capstantia

Överste blev general

Vid ett tillfälle hade jag sällskap med en flygstyrman (pilot), på den långa färden från Köpenhamn till Seattle. Vi skulle båda till Los Angeles, men SAS hade då gjort ett uppehåll med sina direktflyg dit. Så det fick bli via Seattle. Själv skulle jag sedan vidare till San Diego. Vi hade det väldigt trevligt på planet. Vad jag kommer ihåg så drack vi nog en del. Amerikansk Bourbon, om jag inte minns fel. Han blev i alla fall mycket pratsam. Och berättade, att han nyligen hade startat ett eget flygbolag. Vidare att det fanns pengar att tjäna i den branschen. Mycket pengar. De stora flygbolagen var ju sega, som råttor. De var för dyra. De behövde utmanare. Han påstod, att han hade köpt ett begagnat flygplan. En Caravelle, minns jag. Och han hade redan gjort några flygningar. Charter, tror jag.

Nu var hans ärende att köpa reservdelar till planet. Han tyckte tydligen att jag tvivlade på hans berättelse. Så, innan vi landade i Seattle, ville han bevisa att han inte var en lögnare. Han tog upp sitt handbagage i knät, och öppnade dragkedjan. Hela väskan var fylld av sedlar. Jag är tvungen att köpa kontant, sa han. Men naturligtvis måste jag deklarera pengarna vid ankomsten. Nu blev ännu mer tvivlande. Var inte Caravelle ett franskt plan? Och betala kontant? 

Långt efteråt, fick jag höra talas om en incident, med en Caravelle, på Arlanda. Piloten hade avbrutit starten och kraschat. Visst var det min reskompis. Han, som hade startat flygbolaget Transwede. Nu tvivlar jag inte längre!

När jag hade landat i Los Angeles, skulle jag direkt till San Diego. Det var ju inrikes, så jag fick stiga av på plattan. Lite längre bort väntade min nya flight. Det var ett litet flygplan, för ett tiotal passagerare. Man fick huka sig för att ta sig in, och till sin plats. Ett typiskt pendelflyg, som går ofta fram och tillbaka. Det är ju bara drygt tio mil mellan städerna. Nästan omgående, efter start, bjöd flygkaptenen på kaffe med dopp. Det var krypavstånd till kaffekorgen, som hade placerats mitt i den smala gången. Eller tunneln, kanske man ska säga. Hälla upp, fick man göra själv. Vi passagerare började tala med varandra. Det var riktigt hemtrevligt.

Vårt team besökte ett konsultföretag i San Diego, som var nära lierat med militären i USA. I vanlig ordning på de här studiebesöken, gjorde jag en presentation. Presenterade vilka vi var, och vad vi ville ha ut av besöket. Den här gången, var vårt team förstärkt med en svensk överste. En överste från flygvapnet. Han hette Drie i efternamn. De var då jag gjorde ett riktigt klavertramp. Jag presenterade honom som Cornel Dry, det vill säga Överste Torr. Lika torr, som en Dry i en Dry Martini. Jag riktigt såg på honom hur ögonen smalnade. Efter det, så dröjde det ett tag, innan vi talades vid. Men nu är vi vänner igen. Tror, och hoppas, jag.

San Diego är ju marinens huvudsäte i västra USA. Vi skulle besöka en örlogsbas. Men vilken av dem. Det finns minst ett halvt dussin, så kallade installationer, att välja på. Så småningom hittade vi rätt: Naval Air Station, North Island. En marin flygbas alltså. Det var till en sådan, vi skulle. Det kan kanske tyckas märkligt. Men dessa marina baser, ska jämföras med våra egna flygbaser. Här är Jakt, Attack och marknära Spaning nyckelord (JAS). US Air Force agerar mest på hög höjd, och på långdistans. Ibland då bestyckade med kärnvapen. 

Efter den utsökta lunchen, en två rätters med vin och champagne, började det hända saker på scenen framför oss. Ett resande sällskap av mannekänger skulle ha sin sista visning för säsongen. På just den här marinbasen. Och just idag. Nu skulle allt auktioneras bort. Det var alltså budgivning på alla damplaggen. För min egen del blev det en riktig jackpott. Eftersom min fru hade storleken extra-small, så kunde jag välja och vraka, utan konkurrens. Jag kunde ropa in dyrbara modeplagg, till en bråkdel av, vad de skulle ha kostat i modehus. Min goda smak uppskattades naturligtvis vid hemkomsten.

Det fanns naturligtvis en anledning till att vi befann oss, så att säga, mitt i smöret. Vid det här honnörsbordet. Med den utsökta lunchen. Med den perfekta servicen. Med alla som bockade och gjorde honnör. Det fick sin förklaring senare. Svenska och amerikanska gradbeteckningar skiljer sig. Vår svenske överste hade, i våra värdars ögon, fått en högre rang. Troligen hade han plötsligt blivit förvandlad till general. Uniformer och galoner är sådant, som imponerar på jänkarna. Värdarna var dessutom var helt övertygade om, att vi var ett NATO-land. Detta innebar att både mottagande, och det påföljande studiebesöket, var av högsta kvalitet. Och det hade vi ju inget emot.

Ett specifikt intresse gjorde att vi, efter vårt besök här, också fick tillfälle att besöka den största örlogsbasen, inne i San Diego Bay. Det mest imponerande, förutom storleken på basen, var ett par jättelika hangarfartyg. Däremot fick vi inte uppleva de omtalade, och mytomspunna, Navy Seals.