capstantia

Pablo Picasso. Picasso var 1900-talets största konstnärliga snille. Med en outtröttlig skaparkraft, en oemotståndlig dragningskraft på kvinnor och en magisk utstrålning.

Det har strötts många superlativer om den store konstnären: Mästarnas mästare. Geni. Bättre än Michelangelo. Han behärskade allt. Fenomenet Picasso. Konstnärslegendaren. Århundradets obestridde...

Visst var han en skicklig konstnär och yrkesman. Men ibland kan det gå till överdrifter. Som alla andra hade ju även Picasso sina ljusa och mörka dagar. Ibland veckor och månader. Rena mästerverk kunde varvas med riktiga bottennapp.

Allt enligt min egen mening. Och utan att förringa hans insatser för den moderna konstens utveckling.

Picassos repertoar var gedigen. På sitt visitkort skulle han kunnat ange sig som: Målare, tecknare, skulptör, keramiker, designer, gravör, poet, scenograf… ja, det mesta som en mångfacetterad konstnär kan ha för sig.

Bland de konstriktningar som Picasso verkade inom är det bäst att inte nämna någon. Då riskerar man att alltid att missa en eller flera.

Men ändå så tar jag mig friheten att kalla honom post-impressionist, kubist och surrealist. I den ordningen. Oftast ledde han utvecklingen. Ibland följde han de andra. De som skulle bli framgångsrika.

Som människa verkar Picasso ha haft flera olika sidor. Jag drar mig till minnes vad poeten Apollinaire hade svarat när Chagall ville träffa Picasso: Vill ni ta livet av er? Alla hans vänner slutar med att göra det.

Picasso var en passionerad konstnär och älskare. Men han förförde utan kärlek. Och ville gärna äga de han älskade. Det kunde ibland gå så långt att ett han inte kunde hantera sin drift att förgöra dem. 

Jag tror att jag kommer att dö utan att någonsin ha älskat.

Han var död när han föddes. Det var vad alla närvarande trodde. Barnmorskan gjorde ideliga försök att få liv i den lilla kroppen. Men förgäves.

Då trädde faderns bror, som var läkare, in i handlingen. Han drog ett djupt bloss på sin cigarr. Böjde sig ned över den livlösa kroppen. Och blåste ut cigarröken rakt in i näsborrarna på det till synes döda lilla livet.

Ungen vaknade med en grimas och ett illtjut av raseri, påstås det.

Allt detta hände under några minuter mellan klockan elva och halv tolv på kvällen tisdagen den 25 oktober år 1881. I Malaga. I Andalusien. I Spanien.

Om inte läkarvetenskapen hade funnits på plats, så hade vi alltså inte haft någon Picasso-konst att glädja oss åt. Och kanske har denna händelse bidragit till uttrycket: ”Att blåsa liv i något”.

Picasso döptes till ofattbara Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno Maria de los Remedios Cipriano de la Santisima Trindidad Ruiz y Picasso.

Det verkar som hela släkten skulle vara representerad i hans namn. Även andra, som stod den lille gossen nära, fick vara med på ett hörn. Inte minst Den allra heligaste treenigheten.

Av hela den här raddan, som det är skrivet i kyrkoböckerna, blev det så småningom bara Pablo Picasso. Och senare i hans konst bara Picasso. Hans mors tidigare efternamn. Men från början kallade man honom Pablo.

Det sägs att Piz var ett av de första orden som den lille parveln kunde uttala. Piz var småbarnsspråk för Lápiz, som betyder Penna på spanska.

Han lär ofta ha gnällt Piz Piz när han var liten. Det var de förlösande orden som gav honom en penna i utbyte. Nu skulle det börja ritas!

Denna historia är nästan för bra för att vara sann. Men så säger historieböckerna.

Picasso var ganska stökig när han växte upp. Han hade svårt att hålla sig till olika regelverk. Kunde inte koncentrera sig. Och hatade allt som hade med bokstäver och siffror att göra. Dyslexi kanske? Men om sådant hade man inte hört talas om på den tiden.

I stället för att följa lektionerna i skolan satt han i sin egen värld och ritade. Fyllde marginalerna i skolböckerna. Gjorde om bläckfläckar till figurer...

Redan tidigt kunde man också se tendenser, som skulle komma i dagen senare i livet. Som att saker och ting skulle ske på hans villkor. Kräva pant av någon för att förvissa sig om, att den som lämnat honom skulle komma tillbaka.

Men han ägde en övernaturlig förmåga, som inte de andra barnen kom i närheten av. Han var skicklig på att rita och skapa bilder med pappersurklipp. Sådant var han helt fixerad av. Det var hans passion.

Den här talangen utvecklade han tillsammans med sin far, som var lärare i bildkonst. Av honom fick han lära sig grundläggande figurteckning och anatomins betydelse. Även oljemålning fanns på programmet.

Något som skulle sätta sina spår i Pablo var när hans 8-åriga syster dog. Han såg hur hon tynade bort. Och han som tyckte så mycket om henne.

Han gjorde då en fruktansvärd överenskommelse med Gud: Om du låter henne leva ska jag aldrig mer ta en pensel i min hand.

Han insåg snart vilket misstag han hade gjort. Han vill ju så gärna att hans lillasyster skulle få leva. Samtidigt ville han ju inte att världen skulle gå miste om hans begåvning.

När systern sedan dog drog han slutsatsen att Gud var ond och att ödet var en fiende. Han var också övertygad om att det var hans eget vacklande, som hade gjort det möjligt för Gud att döda hans syster.

Han hade enorma samvetskval efter denna händelse. Men han blev också, i sina primitiva tankar, övertygad om att systerns död nu skulle innebära att han var fri som målare. Och att han nu fritt kunde följa uppmaningen att utnyttja den förmåga han hade fått. Oavsett vilka konsekvenser det fick.

Det var när familjen hade flyttat till La Coruña, på norra Atlantkusten, som Pablo började göra sina stora framsteg som målare. Han studerade då på Provincial School of Fine Arts, där hans far arbetade som konstlärare.

Men det var aldrig någon i familjen som trivdes speciellt bra i La Coruña, så fadern sökte sig vidare. Nu till Barcelona och Escola de la Llotja.

Vid det här laget insåg Pablos far och lärare, att sonen hade vuxit förbi honom, så han gav ifrån sig sina penslar och lovade att aldrig måla igen. Sanningshalten i detta är osäker.

Men innan de lämnade La Coruña ordnade fadern sin sons första separatutställning i en diversehandel. Han sålde då inte så många tavlor.

Det var inget fel på målningarna. Tvärtom de var mycket professionellt utförda. Det var både landskap, porträtt och avbildade situationer.

En anledning till den skrala försäljningen kan ha varit att publiken, vid den blygsamma vernissagen, upptäckte att det var en liten gosse som var målaren. Pablo hade då inte ens fyllt 14 år.

Förflyttning till Barcelona skulle ske först efter sommaren, så innan dess hann man med en tur till den gamla hemstaden Malaga. Där fick man se den hopplöse Pablo i en ny skepnad. Han visade upp en samling tavlor i sin farbror bostad som väckte stor beundran.

Men när underbarnet från Malaga kom till Barcelona fick han stiga ner från geniets piedestal och bli en bland många andra. Han var tvungen att göra inträdesprov till La Llotja. Precis som de andra medelmåttorna. Han kände sig förnärmad.

Inträdesprovet bestod av att göra två teckningar av en manlig modell. Pablo bemötte intagningsnämndens fräckhet med två halvfärdiga nidteckningar.

Han var rebellen som tyckte att hans tid var betydligt mer värd än intagningsnämndens. Om de inte ville anta honom på hans villkor, så fick de skylla sig själva.

Pablo fick en månad på sig att göra om teckningarna. Han gjorde det på några timmar.

Hela den här historien blev naturligtvis en snackis. En händelse som förvanskades och förädlades när den fördes vidare.

Pablos uppförande gillades av många i Barcelona. En stad som då kallades anarkisternas huvudstad. Katalanerna var upproriska redan då.

Den unge Pablo var väldigt arrogant och raljerade om allt möjligt. Förmodligen och förhoppningsvis i ungdomligt oförstånd. Han påstod bland annat att lärarna inte hade något att lära honom. Och han föraktade sådant som han inte själv var bra på.

Han förringade också betydelsen av sin familj och sitt förflutna. Även om det var fadern, som hade hjälpt honom framåt hela tiden. Och som nu också hade skaffat honom hans första ateljé vi Calle de la Plata i Barcelona .

Här gjorde han gjorde sitt första prisbelönade mästerverk Vetenskap och barmhärtighet. En tavla som fick hedersomnämnande på en nationell konstutställning i Madrid och guldmedalj  på en provinsutställning i Malaga.

Senare i livet hade han förstått hur mycket hans föräldrar betydde för honom:

Varje gång jag tecknar en man tänker jag på min far. För mig är mannen Don José, och kommer så att vara i hela mitt liv.

Och hans mor trodde verkligen på honom:

Om du blir soldat så blir du general och om du blir munk kommer du att sluta som påve.

I den prisbelönta tavlan Vetenskap och barmhärtighet är det pappan Don José som har suttit modell för doktorn, som tar pulsen på den sjuka kvinnan, Vetenskapen. Medan nunnan, en utklädd pojke, står för Barmhärtigheten. Den sjuka kvinnan och barnet var ett par som de hittat tiggande på gatan.

Det man inte kunde tillföra Pablo på La Llotja skulle han skaffa sig utanför murarna. Han och hans anhängare hade ett stamställe, med trubadur, som hette Eden Concert.

Innan dess hette det Café de la Alegría, vilket betydde Lyckans kafé. I folkmun kallades det Fördärvets medelpunkt. Och dit gick bara de som redan var förlorade.

Det var också nu han för första gången fick utlopp för sina sexuella lustar. Hos de prostituerade damerna i de ökända glädjekvarteren Kinesiska staden. Här tillbringade han många timmar. I den ena bordellen efter den andra.

Under den här tiden fick han också en favorit. Hon hette Rosita del Oro. Henne skulla han besöka många gånger. Både nu och senare. Han skulle till och med bo hos henne ett tag i den smutsiga och illaluktande bordellen.

Pablo var 16 år då han anlände till huvudstaden Madrid för att fortsätta sina studier på den bästa konstskolan som Spanien kunde erbjuda: Real Academia d Belles Artes de San Fernando. Eller San Fernandos Kungliga akademi. På en enda dag genomförde han med glans de krävande intagningsproven.

Nästan hela släkten bidrog ekonomiskt för hans studier. Det var en ära för dom att stödja någon som stod dom nära och som hade kommit så här långt.

För Pablo var konstskolan en besvikelse. Han tyckte att han kunde bespara sig de goda klumpiga konstråden som förmedlades vid akademien.

Efter den första veckan bemödade han sig knappt till att gå dit. Sedan struntade han i den helt. 

I stället hade han upptäckt de vackra flickorna och tillbringade sin tid mest på stan och i parkerna. Alltid med skissblocket som följeslagare. Han gick också ofta till Prado-museet för att studera de spanska mästarna. Velázques gillade han. Och några verk av El Greco.

Något målat blev det knappast. Han bytte ofta bostad. Blev vräkt. Och gick aldrig upp före tolv på dagarna.

Det dröjde inte så länge innan släkten i Malaga hade fått höra talas om hans slappa levnadsstil. Så de slutade skicka sina ekonomiska bidrag. Nu fick han leva på det hans far kunde bistå med.

Det hela slutade illa i Madrid. Han blev sjuk. I scharlakansfeber, lungsäcksinflammation eller syfilis? Buden var många. Men han återvände efter sitt tillfrisknande till Barcelona.

Han stannade inte så länge i Barcelona. Nästan omgående följde han med sin vän Pallarés till dennes hemby Horta de Ebro uppe i bergen. Det skulle bli den största upplevelsen hittills i hans liv. Han sa själv efteråt: Allt jag kan lärde jag mig i Horta.

Med detta menade han inte bara allt han lärde sig om naturen och om djur. Inte heller praktiska saker som att hugga ved, göra upp eld och laga lite mat. Nej, det han menade var att han fick tillfälle att lära känna sig själv. Och hur han kunde känna förtrolighet med andra. Självinsikt kallas det.

Tillsammans med en något yngre zigenarpojk bodde de en lång tid i en grotta. Då kom de väldigt nära varandra. Det var en ny typ av vänskap som växte fram.

Pablo kände en speciell dragning till zigenarpojken. Den blev så stark att de till och med blev blodsbröder. De snittade med kniven i sina handleder och lät bloden förenas i en enkel ritual.

Den här passionerade relationen fick ett abrupt slut:

Jag måste ge mig iväg. Annars måste jag döda dig för att du inte är zigenare. Så försvann zigenaren mitt i natten. 

Pablo var förvirrad. Han kände en tomhet som aldrig förr. Och därför återvände han snarast till Barcelona. Fast besluten att erövra den värld som hade skilt dem åt.

När han kom till baka till Barcelona på vintern 1899 möttes han av elände och förtvivlan. Stan var översvämmad av lemlästade och dödskalleliknande soldater som tiggde på gatorna.

Spanien hade förlorat kriget om Manila. Och Kuba hade blivit självständigt. Militär katastrof och förödmjukelse. Storhetstiden för det imperialistiska Spanien var till ända. Man kunde känna lukten av anarki.

Den här usla världen, tillsammans med hans egna mörka tankar, satt nu sina spår i Pablos målningar. De flesta handlade nu om döden i olika skepnader och situationer.

Den som blev den förste verklige talesmannen för Pablo var författaren och poeten Jaume Sarbartés. Han sade efter ett besök i ateljén:

Mina ögon var ännu bländade av allt de hade sett på hans papper och skissblock... När jag skulle lämna ateljén, och skulle säga adjö, var jag nära att buga mig, överväldigad av den magiska kraft som utgick från hela hans varelse, den förunderliga kraften hos en trollkarl som erbjuder sina gåvor, så rika på överraskningar och hopp.

Det var efter detta möte som Sabartés fastslog att Pablo Ruiz Picasso måste bli bara Picasso. Pablo och Ruiz var vanliga namn i Spanien. Picasso var ovanligt. Det lämpade sig för en mästare och legend.

Nytt århundrande (1900). Nya vänner. Nu delade Picasso en sor ateljé med sin nye gode vän Carles Casagemas på Carrer Riera de San Juan 17. Den nye vännen kom från en välbärgad familj. Det passade Picasso. Nämligen att Casagemas stod för hyran. Medan han själv bara arbetade.

Det påstås att Picasso målade om ateljén med sådant de inte hade råd med. En jättelik säng. Ett bord som var överlastat med mat och godsaker. Ett kassaskåp.  Han målade till och med in en betjänt och en husjungfru med stora bröst .

Casagemas var en komplicerad och dyster typ, som var osäker på sitt maskulina jag. Picasso presenterade honom för sin egen favorithora Rosita. Men mer än så blev det inte.

Picasso och hans vänner hade nu ett nytt stamställe: Els Quartre Gats (De fyra katterna). Det rökiga kabarén hade fått sitt namn från det katalanska uttrycket bara vi fyra katter. Det syftade på att publiken antogs vara fåtalig när stället öppnade. Men det blev ett pupulärt ställe med många besökare. Inspiration hade hämtats från Chat Noir i Paris. 

Det var på den här tavernan som Picasso skulle få sin näring vid sekelskiftes Barcelona. Yo (Egot) betydde något i stil med För en enastående människa är allt tillåtet. Enligt den tyske filosofen Nietzsche. 

Det var åtminstone så som filosofens lära tolkades av konstnärer och intellektuella på Els Quartre Gats. Denna tolkning passade Picasso utmärkt. Den var helt i linje med hans egna behov och maktbegär.

Det var på Els Quartre Gats som Picasso också hade sin första utställning i Barcelona. Den togs emot med måttligt intresse.

Utställningen kommenterades i tidningen La Vanguadia av en lärare på Llotja: Skicklig penselföring. Ojämnhet. Erfarenhetsbrist. Nonchalans… det verkade som att kritikern inte kunde acceptera någon, som inte fullföljt sina studier på Llotja.

Men något som hade fallit ägaren till Els Quartre Gats i smaken var en reklamaffisch Picasso hade gjort för stället. Ägaren gillade motivet så mycket att det också fick sin plats också på menyn.

Picasso hade länge haft planer på att resa till Paris. Världsutställningen var målet. Dit hade han faktisk levererat en målning, som skulle representera Spanien. I sista stund hette den. Den tavlan blev sedan övermålad med ett annat känt motiv.

Drömmen om Paris gick i uppfyllelse när hans far föll till föga och gav honom pengar till en tågbiljett tur och retur. I sin förtjusning över att resan skulle bli av bytte han sina sorgliga motiv, mot livfulla målningar av tjurfäktning i soligt väder.

Casagemas skulle bli hans följeslagare till Paris. De hade låtit sy sig likadana svarta kostymer av manchestersammet.

Picassos föräldrar stod på perrongen och tog farväl. Men det som upptog hans uppmärksamhet, och som var viktig för honom, var en teckning: Yo Rey (Jag kungen).

Picasso skulle fylla nitton år, då han och Casagemas togs emot av ett Paris i festskrud. Det var ju världsutställning och allt vad det förde med sig. Ihop med annat som redan fanns där. 

Jag söker inte. Jag finner. Så hade Picasso uttryckt sig om sin konst. Och så blev det nu också. Om än så rent praktiskt. De hade ingenstans att bo och kunde inte språket. Men Picasso hittade snabbt en ateljé. Först i Montparnasse på 9, Rue Champagne Première sedan i Montmartre på 49, Rue Gabrielle. Under mellantiden bodde de några nätter på Hotel Nouvel Hippodrome.

Men det spelade inte så stor roll var de bodde och hade sin ateljé. Paris skulle ju nu utforskas. Dygnet runt. Den första tiden blev det nog inte så mycket målat. Men skissblocken fanns ju oftast till hands.

Hela Paris var som en enda stor nöjespark. Gatorna var fulla av liv och rörelse. Det sjöngs och spelades i gathörnen. Det kysstes och hånglades utan hänsyn.

Trottoarförsäljare med kastanjer, frukt, kött, ost.. ja till och med möbler och annat. Kuskar manade på sina hästar. Tidningspojkar skrek ut sina nyheter. På caféerna stod stämningen högt i tak... La Belle Epoque. De ljuvliga åren var här.

Förutom att strosa runt planlöst, och med stora ögon, måste naturligtvis utställningen besökas. Båda de stora paläerna var fyllda av sevärt: Grand Palais och Petit Palais. Många andra tillfälliga byggnader och paviljonger också. Så Louvren naturligtvis. Där tillbringade Picasso många timmar för att studera de gamla mästarna. Inte minst impressionisterna.

Kvällarna, och ibland nätterna, var vikta för kabaréer, teatrar och bordeller. Närliggande Boulevard Clichy formligen kryllade av sådana ställen. Helt galet. La Belle Epoque.

Av det som Picasso målade den här tiden fanns djupa intryck av Toulous- Lautrec och Renoir. Två av de konstnärer som Picasso hade ett speciellt gott öga till på den tiden.

Picasso och Casagemas umgicks nästan uteslutande med den katalanska kolonin i Montmartre. När Picasso fyllde nitton gick hela sällskapet till Le Petit Poucet och drack sig fulla. Det var en livlig tillställning, har jag förstått.

Picassos osäkerhet utanför den katalanska gruppen gällde inte kvinnor. De fastnade för hans utstrålning. Och han hade inga skrupler. Det var genom dom som han nu också lärde sig lite franska.

Medan Picasso bara lekte, och uträttade sina sexuella behov, hos olika lättfotade kvinnor, framför allt hos favoriten Odetta. Så blev Casagemas förälskad i sin spanska Germaine.

I ett brev hem garanterade man, att några utsvävningar absolut inte påverkade deras prestationer i övrigt. Det kända bordellen Calle de Londres skulle nu endast besökas i nödfall.

I det katalanska sällskapet fanns en konsthandlare som hette Pere Mañach. Han fängslades av Picassos sätt att hantera penslar. Av honom skulle det bli något stort. Så därför villa han binda honom till sig.

Han erbjöd Picasso 150 franc i månaden för den konst han producerade. Det var mycket på den tiden, då man kunde få en ateljé för 15 franc. Och äta sig mätt på 2 franc om dagen. Picasso accepterade erbjudandet.

Nu var den fattige och något tilltufsade Picasso ekonomiskt oberoende. En lättnad, som snart skulle övergå i känslan av fångenskap. Ett beroende som han hatade. Som rebellen i honom hatade så mycket, att han funderade på att åka hem igen.

De började också båda få problem med sina kvinnor. De uppförde sig inte som de borde. Picasso favorithora, och lekkamrat, började bli alltför engagerad. Och Casagemas spanska Germaine uppträdde reserverat gentemot honom.

Det var droppen som gjorde att de flydde Paris för den här gången.

Vid hemkomsten försökte Picasso med alla medel släcka Casagemas brinnande låga för Germaine. Men det räckte inte med kaskader av kabaréer, bordeller och försök till lösa förbindelser.

Casagemas ville inte glömma. Han var otröstlig i sin längtan. Så fixerad, att han än en gång skulle resa till Paris för att få träffa sin älskade Germaine. Trots att han var osäker på hennes känslor för honom.

Picasso själv sökte nu lyckan i Madrid. Men där fick han ett kallsinnigt mottagande. I brist på annat sysselsatte han sig bland annat med att illustrera en tidskrift som hette Arte Joven (Ung konst).

Som tur var fick han fortfarande sitt månatliga bidrag från Pere Mañach. Han behövde nu pengarna mer än väl. Med ändå kände han sig väldigt olustig. Han var ju lika beroende av Mañach, oavsett om han var i Paris eller Madrid. Eller någon annanstans.

Under tiden hade Casagemas varit i Paris ett tag. Han var grymt besviken efter sitt sammanträffande med Germaine. Han var på väg hem till Spanien igen.

Till avskedsmiddagen på restaurang Le Hippodrome hade han bjudit in sina vänner. Däribland både Germaine och Odetta (Picassos ex).

Det blev en middag som tog en ände med med förskräckelse. Casagemas hade tagit fram en pistol: Här är en för dig... så avfyrade han pistolen mot Germaine ...och här är en för mig, så sköt han sig själv i huvudet. Germaine klarade sig, men Casagemas dog på sjukhuset någon timme senare.

Casagemas mor dog av chocken, när hon fick höra att hennes son hade tagit livet av sig.

Picasso tog det hårt. Han var nästan lika förkrossad, som när hans lillasyster dog. Först kunde han inte förstå och inse att självmodet var ett faktum. Sedan försökte han göra sig av med sin sorg och förtvivlan, sin skuldkänsla, genom att kasta sig över måleriet.

Ett porträtt av Casagemas, i samband med en dödsruna i Catalunya Artitica, var den första av en mängd målningar på samma tema. Picassos dystra sinnelag blev en stor anledning till att han nu gick in i sin så kallade blå period.

Ett välkommet avbrott, från den dystra verkligheten, blev ett löfte om en utställning i Paris. Hans konsthandlare Mañach hade gjort en överenskommelse med den kände Ambroise Vollard. Han som hade haft så många kända konstnärer under sina vingar. Bland annat Cézanne och Gauguin.

Naturligtvis störtade Picasso till Paris full av förväntan. Mañach hade ordnat så att han fick överta Casagemas ateljé på 130, Boulevard Clichy.

Men en smolk i glädjebägaren var att Mañach också skulle bo där. Skulle han aldrig bli av med denne efterhängsne man som hade fått honom i sin bidragsfälla. Men å andra sidan var det ju han som tog med honom till ställen där sociteten och köparna fanns.

Mañach hade varit med att välja ut tavlorna till Vollards utställning. Picassos rika mångfald skulle framgå. Vilket innebar att det var en salig blandning av olika konststilar och motiv. Socitetsfruar. Prostituerade. Landskap. Gatuscener. Interiörer. Tjurfäktning...

Tidningarna hade i de flesta fall uttryckt sig i positiva ordalag om utställningen.

En känd konstkritiker uttalade sig: …en högt begåvad konstnär …häftig ungdomlig spontanitet …men tycks ha en så febril brådska att han inte har hunnit skaffa sig en egen personlig stil ...det är en sak att producera, att producera något värdefullt är något helt annat.

Med den recensionen kände Picasso att han nu äntligen var på väg mot ett erkännande. Nu hade han fått en försmak till berömmelse.

I ett brev till en god vän i Barcelona skrev han: ...om den vise mannen inte gokänner det, är det synd ...om dumbommar applåderar är det värre.

Efter utställningen träffade Picasso poeten Max Jacob. Denne var djupt imponerad av Picasso och hans fantastiska skapelser. De skulle bli såta vänner, även om de inte talade samma språk.

Enligt Picasso fyllde Max Jacob två av hans grundläggande tre behov: Han vill ha en lakej som passade upp. Och han ville bli beundrad.

Det tredje behovet, sexbehovet, skulle Max Jacob nog också kunna stå till hands med, om Picasso så önskade. Men av detta blev det inget. Picasso var alltför fixerad av kvinnor. Och Max Jacob skulle aldrig förväxla sin dragning till sin herre, med sina egna sexuella böjelser.

Picasso hade fortfarande Casagemas tragiska självmord i sina tankar. Och ju mer han ältade den här ruskiga händelsen, desto dystrare blev hans målningar. Målningar som för det mesta gick i den kalla färgen blått.

I de mörkblå tonerna skulle han nu komma att skildra mänsklighetens lidande: Sjuklingar, tiggare, invalider, hungriga, plågade, ensamma…

Ibland gjorde han avsteg från den inslagna banan. Då ofta i rött och grönt, som var Van Goghs färger för att uttrycka mänskliga lidelser.

Picasso blev nu mer och mer frustrerad av den beroendeställning han hade till sin konsthandlare Mañach. Men det var ju ändå genom dennes ekonomiska bidrag som han hankade sig fram. Det var ju också Mañach som introducerade honom i Paris förnäma kretsar så han fick sålt åtminstone något. 

Men nu hade Mañach också börjat ifrågasätta Picassos målning och val av motiv. Att han nu bara målade elände och fattigdom. Bisarra figurer... Ingen vettig människa ville väl ha sådant på väggarna där hemma.

Visserligen hade Picasso sin beundrare Max Jacob att ty sig till. Men han litade inte riktigt på honom än, även om han avgudades av honom. Kanske betydde språket en del.

Det kändes som en stor lättnad när hans andre beundrare och talesman Sobartés anlände till Paris. Honom hade Picasso ett stort förtroende för. Även om även denne poet fick spela en underordnad roll. Picasso var ju kungen.

Picasso höll sig fortfarande mest till den katalanska kolonin i Montmatre. Man hade ett stamställe som hette Le Zut på Rue Ravignan. Där underhölls de av den populäre ägaren Fader Fredé i basker med gitarr.

Senare stängdes det här stället då det ansågs vara ett tillhåll för bråkiga anarkister. Men Fader Fredé skulle man se mer av på Au Lapin Agile, som också blev ett favoritställe för Picasso några år senare.

Relationen mellan Picasso och Mañach blev alltmer ansträngande. Det var ständiga konflikter.

Han hade haft den stora målningen av Casagemas begravning stående i ateljén en längre tid. Och blev ständigt påmind om den sorgliga närvaron.

Dessutom hade han ångestkänslor för att han hade gått i säng med Casagemas stora kärlek Germaine.

Han vill bort från den här ateljén på Boulevard de Clichy så snart som möjligt. Frigöra sig från allt.

Ju mer han funderade över sin desperata situation, desto mer förvirrad kände han sig. Men så småningom kom han fram till att det inte räckte med att lämna Mañach och den ateljé de delade. Ateljén skulle dessutom ständigt påminna honom om Casagemas och hans tragiska öde.

Nej, han måste lämna Paris och flytta hem till Barcelona. Trots att han då riskerade att få ett nytt beroende i form av sin far.

Han funderade länge på hur han skulle bära sig åt för att få pengar till hemresan. Helst ville han ju ju klippa banden till familjen och klara sig på egen hand.

Men till slut föll han till föga och bestämde sig för att skriva ett brev till sin far och be om pengar.

Av två usla val valde han det minst dåliga. Det var ett lågt pris för att bli av med sin odräglige beskyddare.

Mañach och  Pivasso var inte vänner. Det var så den blide Sabartés finkänsligt kommenterade det hela. Men verkligheten var en helt annan. Det var fullt krig dom emellan.

Nu följde väntans tider. Skulle Picassos far Don José vara beredd att ännu en gång hjälpa sin son ur en knipa? Hade han råd med det?

Mañach var lika spänd som Picasso på beskedet från Barcelona. Han var fullt medveten om att hans karriär, som konsthandlare, hängde på en skör tråd. Den kunde till och med vara över, om hans skyddsling skulle få ekonomiskt bidrag från annat håll.

Picasso å sin sida var maniskt fixerad på ett brev från fadern. Han slutade att måla och höll sig mestadels i ateljén i väntan på ett eventuellt förlösande brev.

Så en kväll när Picasso och Sabartés kom hem till ateljén möttes de av en förtvivlad Mañach. Han låg på golvet med händerna över ansiktet. Med ett brev vid sidan av. Han kved som i trans: Brevet brevet… Hade han öppnat Picassos brev? Eller bara anade han?

Picasso tog del av innehållet. Inte många rader, innan han sken upp. De lämnade ateljén, och en bruten Mañach. Med en föraktfull blick, åtföljd av en ful grimas, från Picasso. Inte ett steg till i denna djävulens boning.

Några dagar senare klev Picasso på tåget till Barcelona. Fast besluten att inte återvända. Åtminstone inte så länge Mañach fanns kvar.

Redan på hemvägen började han fundera över de praktiska konsekvenserna av sitt beslut att återvända till Barcelona.

I föräldrahemmet skulle ha få mat och logi utan att behöva betala för sig. Det gjorde honom illa till mods och var betydligt mer smärtsamt än den förra återkomsten. Då hade han ju åtminstone haft råd med hemresan.

När han väl var hemma så försökte han undvika att träffa sina föräldrar. Han ville inte möta deras blickar. Vilket innebar sena kvällar och tidiga mornar. Och frånvaro när de var vakna.

Efter ett tag på hemmaplan skrev han ett brev till Max Jacob, där han beklagade sig. Inte så mycket om sitt beroende av familjen utan av andra skäl:

...här är jag omgärdad av dåliga författare och imbecilla målare som inte förstår något.

Jag visar de som kallar sig ”konstnärer” vad jag gör, men de tycker att det finns för mycket själ och att det inte har någon form…

Själva skriver de urusla böcker och målar idiotiska tavlor. C´est la vie (sånt är livet).

Hur som helst hade han fått tillgång till en ateljé. Han delade den med tre andra målare, som också stod för hyran. Men det var ingen tvekan om vem som dominerade. Picassos ateljé kallade man den.

I sin iver att tala om för omvärlden att han var en man, så blev det nu mest lättfotade kvinnor. Horor som han både tecknade, målade och låg med.

Osentimental åtrå var den lämpligaste inställningen till kvinnor, ansåg han. En del av de mest avancerade bilderna höll han för sig själv.

Ingen kunde tända Picasso som scenaktrisen La Bella Chlito. När hon framförde sin sketch Loppan var det nästan upploppsstämning i lokalen.

Plagg efter plagg tog hon av sig medan hon letade efter den bitska lilla loppan. Sensuella rörelser och suggestiva ställningar fick publiken i extas. Så också Picasso. Men han sparade sig tills han var ensam. Först då, i sin ensamhet, släppte han ut sina känslor framför skissblocket.

Picasso saknade den hjältedyrkan som Sobartés kunde ge honom. Så därför bad han honom att komma.

När han väl hade anlänt från Paris till Barcelona, så skulle han överraska Picasso i hans ateljé. Helt oförhappandes.

Picasso var helt upptagen av sitt arbete och lyfte knappt blicken när Sobartés kom in genom dörren: Hej… Hur är det? Det var det enda han klämde fram.

Detta var betecknande för Picasso. Att vara som helt uppslukad av det arbete han höll på med. Men det var också typiskt hur han fullkomligt kunde ignorera folk. Även sina bästa vänner och dyrkare.

Även om Sabartés hade rest hela vägen från Paris, så kände han sig inte förolämpad. Tvärtom, han var smickrad över att överhuvudtaget få träffa sin mästare.

Den kommande tiden skulle Sabartés stå till hands under dygnet alla tjugofyra timmer.

Ibland gick de till El Quartre Gats. Ibland följde han med Picasso in i ateljén när han målade. Picasso kände det som ett moraliskt stöd. Och han visste att han aldrig skulle bli störd avSabartés närvaro.

När Picasso, av någon anledning, inte hade sällskap av Sobartés brukade han besöka bröderna Junyer-Vidal. Speciellt förtjust var han i Sebastia, som också var målare. Honom förevigade han i många bilder. Mest lustiga teckningar.

Nu började Picasso än en gång drömma om att få ett erkännande som konstnär. Och ett sådant kunde man bara få i Paris, ansåg han.

Dessa drömmar blev allt starkare. Och när han fick höra att hans förre konsthandlare Mañach hade lagt av, och flyttat hem till Barcelona, blev han fast besluten att genomföra sina planer.

Men innan dess var han tvungen att köpa sig fri från sin militärtjänst. Den här gången fick hans luttrade far låna ihop de pengar som behövdes.

Tillsammans med den nye målarvännen Josep Rocarol steg han ombord på ett tåg till Paris. I tredje klass. Och med den nye vännens reskassa i form av ynka trettiofem pesetas.

De hyrde in sig på ett litet kyffe i Montparnasse. Men pengarna räckte bara ett par dagar. Sedan var de både urfattiga och utsvultna. Tills Picasso lyckades sälja en tavla för tjugofem franc. Men efter några dagar var det lika eländigt igen.

De skiljde nu på sig, i hopp om att de skulle klara sig bättre var för sig. Picasso hade skrapat ihop så mycket att han kunde bo några dagar i ett uselt rum i Hotel du Maroc på Rue de Seine.

Där brände han också sina teckningar. För att hålla värmen, påstod han senare. Men sanningen är nog att han gjorde det i ett förvirrat tillstånd.

Om inte Max Jacob hade dykt upp, så hade det kunnat ta en ände med förskräckelse. Han utnämnde återigen sig själv som geniet Picassos beskyddare.

När han hämtade hem Picasso till sitt boende på 137, Boulevard Voltaire, så hade han en av sina yngre elever med sig. Och efteråt sa han: Jag är säker på att den unge herrn aldrig har sett armod i förening med geni.

Max Jacobs lilla lya hade bara en säng att dela på. Men det var inga problem. Picasso arbetade hela nätterna och gick till sängs först när Max hade stigit upp på mornarna. Så en säng räckte gott.

Men, som den obotlige slarvern Max Jacob var, så blev han av med sin födkrok. De fick ta sitt pick och pack och flytta till en billigare bostad på 35, Boulevard Barbès i Montmartre.

Nu hade de inte ens råd med fotogen, så att Picasso kunde måla på nätterna. I stället fick han lyssna på Max Jakobs högläsning av sina favoritdikter.

Picasso deltog nu på en utställning som hade arrangerats av den kvinnliga konsthandlaren Berthe Weill. Medan denna utställningen pågick skrev konstkritikern Charles Morice en artikel om Picasso i Le Mecure de France. Av den fick han veta vem han egentligen var och hur han mådde.

Några utdrag ur artikeln: … han målade innan han kunde läsa ...som en gud i färd med att göra om världen. Men en mörk gud ...de ansikten han målar grimaserar, det finns inte ett enda leende ...hans värld är lika obeboelig som spetälskars ...hans måleri är sjukt ...men vilken kraft, en begåvning, en talang ...vilka teckningar ...vilken komposition ...skulle vilja se det här måleriet botat.

Den här tidningsartikeln var så träffande att Picasso genast ville kontakta författaren. Han som så precist hade gett honom diagnosen för hans själstillstånd. Han borde kunna bota den också.

Han fick ingen omedelbar hjälp, men han ordinerades en skrift av Gauguin som hette Noa Noa. Där han har skrivit om sitt själsliv och sitt sökande efter optimism. Varifrån kommer vi? Vilka är vi? Vart går vi?

Nu hade den osalige Picasso fått nog av Paris för den här gången. Det bar hem till Barcelona igen. Den här gången för egna pengar, som han fått för tavlan Mor och barn vid havsstranden. Köparen var hans färghandlares hustru.

Väl hemma i Barcelona arbetade han mest i den ateljé, som han och Casagemas hade delat innan de reste till Paris tillsammans. På Carrer Riera de San Juan. Han målade nu mest porträtt av vänner och bekanta.

Bland annat målade han ett familjeporträtt av skräddaren Solers familj. För den tavlan fick ett par välkomna kostymer

I sin saknad av den trogne Max Jacob skrev han några lidelsefulla brev till honom, där han mindes tiden de hade haft tillsammans i Paris. Han ville också att Max Jacob skulle komma till Barcelona.

Käre gamle Max…

Vid något tillfälle roade han sig med att dekorera Sabartés lilla krypin. Där vette ett av fönstren mot konstskolan La Llotja. På motsatt sida av rummet fanns en kalkvägg, som han prydde med en stor bild av ett par som älskade.

Den var väl synlig från skolan, där hans far undervisade unga damer. Inte alls lämpligt för dessa att ha sådant i blickfånget. Relationen mellan far och son var alltså ganska ansträngd.

Sabartés var alltid med honom på kvällarna. Men han fanns alltid till hands när Picasso så önskade. Var han nedstämd, så blev Sabartés det. Var han uppåt, så gladdes Sabartés.

Picasso skapade inte bara tavlor. Hans personlighet var så stark, att han skapade sinnesstämningar hos andra, så att de överensstämde med hans egna. Det vill säga de som gällde för tillfället.

Det tog inte så länge innan Picasso kände sig redo att än en gång prova lyckan i Paris. Nu verkade han ha bestämt sig. Nu skulle det bli på allvar. Oavsett vad som hände.

Till skillnad mot tidigare hade han denna gång planerat sin vistelse. Bland annat hade han hyrt en ateljé i Montmartre och skickat sina målningar dit.

I mitten av april 1904 avreste han till Paris i sällskap med konstnärsvännen Sebastià Junyor-Vidal. Han hade då hunnit bli tjugotre.