capstantia

Matisse tog tåget till Bordeaux tillsammans med Lydia, där han hade en stående inbjudan av konsthandlaren Rosenberg till hans slott i närheten. Men de stannade bara en natt, eftersom Rosenbergs släktingar ansåg att Lydias närvaro inte passade in hos den respektabla släkten. De hittade då ett finare hotell, där de bodde tills de upptäckte att det var en förtäckt exklusiv bordell.

De reste vidare till St-Jean-de-Luz på Atlantkusten, nära den spanska gränsen, där de hittade ett härbärge i hamnen. Där skulle de bli kvar, tills tyskarna var på väg i sin forcering utmed den franska kusten. 

Under tiden hade det hänt mycket på krigsfronten. Paris hade ju  ockuperats den 14 juni och den 22 juni undertecknades ett vapenstillestånd, som gjorde att  Frankrike delades upp i två zoner.

Den ena, den så kallade ockuperade zonen, omfattade norra och västra delarna av Frankrike (inklusive Paris och utmed kuststräckan ända ner till den spanska gränsen). Den andra, så kallade Fria zonen, Zone libre, var det som fanns kvar av landet i söder, inklusive städer som Toulouse, Lyon, Auix de Provence och Marseille, Cannes, Toulon och Nice på sydkusten.

Samma månad som tyskarna invaderade Paris trycktes höstnumret av konsttidskriften Verve, som hade ett omslag av Matisse. Han hade gjort det långt tidigare, redan när Hitler intog Polen. Han hade då suttit på tidskriftens redaktion i timtal och klippt ut figurer ur färgade pappersark. Provat, ändrat, ändrat igen ...och slutligen bestämt sig.

Resultatet skulle bli den först publicerade av alla hans kompositioner med pappersklipp (cut-outs). Tidskriftens namn Verve, som kan stå för konst och livskraft, har framhävts i gult mot det svarta, där den dominerar över de fallande löven. Omslaget lär ha fått köras inte mindre än tjugosex gånger genom tryckpressen för få med alla färger.

När den tyska krigsmaskinen började närma sig Saint-Jean-de-Luz var det dags att bryta upp. Hellre riskerade han en attack från Mussolini, än att bli utsatt för de brutala nazisterna, så han bestämde sig för att återvända till Nice.

Matisse fick tag i en fulltankad taxi och lämnade Saint-Jean-de-Luz med Lydia i sista minuten. Medan de på väg österut, så rullade tyskarna in i staden norrifrån. Taxiresan slutade sjutton mil senare i Saint-Gaudens, där de tog in på Hotel Ferrière. Här blev de strandsatta hela juli, eftersom tågen hade slutat gå. Under tiden fick Matisse fått svåra magsmärtor, som förbryllade ortens läkaren.

Efter att ha återfått sitt bagage, som de i all hast hade lämnat kvar i Saint-Jean-de Luz - och tågen hade börjat rulla igen - så trängde de sig på ett överfullt tåg med destination Marseille.

Under uppehållet i Marseille hade Matisse - helt osannolikt i myllret av alla flyktingar - träffat en väninna till Marguerite, som var på väg till Amerika med Marguerites son Claude och sina egna döttrar. Det blev ett känslosamt möte med den lille dottersonen, som han tyckte väldigt mycket om, och kanske aldrig mer skulle få se igen.

Marguerite hade själv, efter en dramatisk bilresa, funnit en tillflyktsort i sydöstra Frankrike - ledsen för att skiljas från sin son och förbannad på tyskarna. Troligen var hon tillsammans med brodern Jean, som hade friställts från det militära efter invasionen. Hans fru Louise och sonen Gerhard hade sökt skydd på en säker plats långt tidigare.

Matisse skrev sedan till sonen Claude i New York och meddelade att hela familjen nu befann sig i säkerhet. Han bad honom också att hålla öga på den lille spjuvern Claude.

I slutet av augusti var de tillbaka i Nice, där folk nu bara gick och väntade på att de italienska fascisterna skulle ockupera staden. Matisse såg nu till att tömma våningen förutom det allra nödvändigaste. Till och med fåglarna började han göra sig av med. Nu var han helt avskuren från Paris och ryktena gick om att han hade flytt till Brasilien, och att Picasso fanns i Mexiko. Men inget av dom var sant.

Matisse fick nu ett erbjudande av journalisten Varian Fry att emigrera till Amerika. Han kommit till Frankrike med en lista från Alfred Barr över framstående konstnärer, som riskerade förföljelse och repressalier av nazisterna. Matisse tackade nej, både till detta erbjudande och till att bli gästprofessor vid Mills College i Oakland, Kalifornien. Ha tyckte att han var för gammal och bräcklig för att börja ett nytt liv någon annanstans.

De tyska myndigheterna hade letat upp samlare i Tyskland, som var ägare till verk av bland annat Matisse. De hade fråntagits allt som inte var önskvärt i nazisternas ögon.

Nu hade tyskarna också fått tillgång till valven i Banque de France, där Matisse förvarade en mängd arbeten - främst av sig själv, men också flera andra kända målare.

Han väntade nu ängsligt på att Picasso skulle höra av sig, eftersom han hade erbjudit sig, och fått befogenheter, att fungera som Matisses förlängda arm gentemot banken i Paris.

Något annat som bekymrade Matisse var att tyskarna hade börjat förfölja judar, som de gjorde i sitt eget land. Han hade fått ett brev från Paul Rosenberg, där denne förklarade att han var på väg till Amerika.

Sedan hade han stött på en något förvirrad Georges Bernheim, - också han jude - vars fru hade nyligen dött och hans son befann sig i tyskt fångenskap. Han skulle inte heller känna sig säker i Nice, eftersom också den franska zonens regering i Vichy var på väg att ge efter på nazisternas krav på att ta itu med judarna.

Matisse kunde inte göra så mycket för sina vänner, men nog funderade han på vad som skulle hända med alla de konstverkverk. som de här judiska konsthandlarna ägde.

När Matisse hade återvänt till Nice rådde det en domedagsstämning i staden. Han kände sig äldre än någonsin. Han fick en känsla av att tiden höll på att rinna ut, att det inte var lång tid kvar - så han måste skynda sig.

Denna känsla fick honom att börja arbeta frenetiskt, med korta pauser för mat och sömn. Hans eget arbete var så intensivt, att han behövde mycket bränsle i form av modeller, som han avverkade på löpande band. Han hade lagt en beställning på unga kvinnor hos en lokal agent, som varje vecka skulle bistå med tre till fyra av de vackraste som fanns att tillgå.

Det Matisse åstadkom denna höst var bland de bästa målningarna på länge. Arbetet han utförde med en ledig och meditativ målning, gav ett behagligt nedskalat resultat - som i Drömmen och Den rumänska blusen.

De smärtor som hade plågat Matisse tidigare under året, bland annat i Saint-Guadens, hade återkommit här i Nice. En läkare hade då ställt en felaktig diagnos, och sagt att det berodde på hjärtat.

När smärtorna återkom värre än vanligt, i slutet av november, trodde Matisse att han skulle dö. Smärtorna gav inte med sig, så i december blev han inlagd på ett sjukhus för ytterligare provtagning.

Men smärtorna blev bara värre, så i slutet av månaden skickade Lydia ett brev till Marguerite - som då befanns sig i Beauzelle - där hon skrev att nu var det fara för hennes fars liv.

Marguerite skyndade till Nice samma dag som hon fick brevet. Tillsammans konstaterade hon och och hennes far, att det rörde sig om något slags hinder i ändtarmen och att läkarnas kompetens i Nice inte skulle räcka till - det var allmänt känt att Nice var en reträttplats för läkare.

Genom kontakter i Lyon blev hon rekommenderad en specialist på Clinique du Parc i samma stad. Hon såg till att han förflyttades dit, trots ivriga protester från sjukhuspersonalen, som menade på att han aldrig skulle överleva den transporten.

Matisse undersöktes av professor Wertheimer, som omgående beslutade om en akut operation, så snart patienten var stark nog att utsättas för ett kolorektalt kirurgiskt ingrepp. Han opererades sedan för den tunntarmscancer som hade orsakat alla smärtorna. En komplicerad operation, som fick utföras två gånger och med hjälp tre professorer.

Innan operationen förberedde Matisse sin eventuella bortgång. Han samlade alla affärshandlingar i en förseglad låda, som skulle ges till Amélie vid hans frånfälle. Sedan skrev han brev till sin familj och närmaste vänner. Till vännerna lindade han in sin sista hälsning genom att kalla den förestående operationen för en rutinsak - en bagatell som inte var något att oroa sig för.

Han kunde inte heller motstå att skicka ett brev till Marguerites make Georges Duhuit, där han skoningslöst skrev vad han tyckte om honom. Till sist postade han två brev till sonen Pierre. Det ena innehöll instruktioner för fördelning av hans ägodelar. Det andra innehöll en känslofylld utläggning om varför han hade prioriterat konsten… Hur mycket familjen hade betytt… etc. Som avrundning skrev han till Pierre: Var inte orolig - jag planerar inte att dö, men det ligger i min karaktär att gardera mig.

Det var professor Santy, som hade varit huvudansvarig för den komplicerade koloskopin-operationen, som utfördes i två steg med ett lyckat resultat. Men bara två dagar senare drabbades Matisse av lungemboli. En blodpropp hade fastnat i lungan och höll på att ta livet av honom.

Marguerite och Lydia turades om att sitt hos honom under januari och februari. När läget hade förbättrats lämnade Marguerite Lyon, men bara två dagar senare fick hon ett telegram från Lydia, om att han hade fått ytterligare en propp i lungan och att läget nu var värre. Han låg nu i över en vecka, sinnesförvirrad och med feber. Hans sår var infekterat och läkarna trodde inte att han skulle klara sig.

Efter tag var emellertid Matisse utom fara och han förflyttades i början av april till ett närliggande hotell tillsammans med Lydia, medan Marguerite återvände till Beauzelle. Matisse berättade efteråt att nunnorna på sjukhuset kallade honom Le Ressuscité - Den återuppståndne.

Bland det första Matisse gjorde,när han hamnade som konvalescent på hotellet i Lyon, var att diktera ett uppståndelsebrev till sin vän Bussy. Men han var fortfarande för klen att illustrera det, så det fick Lydia göra enligt hans direktiv. När han sedan efter en tid skickade ett brev till Pierre i New York kunde han gör sin första egna lilla skiss på brevpappret.

Han fick besök av sin gamla skolkamrat Jean Puy, som skulle göra en dekoration i Lyon. Även förläggaren Albert Skira besökte honom. Han blev under sina samtal med Matisse, blev så fascinerad av hans berättelser, att han ville ge ut en bok om honom.

Det dröjde inte länge efter Skiras besök förrän det dök upp entusiastisk intervjuare vid namn Pierre Courthion på hotellet. Sedan följde flera intervjuer och manuskript som granskades, redigerades och skickade fram och tillbaka mellan Frankrike och Schweiz, dit Skira nu hade flyttat sitt förlag.

När Matisse kom tillbaka till Nice med Lydia, möttes han av en reducerad fågelsamling. Många hade dött i avsaknad av sin föda i form av myrägg, som var omöjligt att få tag på dessa tider. Sedan dog även hans älskade taltrastar, och slutligen gav också hans trogne vän, hunden Raudi, upp.

Matisse skrev till sonen Pierre och beklagade sig över all olycka, som han hade drabbats av. Förutom vad som hade hänt med djuren, så hade han ju sina egna fysiska problem efter operationen, som han tålmodigt fick anpassa sig efter. Han brukade skämta om sin hjälplöshet, då han inte kunde lämna sängen utan sin gördel av metall och gummi.

Men samtidigt insåg han, att hans situation vägde lätt i jämförelse med kriget, som nu när Hitlers trupper hade gått in i Sovjetunionen, tog formen av ett nytt världskrig.

Det skulle inte dröja länge förrän Matisse hade börjat arbeta igen, även om hans schema hade ändrats. Eftersom han hade svårt att sova på nätterna, så hade han sitt första arbetspass redan mellan tre och sex på morgnarna. Sedan lade han sig igen, tills eftermiddagspasset.

Förutom att teckna, måla, ät och sova, så övade han på att gå och tog gärna emot de vänner, som hade möjlighet att besöka honom. Bussy var hos honom regelbundet. Även Rouault hade sina vägar förbi. De som hade svårt att komma, som Bonnard (som var för skröplig) och Marquet, (som var strandsatt i Tanger) höll han kontakt med på annat sätt.

Matisse brukade säga efter sin operation, att den hade skärpt hans sinne för prioriteringar och att han kände sig ung på nytt. Han jämförde sig med en globetrotter, som nu hade packat sina resväskor för sista gången.

Att måla gjorde livet värt att leva, även med de inskränkningar, som han hade fått acceptera efter sin operation. Han hade ingen avsikt att slösa bort de tre till fyra åren, som han hade sagt till läkarna att han behövde för att avsluta sitt livsverk.

Även efter operationen skulle Picasso beundra Matisse för hans färger. När han hade sett Stilleben med magnolia hade han sag: Matisse är en trollkarl… hans färger är ruskiga.

När Courthion kom till Nice och Regina för en sista avstämning av manuskriptet till boken om Matisse, var föremålet själv mycket tveksam till en fortsättning. Han ångrade nu sin lösmynthet, när han hade intervjuats som konvalescent i Lyon. Kanske han då hade varit för lyrisk över den lyckade operationen?

Men Matisse tog sig ändå tid till att läsa igenom manuskriptet en sista gång. Han strök bort alla billiga inlägg från intervjuaren och alla sina egna lika banala repliker. Sedan lämnade han manuset till sin vän René Rouveyre, för att få hans uppfattning.

Det blev tummen ner från Rouveyre, vilket gjorde att Matisse beslöt sig för att avsluta projektet. Han anlitade en advokat, som skickade ett telegram med en önskan att kontraktet skulle cancelleras.

Det blev ett abrupt slut för den entusiastiske Courthion, som naturligtvis var djupt besviken. Men Matisse hade under en längre tid varnat honom för att vara alltför påträngande. Den underhållande och skvallriga texten utelämnade helt hållet allt som betydde något för Matisse.

Det dröjde emellertid inte länge förrän den upprörde förläggaren Skira besökte Matisse i Nice. Han ville nu att Matisse i stället skulle illustrera en exklusiv utgåva med kärlekspoem av den franske renässanspoeten Pierre de Ronsard. Något som Matisse inte kunde tacka nej till, eftersom han själv hade föreslagit det tidigare. Det som från början handlade om ett trettiotal litografier blev 136 när diktsamlingen gavs ut åtta år senare.

Matisse var själv väl medveten om, att det han inte kunde åstadkomma i sitt måleri, hade han med råge uppnått med sina teckningar och litografier. Han hade sagt: Tänk om jag kunde måla lika bra som jag tecknar. Efter sin operation, och en bra bit in på 1942, gjorde han en serie teckningar som han kallade Teman och variationer. De gavs ut i bokform under 1943, med namnet Dessins: Thèmes et Variations

Som tecknare visar Matisse här sin mästarklass. Hans linjeteckningar talar för sig själva. Här finns inga tveksamheter, hans frihandsteckning söker inte efter former, utan de kommer av sig självt från en lekande men bestämd hand, ofta utan att pennan lämnar ritblocket.

I september fick Matisse en förfrågan från Louis Aragon, som bad om ett bidrag till en nystartad oberoende tidskrift för en väns räkning. Matisse skickade de önskade bilderna till Aragon, samtidigt som han passade på att bjuda in honom till sig i Nice.

Aragon och hans hustru Elsa Triolet anlände till Matisse i slutet av december. Aragon blev väldig överraskad av vad han såg i ateljén. Hela väggarna, i flera rum, var fyllda av teckningar. Matisse förklarade då att han tänkte ge ut en samling under namnet Teman och Variationer.

På nyårsafton, i strålande solsken, gjorde hela sällskapet en stadsrundtur i en hästdragen vagn, och på kvällen bjöd Matisse middag på en finare restaurang - för att fira sin sjuttioandra födelsedag.

Matisse var så generös att Aragon trodde att han var utsatt för en fälla. Men Matisse var bara ute efter ett förord till sin bok - några ord som stod i paritet med nivån på hans teckningar. Han tyckte att tidigare texter om honom, i sådana här sammanhang, varken gjorde honom själv eller hans verk rättvisa. Han hade fullt förtroende för Aragon och hans förmåga.

Eftersom Aragon redan som skolgrabb hade placerat Matisse över alla andra målare, och nu med egna ögon också hade sett hans samling med teckningar, så var det utan minsta tvekan som Aragon accepterade utmaningen.

Den förre surrealistledaren Louis Aragon hade nu en ställning, som gjorde honom honom till en jagad man - både av de tyska nazisterna och den franska polisen. Han var ju en frontman i det Franska kommunistpartiet och misstänkt medlem av motståndsrörelsen. Matisse var ute på tunn is när han umgicks med Aragon - han kunde ju själv bli misstänkt för att sympatisera med honom i alla frågor.

Aragon hade omgående påbörjat en essä (utkast) till Matisses bok Teman och Variationer, med baktanken (som han hemlighöll) att kunna expandera texterna och själv ge ut ett verk om Matisse.

Han tog sitt arbete på stor allvar, och gjorde regelbundna intervjuer och avstämningar med Matisse, som tidigt visste att han skulle behandlas mycket seriösare än tidigare. Matisse sa: Han, vars porträtt jag trodde jag tecknade, hade börjat teckna mitt. 

Aragon blev färdig med förordet till Matisses bok Teckningar: Teman och Variationer i slutet av april. Sedan blev situationen så kritisk, att han var tvungen att fly från Nice med sin fru Elsa. Vichy-regimen låtit sig övertalas av nazisterna och intensifierat sin jakt på judar och främlingar, så Elsa var också illa ute - hon var ju både ryska och judinna. Det var alltså två eftertraktade byten, som nu tog sin tillflykt till en trogen vän i Villeneuve-lès-Provence. 

Under tiden började Matisse bli färdig med de trettio litografier, som skulle ingå i Pierre Ronsards diktsamling och såg fram emot ett par månader på sommaren i Genève, för att tillsammans med Skiva övervaka tryckningen.

Matisse hade inte kunnat arbeta nämnvärt sedan i mars. Han hade varit mer eller mindre bunden till sängen på grund av smärtor magtrakten. Läkaren hade då bara ordinerat en röntgenundersökning. Aragon, som upplevde den här tiden hos Matisse, skulle långt senare skriva en essä om den (A Character Called Pain, 1968).

Matisse hade också själv utsatts för polisens razzior i sin våning och förklara närvaron av sin ryska sekreterare. Så tålamodet var på bristningsgränsen när förläggaren av hans Teman och Variationer motsatte sig att ge ut boken med ett förord av en efterlyst kommunist. Aragon vägrade i sin tur att låta sig synas under en pseudonym: Dessa teckningar har under en tid av mitt liv och mina tankar…

Förläggaren och handlaren Martin Fabiani hade fått förtroendet att under ett års prövotid ta över efter Rosenberg, när han hade flytt till Amerika. Matisse avvisade Fabianis invändning och boken kunde tryckas med Aragons namn som skribent av förordet. Det visade sig senare att Fabiani hade nära kontakt med Nazi-regimen i Paris.

Matisses plågor blev allt värre, så till slut var smärtorna så svåra, att Marguerite kom till honom för att ordna med en specialistläkare från Paris, som tillsammans med professor Wertheimer från Lyon skulle ställa diagnosen. Det var inte bråck, och troligtvis ingen cancer, utan gallstenar som ställde till problem med levern. Matisse slapp alltså en ytterligare operation, som var tveksamt att han skulle överleva, utan ordinerades diet, vila och medicin.

Matisse repade sig förvånansvärt snabbt, åtminstone så pass att han sittande i sängen, återgick till sitt arbete med bilderna till Ronsards poem. En av de första motiven var en mygga, som Lydia hade fångat, och som han avbildade genom ett upp- och nervänt glas. På samma uppslag som myggan, blev det en bild av hans favoritmodell - den turkiska prinsessan Nézy-Hamidé Chawkat, som härstammade från den siste Sultanen av Turkiet.

I mitten av augusti var Matisse i sådant skick, att han tog sig ur sängen och började måla igen. Till en början var hans arbete trevande och han orkade bara med någon timme åt gången vid sitt staffli.

När Matisses favoritmodell Nezy lämnade honom för att gifta sig, ersattes hon av sina väninnor, som också hade hamnat i Nice under kriget. Italienskan Carla Avogadro var en av dom. Med henne och andra som modeller skulle det på hösten bli en serie variationer under temat flickor i fåtöljer och på karmstolar med ett golv av klinkers.

De här dukarna har något av den fart och spontanitet som återfinns i hans teckningar. Kanske det var för att han ville leva upp till sina egna ord: Om jag lyckas måla, som jag har gjort i mina teckningar, så kan jag dö lyckligt.

Matisse målade i stort sett en duk i veckan de närmaste fem månaderna. Han hade nu ett riktigt flyt, som han själv kallade starten på ett nytt fälttåg. En period, då han skulle skala bort allt alla onödiga yttre förfiningar, för att endast lämna kvar kärnan av bilden, som han kallade impulsens färg.

De abstrakta målningarna han gjorde i linje med sitt fälttåg utelämnade praktiskt taget allt, som gjort Nézy och hennes vänner så charmiga. Prinsessan själv framstår i hans teckningar, som en naturligt flörtande ung kvinna - vilsen, piffig och förförisk. Det var något knappt märkbart, obestämbart och eteriskt, som han tyckte sig ha fångat i sin duk Drömmen. Men samtidigt kände han nu att han behövde en hårdare och mer krävande modell.

Matisse hittade det han var ute efter, när hans ordinarie nattsköterska ersattes med sjuksköterskeeleven Monique Bourgeoism. Hon var tjugoett år och kom från en soldatfamilj, så hon van vid militär disciplin. Hennes familj hade hastigt fått lämna hemmet i Metz vid krigsutbrottet. Hennes far dog strax efteråt, hennes mor blev sjuk och själv drabbade hon av tuberkulos.

Hon var ännu inte helt bra när hon fick anställning hos Matisse. Hon berättade sedan att hon var väldigt angelägen om att få ett arbete för att försörja sig själv och sin familj: Jag tyckte väldigt bra om honom. Jag kunde andas ut. Jag kunde koppla av, det var en fristad. Så beskrev hon hur Matisse och Lydia hjälpte henne att sakta befria henne från av tristess, olycklighet och dåligt självförtroende.: Livet hade misshandlat mig så svårt de senare åren.

Förutom sin lön så fick Monique matkuponger av Matisse. Han gav hennes också goda råd om livet, som något av en gammelfarfar med lång erfarenhet. Hon hade varit scoutledare. Hon hade aldrig använt någon make-up. Hon hade inte heller läst någon bok utan att få sin mors tillåtelse.

Monique hade själv hoppats på en karriär som konstnär. Kanske var det därför hon blev chockad av Matisses första målning av henne: Monique i grå klänning. Hon klädd i en ärmlös aftonklänning med djup urringning, som framhävde hennes vackra hals. Han hade placerat henne på en karmstol i trä med rak rygg, som om hon satt på en tron, i syfte att förmedla hennes naturliga auktoritet.

Delar av familjen Matisse hade sökt sig till Frankrikes sydkust för att vara i närheten av Matisse i Nice, då hans hälsa fortfarande var i ett kritiskt skede. Marguerite hade stannat på hotellet i Cannes. Sonen Jean hade flyttat till Antibes med sin fru och son, där han nu också hade sin ateljé.

Matisse var bekymrad över att Jean hade anslutit sig till motståndsrörelsen, som ägnade sig åt att spränga broar och annat av strategiskt intresse. Han visste också att sonen gömde sprängmedel i sina skulpturer. Matisse varnade Jean och tyckte att han inte skulle riskera sitt eget liv som motståndsman.

Louis Aragon, som hade varit på återbesök hos Matisse för att hämta de sista provtrycken för Teman och Variationer (med sitt namn), då han i all hast fick lämna Nice med det sista tåget innan allt stängdes ner.

Matisse och hans äldre vänner - Bussy, Rouveyre och Bonnard - stannade kvar i det område som nu var i frontlinjen. De hade som alla andra civila, fått utegångsförbud och fick inte bege sig någonstans sig utan tillstånd. De italienska trupperna, som förflyttade sig utmed Rivieran mellan Nice och Marseille, började nu också att fylla fiskebyar och badorter utmed kusten med sina soldater.