.

"Kräm" i Kristendom.

Psalmbocken träffade pennan, så att bäcket rann ut övr klassens liggare.

"Fågelboet" i Tyska.

"Pesadräng" och svikare, i dubbel bemärkelse!

I läroverkat omringades man av idel söner från en högre samhällsklass. Här fanns det egentligen ingen plats för en arbetarson i otidsenliga kläder - en utomjording kanske. Jag var nog den ende som skiljde sig från gossar som hade fäder som var något att räkna med - läkare, lektorer, advokater, direktörer, majorer och andra högstående titlar.

Det som skule rädda mig i det här getingboet var nog att jag tidigt visade att var minst  lika begåvad som de flesta och att jag tillhörde de bästa i lagidrott och fick förtroendet att reprsentera skolans idrottföreningen Sparta i både handboll och basket.

När mina civila kompisar på söder fick reda på att jag spelade handboll i den bittra konkurrenten Hallbys pojklag tappade de helt förtroendet för mig. Pesadrängen var nu inte vatten värd i deras ögon.

Att spela handboll i den värste konkurrenten till J-Södra var ett ännu större svek än att gå på "Peset".

Stiletten var hans Talisman - utan den var han en nolla.

Ingen i Läroverket skulle kalla mig kruka även om jag var yngst och minst i klassen. Alla hade under lång tid varit rädda för en tuff klasskamrat som gick och glänste med en stilett. En riktig stilett, vars långa blad fälldes ut framåt. Ett dödligt vapen! Han var en läskig typ, flottig i håret och och skinnjacka med uppfäll krage. Inspirerad av Marlon Brando i The Wild One, som gick på biografen?

En dag fick jag nog. Han ska tommefaen inte springa omkring och stoltsera med en stilett i korridorerna. Han var klen så jag brottade ner honom innan han hade fått fram sitt vapen. Efter att ha avväpnat honom till alla åskådaras förtjusning,  så gav jag stiletten till den som stod närmast, som skickade den vidare bakåt i ledet. Vem vet vart den tog vägen? 

Som jag hade anat, så var den här tuffe gossen ingenting utan sin stilett. Han var urtypen för en som lätt blir mobbad. Det var nästan så att jag tyckte synd om honom nu när han var utan sin skyddande talisman.

Kanske hade vår knivman inspirerats av den tuffe Marlon Brando i den aktuella filmen "The Wild One"?

Efter att ha blivit utspelade ordentligt i ishockey var vära klasskamater från Vättersnäs inte så kaxiga längre.

Helrör.

Halvrör.

Sillarör.

Cetralvärme, rinnande vart vatten, badkat och vattenklosett... En ny tid. Ett annat liv.

Rådhusparken i Jönköping strax intill Jönköpings Högre Allmänna Läroverk. När bussen hade släppt av oss var det bara några hundra meter tvärs över parken till Läroverkets entré.

Haporlekaren och hans son. En staty man skulle passera många hundratals gånger på vägen till Läroverket.

Där Klostergatan mynnar ut i Västra Storgatan möttes man den här bilden av de gamla tändsticksfabrikens huvudkontor.

Västra Storgatan vid mötet med Banarpsgatan.

Från Rådhusparken västerut mot Kyrkogatan..

På morgnarna tog man bussen från Gräshagen till Rådhusparken. Trots att jag steg på den första hållplatsen, efter vändplatsen, var det ofta svårt att komma med. Det var många ungdomar som skulle till sin skola ungefär på samma tid.

När bussföraren tyckte att han hade fyllt bussen tillräckligt så stängde han dörrarna utan pardon. I bästa fall så körde man med dubbla bussar för att ta upp de som stod kvar. Annars fick man vänta tills nästa tur, som infann sig någon halvtimme senare.

Jag minns speciellt ett tillfälle när jag hade lyckats komma med. Denna händelse skulle påverka mina sinnen under resten av mitt liv. Bussen var mer än fullsatt och jag hade hamnat längst bak. Efter en stund kände jag mig inklämd. Som en sardin  i en trång konsrvburk med blodröd tomatsås. En olustig känsla som blev värre och värre för varje hållplats vi passerade.

Till slut stod jag inte ut längre, jag ville bara ut. Jag lyckades  komma åt knappen som tände signalen STANNAR upp i taket på bussen. Det fungerade och bussen stannade. Men det var så knökfullt att jag inte hann ut förrän bussen körde igen. Sen minns jag ingenting förrän jag vaknade i en ambulans i en mask med syrgas. Sen dess har jag svårt för instängdhet. En toutch av klaustrofobi.

Jag undviker sådana situationer så gott jag kan. Men ibland var man ju tvungen att trotsa sina brister. Jag reste under en tid ofta till USA i jobbet, då fick man man vara trotsig ofta. Att flyga jumbojet var inga problem, där var det gott om spelrum.. Men att betvinga alla skyskrapors hissar var inte lätt. Speciellt när hissarna, som i San Fransisco, går utanpå husfasaderna och är glasade runt om.

Stadsbuss i Jönköpiing 1956.

En knökfull buss. Man kände sig som sardin i i en konservburk med blodröd tomatsås.

Att flyga med jumbojet bekom mig inte. Men jag hade mina dubier då jag kröp in i skyttel mellan L.A. och San Diego.

Det var ingen höjdare att tvingas in i skysrapors hissar. Speciellt inte då de gick utmed husets ytterväggar och var glasde runt om.

Kojor och liander i träden.var några kreativa islag. .

Dåtidens stora svenska stavhoppstjärna hoppade som bäst 4,46 m (1956) med stålstav.

Idag hoppar vår egen världsmästare "Mondo" Duplantis högre än 6,25 m, men då med en katapultstav i glasfiber.

Vårt bostadsområde på Gräshagen ca 1954. Till vänster ser man järnvägen som trafikerade Jönköping-Ulricehamn.

Rälsbuss på Ulricehamsbanan. På ena sidan spåret, närmast begyggelsen, låg "Lillskogen" och på den andra fanns "Storskogen". Dit fick man inte gå förrän man blev äldre.

Rören med Junbäcken som ma kröp i var nog en knapp meter i diamter.

Att spela Monopol var populärt. Ett spel som tycks överleva generation efter generatin..

Att palla äpplen har väl alla gjort någon gång! Inte så mycket för fruktens skull, utan för spänningens.

Biografen Röda Kvarn i Jönköping. Här visades spännande matinéfilmer. Vilda västern hörde till favoriterna.

Liseberg eller Tivoli i Köpenhamn? Skit samma! Men när jag som tolvåring kom hem från nöjesparken så var jag full av idéer och inspiration. Det fanns mycket att se och göra på de här ställena. Men jag hade fastnat för en attraktion som hette Blå tåget, en efterföljare till Spöktåget. Det var en åktur i vagnar som gick runt i mörker, och där det då och då dök upp olika skräckinjagande läskiga och bisarra figurer som skrämdes. Man hade Hjärtat i halsgropen flera gånger om under en åktur. 

Blå tåget på Liseberg. En skräckfylld åktur. 

Pariserhjulet på Liseberg.

I vår variant av Blå tåget fick fick "åkarna" springa en runda fylld med lömska fällor.

Vi som byggde attraktion Blå tåget var speciellt nöjda med den förrädiska passagen över en bäck. 

Fullt så här skräckinjade figurer fanns inte på våret Blå tåg. 

40 mil på en gammal tandemcykel. Aldrig mer!

För att spinna vidare på ämnet G-man, så hade jag själv inte så mycket med honom att göra. Det var först när jag var i tonåren, då han arrangerade sin ishockeyserie med kvarterslag i dalen mellan Gräshagen och småstugeområdet intill. Förutom att han då ledde spolningen av isen på sena kvällar, så var han den som dömde matcherna. Hans skridskoåkning var kanske inte den allra bästa, men han spetsade sig fram så gott han kunde. Själv hade då startat IK Narva Hockey - samlat laget och ordnat med dess tröjor.

Nästa påtagliga sammanträffande med G-man var då jag och några kompisar lånade två gamla tandemcyklar av honom. Vi var fyra äventyrliga grabbar som hade bestämt oss för att förgylla en del av sommaren på Skrea strand i Falkenberg. Och för att imponera på omgivningen, så skulle vi ta oss dit på tandemcyklar. En utmaning som skulle uppmärksammas i hela världen och dra avundsjuka blickar till sig. Vilka hjältar vi skulle bli!

Vi hade bestämt oss för rutten Jönköping-Falkenberg-Varberg-Borås-Jönköping, utan att fundera på hur långt det var.

Vår rundtur på tandemcyklar blev 40 mil lång. Och denna heroiska insats gav inte ens en blänkare i Jönköpingsposten. Man undrar vad reportrarna hade för större händelser?

Den strapatsfyllda resan började i Jönköping en eftermiddag i Juli. Vi hade flera följebilar efter oss till Skillingaryd, där vi slog upp vårt tält på en idyllisk plats inör natten. Att den inte var fullt så idyllisk blev vi varse dan därpå - vi hade övernattat på en soptipp!

En annan händelse att minnas var på hemvägen utanför Borås. Efter många tunga mil på tandemcykeln var vi helt slut, Att vila var ett måste. Efter hur lång tid vet jag inte, men jag vaknade av att en ko hade mig som saltsleke.

På Skrea campng blev vi mottagna som Hjältarna från Telemarken. Om det var för vår heroiska bravad, eller för att få låna våra tandemcyklar, får bli en olöst gåta. 

Att som stadsgrabb från Torpa på Söder i Jönköping få tillbringa ett par veckor på sagolika västkusten- utan övervakning - var en fantastisk och brunbränd upplevese.

Insikten av att julgranar och annat skråp inte skulle räcka för att vinna, gjorde att vi nödgades att fälla träd  i Storskogen.

Slädar var till stor hjäp för transport av den fällda skogen till påskelden.

Vår påskeld blev en publikmagnet, som lockde folk från när och fjärran.

Vår brasa segrade oftast i alla kategorier. Den var störst och samlade mest åskådare. Att den också brann längst - hela kvällen och natten och en bit in på nästa dag - berodde ju på de tjocka trädstammarna vi hade skövlat Storskogen på.

Han från det närliggande småstugeområdet som stal sin ved från våran blivande påskeld blev obarmhärtigt bestraffad. En kraftig påskpjäs i hans brevlåda och han visade sig inte mer.

Vägen fram till påskeldarna skulle tändas var full av rackarspel. Även om man hade varit övens om ett klockslag, så hände dat att någon lurade den andre geom att tända en liten brasa vid sidan om den riktiga.

Fråga mig inte varför, men hos oss var påskelden mycket större an majbrasan ur alla synvinklar.

Falnande brasa. Det kunde ta flera dagar innan en slutade att avge sin värme.

Inte ens den förföriska höjhopperskan Gunhild Larking kunde förmå mig att välja en karriär inom friidrotten

Jag beundrar dem. Dessa sega gubbar som orkar mil efter mil. Själv blir jag helt svettig, när jag bara sitter i fåtöljen ser dem slita på TV.

Basket vainte heller någon för mig. Även om var pricksäker, så var alldeles för kort i rocken.

Uppgiven! Efter fär många brakförluster.

J-Södras pojklagslegendar G-man står staty på Torpaplan i Jönköping (C-J Johasson) , Enligt mitt estetiska tycke vore han värd ett bättre öde.

G-man inför, eller efter, ett träningspass med J-Södras pojklagspelare. 

 En riktig strut så att det rasslar i nätet.

Träningen på försäsongen var omänskligt tuff. En del spydde och andra fick nog och kom aldrig tillbaka efter nägra pass.

Vattenledningparken på vintern. Här sprang man förbi otaliga gånger under sina träningspass på väg till och från Stadspaken, där nya övningar väntade.

Vattenledningparken på sommaren. En idyllisk plats med utsökt utsikt ner mot Jönköping och Vättern.

Jag var 16 år då jag gjode nin debut i J-Södras juniorlag i en träningmatch på vårkanten 1961. Tydligen gjorde jg så bra ifrån mig, att jag blev ordinarie när serien senare satte igång. En serie, som bestod av lag från Jönköping och Huskvarna med omnejd. På den tiden talade man om inner och halvback - jag fick växla mellan dessa positioner. Första året blev det många matcher, eftersom jag då också spelade i det äldsta pojklaget.

Jag var ordinarie i J-Södras fruktade juniorlag under tre sässonger - 1961-1863 - och missade inte många matcher. Behöver jag tilägga att vi varje år stod som serisegrare. Det skulle bli tillräckligt många matcher för J-Södra för bli belönad med den lilla eftertraktade klubbnålen.

Jag var som junior aldig så imponerad av andra, ska erkännas. Ska någon nämnas så var det Sonny Nordquist i årskullen före mig som junior. Och jag hade inte fel, han skulle bli en legendar i J-Södra.

Min bollteknik var ganska hyfsad, Kunde jonglera så änge kag orkade. 500 tillslag var inga problem.

 J-Södras klubbstuga på Odensberg i Jönköping.

 J-Södraträning på Odensbergs gräsplan.

Skogen mellan Gräshgen och J-Södras Odensberg var full av spännande natursscenarier. Man lärde känna stora delar av skogen, på vägen till och från sina otaliga träningspass och matcher.

Mer kännedom om skogen hade jag fått tidiga med pappa, när han gjorde sina exkursioner i jakten på motiv för sina teckningar och akvareller. Vi stannade då ofta till vid bäcken som porlade så avslappat genom skogen nedför berget mot Gräshagen. Vi blev båda också tagna av den idyllska damm varifrån den kom. Att det rinnade vattnet hette Junebäcken var känt, men att dammen hette Åsens damm (Åsendammen) har jag förstått långt senare. För oss grabbar emellan, så kom dammen alltid att kallas Lutters damm.

 På vägen mot Odensberg hittar man den idylliska Åsendammen. En utmärkt plats hockeylir på vintern för oss som växte upp i det närliggande Gräshagen.

Den porlande Junebäcken på väg från Åsendammen ner mot Gräshagen.

Den porlande Junebäcken på väg från Åsendammen ner mot Gräshagen.

Klätterväggen.

Storskogen andades både lugn och harmoni.

 Skiss från "Storskogen" av Paddock (min pappa).

 Skiss från "Storskogen" av Paddock (min pappa).

 Motiv från "Storskogen" av Paddock (min pappa).