capstantia

Efter att ha firat julen tillsammans med Isaac och deras närmsta vännerna var Sigrid tillbaka på sjukhuset i början januari 1934. Under permissionen hade hon och Isaac diskuterat en eventuell målarresa tillsammans. De hade då kommit fram till att Nice var det bästa tidigt på våren. Dit kunde man ju flyga och där fanns ju all material i form av färg och dukar lätt tillgängligt.

På sjukhuset fortsatte Sigrid att envetet göra nya färgstarka oljemålningar av sina tidigare alster och skisser. Hon arbetade fem timmar om dagen och kände sig piggare än på mycket länge.

Det verkar som Sigrid inte riktigt litar på Isaac och de resplaner som de hade diskuterat i julas. Men hon ville ju så gärna komma söderut för att få inspiration till helt nya målningar. Så hon vände sig till sonen Iván, som väl hade gett henne ett halvt löfte om att göra en målarresa med henne. Hon skriver till honom Paris:

Käre lille Iván, Jag är så glad att du vill vara med mig i Menton. Det skall bli så härligt. Jag är snart färdig med mina tänders lagning och kan då resa ut. Så kan vi arbeta tillsammans... Jag har sett dina tavlor och är så imponerad av dem... Ännu är dagen för resan (ej) bestämd. Under tiden arbetar jag väldeliga och pappa är så nöjd därmed... Jag mår mycket bra och har mycket mera krafter nu... Det skall bli mycket skönt komma ut nu och få se något nytt att måla då jag snart har kopierat alla mina tavlor i större format. Det roligaste är ändå att få träffa min lille pojke igen och vi skola ha det så skönt tillsammans...

Efter några veckor besökte Isaac Sigrid för att ta ut henne på en de vanliga utflykterna i Corden. När han kom in på hennes rum blev han helt stum av vad han fick se. Hon hade gjort mest fantastiska blomsterstilleben - bra arrangerade, fina friska färger i harmoni och målade med en självklar beslutsamhet i kraftfulla penseldrag. 

Den 12 februari blev Sigrid försöksutskriven, och fick vistas hemmet på dagarna, och den 12 mars blir hon utskriven på riktigt och fick lämna sjukhuset. Men professor Wigert höjde ett varningens finger. Visserligen var hon bättre, men Schizofreni var en obotlig sjukdom och de skulle vara glada om hon fick vara någorlunda frisk något år framåt.

När Sigrid kom hen till Katarinavägen ordnade Isaac med ett rum i lägenheten, som fick bli hennes egen ateljé. Den stora ateljén ovanför var helt belamrad av Isaac själv med hans arbeten inför hans stora utställning på Liljevalchs i slutet av mars.

Från sin lilla ateljé hade hon nu som tidigare en härlig utsikt över Stadsgården och vad som hände där och i omgivningarna. Hon återkommer nu till sina äldre motiv med en förkärlek till lyftkranar, med den skillnaden att de nu oftast är rostfärgsröda.

Nu fick hon också sitt första uppdrag efter insjuknandet. Hon skulle göra ett porträtt av Signe Henschen, som hade beställts av hennes far, den kände konstsamlaren och mecenaten Ernest Thiel.

"Trähästar och tupp", 1934 av Sigrid Hjertén.

Isaac firade tjugofem år som konstnär med en jubileumsutställning på Liljevalchs, med vernissage den 29 mars 1934. Han visade då upp inte mindre än 1600 av sina verk från seklets början till helt färska alster. Förutom oljemålningar, guacher, akvareller, pasteller och teckningar, omfattade utställningen också illustrationer till böcker och annat, skisser till monumentalmålningar och scenografier-kostymer till teaterföreställningar...

Isaac passade nu på att visa upp en helt ny version av utsmyckningen till det så omdebatterade vigselrummet i Stockholms rådhus. Det var ett skissat förslag på kartonger i samma storlek som det var tänkt i slutligt utförande: I all tysthet har jag arbetat med dem, hur det hela ska utveckla sig är svårt att säga. Vigselrummet fick ju en provisorisk dekor som ännu sitter kvar.

Isaac tog med sig Sigrid ut till Liljevalchs så hon skulle få se hans utställning. Hon hade alltid varit hans bästa kritiker, så nu var han spänd på vad hon tyckte. De gick runt i salarna och hon kommenterade hans verk: Dina bra saker drunknar i allt du gör. Hon stannade upp i en sal med bara blomstermotiv och granskade väggarna, varpå hon hon fällde kommentaren: Tjugo målningar med amaryllis, är inte det i mesta laget? Även andra tyckte att det var för mycket av blomstermåleri på utställningen.

Isaac menade då på: Vi tjänar ju på det. Sigrid svarade: Det ska finnas innehåll också. Isaac fortsatte försvara sina blommor, och enligt hans mening ska konst i första hand vara dekorativ - en fest för ögat. Medan Sigrid menade att det skulle finnas något mer som man vill ha sagt i en målning.

Många ansåg att Isaac var en kommersiell mängdmålare, utan känsla i det han gjorde. Visserligen kunde han med sin begåvning snabbt kasta ner ett motiv på en duk, men han vägrade att hålla med att hann var ytlig: Ja, inte är jag djup, som dom menar att man ska vara. Jag har av aldrig gjort filosofi av min konst. Aldrig givit mig in på djupsinniga teorier eller skurit lagrar, som författare av salvesefulla taveltitlar för att förbrylla brackor och lättledda kritiker.

Publiken tycktes inte bekymra sig att det var dåliga tider. Hela femtontusen besökte Isaacs utställning på Liljevalchs mellan den 19 mars och 15 april. Det såldes också förvånansvärt mycket. Mest av hans bilder från Spanien. Men tydligen också många blomstermotiv, eftersom Isaac lär ha sagt: Jag skulle ha blivit miljonär om jag hade målat allt som folk ville beställa.

I mitten av maj ger sig Iván och Sigrid av söderut, troligen i Isaac nyförvärvade bil av märket Chrysler. Själv skulle han möta upp senare under resan, men det fick bli efter vårterminen på Konstakademien. Årets resa skulle gå till Italien och Sicilien, via Holland, Frankrike och Schweiz. Av olika skäl så undveks Hitlers nazi-Tyskland.

Det första egentliga uppehållet gjordes i Grindelwald, där Sigrid målade Molnen svepa förbi och Hotellterrassen i Grindelwald. Som vanligt målade hon i gouache eller akvarell, för att senare återskapa dem i olja hemma i ateljén.

Resan gick sedan vidare till kurorten Salsomaggiore, närheten av Parma i norra Italien, där Sigrid skulle få behandling för sin ledgångsreumatism. De tog in på det anrika spa-hotellet Terme Berziere, där Sigrid blev inskriven för en badkur med helande vatten som man utlovade. Den skulle vara i tjugo dagar, så det fanns gott om tid för andra utsvävningar.

Sigrid berättar i ett brev till Isaac: Vi åker ut en liten stund kl 5 emellan vingårdarna och bondgårdarna. Här är rena bondvischan. Tidigare kan jag inte gå ur för värmen. Vi var i Busselton igår där Verdi är född och sågs på det lilla sagohus där han sett dagens ljus... Vi har också varit i Parma. Domen där är underbar och vi hade turen att få se en stor mässa med hundratals korgossar, prelater i sctharlakansrött och andra i svart... I Piazensa som är före Parma var det gräsligt stiligt och vi kom just på deras flirt-timme kl 6-7 och hela stan full med underbara flickor i truppen. Moderna kläder och små vita hattar på sned över sina sköna anleten. Regemente förstås och charmanta officerare.

Isaac svarade med positiva nyheter från sommarutställningen hos Gösta Olson på Svensk-Franska Konstgalleriet, där Sigrid visade ett par målningar:

Du fick den finaste pressen. Och så fick du genast sälja Stadsgården. Det blev 750 kr netto för dig. Du målar ju så lätt en ännu bättre Stadsgård när du kommer hem. Jag tyckte det var roligt att se att dina saker är begärliga. Och när du har din egen utställning så kommer det att säljas var lugn för det. Och till fina priser. 

I Sigrids målningar från Grinelwald och Salsomaggiore ser man en klar förändring i hennes måleri. Bilderna har målats med intensiva och oroliga sneda penseldrag över hela duken. Själva motiven framträder som drömscener. Något som senare sågs som en föraning till vad som skulle hända med henne i sin sjukdom.

I Italien går resan söderut över Florens, där Isaac var tvungen att än en gång få uppleva stadens konstskatter. Sedan bar det vidare via Rom till Neapel och därifrån längs kusten ner mot Italiens stöveltå och över till Sicilien. Resan var lång och krävande och de fick göra många stopp på vägen. 

De kommer fram till Palermo på kvällen den 16 september och tar in på ett  litet hotell i Monreale i utkanten av staden. Här skulle Sigrid tillbringa vintern hade man bestämt redan innan resan påbörjades. Klimatet där skulle vara bra för alla hennes åkommor.

I Palermo skulle de snart finna sig tillrätta och börja måla tillsammans. Sigrid var den som var ivrigast. Hon var närmast manisk i sitt måleri och kunde sitta hela dagarna framför sitt staffli och avbilda omgivningarna. Hon fascineras av katedralen och klosterbyggnaderna. Hon blev också genast förtjust i sicilianarna, som hon tyckte var både omtänksamma och tjänstvilliga.

Men tiden började rinna ut för Isaac, så han var tvungen att att resa tillbaka till Stockholm ganska snart för att återuppta till sitt arbete på Konstakademien. Han skulle också göra scenografin till Ett drömspel på Dramaten. Ivan ville återvända till Paris. Bilen fraktas med båt till Marseille, där Isaac och Iván väntar. De bilar sedan till Paris och Isaac tar därifrån flyget till Stockholm. Den trötta bilen, som under denna resa hade gått mer än tusen mil, fick nu göra ännu en båttur, nu från franska Rouen till Stockholm.

För att inte Sigrid skulle lämnas ensam hade Isaac sett till att skaffa henne ett sällskap. Det var en gammal vän, som hette Britta von Horn. Hon var författare, dramatiker och regissör med flera pjäser på sitt samvete. Hon och Sigrid hade alltid kommit bra överens.

De två svenska damerna gjorde utflykter och arbetade nära varandra. Sigrid med sitt måleri och Britta med sina manuskript. Kanske var det hon som fick Sigrid att kåsera poetiskt om sina upplevelser. Hennes poem, som hon diktade i Palermo i november 1934 finns väl bevarade för eftervärlden: Stora röda blommor har slagit ut på promenaden. Noviser går omkring med huvudet bart och vita krås Mörkhyad grabb spänner vade Och hoppas att hans läxa förutan jobb ska gå i lås Vi dåsar på terrass igen med vårt café espresso Uppassaren är smal och näsan den står ut Till via Liberta vårt hörn är just ingresso I frack gå kyparna från morgon till dagens slut Där komma fyra nunnor i sina svarta dok...

"Badliv, Italien", u.å. av Sigid Hjertén. 

"Sanct Pelegrino, Palermo", u.å. av Sigid Hjertén. 

Att få umgås med den intellektuella och likasinnade Britta gjorde Sigrid på bra humör. De inte bara arbetade ihop - på kvällarna kunde de gå på bio eller sitta barklädda på caféet och studera folklivet. Det utspelades scener, både där och på stranden, som inspirerade Sigrid till nya motiv på sina dukar.

Det var en besvikelse för Sigrid när Britta var tvungen att lämna henne för att ta hand om sin sjuka mamma i Paris. Men Isaac vågade inte lämna henne ensam, så han tog tåget till Palermo för att vara hos henne. Han avlöste Britta när julen nalkades och skulle stanna en månad tills vårterminen började på Konstakademien.

När Isaac lämnar Palermo och Sigrid i mitten av januari, var han övertygad om, att hon skulle klara av att vara ensam tills Britta kom tillbaka. Det visar sig emellertid att Britta har blivit fördröjd på grund gav sin sjuka mamma. Eftersom Sigrid nu hade blivit sämre och fått nya anfall blir det Iván som får träda in och resa Palermo för att ta hand om sin mamma. När Iván anlände hade hon i ett förvirrat tillstånd storstädat. Hon hade rivit sönder och förstört en del av sina skrifter och teckningar.

Ivan lyckades med konststycket att få henne på bättre humör. De gjorde utflykter och han fick henne att börja måla igen. När Isaac sedan meddelade att han hade planerat en utställning i Göteborg och Malmö med henne som huvudperson, så gladde hon sig och återvände till det normala igen. Nu var också Britta på väg till henne igen.

När Britta hade avlöst Iván för att vaka över Sigrid har hon börjat bekymra sig för sin ekonomi. Hon ville tjäna sina egna pengar och inte leva på Isaac. Även om Isaac gång på gång talade om för henne att hennes målningar såldes bra och att han skickar pengar för dem, så hade hon börjat snåla, så att Britta var tvungen begära en reservfond för deras uppehälle. 

En bit in i mars hade Sigrid blivit sämre, så Isaac tyckte nu att det var klokast att ta hem henne. Hon kanske skulle må bättre i sin hemmiljö? Och det kändes lugnare att ha henne på närmare håll. Väl hemma i våningen på Katarinavägen blev hon för svår för Isaac att passa, så han ordnar så att hon får bo på Ekenbergs privata sjukhem på Lidingö.