Memoarer & Bildografier
RAPPORT från en svunnen tid! Andra akten.
Det blev en realexamen till slut!
Studierna på realskolan gick väl si-så-där mot slutet. De första åren hade man ju klarat galant utan att knappt ha öppnat en lärobok. Men den strategin visade sig vara otillräcklig i de senare klasserna. Det hade blivit för mycket av fotboll, tjejer och andra sidoaktiviteter. Skoltrötthet var ett annat vanligt argument. Så beslutet att gå om femman i realskolan var inte speciellt svårt att fattta. Realexamen fick vänta till året därpå.
De sista åren i realskolan kan liknas vid en smärre dekadans. Jag tillhörde då de förtappade eleverna som smygrökte bakom husknutarna vid fängelset strax intill. Besökte också grillbaren i korsningen mellan Barnarpsatan och Brunnsgatan. Där kunde man sitta och sippa på en oskylding glassdrink och lyssna på sina favoriter från ställets jukebox. Elvis och Tommy Steele fanns i denna magiska maskin. Senare också svenska rockare som Rock-Ragge och Little Gerhard.
Bland den litteratur man slukade i sin ungdom fanns mest sporttidningar. Favoriten sedan länge var Rekordmagasinet, som 1956 bytte namn tilll bara Rekord. En annan hette Idrottsbladet. Men jag inte något minne av att själv köpte dem.
Den magiska musikmaskinen - Jukeboxen.
Fängelset låg strax intill Läroverket. En deprimerande betongklump. Lika grått och trist utanpå, som jag antar att det var därinne.
På den tiden kunde man köpa cigaretter styckvis. "Två lösa John Silver utan filter"!
Sommarpraktik på Smålands artelleriregemente A6.
Motorverkstaden.
De sista åren i realskolan ordnade min pappa sommarjobb åt mig på stadens artilleriregemente A6, där han själv var civilanställd. Vi var fyra grabbar som infann oss denna sommar i den så kallade motorverkstaden. Alla med en nära släkting på regementet som hade ordnat det hela.
Vi fick vara hjälpredor åt var sin fast anställd bilmekaniker. Han som jag fick tjäna var en hyvens karl i trettioårsåldern. När vi hade reparet ett fordon, så fick jag alltid sitta vid ratten då det skulle provköras på regementets väl tilltagna övningsområde med skiftande terräng.
En civil mekaniker på en militär verkstad hade nog en blygsam lön. Min handledare hade därför ett extraknäck som maskinist på biografen Aveny på Brunnsgatan. I hans maskinrum var man allitid väkommen för en gratistitt genom en glugg på väggen. Där tillbringade jag många kvällar och såg flera kända filmer.
Det var främst indianer och cowboys, som råkade hamna i våra "Jannars" fickor.
Povkörning av tunga lastbilar efter reparation gjorde att man senare tog körkort efter bara en lektion med övningskörning.
Från en glugg i biografens maskinrum fick man se många populära filmer.
En dag fick motorverkstaden besök av en barsk officer. Kan undrade om någon av oss hade sett till några obehoriga, som kunde tänkas stjäla bensin ur kronans fordon som stod uppställde på gårsplanen tvärs över vägen? Alla skakade på huvudet, ingen hade sett något misstänksamt.
Några dagar senare blev vi tagna på bar gärning när vi höll på att tjuvkoppla en av regementets jeepar av märket Willys. Då uppdagades sanningen om den saknade bensinen. Att det var vi praktikanter, som på lunchrasterna hade roat oss med att tjuvkoppla och kappköra med dessa fanstastiska skapelser i terrängen på regementets övningområde.
Det blev ingen åtgärd, bara en ordentlig utskällning inför öppen ridå. Vi var ju så unga och omdömeslösa!
Jeepen utvecklades av Willys-Overland, men Ford fick hjälpa att täcka behovet för det amerikanska försvaret under andra världskriget. Tillsammans gjorde de då mer än 600 000 Willys-jeepar av varierande slag.
Willys jeepar är populära renorveringobjekt än idag. Som kuriosa kan nämnas att varumärket Jeep är världen näst mest kända efter Coka-Cola.
Har någon sett tjuven som stjäler bensin från kronans fordon på regementts uppställningsplats?.
Willys Jeep. En fantastisk skapelse. En ulv i fårakläder. Ett vidunder på de smala grusvägarna på regementets övningsområde.
Smedjan och de förbannade spadarna.
Året därpå fick jag också sommarjobba på A6. Men då förpassades jag till smedjan och ibland utlånad till andra intressenter på regementet. Min huvudsakliga sysselsättning den sommaren var att skrapa rost och måla om.
Första uppdraget var återställa spadar, skyfflar och hackor i anvärdbart skick. Först skulle de frigöras från rost på metallen, sedan målas i en hållbar svart färg. Jag drömde länge om de här förbannade redskapen som passerade revy.
I smedjan var det bättre. förutom att måla och knacka ut plåtskadors bucklor, så fick jag prova på att svetsa. Både gassvetsning och elektrodsvetsning, eller vad de nu kallas.
Den här sommaren blev det vare sig några otillåtna billån eller andra hyss! Och om det inte hade varit för de där förgrymmade spadarnas slull, så var sommarens praktiktjänst ganska bra.
I smedjan fick man lära sig en del om den magiska svetstekniken.
Televerkstaden.
Några år senare skull jag också få en praktikplats på A6. Det kom nästanbart att handla om telefoner i allmänhet och fälttelefoner i synnerhet. Det var en del modifierigsarbete men mestadels handlade det om funktionskontroller och att åtgärda felaktigheter.
Fältelefonen m/37, Fältapan kallad, blev den som man lärde känna utan och innan. Både före och efter modifiering.
Fälttelefon, modell äldre i läderväska.
Fälttelefon m/37, eller Fältapan.
Fältapan inuti från höger.
Fältapan inuti från vänster.
Ett äventyr på hög nivå.
På Televerkstaden träffade jag en snubbe - några år älde än jag själv - som hade värvats till J-Södra från någonstans i Västergötland. Han hade, av en kaxig underofficer, utlovats en promenad på den stora kasernbyggnadens tak. Troligen helt emot reglementet. Först var jag tveksam, men min nyvunne vän lyckdes övertala mig, och väcka mitt intresse. Från högt däruppe skulle man ju få en ovärderlig utsikt över stan.
Så kom då den dagen då bestigningen skulle ske på vår lunchrast. Vädrets makter var inte de allra bästa. Det regnade och blåste snålt. Eftersom tilltaget inte var sanktionerat fick vi smyga oss upp i ett av trapphusen till vindsvåningen. Redan här fick man en pirrande känsla i maggropen. Vi tog oss ut på taket genom en lucka, och visst möttes man av en utsikt, men den var en regndisig syn, så man blev lite besviken. Man hade ju haft stora förväntningar.
Regnet hade gjort taket halt och slipprigt. Det gällde att alltid - som på segelbåtar - hålla fast i något stabilt med åtminstone den ena handen. Men nu fanns det ju inget vatten att trilla i, utan nu skulle det bli fritt fall i backen från hög höjd om man råkade slinta. Och det fanns stor risk för det, med tanke på den snålblåst som fick flaggorna i tornen att fladdra oroväckande och olycksbådande.
Uppifrån taket hade jag förväntat mig en skön syn.
Smålands artilleriregemente A6 (Smålamds läns museum, något beskuren).
Framåt gossar, sa den tappre soldaten. Men med darr på rösten. Min storväxta vän svettades ymmigt och jag själv våndades. Hur skulle det här sluta? Om någon från arbetarskyddsstyrelsen hade sett oss vingla fram på taket utan livlinor, så hade säkert regementets överste blivit ställd inför rätta.
För första gången i mitt liv fick jag den där obehagliga känslan av att bara försvinna. Ett tccken på en begynnande höjdskräck? En rad scenarier spelades upp på näthinnan, det ena värre än det andra.
Vi hade väl kravlat oss fram ett tjugotal meter, då den tappre soldaten förlorade fotfästet och kanade ner mot takkanten. När vi med gemensamma krafter hade dragit upp honom, så ville ingen av oss fortsätta den anträdda takpromenaden.
Olika scenarier spelades upp på näthinnan.
Några andra sommarjobb som är värda att minnas.
På min tid skulle man alltid ha någon form av sommarjobb under skoltiden. Inte bara för att tjäna en extra slant, utan också för att tidigt ta del av ett kommande vuxet arbetsliv - dess vedermödor, betingelser och förpliktelser. Och att lära sig veta hut fick man på köpet.
Att få något vettigt att sysselsätta sig med var inte så lätt, såvida man inte nöjde sig med att plocka jordgubbar eller att städa stadens allmänna toaletter. Mycket byggde på de kontakter man hade i samhället. Och dessa kontakters vänner och bekanta. Jag får än en gång tacka min kära faster Kerstin, som hade just dessa kontakter genom sina vänner inom Svenska kyrkan.
Att plocka jordgubbar på sommarlovet var nog en bra idé - som väcktes vid närmare eftertanke.
Ett beting som kunde liknas vid ett slavkontrakt.
Kyrkogårdens trädgårdsmästare och förman tyckte att det var dags att vända på den stora komposthögen med löv, gräs, blomsterstjälkar och annat förmultningsbart. Uppdraget gavs till mig som sommarjobbade och en fast anställd lantarbetare. Högen, som nu skulle bli en ny hög, var säkert tre meter på höjden och gaska omfattande.
Vi fick två arbetsdagar på oss. Betinget innebar att om vi blev färdiga tidigare, så blev vi arbetsbefriade resten av tiden. Och om vi inte blev färdiga på de två dagarna, så väntade en obetald övertid.
Vi greppade våra gaffelformade grepar, och gav oss i kast med den stora högen för att omvandla den till en ny hög. Det var en tidig torsdagsmorgon, och redan då såg man fram emot en tidig helg med en ledig fredag. Min kumpan var ju stor och stark. Själv var jag i mina bästa år och ganska vältränad. Vi kunde alltså se fram emot lite extra ledighet.
Det var mer slitsamt än jag trodde. Vi jobbade båda i vårt anletes svett, men högen tycktes förhäxad av den lede. Den hade en magisk förmåga att vilja behålla sin form. Framåt kvällen, då dagens arbetspass var till ända, hade vi avverkat mindre än halva högen.
Från Slottskyrkogården i Jönköping, där mina föräldrar ligger begravna.
Från Slottskyrkogården i Jönköping.
Vi fortsatte vårt tunga arbete på fredagsmorgonen. Nu gick det lite lättare och vi såg att vårt idoga arbete lönade sig så smått. Fyllda av kamplust la vi in några extra kol. Vi hoppade över både frukost- och lunchrasten. Vi drack kopiösa mängder med vatten, som genast omvandlades till floder av pärlande svettdroppar under skjortan utmed ryggen.
När vi äntligen blev färdiga med vårt åtagande var det bara en kvart kvar innan arbetsdagens slut och när tiden för vårt beting var ute. Besvikelsen gick inte att ta miste på, men vi slapp ju ändå obetald övertid. Men till priset av att helgen skulle tillbringas med en utsliten och värkande kropp.
Vår förman insåg sitt stora misstag med sin bedömning av tiden för att vända på komposthögen, så innan vi gick hem för dagen så sa han att vi ses på onsdag! Han gav oss alltså ledigt både under den kommande måndagen och tisdagen. En hyvens karl! En chef som erkände sina brister och gjorde upp med sig själv och oss på ett beundransvärt sätt.
När jag sommarjobbade på kyrkogården gjordes det mesta för hand med enkla redskap. Häcker klipptes med häcksaxar, gravar grävdes med spadar och transportfordoet hette skottkärra.
Idag vänder man nog komposthögar med maskiner. Ett par timmars jobb, jämfört med 2 x 2 manuella dagsverken.
Ett väl genomfört naturligt kretslopp och trädgårdsavfallets kompost blir till bördig jord.
När kristna texter blandades ihop med sidor från en äventyrsroman.
En sommar jobbade jag på ett bokbinderi. Halls bokbinderi, som var knutit til Jönköpings-Posten. Åter igen min faster Kerstins förtjänst. Här hade man starka band med Svenska kyrkan och det som hanterades här hade ofta ett kristet budskap. Men det hände ibland att också att helt andra ämnen skulle skulle bli till tidskrifter och böcker här.
Redan första dagen blev jag varnad för att närma mig ett antal farliga maskiner. Det vas stansar, pressar, skärmaskiner och maskiner för falsning, laminering, häftning, limbindning och trådbindning.
Förhållningsreglerna innebar att mitt jobb var ganska begränsat och enformigt. Det blev mest att stöta papper, d v s att se till att en bunt papper (sidor) fick en jämn kant innan de förenades i en process av bindning. Ett enformigt arbete som man drömde om på nätterna.
Vid ett tillfälle råkade ja tappa greppet om en bunt papper, så att sidorna hamnade på golvet. Ingen såg mig, så jag plockade upp dem och fortsatte. Den kommande natten hade jag en mardröm. Chefen bläddrade en bok framör mig. En bok som till hälften var ett kristet budskap och resten var från en äventursroman.
Jakten på det förgiftade och svårfångade kvicksilvret.
En sommar lyckades jag komma över en praktikplats på SAAB i Jönköping. På en avdelning där man reparerade, provade och kalibrerade olika mätinstrument. Vid ett tillfälle skulle jag kontrollera funktionen hos en stor kvicksilverbarometer. En äldre U-rörsbarometer.
Jag vet inte riktigt vad som hände. Kanske blåste jag på för hårt i U~rörets ena ände? Eller så glömde jag sätta dit korken i ena änden innan jag blåste på med tryckluft? Hur som helst, jag klantade mig. U-röret gick sönder och en flod av kvicksilver rann ut på golvet. Den som vet hur kvickt kvicksilver rör sig, hur det formerar sig i små svårfångade pölar, vet också hur giftiga avgaserna är.
När jag belastade u-röret med tryckluft, så sprack det och kvicksilvret rann ut i en strid ström.
Pricipskiss för en U-rörsbarometer.
Allé man till drabbning! Inte ens chefen visste hur man skulle agera, Hela gänget jagade nu de flytande pölarna med vad som fanns till hands. Ingen visste att man, enligt alla varningar och föreskrifter, genast skulle lämna rummet och kalla på expertis, annars riskerade man att bli förgiftad av de avdunstade ångorna, En förgiftning som kan drabba det centrala nervsystemet, så att man blir vimsig och uppföra sig konstigt. Den luktfria gasen kan också skada de andningsorgan som håller en vid liv.. Kanske är det därför jag är som jag är?
De andra som deltog i jakten på kvicksilvret kan nu eventuellt besökas på något sanatorium, eller kanske ett dårhus? Men det var bara en förvirrad tanke får vi hoppas!
Ingen hade en aning om riskerna med kvicksiler.
Kvicksilvret sprang iväg i formtioner som ett stim av hala ålar.
Kvicksilverförgiftning han orsaka tråkiga personlihetsförändringar.
Sandefjord. Minnen för livet.
När jag spelade fotboll i J-Södras juniorlag var sommarturnerna till Sandefjord på Norges sydkust något väldigt speciellt. Det var resor som sammansvetsade truppen och kamratskapet. Oavsett om man var ordinarie eller reserv.
När jag spelade fotboll i J-Södras juniorlag var sommarturnerna till Sandefjord på Norges sydkust något väldigt speciellt. Det var resor som sammansvetsade truppen och kamratskapet. Oavsett om man var ordinarie eller reserv. Själv gjorde jag två såna resor på somrarna i början av 60-talet. men redan året innan hade våra föregångare varit där och krattat manegen, så vi blev varmt mottagna. Speciellt då av de norska pikerna
Sandefjord på Norges sydkust var en liten välmående stad men knappt 50 000 invånare.
Sandefjords hamn med vafångstbåtar i itten av 60-talet. Staden var länge centrum för den norska valfångsten.
Den pittreska Storgatan i Sandefjord.
Det var i leksaksaffåren som klassens småtjuvar (båda hette Janne) stal "tennsoldater", som de sedan gav till oss andra för att köpa sin popularitet.
Det var främst indianer och cowboys, som råkade hamna i våra "Jannars" fickor.
När jag var hemma hos de besuttnas barn kunde jag jämföra mina leksaker med deras. Om jag hade ett par torftiga "tennsoldater", så hade de en hel armé med fotfolk, hästar, fort och kanoner som kunde avfyras. Hela arméer som stred mot mängder av indianer stöpta i olika ställningar.
Som ni säkert har insett så levde vi på marginalerna, med små inkomster från mammas arbete på bageri och pappas på Munksjö pappersbruk. Men vi var lyckliga ändå och armodet verkade enande. Pappa, som var en duktig tecknare, tog på sig extrajobb med vad han kallade adresser. Det var större hyllningskort med fack för ovikta sedlar till burgna jubilarer. Korten skulle prydas med en karikatyr av den firade och namnen på givarna präntade med sirligt utsmyckade bokstäver. Som duktig konstnär sålde han också en och annan tavla. Då kunde man få något extra på sin tallrik. Men märkligt nog var jag aldrig hungrig. Mamma var en enastående hushållare.
Om jag ägde en handfull spartanska och omålade tennsoldater, så förfogade en del av mina mer bemedlade klasskamrater hela arméer.
Pappa drygade ut sin magra lön på Munksjö pappersbruk med artistiska extraarbeten med gratulationskort (bilden är inte gjord av honom).
Pappa var en duktig tecknare under sitt artistnamn Paddock. Denna enla teckning värderas idag till bortemot 2000 kronor.
Många har under åren frågat, både mig och sig själva, om jag inte hade ärvt min pappas anlag för teckning och målning. Mitt svar på detta evinnerliga tjat var att: Jag är nog bättre på det skrivna ordet - men att jag har dukar och färger undanstoppade hemma i en garderob. Så att om ordflödet plötsligt fattas, så har jag en reservutgång för min kreativa talang.
Okej, det är ju inte hela sanningen, för jag har faktiskt fått till en och annan abstrakt målning under åren. Min karriär som målare började redan i småskolan, där jag prisades i en tävling som hade utlysts av en mejerist, troligen Mjölkcentralen. Om jag har rätt för mig, så vann jag då ett halvt kilo smör. En sällsynt vara i vårt kök, där margarinet härskade och ibland härsknade.
Mejericentralen symbol, som sedan skulle bli Arlas.
Den fanns en tid då solen alltid lyste från en klarblå himmel.
Till vårt kåkkomplex hörde också en obebyggd bakgård. Där samlades vi hemmahörande grabbar och de obehöriga från traktens betonghus. Hets Wallin! Ropades det när ägaren av vårt boende kom för att inspektera sina ägor och sitt fastighetsbestånd. Då kastade sig alla obehöriga ungar över staketet till sina egna domäner och gårdar, medan vi som bodde här kunde stanna kvar och roas av att beskåda den stora flykten.
Våran bakgård var händelsernas centrum - kanske hela världens centrum - för oss smågrabbar. Idéerna för sysselsättning var outsinliga även om fotbollen dominerade: Tvåmålsspel, bolljonglering, nickdueller, hinderbanslöpning, friidrottstävlingar, trädklättring och byggen av trädkojor och jordgrottor, Och allt på en yta som bara var ca 500 kvadrat. Allt som dagens ungdom tycks ha gått miste om!
J-Södras framgångrika lag sässongen 1849-1850, då man tig det stota silvret (andraplats) i Allsvenskan.
Fotbollsintresset i Jönköping var enormt den här tiden. Matchen mellan J-Södra och Malmö FF (1-4) på våren 1950 samlade inte mindre än 18 522 betalande åskådare.
Vi smågrabbar, som gillade fotboll, hängde utanför entrén till Stadsparksvallen för att bli ledsakad av en vuxen utan att behöva betala. "Får jag följa med farbror in"? var frågan som man aldrig glömmer.
Tablettasken Alfa blev mycket populär bland oss grabbar i början av 50-talet. Inte för tablettena, utan för korten på kända fotbollspelare.
Alfa tablettaskar blev en dundersuccé. Inte för tabletternas skull, utan för korten på de fotbollsspelare som fanns i askarna. De blev alla grabbars samlarobjekt och byteshandeln blomstrade. Att få ihop ett helt fotbollslag, eller komma över en speciellt populär spelare, kunde stå en dyrt. Då fick man vara beredd på att satsa många andra spelare i sin samling i byte. Jag behöver knappast nämna att för oss på Söder i Jönköping, så var det spelare från J-Södra som var de mest attraktiva. Och tabletterna kunde man ju alltid använda för ställa in sig hos traktens småtjejer.
Den första Alfa-bilden av brassen Pelé efter fotbolls-VM 1958. En raritet som 2024 såldes för 166 000:-.
En påhittad variant av Fotbollsspel.
Tvärs över Banarpsgatan från vår bakgård räknat, på bakgatan Bygatan, pågick under en period något som kan kallas fotbolls-knäppspel. Det var en variant av de fotbollsspel som fanns att köpa.
Varje grabb med självaktning hade ett fotbollslag med egentillverkade spelare i trä. Det var platta figurer, ca 12-15 cm höga, målade i favoritlagets färger. De var tillspetsade nedtill, så att de kunde stickas ned i jorden på den uppgjorda spelplanen med två mål.
Till en match ställdes två fotbollslag upp på varsin planhalva och matchen kunde blåsas igång. Bollen utgjordes av en rund kork, eller formad av en bit aluminiumfolie. Den skulle knäppas med fingrarna från det egna målområdet mot motståndarens mål. Det var alltså av stor vikt hur spelarna hade placerats på planen.
Segrade gjorde naturligtvis den som gjorde flest mål. Om jag minns rätt så var det först till tio som gällde.
Det var naturligtvis kamp om vilket lag som skulle efterliknas. De flesta av oss hade allsvenska lag. Men givetvis var J-Södra det mest attraktiva laget hos oss att grabbar på Söder. Ett lag som Lasse hade vikt åt sig. Själv kom jag med sent i det här prestigefyllda spelet och fick nöja mig med Örebro SK. Men när jag skulle måla mina spelare i vita tröjor och svart byxor så saknades den svarta färgen.
Då erinrade sig nämnde Lasse att han hade sett att ÖSK ibland hade bruna byxor. Det skulle dröja ett tag innan jag kunde avslöja den välmenande Lasses sarkastiska lögn.
Ett kommersiellt fotbollsspel med vridbara spelare, som kunde sparka bollen.
Utbudet av olika Fotbollspel var stort på 1950-talet. Fotboll var ju den mest populära sporten världen!
"Nu fick väl kärringarna så att dom teg"!
Även om min sju år äldre syster tyckte att jag var att likna vid pesten, så fanns det de som betraktade mig som en Guds gåva. Inte då minst min faster Kerstin, en religiöst engagerad ogift kvinna som bodde kvar med farmor och farfar i deras lilla våning på Brahegatan.
Hon tycks ha sett mig vara övermänsklig och i sin välmenande ambition och stolthet över mig - det sköna barnet - så engagerade hon mig tidigt i olika kyrkliga sammanhang. Jag minns när jag skulle läsa Tomten av Viktor Rydberg på Sofia församlingshem. Det var mitt första uppträdande inför publik, Efteråt var min faster nöjd och stolt, medan jag själv var lättad över att ha klarat mig med livet i behåll.
Bara någon vecka senare blev jag ertappad efter en skolavslutning utklädd som tomtenisse på spårvagnen hem från skolan. Till alla äldre passagerares förtjusning.
Tomten av Viktor Rydberg. Mitt första publika uppträdande. Aldrig mer, men som senare skulle bli många fler, men då inte med Tomten.
Sofia församlingshem där jag gjorde mitt första officiella framträdande med Viktor Rydbergs "Tomten". Min tårdrypande tolkning av dikten gjorde stor succé bland min fasters vänner i Svenska kyrkan.
Nu efteråt så kommer jag att tänka på när S-O Sandberg efter en radiosänd sång sa: "Nu fick väl kärringara så att dom teg" - ett konstaterande som av misstag gick ut i direktsändning till alla radiolyssnare..
Lördagssysslor.
Lördagarna var speciella för mig som liten grabb, Då var det ofta dags för en stor rengöring av kroppen på stadens varmbadhus. Efterson pappa oftast var ledig från jobbet var det en hel del på programmet.
Av det jag minns var besöken på Falbygdens ostnederlag och Krönleins depå på Torpa för arr fylla på en kagge med svagdricka. Om tiden så medgav, så kunde det också bli ett besök på Västra torget, där man saluförde allt från fisk och grönsaher till kläder och korgsmöbler.
Att handla ost på Falbygdens var ett rent lördagsnöje. Även om det kanske inte blev så mycket köpt.
Jönköpings varmbadhus. Här skulle kroppen rengöras åtminstone varannan lördag. Hemma fanns ju knappt varmvatten.
Att besöka Västra torget på lördagarna var som en spännande äventyrsfilm. Här salufördes allt från frukt, grönsaker och fisk, till kläder, mattor, godis och korgmöbler. Och mycket annat.
En förskola till "Lumpen"!
Först var jag Vargunge, sedan blev jag Scout. Tydligen en hyfsig sådan, eftersom jag efter ett tag blev patrullledare för Duvhöken inom Sofia scoutkår i Jönköping. Jag vet inte varför, men min patrull med en handfull duvhökar, firade många segrar över de andra patrullernas arter av hökar.
Man frågar sig om man var född som ledare? Nog är det nog så, för dessa egenskaper skulle följa mig under resten av livet. Det var påhittigheten, framåtandan och förmågan att stimulera och engagera, jämte tilliten till andra - om det nu fanns fog för det. Och insikten om vad andra var bättre på än man själv. Teamwork skulle bli ett motto i min ganska framgångsrika karriär. Men märk, att utan egen gedigen kunskap, så kan man inte bli den bäste av chefen. Att alltid ligga ett steg före betyder mycket. Själv har jag läst och tänk en hel del när andra har umgåtts med John Blund under sena kvällar och på nätterna.
Folke Bernadaotte, en av vära mest kända scouter, som med sina vita bussar räddade livet på en många under Det andra världskriget
Att vara scout är inte bara att vara "Allid redo". Det var en nyttig läxa för livet. Något av en "junior-lumpen". Här fick man praktisera många vettiga grejer. Och kanske framför allt den sociala biten med att kunna umgås och trivas med andra.
Scoutlivet var ett äventyr i sig. Hajker och läger, Naturliv och en del mystik. Ibland tyckte man sig vara en dåtida vildmarkens Davy Crocket.
Getingjakt med konsekvenser.
Bara någon kvarter bort från våran kåk fanns en liten park på Munkplan med bland annat en plastdamm. I mina unga år drog ofta min storasyster med mig dit. Inte mig emot för det var gnska kul att plaska omkring i det vattnet, som var blandat med kiss och bajs. Speciellt när man nästan lyckades dränka henne med en kaskad av det illaluktande vattnet när hon kom för nära kanten.
När jag sedan blev lite äldre, så var den parken också en utmärkt plats att fånga getingar på. En tom tändsticksask var mitt vapen. Genom att öppna asken något och placera den över en bromsterhungrig geting och sedan stänga till, så var det ganska enkelt. Det var först när jag hemma av misstag råkade öppna glasburken med alla mina getingar, som den brutala jakten fick ett abrupt slut.
Munkplan med plaskdamm och en utmärkt plats för getingjakt med Nermans tändsticksask Solstickan.
Strax intill Munkplan hade den legendariske pojklagsledaren i J-Södra, G-man, sin ambullerande tidningskiosk.
G-mans tidningskiosk var ofta strategiskt placerad vid Banarpsgatan (Riksettan) tvårs över gatan till Munksjö pappersbruk.
Mamma var magisk - hon kunde alltid trolla fram pengar till fantastiska semesterresor!
Jag hade det förhållandevis väl förspänt som liten grabb. Somrarna minns jag glädje. Då hade mamma alltid en semesteresa på gång - efter att ha gnott och sparat under hela vinterhalvåret. Det var pensionat i Byxelkok på Öland, utanför Leksand och vid Frykensjöarna i Värmland - stugor i Glommen på Västkusten, utanför Sölvesborg i Blekinge, Öckerö i Göteborgs skärgård och Gullholmen i Bohuslän - hotell i Göteborg och Köpenhamn... Och detta var inte hela sanningen. Man tror nästan det inte var sant nu efteråt. Men med alla dessa tåg- och båtresor hade jag tidigt fått uppleva stora delar av vad södra Sverige hade att erbjuda redan innan jag var 15 år fyllda. En sann glodetrotter var född - Skulle det visa sig!
Glommen utan för Falkenberg.
Byxelkrok på norra Öland.
Blå jungfrun med sin labyrint.
Öckerö i Göteborgs skärgård.
Härbre utanför Leksand.
Fiskeläge i Blekinge.
Tivoli i Köpenhamn.
Frykensjöarna i Värmland.
Liseberg i Göteborg.
Gullholmen i Bohuslän.
Med buss till Axamo-badet.
Sommarloven var ju nästan två månader, medan familjens semesterresor bara var ett par veckor långa. Men mamma hade planer för resten av tiden.
När jag knappt hade börjat skolan så ordnade Jönköpings stad bussresor för oss barn till det populära Axamo-badet, där det förutom bad och lekar bjöds på saft och bullar. På bussen var det livat med sång som förgyllde resan: När temperaturen är hög uti kroppen, närmare fyrtio än trettiosju. För så ska det vara när ångan är uppe…
Några sommarveckor på en bondgård.
När jag var lite äldre så ordnade min omtänksamma mamma så att jag fick komma till någon bondgård för att inandas frisk luft och uppleva lantlivet. Vid ett av de här tillfällena hamnade jag på en bondgård i Månsarp, inte långt från Taberg.
Bara vägen dit var en upplevelse. Jag sattes i en lastbil, som samlade in böndernas mjölk. Det blev en lång resa med många stopp vid mjölkpallar utmed de små grusvägarna. Det var ett stort område som skulle kammas av. Väl framme, efter nästan en hel dags resa, blev jag inackorderad i ett eget rum på andra våningen i mangårdsbyggnaden. Så långt var allt frid och fröjd.
Bondmoran var änka med två söner, Den ene var bara ett par år äldre än jag och den andre betydligt äldre. Det hade förutspåtts att jag skulle vara med den yngre, men våra intressen gick isär. Han gillade att skjuta luftgevär på de stackars förskrämda ardennerhästarna som betade i hagen.
Att skjuta med luftgevär på gårdens ardennerhästar var en av de nöjen den stackars bondsonen hade.
Det var många mjölkpallar som skulle besökas innan jag var framme på bondgården i Månsarp.
Själv var nybliven tonåring vid min vistele på den här bondgården. Här fick jag uppleva lantlivet och vad som tycktes roa den yngre generationens blivande lantbrukare.
Att djävlas med de fridfulla kossorna var också roligt, enligt hans mening. Tills den unge tjuren fick nog. Jag sprang och lyckades kasta mig under taggtrådens räddande frihet, men den självsäkre bondsonen hann inte undan. Han fälldes av den ilske tjuren.
Som tur var fick han tag på tjurens horn medan han började skrika på hjälp. Nu, när han var i detta fasansfulla underläge, var han inte så morsk. Den äldre brodern som hade följt händelsen på avstånd skulle bli hans räddning. Men han tog tid på sig… troligen för att ge sin yngre bror en läxa som han sent skulle glömma.
Att ofreda de stackars värnlösa kossorna skull stå honom dyrt när deras beskyddare ilsknade till.
De fridfulla kossorna i hagen, som beskyddades av den tappre tjuren.
En katt bland hermelinerna på Jönköpings Högre Allmänna Läroverk.
Jönköpings Högre Allmänna Läroverk, 1913 (i folkmun kallat "Peset"). Nuvarande Per Brahegymnasiet.
Jag vet inte om jag kom ut som "kursetta" från fjärde klass i Västra skolan. Men till mammas och min fasters stolta förtjusning, så blev jag antgen som elev på det anrika lärosätet Jönköpings Högre Allmänna Läroverk. Där väntade nu fem års studier fram till en realexamen med en grå mössa som belöning. Tiden fram till dess fick man nöja sig med en svart skolmössa.
Realskole-elevens svarta skolmössa.
Mamma var stolt över sin tioårige son och propsade på att jag alltid skulla bära skolmössan, som bevisligen tydde på att det här var en gosse med klass. Själv var jag kluven efterson grabbarna i min vardag såg mössan som ett långt gånget förräderi.
Efter en tid hade jag tröttnat på att ständigt bli kallad "pesadräng", så jag gömde mössan på ett säkert ställe. Ett skäl nog för att slippa bära den. Men efter flera nyinköpa och försvunna skolmössor, så gav min mamma också upp.
Det blev omvälvande första tid på läroverket. Allt var så stort och annorlunda. En akademisk miljö, som man trodde att en sådan var. Det var högt i tak i alla salar och korridorer. Antika statyer här och var. Det ekade även om man tassade sig fram på tå.
Läroverkets entré och sidobyggnad med gymnastiksal.
I läroverket lärde vi oss tidtgt namnen på lärarna: Slaktarn, Hängkäft, Fågelboet, Kaparn, Kräm... och om de redan inte ett namn, så blev det en utmaning att hitta på något träffande (bilden är från annan källa).
Bilden visar läroverkets stora aula, där man varje dag måste delta i morgonsamlingen. Annars kunde man bli grymt bestraffad.
Läroverkets aula och det stora trapphuset utanför hade smyckats med kubistiska mural-målningar av den store konstnären, och före detta eleven, Georg Pauli.
Vi som kom från en 4-årig folkskola fick gå 5 år i realskolan. De första åren gick med glans. Jag tillhörde de bästa i min klass. Mycket bättre än många av de förnäma rikemansbarnen. Men det var inte gratis att gå i denna förnäma skola. Föräldrarna fick betala alla läroböcker och man fick ta med sig smörgåsar hemifrån till frukostrasten.
Bland de ämnen man skulle förkovra sig inom var bland andra Historia. Då undervisade Hängkäft, som faktiskt hade en del intressant att förmedla. Bland annat hyllade han det välordnade styret och Duman i Ryssland, som säkrade landet från att hamna i klorna på en envåldshärskare. (Jaså!).
I Kristendom hade vi en prästliknande figur som kallades Kräm. Han var alla stökiga elevers favorit. Under de här lektionerna utbröt alltid en form av anarki. Även de mest försynta eleverna fick då tillfälle att leva ut och medverka till att förstöra resten av dagen för den stackars Kräm.
Även jag deltog i de här bisarra upploppen. På en lektion råkade jag kasta en psalmbok på hans bläckpenna, då han just var i begrepp att skriva anmärkningar i klassens liggare. Det blev en stor bläckfläck i stället för de illavarslande noteringarna som skulle sättas på pränt.
Kanske jag är övertydlig när jag säger att "Hängkäft" hade en övernaturigt stor haka.
"Kräm" i Kristendom.
Psalmbocken träffade pennan, så att bäcket rann ut övr klassens liggare.
"Fågelboet" i Tyska.
"Pesadräng" och svikare, i dubbel bemärkelse!
I läroverkat omringades man av idel söner från en högre samhällsklass. Här fanns det egentligen ingen plats för en arbetarson i otidsenliga kläder - en utomjording kanske. Jag var nog den ende som skiljde sig från gossar som hade fäder som var något att räkna med - läkare, lektorer, advokater, direktörer, majorer och andra högstående titlar.
Det som skule rädda mig i det här getingboet var nog att jag tidigt visade att var minst lika begåvad som de flesta och att jag tillhörde de bästa i lagidrott och fick förtroendet att reprsentera skolans idrottföreningen Sparta i både handboll och basket.
När mina civila kompisar på söder fick reda på att jag spelade handboll i den bittra konkurrenten Hallbys pojklag tappade de helt förtroendet för mig. Pesadrängen var nu inte vatten värd i deras ögon.
Att spela handboll i den värste konkurrenten till J-Södra var ett ännu större svek än att gå på "Peset".
Flyfoto över området med Jönköpings Högre Allmänna Läroverk med realskolans pojkklasser.
Stiletten var hans Talisman - utan den var han en nolla.
Ingen i Läroverket skulle kalla mig kruka även om jag var yngst och minst i klassen. Alla hade under lång tid varit rädda för en tuff klasskamrat som gick och glänste med en stilett. En riktig stilett, vars långa blad fälldes ut framåt. Ett dödligt vapen! Han var en läskig typ, flottig i håret och och skinnjacka med uppfäll krage. Inspirerad av Marlon Brando i The Wild One, som gick på biografen?
En dag fick jag nog. Han ska tommefaen inte springa omkring och stoltsera med en stilett i korridorerna. Han var klen så jag brottade ner honom innan han hade fått fram sitt vapen. Efter att ha avväpnat honom till alla åskådaras förtjusning, så gav jag stiletten till den som stod närmast, som skickade den vidare bakåt i ledet. Vem vet vart den tog vägen?
Som jag hade anat, så var den här tuffe gossen ingenting utan sin stilett. Han var urtypen för en som lätt blir mobbad. Det var nästan så att jag tyckte synd om honom nu när han var utan sin skyddande talisman.
Kanske hade vår knivman inspirerats av den tuffe Marlon Brando i den aktuella filmen "The Wild One"?
En typisk realskoleklass med idel pojlar på 1950-talet (en symblosk bild och inte från Jönköings läroverk).
Förlåt all vi kommer för sent, men bussen var försenad!
I min klass fanns det en kvartett som jag retade mig på. Kaxiga gossar från Vättersnäs, mellan Huskvarna och Jönköping. De var hängivna fans till hockeyklubben Vättersnäs IF, som sedan blev en del av det mer kända HV71.
De här viktigpettrarna, som höll på ett lag som låg i andra divisionen med smak på den högsta, skulle få bekänna färg när isen låg blank på den närliggande Munksjön.
Det visade sig att de själva inte var så bra som sina idoler. De blev utspelade i en klassmatch av oss andra, även om de var väl rustade med helrör, riktiga benskydd och proffsiga hockeyhandskar. Själv hade jag då blivit nybliven stolt ägare till ett par halvrör, som man monterade med remmar på sina pjäxor. Sillarören hade gjort sitt, men vi hade inte råd med några helrör.
Efter att ha blivit utspelade ordentligt i ishockey var vära klasskamater från Vättersnäs inte så kaxiga längre.
Helrör.
Halvrör.
Sillarör.
En ny tid. En annan plats. Ett annat liv.
När jag började i Läroverket hade vi flyttat till den relativt nya stadsdelen Gräshagen lite längre söderut, med alla de bekvämigheter som vi tidigare hade saknat: Centralvärme, rinnande varmt vatten, eget badkar och vattenklosett. Det måste ha varit fantastisk för min mamma, som enligt pappa hade vuxit upp på ett jordgolv.
Härifrån gick inga spårvagnar, utan man fick ta bussen till skolan. Då öppnade sig nya stadsvyer som man tidigare inte vait så hemmastadd i. Nu blev Rådhusparken min hållplats för avstigning. Efter att ha sneddat över parken och korsat en gata var man framme vid huvudentén till Läroverket.
Cetralvärme, rinnande vart vatten, badkat och vattenklosett... En ny tid. Ett annat liv.
Rådhusparken i Jönköping strax intill Jönköpings Högre Allmänna Läroverk. När bussen hade släppt av oss var det bara några hundra meter tvärs över parken till Läroverkets entré.
Haporlekaren och hans son. En staty man skulle passera många hundratals gånger på vägen till Läroverket.
Med den nya resrutten med buss till Rådhusparken och Läroverket skulle det uppenbara sig nya vyer i Jönnköpings västra stadsdel. Visserligen följde bussen, liksom spårvagnen, Klostergatan ut till Västra Storgatan, men därefter hade jag bara en svag aning om vad som väntade på Västra Storgatan till Rådhusparken. Det var en kort men spännande upptäcktsresa för liten grabb i 10-årsåldern.
Där Klostergatan mynnar ut i Västra Storgatan möttes man den här bilden av de gamla tändsticksfabrikens huvudkontor.
Västra Storgatan vid mötet med Banarpsgatan.
Från Rådhusparken västerut mot Kyrkogatan..
Från Rådhusparken österut med "Vinnebroa dä en kunne tjackra en vam kav mä brö".
En obehaglig upplevelse - därefter var man inte längre den he-man som man själv trodde att man var!
På morgnarna tog man bussen från Gräshagen till Rådhusparken. Trots att jag steg på den första hållplatsen, efter vändplatsen, var det ofta svårt att komma med. Det var många ungdomar som skulle till sin skola ungefär på samma tid.
När bussföraren tyckte att han hade fyllt bussen tillräckligt så stängde han dörrarna utan pardon. I bästa fall så körde man med dubbla bussar för att ta upp de som stod kvar. Annars fick man vänta tills nästa tur, som infann sig någon halvtimme senare.
Jag minns speciellt ett tillfälle när jag hade lyckats komma med. Denna händelse skulle påverka mina sinnen under resten av mitt liv. Bussen var mer än fullsatt och jag hade hamnat längst bak. Efter en stund kände jag mig inklämd. Som en sardin i en trång konsrvburk med blodröd tomatsås. En olustig känsla som blev värre och värre för varje hållplats vi passerade.
Till slut stod jag inte ut längre, jag ville bara ut. Jag lyckades komma åt knappen som tände signalen STANNAR upp i taket på bussen. Det fungerade och bussen stannade. Men det var så knökfullt att jag inte hann ut förrän bussen körde igen. Sen minns jag ingenting förrän jag vaknade i en ambulans i en mask med syrgas. Sen dess har jag svårt för instängdhet. En toutch av klaustrofobi.
Jag undviker sådana situationer så gott jag kan. Men ibland var man ju tvungen att trotsa sina brister. Jag reste under en tid ofta till USA i jobbet, då fick man man vara trotsig ofta. Att flyga jumbojet var inga problem, där var det gott om spelrum.. Men att betvinga alla skyskrapors hissar var inte lätt. Speciellt när hissarna, som i San Fransisco, går utanpå husfasaderna och är glasade runt om.
Stadsbuss i Jönköpiing 1956.
En knökfull buss. Man kände sig som sardin i i en konservburk med blodröd tomatsås.
Att flyga med jumbojet bekom mig inte. Men jag hade mina dubier då jag kröp in i skyttel mellan L.A. och San Diego.
Det var ingen höjdare att tvingas in i skysrapors hissar. Speciellt inte då de gick utmed husets ytterväggar och var glasde runt om.
Inga datorer. Inget Internet. Inga mobiler. Inte heller några kommunala lekparker. Då är det bara ens egen fantasi som sätter gränserna. Men det fanns inga!
Jag minns med stor glädje och tacksamhet min uppväxt i Jönköpings Gräshagen. Massor av nya vänner i dessa barnrika hyreshus i kvarteret Narva. Här fanns det mesta av vad som kunde roa en liten gosse. Här var det inget som var välordnat och tillrättalagt utan vi fick själva skapa våran egen underhållning.
Det fanns ett stort skogbevuxet grönområde mellan vårt kvarter och järnvägsspåret till Ulricehamn. Här skulle den omätbara fantasin få sitt omdömeslösa utlopp. Då och då!
Kojor och lianer i form av stålvajrar i träden var spännande inslag. På en gräsplätt hade vi friidrottstävlingar med bland annat stavhopp. Ett avskalat någorlunda rakt ungt träd och en egentillverkad gjuten stavgrop i cement - och det var upplagt för att slå tidernas rekord. om jag minns rätt så mätte vårt dåvarande rekord en höjd om smått svindlande 165 cm.
Kojor och liander i träden.var några kreativa islag. .
Dåtidens stora svenska stavhoppstjärna hoppade som bäst 4,46 m (1956) med stålstav.
Idag hoppar vår egen världsmästare "Mondo" Duplantis högre än 6,25 m, men då med en katapultstav i glasfiber.
Vårt bostadsområde på Gräshagen ca 1954. Till vänster ser man järnvägen som trafikerade Jönköping-Ulricehamn.
Rälsbuss på Ulricehamsbanan. På ena sidan spåret, närmast begyggelsen, låg "Lillskogen" och på den andra fanns "Storskogen". Dit fick man inte gå förrän man blev äldre.
När vi inte höll på med idrott, byggde kojor eller svingade oss lianerna, så fanns det tusen andra saker man kunde hitta på. På sommaren så tältade vi ofta på gräsplätten vid Lillskogen, där vi spelade monopol till sena kvällar innan vi slocknade. Och fram på höstkanten, när alla andra hade gått och lagt sig, smög vi ut och tog oss över det höga stängslet till den närliggande stora trädgården, där vi pallade äpplen.
En annan spännande syssla var att krypa igenom de stora rören där Junebäcken rann. Den längsta av dessa tunnlar gick under järnvägen och den korta gick bara under gatan som gränsade till Lillskogen. Om man vågade sig på, och klarade, den längsta så blev man hjälte.
Det fanns de våghalsar som hade krupit i dessa rör ända till Friaredalen, dit det var flera kilometer. Även om det inte var rör hela vägen så betraktades det som en enorm och hjältemodig bedrft.
Rören med Junbäcken som ma kröp i var nog en knapp meter i diamter.
Att spela Monopol var populärt. Ett spel som tycks överleva generation efter generatin..
Att palla äpplen har väl alla gjort någon gång! Inte så mycket för fruktens skull, utan för spänningens.
De första åren på Gräshagen var söndagarna en pina. Då skulle man vara finklädd, välkammad och helst hålla käften. Det var ju vilodag. En tystnadens dag. En dag som aldrig tog slut.
Men ågra år senare hade den äldre generationen släppt en aning på det kristna budskapet och då kunde man till och med ta bussen in till stan för en matinéfilm på Röda Kvarn. Det blev mest filmer med Vilda västern som skådeplats. Man var ju lättpåverkad de här åren , så efter att ha sett en western, så skulle man hem direkt och förvandla sig till filmens hjälte. Nya äventyr väntade, men nu med en själv i huvudrollen!
Biografen Röda Kvarn i Jönköping. Här visades spännande matinéfilmer. Vilda västern hörde till favoriterna.
Vi gjode vår egen version av det skräckfylla Blå tåget. En populär attraktion både på Liseberg och Tivoli i Köpenhamn.
Liseberg eller Tivoli i Köpenhamn? Skit samma! Men när jag som tolvåring kom hem från nöjesparken så var jag full av idéer och inspiration. Det fanns mycket att se och göra på de här ställena. Men jag hade fastnat för en attraktion som hette Blå tåget, en efterföljare till Spöktåget. Det var en åktur i vagnar som gick runt i mörker, och där det då och då dök upp olika skräckinjagande läskiga och bisarra figurer som skrämdes. Man hade Hjärtat i halsgropen flera gånger om under en åktur.
Blå tåget på Liseberg. En skräckfylld åktur.
Pariserhjulet på Liseberg.
Full av entusiastisk skaparglädje gick jag verket med ett par av mina jämnåriga. Vi skulle bygga ett Blå tåget i Lillskogen på vår sida om järnvägen. En löprunda, som vi gillrade med olika fällor: Förrädiska fallgropar som täcktes över med lite grenar och löv, snubbeltrådar, ruskiga figurer som hoppade ner från träden, snaror på marken som utlöste spända unga björkvidjor… Idéerna fanns det ingen hejd på.
Tanken på att de mindre ungarna, som sprang vårat Blå tåg, kunde komma till skada fanns inte på kartan. Men i det stora hela så blev denna lokala attraktion en succé. Ungarna köade och det blev en utmaning att klara sig förbi de lömska fällorna. Så småningom, när alla hade lärt sig att undvika fällorna, då var det inte roligt längre och projektet lades ner.
I vår variant av Blå tåget fick fick "åkarna" springa en runda fylld med lömska fällor.
Vi som byggde attraktion Blå tåget var speciellt nöjda med den förrädiska passagen över en bäck.
Fullt så här skräckinjade figurer fanns inte på våret Blå tåg.
40 mil på en gammal tandemcykel. Aldrig mer!
För att spinna vidare på ämnet G-man, så hade jag själv inte så mycket med honom att göra. Det var först när jag var i tonåren, då han arrangerade sin ishockeyserie med kvarterslag i dalen mellan Gräshagen och småstugeområdet intill. Förutom att han då ledde spolningen av isen på sena kvällar, så var han den som dömde matcherna. Hans skridskoåkning var kanske inte den allra bästa, men han spetsade sig fram så gott han kunde. Själv hade då startat IK Narva Hockey - samlat laget och ordnat med dess tröjor.
Nästa påtagliga sammanträffande med G-man var då jag och några kompisar lånade två gamla tandemcyklar av honom. Vi var fyra äventyrliga grabbar som hade bestämt oss för att förgylla en del av sommaren på Skrea strand i Falkenberg. Och för att imponera på omgivningen, så skulle vi ta oss dit på tandemcyklar. En utmaning som skulle uppmärksammas i hela världen och dra avundsjuka blickar till sig. Vilka hjältar vi skulle bli!
Vi hade bestämt oss för rutten Jönköping-Falkenberg-Varberg-Borås-Jönköping, utan att fundera på hur långt det var.
Vår rundtur på tandemcyklar blev 40 mil lång. Och denna heroiska insats gav inte ens en blänkare i Jönköpingsposten. Man undrar vad reportrarna hade för större händelser?
Den strapatsfyllda resan började i Jönköping en eftermiddag i Juli. Vi hade flera följebilar efter oss till Skillingaryd, där vi slog upp vårt tält på en idyllisk plats inör natten. Att den inte var fullt så idyllisk blev vi varse dan därpå - vi hade övernattat på en soptipp!
En annan händelse att minnas var på hemvägen utanför Borås. Efter många tunga mil på tandemcykeln var vi helt slut, Att vila var ett måste. Efter hur lång tid vet jag inte, men jag vaknade av att en ko hade mig som saltsleke.
På Skrea campng blev vi mottagna som Hjältarna från Telemarken. Om det var för vår heroiska bravad, eller för att få låna våra tandemcyklar, får bli en olöst gåta.
Att som stadsgrabb från Torpa på Söder i Jönköping få tillbringa ett par veckor på sagolika västkusten- utan övervakning - var en fantastisk och brunbränd upplevese.
Våra 40 mil långa cykeltur på tandemcykel satte sina spår. Inte bara i rumpan utan också känslomässigt. Min tandenpartner var inte alltför benägen, utan tog titt som tätt sina vilopauser i trampandet. Att ha en latmask bakom sig på cykeln märktes då det blev extra trögt i backarna. Nästa gång, vilken Gud förbjude, skulle jag insistera på att bli andrestyrman och själv få sitta där bak och lata mig.
Att tutta på en påskeld hade sin tjusning. Men vägen dit var alltid mer givande och innehållsrik.
Påsken närmade sig! En febril verksamhet pågick, där alla kvarterets ungar och ungdomar var engagerade. En stor påskbrasa skulle byggas. Men i vårt kvarter kunde inte den norra och södra sidan enas om platsen för den blivande elden. Så för att lösa problemet så blev det två brasor, som låg bara 100 meter från varandra. Det blev också upprinnelsen till en lokal strid. Inte bara om vilken brasa som var störst, utan också vilken som skulle brinna längst och locka till sig mest publik. De här striderna pågick sedan under flera år.
Själv tillhörde jag den norra sidan. Vi insåg ganska snart, att gamla julgranar och annat skräp inte skulle räcka till för att nå de uppsatta målen. Något snille kom då på, att vi kunde ju avverka en del av skogen. Och så fick det bli, men vi ville inte skövla vårt eget närliggande skogsparti, så de eftertraktade stockarna fanns att hämta i Storskogen på andra sidan järnvägen. Problemet var då den långa och besvärliga transporten. Men det löste sig med hjälp av ännu ett av våra många genier. Det byggdes kraftfulla slädar, som kunde dras på både på snö och barmark.
Insikten av att julgranar och annat skråp inte skulle räcka för att vinna, gjorde att vi nödgades att fälla träd i Storskogen.
Slädar var till stor hjäp för transport av den fällda skogen till påskelden.
Vår påskeld blev en publikmagnet, som lockde folk från när och fjärran.
Vår brasa segrade oftast i alla kategorier. Den var störst och samlade mest åskådare. Att den också brann längst - hela kvällen och natten och en bit in på nästa dag - berodde ju på de tjocka trädstammarna vi hade skövlat Storskogen på.
Han från det närliggande småstugeområdet som stal sin ved från våran blivande påskeld blev obarmhärtigt bestraffad. En kraftig påskpjäs i hans brevlåda och han visade sig inte mer.
Vägen fram till påskeldarna skulle tändas var full av rackarspel. Även om man hade varit övens om ett klockslag, så hände dat att någon lurade den andre geom att tända en liten brasa vid sidan om den riktiga.
Fråga mig inte varför, men hos oss var påskelden mycket större an majbrasan ur alla synvinklar.
Falnande brasa. Det kunde ta flera dagar innan en slutade att avge sin värme.
Idrotter - som man testade, provade, ratade och gillade.
När man var ung så testade man alla tänkbara sporter. Skolungdomens mästerskap på skidor var ett av de många prövningarna. Jag har fortfarande kvar en förvriden och misslyckad glaspjäs för en sjundeplats i min åldersklass. Ganska hyfsat, men jag insåg redan då att slitsamma och tråkiga konditionssporter - som skidor, långdistanslöpning, simning och cykling - inte var min grej!
Fridrott kanske? Vi var några jämnåriga grabbar från kvarteret som skulle pröva vår lycka inom friidrotten. Vi kom med i en ungdomsgrupp i Jönköpings AIS, som tränades av den kända höjdhopperskan Gunhild Larking. Mot slutet av säsongen utlystes en femkamp, som jag faktiskt vann. Det blev ytterligare en sekunda glaspjäs, som hade skänkts av något glasbruk. Men att vinna med bara hyfsade resultat, utan någon topp, var ju inget att yvas åt. Så jag lade även friidrotten bakom mig!
Inte ens den förföriska höjhopperskan Gunhild Larking kunde förmå mig att välja en karriär inom friidrotten
Jag beundrar dem. Dessa sega gubbar som orkar mil efter mil. Själv blir jag helt svettig, när jag bara sitter i fåtöljen ser dem slita på TV.
Basket vainte heller någon för mig. Även om var pricksäker, så var alldeles för kort i rocken.
Det var lagsporter som kom att attrahera mest. När man ung kunde man varva sommar- och vinteridrotter. Fotboll på sommaren, handboll och ishockey på vintern. Min meriter som hockeylirare är från ett lokalt pojklag som hette STAR. Ett hyfsat team, men som fick stryk med tvåsiffrigt varenda match. Och där slutade den sagan!
Då gick det lite bättre i rena bollsporter. Jag blev en hyfsad kant- och linjespelare i handboll. En karriär, som av en händelse skulle krönas med en match i Smålands juniorlag mot Hallands dito. Men det häftigaste minnet från handbollen är nog när jag lobbade in fem mål från kanten i en juniormatch för J-Södra i den allsvenska cupen.
Uppgiven! Efter fär många brakförluster.
Det fanns en tid då fotbollen betydde mer än allt annat i i livet och i världen.
Ganska snart blev grupptrycket allt starkare från mina nyvunna civila kompisar. Inte nog med att jag spelade handboll i Hallbys pojklag, utan också fotboll i samma vedervärdiga förening. När denna lumpna handling uppdagades, så hade jag inte mycket att komma med till mitt försvar.
Jag övertalades att följa med på en J-Södras träningar för pojklag på grusplanen i Odensberg, som var J-Södras örnnäste. Det var G-man som ledde träningen.
Alla ville göra bra ifrån sig, så alla sprang som förgiftade råttor dit bollen rullade. Det var mitt första intryck av den här klubben! Skulle jag verkligen byta klubb?
J-Södras pojklagslegendar G-man står staty på Torpaplan i Jönköping (C-J Johasson) , Enligt mitt estetiska tycke vore han värd ett bättre öde.
G-man inför, eller efter, ett träningspass med J-Södras pojklagspelare.
En riktig strut så att det rasslar i nätet.
Efter mycket tjat och påtryckningar från mina kompisar i Gräshagen blev jag så småningom också södrait. Men jag blev aldrig en av G-mans pojkar. Jag fick börja i en klass högre med andra ledare. De gillade min teknik och min vänskap med bollen, så jag blev ganska snart en kugge i J-Södras äldsta pojklag.
Några av klubben talangscouter, som spionerade på våra matcher, tyckte efter ett tag att jag kunde vara mogen för juniorlaget.
J-Södras idrottsanäggning med sportstuga och en stor gräsbeklädd fotbollsplan. En utmärkt träningsplan och där juniorlaget på min tid också spelade sina hemmamatcher. Fotbollsplanen ivigdes 1957.
Nu var det på allvar! Pelle Johansson var tränare och lagledare för juniorlaget. Han drog igång träningen redan i slutet av januari. Då handlade det mest om att bygga upp kondition och styrka. Det var långa och krävande pass i kyla, i snö och på isiga underlag. Utgångspunkt var J-Södras klubbstuga på Odensberg, sedan löpning nedför, förbi Vattenledningsparken, och ända till Stadsparken, där rusher och diverse kroppsövningar tog vid.
Jag tror inte att det fanns många A-lag i ganska höga divisioner, som drillades så hårt som vi. Det var några som spydde under de här bortemot milslänga passen, som utfördes två mörka kvällar i veckan. För att inte tala om hur många som decimerade truppen allt eftersom. De blev då heller inte aktuella för lagbygget fram på vårkanten.
Träningen på försäsongen var omänskligt tuff. En del spydde och andra fick nog och kom aldrig tillbaka efter nägra pass.
Vattenledningparken på vintern. Här sprang man förbi otaliga gånger under sina träningspass på väg till och från Stadspaken, där nya övningar väntade.
Vattenledningparken på sommaren. En idyllisk plats med utsökt utsikt ner mot Jönköping och Vättern.
Jag var 16 år då jag gjode nin debut i J-Södras juniorlag i en träningmatch på vårkanten 1961. Tydligen gjorde jg så bra ifrån mig, att jag blev ordinarie när serien senare satte igång. En serie, som bestod av lag från Jönköping och Huskvarna med omnejd. På den tiden talade man om inner och halvback - jag fick växla mellan dessa positioner. Första året blev det många matcher, eftersom jag då också spelade i det äldsta pojklaget.
Jag var ordinarie i J-Södras fruktade juniorlag under tre sässonger - 1961-1863 - och missade inte många matcher. Behöver jag tilägga att vi varje år stod som serisegrare. Det skulle bli tillräckligt många matcher för J-Södra för bli belönad med den lilla eftertraktade klubbnålen.
Jag var som junior aldig så imponerad av andra, ska erkännas. Ska någon nämnas så var det Sonny Nordquist i årskullen före mig som junior. Och jag hade inte fel, han skulle bli en legendar i J-Södra.
Min bollteknik var ganska hyfsad, Kunde jonglera så änge kag orkade. 500 tillslag var inga problem.
J-Södras klubbstuga på Odensberg i Jönköping.
J-Södraträning på Odensbergs gräsplan.
Storskogens hemligheter och den förtrollande dammen.
Skogen mellan Gräshgen och J-Södras Odensberg var full av spännande natursscenarier. Man lärde känna stora delar av skogen, på vägen till och från sina otaliga träningspass och matcher.
Mer kännedom om skogen hade jag fått tidiga med pappa, när han gjorde sina exkursioner i jakten på motiv för sina teckningar och akvareller. Vi stannade då ofta till vid bäcken som porlade så avslappat genom skogen nedför berget mot Gräshagen. Vi blev båda också tagna av den idyllska damm varifrån den kom. Att det rinnade vattnet hette Junebäcken var känt, men att dammen hette Åsens damm (Åsendammen) har jag förstått långt senare. För oss grabbar emellan, så kom dammen alltid att kallas Lutters damm.
På vägen mot Odensberg hittar man den idylliska Åsendammen. En utmärkt plats hockeylir på vintern för oss som växte upp i det närliggande Gräshagen.
Den porlande Junebäcken på väg från Åsendammen ner mot Gräshagen.
När pappa hade hittat en lämplig plats att föreviga i sitt skissblock fastnade han där och då fick jag sysselsätta mig bäst jag kunde. Ofta var vi då vid den porlande bäcken och då fanns det ju utrymme för min enastående fantasi. Egentillverkade barkbåtar, små hamnar och uppdämningar var några av påhitten. Någon gång försökte jag mig på att bygga ett vattenhjul, men efter flera försök gav jag upp. Men det var säkert någon annans fel!
Vid ett annat tillfälle hamnade vi vid sidan av en bergsknalle. Då skulle jag, den tappre lille äventyraren, få för mig att klättra upp till toppen. Men bergssidan var hal och det var brist på fotfästen, så jag misslyckades. Men om det inte skornas fel, så var väl klippan full av förbannelse. Sannolikt var det så!
Den porlande Junebäcken på väg från Åsendammen ner mot Gräshagen.
Klätterväggen.
Storskogen andades både lugn och harmoni.
Skiss från "Storskogen" av Paddock (min pappa).
Skiss från "Storskogen" av Paddock (min pappa).
Motiv från "Storskogen" av Paddock (min pappa).
Åsedammen (Gustav Lindqvist). I de här dammen, Lutters damm, provade jag mitt första och enda kastspö. Men antingen fanns det ingen fisk, eller så måste det ha varit fel på kastspöt! Men det var en fridfull plats. Det hände ibland, i tonåren, att jag gick hit själv för att dryfta mina tankar i nägon skreva på bergssidan.
Slut på den första akten.