Bula Bula på Fiji

Efter tjugo timmar i luften, där Ekvatorn passerades, landade vi på Nadi International Airport på den största av Fijis hundratals öar: Viti Levu. En transferbuss väntade på oss, och efter någon timme anlände vi till det strandhotell, som skulle bli vårt hem under en hel vecka. Sanning att säga, så kommer jag inte ihåg namnet på den här förträffliga Resorten. Det gör detsamma. De erbjuder ju näst intill samma koncept. Ett semesterparadis var det i alla fall. Vi huserade i en egen liten strandnära liten bungalow. Med huvudbyggnaden inom synhåll och Söderhavet framför oss.

Hotellbetjäningen, som mest tycktes bestå av infödda män och kvinnor, verkade vara mycket vänliga och tillmötesgående. Vi lärde oss ganska snabbt att hälsningsordet var Bula. Vi fick för oss att det användes både som välkommen och god någonting. Kanske att Hej var det rätta ordet. Hur som helst. Det var Bula Bula från morgon till kväll. Något man också direkt lade märke till var hur storvuxna de infödda var. Främst karlarna. De var kraftigt byggda, och kunde endast i undantagsfall vara under två meter höga. Min fru, med storlek extra small, nådde ens till naveln på dem. Nåja, knappt till axlarna då.

Hotellanläggningen låg minst sagt avsides. Det fanns inte en by, eller något annat, i närheten. Mer än de inföddas bostäder, som verkade vara byggda av något bambuliknande trä med skrynkliga och rostiga plåttak. Den här isolerade hotellanläggningen var ju på gott och ont. Å ena sidan kändes det ganska skönt att få koppla av, efter ett par hektiska veckor i USA och storstädernas tempo. Å andra sidan kunde man inte handla ens en lemonad utanför hotellets inhägnad. All verksamhet, och all handel, fick ske inom hotellområdet. I början kände man sig som något av en lyxfånge. Sedan brydde vi oss inte alls. Det blev en perfekt rekreationsresa med mycket sol, bad och god mat. Den lilla resebyrån, där hemma, ska ha stor eloge för detta val av härbärge.

Vi tillbringade den mesta tiden på dagarna nere på hotellets privata stora vita strand. Från tio på morgonen till lunch vid ett-tiden. Efter en matbit tog vi oss en siesta. Det var väl tajmat eftersom det då, som tidsinställt och dagligen, kom en rejäl tropisk regnskur. Efter vilopausen var det åter dags för stranden. Medan min fru mest låg och solade, ägnade jag mig åt att snorkla omkring i hotellets egen lagun, det vill säga bukten mellan stranden och korallrevet ett hundratal meter ut.

Vi ägde nästan stranden, eftersom de andra gästerna, flest amerikaner, tydligen föredrog poolerna. Förutom att sola och bada, ägnade sig åt diverse lekar och tävlingar: Att kasta råa ägg på varandra. Att snabbast klättra upp för en avbarkad och såpad trädstam... och så vidare. Själv blev jag något av ett sjöodjur i mitt ideliga snorklande. Det var en fantastisk värld, som öppnade sig där under vattenytan. Färgglada fiskar med olika kroppsbyggnad, och i olika formationer. Bottenväxter, som man inte trodde fanns. Snäckor och välpolerade stenar i alla former. Jag upphörde aldrig att förvånas. Och jag blev mer och mer fascinerad över livet i vår egen lagun.

En eftermiddag blev jag helt överrumplad av den stora oceanens, och vattnets, kraft. Jag var som vanligt ute och snorklade på halvgrunt vatten. Denna dag kanske lite senare på eftermiddagen. Plötsligt märkte jag, att jag började sugas ut från stranden. Tidvattnet. Jag hade aldrig känt av de här strömningarna tidigare. Men jag insåg snart att jag var på väg ut mot korallrevet. Där fanns det allt annat än färgglada småfiskar. Lite större och fulare fiskar, som inte skulle avstå lite mänskligt kött. Barracuda till exempel.

Jag började simma mot strömmen inåt land, men drev ändå ut mot revet. Längre och längre. Först då förstod jag allvaret i situationen. Jag började crawla, så snabbt jag kunde. Ändå tyckte jag att var kvar på samma ställe. Jag tyckte inte att jag kom någonstans. Även om jag var mer än medelmåttigt simkunnig. Men detta var ju inte så kul, tvärtom väldigt frustrerande. Paniken ropade på mig. Lägg på ett kol till! Och det gjorde jag. Nu kändes det som att jag kämpade för mitt liv rentav. Efter någon halvtimme landade jag helt utpumpad på strandkanten.

Kvällarna ägnade vi mestadels åt oss själva. Läste, pratade om vår resa, lyssnade på musik, dinerade söderhavsmat, beundrade solnedgången... Någon gång var det dansuppvisning. Infödda kvinnor framförde den nedärvda dansen Meke. De var iförda bastkjolar och hade blomkransar runt halsen. Samma kvinnor fanns på dagarna i utkanten av området, där de flätade hattar av någon slags blast. Som god hotellgäst köpte man en av dessa flätade alster.

Ingen radio. Ingen TV. Ingen tidning. Ingen mobil. Man var helt avslappad. Så ska det vara vid Söderhavet, kändes det som. Men ibland hängde vi på hotellets förlustelseställen. Vi kunde sippa på en drink och med nöje studera de andra gästerna. De flesta amerikaner, som sagt, med några udda inslag av folk från Europa och Sydostasien. En del tycktes vara förälskade par. Kanske på bröllopsresa. Förutom att äta, dricka och titta på TV, verkade Bingo och Grodan vara av största intresse.

Leken, som vi kom att kalla Grodan, gick ut på att ens egen groda skulle komma först över en kritad linje. Man köpte helt enkelt en groda, och satte ner den i mitten av en cirkel, tillsammans med medtävlarnas grodor. Först att komma över cirkelns ytterkant vann. Detta var en mycket populär sport som engagerade många av de tävlingslystna amerikanerna. Vinnaren honorerades med några gratis Bingo-brickor.

Den sista kvällen gjorde vi avsteg från våra rutiner. I vår lagun fanns en restaurang på en liten ö. Häftigt att beskåda solnedgången över Söderhavet därifrån. Med den fiskrätt vi åt, och det vin vi drack, blev kvällen helt underbar.

Den här veckan gick alltför fort. Lika plötsligt som vi kom hit. Lika plötsligt var det till ända. Och jag måste erkänna att vi inte hann se, eller uppleva, så mycket av Fiji. Men som sagt, det var vad det var: En fantastisk vecka på Fiji i Söderhavet.