capstantia

Pacific Route One

Det här var första gången, som jag skulle besökte San Fransisco. Men det skulle bli flera turer dit under årens lopp. Jag hade, tillsammans med en medarbetare kört en hyrbil, av märket Chevrolet, från Los Angeles. Det var en liten sportliknande version. En sådan som man inte trodde fanns i deras sortiment. Rutten var den klassiska, det vill säga Califonia State Route 1. Eller Pacific Coast Highway One, Route 1, Highway 1… Många namn på den här kustvägen, från Los Angeles till San Fransisco. Men för mig räcker det med Ettan. Säger man Ettan, så är man väl cool, inbillar jag mig. Ett signum för att man själv hade utmanat den?

Startskottet för vårt äventyr gick en sen fredag. Det var bara inte bensintanken som var full. Handskfacket var i det närmaste också fullt. Men med böteslappar, för alla felparkeringar i Los Angeles. Mist ett par om dan. Slarvigt. När jag senare skulle hyra bil i USA, fick någon annan anges som förare. Jag själv var rökt hos biluthyrarna. Men jag kunde fortfarande, ta mig in i landet utan problem. Och att resa ut gick också bra, även om jag var skuldsatt.

Kvällsetappen gick från Santa Monica till Santa Barbara. En sträcka på strax över tio mil. Resten skulle vi avverka under lördagen. Vi tog in på ett strandnära hotell. Holliday Inn ner vid strandkanten. Inget märkvärdigt. Men det spelade ingen roll, vi skulle ju bara övernatta några timmar. Men det var ändå något speciellt med det här motelliknande hotellet. Ett av våra rum hade en inomhuspool, som närmsta granne. Det var unikt och väldigt fascinerande. Ingen av oss hade varit med om det tidigare. Rummet hade ett öppet fönster, som vätte mot poolen.

Genast flög fan i oss. Här skulle det badas. Och dykas från fönsterkarmen, förstås. Det blev någon timmes hålligång, tills vi blev tillsagda. Efter ytterliga någon kvart, vart vi utskällda. Och hotades med av bli avhysta från hotellet. Inte för att vi plaskade i poolen på förbjuden tid, utan för att vi dyblöta rände omkring i korridorerna mellan varje dykning. Det blev i blötaste laget, tyckte personalen. Men det var roligt att byta identitet ett tag. Från att vara den grå tjänstemannen i kostym och slips, till den lille busige grabben i bara kalsingarna.

Vår planering var den sämsta tänkbara. Nu återstod det ju bortemot sjuttio mil. Och dom skulle vi avverka på en endaste dag. Någon hade sagt att man behövde minst en vecka. Vägen var både vacker och omtalad. Men den var också olovligt smal och slingrig. Serpentinvägar. Ibland var det alldeles för nära till de höga stupen ner mot det hungriga Stilla havet. Det var tur att man åkte norrut, så man fick hålla sig längst ifrån kanten. Ibland var det skyll-er-själva-skyltar, som talade om att stenar kunde rasa ner på dig. Klippor på ena sidan, och stup på den andra. 

Värst och bäst, var det när man hade passerat Bixby Bridge, och kommit in i det riktiga bergsområdet Big Sure. Här blev man verkligen tagen av de ruskiga stupen och mäktiga vågorna. Häftiga kaskader bildades, när oceanens kraftfulla vatten kraschade in i bergväggarna. Både fascinerande och skrämmande, på en och samma gång.

Det blev en hektisk resa, med alldeles för få stopp. Den som inte satt vid ratten, fick förmånen att beundra vyerna utmed den fantastiska kustremsan. Då och då byttes vi om, för att både skulle få sig en titt. Utbytet av resan blev ju inte riktigt som det var tänkt. Men nu hade man i alla fall gjort den. Alltid något att skryta med.

Vi hade anlänt till San Fransisco framåt midnatt. Trafiken i city var gles, men desto mer folk var i rörelse. Vi körde flera gånger upp och ner över Nob Hill och sökte efter hotellet. Den klassiska upp- och nerfarten på Pine Street blev då en faktisk pina. Hotellet skulle ju ligga mitt uppe på kullen enligt resebyrån. Men icke. Det tog oss över en timme innan en vänlig dörrvakt, vid ett konkurrerande hotell, pekade ut den rätta adressen. Hotell Meridian låg på 1st Street, i utkanten på Financial District, inte långt från Union Square. Och därmed inte heller långt från en ändstation för Cable Cars, där man vände vagnarna manuellt på en roterande träplatta.

Plötsligt började vagnen ta fart. Föraren hade låtit sig hetsas av påhejande passagerare. Många av dom hade troligen varit på Fishermans Wharf, och fått sig några järn. Flera av oss insåg att vagnen hade börjat gå för fort i den branta utförsbacken. Föraren hade inte kontroll över sitt fordon. Då byttes allt tjoande ut mot en skräckslagen tystnad. De flesta inser nu stundens allvar. Det var inte så lustigt, att färdas på en kabelvagn, som kommer farande nedför en brant kulle, i alldeles för hög fart. Från Nob Hill, ner mot Union Square, och vändplattan vid Market Street. Men någon panik hann aldrig infinna sig. Allting gick ju så oerhört snabbt. Helt plötsligt blev det tvärstopp. Folket i vagnen kastades framåt, över och på varandra. Många av de, som hade åkt med på trappstegen utanpå, i vagnens öppningar, fick sig en rejäl luftfärd nedåt gatan. Själv satt jag på en sidobänk i mitten av vagnen. Jag hade kastats mot en avskiljande sidovägg, och kände efteråt att höger axel hade fått sig en törn. Men mitt i allt tumultet kunde jag konstatera, att flera av de andra hade blivit betydligt värre åtgångna. Det var mycket jämmer ombord, och på asfalten vid sidan av. 

Efter en bra stund av jämmer och återhämtning, hördes att en räddningsstyrka var på väg. De som hade hängt på trapporna utanpå vagnen, var ju mest utsatta. Och bland dom som kastats av vagnen, fanns det nog en hel del skrapsår och trasiga plagg. Kanske också något brutet ben, någon lindrig hjärnskakning... Ambulanspersonalen identifierade snabbt de skadade. De plåstrades om, och några fick följa med till sjukhus. Föraren av kabelvagnen tycktes vara helt förvirrad. Klart chockad. Det blev gissningsvis en snabbtransport till något akutpsyk.