capstantia

Naturligtvis ville Isaac genomföra sitt arbete i en färgrik och stiliserad modernistisk riktning. Men det skulle inte bli enkelt att övertyga de traditonsbundna inom Operan, som ansåg att scenbilder skulle vara realistiska - dekorer skulle vara naturtrogna med riktiga landskap, himlar, träd och annat vedertaget inom operans värld.

Den uppsättning som Isaac skulle göra dekor och kostymer för var Simson och Delila - en opera i tre akter och fyra tablåer, med musik av Camille Saint-Saëns, som skulle iscensättas i början av 1921. Operan utspelas i en biblisk miljö, vilket skulle ge utrymme för utvikningar och nyskapande med orientalisk prägel. Åtminstone var det Isaacs uppfattning.

Simson och Delila av Peter Paul Rubens ca 1610. Många hade nog tänkt sig att Isaacs arbete skulle resultera i något i stil med den här traditonella operans scenografi.

Kostymskiss för Baljadär av Isaac Grünewald.

Medan Isaac var upptagen i Stockholm med sitt dekorativa arbete för Operan hade Sigrid, Iván och Berthe anlänt till Paris via Berlin. De hade tagit in på Hôtel Les Iles Britanniques i närheten av Place de l'Opera.

Man kan inte ta fel på att det vare en salig Sigrid som skriver till Isaac:

Paris är gudomligt. Vi kom igår. Vi sov. Gick sedan ut på en restaurang här bredvid och åt en gudomlig middag, Vian hette den, sån mat! Bouillon, gudomlig, kall skinka med gudomlig endive-sallad, stekt potatis, 1 hel flaska gudomligt rödvin, l'eau mineraler, en fransk äppeltårta och 2 gudomliga mocka. Det kostade visserligen 40 frcs. Och 10 i dricks och lyx skatt, men sån mat, jag har aldrig trott att det fanns sån jambon och vinet var 12 frcs...

Sigrid fortsatte i sina brev men sina lyriska kärleksförklaringar till Paris. Varje dag skrev hon till Isaac om sina fantastiska upplevelser i den ganska nyvakna metropolen. Som om hon inte märkte att staden hade sargats under kriget, och att många som hon mötte var halta och lytta av de skador som de åsamkats. I ett av sina brev skriver hon: Jag har aldrig mått så bra någon gång som nu... Här är det vår!

Hon försökte hela tiden att skynda på Isaacs resa till Paris. Hennes brev var fyllda av kärleksförklaringar och längtan: Din älskade Flud... Älskade lilla pappsen... Kom hit så fort du är färdig, kom fort! Vi går i strålande solsken, luften är varm... Det är redan vår här, i slutet av februari. Jag tycker så synd om dej älskade, stackars Do-Do, vi som har det så bra och du som har det så tråkigt.

Sigrid rapporterade också från konstens Paris. Hon hade bland annat varit på årets Salon des Indépendants i Grand Palais. Det var mest skräp och hon var tacksam för att de inte själva ställde ut där. Det är ju rena prostitutonen, tyckte hon. Endast en målning av Seurat tilltalade henne... den lyste som en juvel bland all skiten!

Van Dongen var urdålig. Sen kubisterna, de är så lika varandra att man inte kunde se skillnad på den ena och den andra. Här fanns de som bara använde blått, brunt och grått, som Braque och Metzinger - och de andra som hade andra färger på sin palett. I en av salarna dominerade Léger och Hellesen med väldiga mekaniska schabrak i grälla färger.

Sigrid fortsatte att spy galla över Salongen och utställarna: Där finns Dardlar, Jolinar, van Goghar, skitsalong, Rembrandt, impressionism i salig röra. Därtill futurism och sydda kuddar, klänningar, marmorsnäckor och negerporträtt... en jättestor akvarell som visst föreställde en bordell för det var en massa nakna fula kvinnor i silkesstrumpor, en del hade röda linnen, och en kock som stod och kikade på det hela.

I sitt nästa brev klagade Sigrid på att Isaac inte skrev tillbaka till henne. Sedan fortsatte hon sina referat om händelser och upplevelser i Paris. Hon hade bland annat varit på en vernissage och träffat Léger, Braque, Laurens... de äro alla orakade, halta och ha för stora kläder, stora fula grova händer, ja med ett ord de är grovarbetare.

Hon rapporterade också att hon hade hittat en möblerad villa för deras räkning till ett bra pris. Ett litet sött hus med fyra rum och trädgård i Fontenay-aux-Roses, som låg en halvtimme med tåg från Montparnasse. Hon bestämmer sig för att hyra det på eget bevåg från den 1 augusti, eftersom hon tills dess ville möta den riktiga våren och sommaren i södra Frankrike.. 

Sigrid berättar också för Isaac om en tebjudning hos skulptören Lena Börjeson, där hon träffade många ur den svenska kolonin. Här fanns också en hel del målningar på väggarna - av Krogh, Simonsson, Léger och andra.

Det här stället hade anskaffats i avsikt att skapa en mer officiell samlingsplats för skandinaviska konstnärer under namnet Maison Watteau - ett nytt Café de Versailles, så att säga. Läget var perfekt på den lilla gatstumpen Rue Jules Chapelain, ett par minuter från målar-caféerna Le Dôme och La rotonde, och inte heller lång från akademierna Colarossi och Grande Chaumière.

Innan Sigrid reste söderut fick hon äntligen ett efterlängtat brev från Isaac. Han tackar för alla hennes brev och berömmer henne för de initiativ hon hade tagit med villan. Han berättar också stolt att han just hade avlagt sin examen som bilförare.

Sigrid, Iván och Berthe anlände till Cagnes-sur-Mer den fjärde mars. Per Krogh, som också var med, hade bokar rum åt dem på Pension Mauberge. Det var ju här i Cagnes som Renoir tillbringade sina sista år och då ofta besöktes av Sigrids och Isaacs läromästare Matisse, som nu bodde i närliggande Nice.

Sigrid skriver till Isaac: Matisse var här på frukost igår. Frågade efter dig, väldigt hygglig. Vi kan få se Renoirs villa... Ta med en bok åt honom... Skaffa en bil i Paris, helst en Citroën... När kommer du?

Sigrid trivdes inte så bra i Cagnes, så hon ville resa vidare till den italienska Rivieran. Hon skrev till Isaac och meddelade honom att hon skulle resa i början av april. Han i sin tur trodde att han skulle kunna ansluta till Cagnes innan dess, men i vanlig ordning så blev han fördröjd.

Sigrid hittade nu ett paradis i den lilla byn Ospedaletti. Det var sol, bad och rekreation hela dagarna och här blev det också en del strandmotiv för Sigrid. Men inte heller nu kunde Isaac ansluta, så Sigrids trio hann med San Remo också.

Under tiden fortsatte brevväxlingen enligt samma mönster som tidigare - med Sigrids desperata vädjan om att Isaac skulle komma, och hans svar om att han hade blivit fördröjd. Sigrid hade börjat tröttna på att vänta och skriver från Venedig: Nu tycker vi att det är för jäkligt att du inte kommer...

Det skulle dröja en bit in i juli innan Isaac hade gjort sig fri och förenades med familjen i Venedig. Det som från början hade handlat om någon veckas fördröjning hade förlängts allteftersom till mer än tre månader.

När de hade sett det mesta av vad Venedig hade att erbjuda, reste de vidare på sin upptäcksfärd till Rom och Florens för att studera målningar av de gamla italienska mästarna. De gillade det som Michelangelo och Rafael  hade gjort. Isaac menade ha det var en ren lögn att modernisterna inte tyckte om det gamla...  Cezanne är stor, men visst är Rembrandt större. Picasso är betydande, men visst är El Greco ett strå vassare - så har jag alltid tyckt.

Vistelsen på de sydliga breddgraderna skulle den här sommaren avslutas på en provensalsk lantgård vid Toulon inte så långt från Marseille.

Detta var den första av de många somrar, som familjen Grünewald-Hjertén skulle komma att tillbringa i södra Frankrike - på Rivieran och i Provence - eller på Medelhavskusten i Italien och Spanien.

Isaac hade inte direkt legat på latsidan under vårsäsongen 1920, då Sigrid hade saknat honom på sydliga breddgrader. Han hade för Operans räkning gjort skisser för scenografi och kostymer för baletten Guden och baljadären, som dock fick läggas ner innan den hade haft sin primiär. Inte på grund av att hans arbete var dåligt, utan av hela projektets misskötsel - inte minst ekonomiskt.

Förutom det hade han också hade ägnat en del tanker på sitt stora arbete med Simson och Delila - så hade han också hunnit med en utställning i Göteborg och måla en del porträtt av bland annat skådespelerskorna Naima Wifstrand och Jessie Wessel.

I början av september kunde de flytta in i den hyrda villan i Fontanay-aux-Roses utanför Paris. Sigrid var mycket nöjd med sitt kap och tog genast itu med att måla i den tillhörande lummiga trädgården. Isaac inspirerades av hennes iver och det lugn som rådde i runt huset och i området.

Båda blev riktigt produktiva, då de kunde arbeta i fred utan några yttre störningar. Berthe var duktig och tog hand om Ivan på bästa sätt, hon hjälpte också till med vardagsbestyren. Hon hade blivit som en storasyster för Ivan, Sigrid berömde henne för hennes sätt att vara. De hade ju kommit varandra väldigt nära under den här våren och sommaren.

"Influensa - porträtt av Sigrid", ca 1920 av Isaac Grünewald.

Sigrid kunde nog tänka sig en framtid i den här idyllen. Men redan efter någon månad insåg de båda två att det kunde bli lite väl trångt på vintern för två hårt arbetande målare med stora planer. De saknade också umgänget med de andra i det skandinaviska kollektivet, caféerna och den stämning som de hade upplevt tidigare i konstnärskvarterens Montparnasse.

De hittade en ateljé på 86, Rue Notre-Dame-des-Champs, i händelsernas centrum, nära Jardin du Luxenbourg och bara några kvarter från caféerna La Rotondo och Le Dôme, som var de naturliga tillhållen för målare, artister, författare och andra kulturpersoner de här åren.

Ateljén, som också skulle bli deras bostad, bestod av ett enda stort vindsrum - dit man tog sig via en spiraltrappa - med ett stort delat fönster och en kamin. Det saknades en del glasrutor och golvet måste ses över. De skulle nu bli grannar med bland andra Fernand Léger och Gösta Adrian-Nilsson (GAN). 

Isaac var tvungen att återvända till Stockholm i slutet av oktober för att på allvar ta itu med sitt dekorativa arbete med Simson och Delila för Operans räkning. Så det blev Sigrid, som själv fick axla bördan med att iordningställa och flytta in i den nya ateljén.

Hon skriver till Isaac: Älskade lilla pappsen, vi förstår att du jobbar. Vi jobbar ock. Ett stall kunde inte ha varit så smutsigt och trasigt som ateliern. Vi tvättar fönster bonar golv sätter upp gardiner... målar öfver smutsfläckar ...syr kilometervis med fållar till överkast och gardiner ...persiska snusnäsdukar. I all enkelhet mycket snyggt nu...

Men innan Isaac hade rest till Stockholm på hösten 1920, så hade han och Sigrid hunnit bekanta sig med de närmaste omivningarna i det återuppväckta Montparnasse. Det var ju några år sedan de träffades på Acédemie Matisse och var en del av förkrigsårens konstnärsliv.

De besökte bland annat det nu helrenoverade La Rotondo, här var det alltid fullt med gäster, men bara ett fåtal som de kände igen från gamla tider. Som Otte Sköld ska uttryckt sig: Många var konstnärer eller ville bli det. Överallt skandinaver som leker konstnärer, går på målarskola och caféer och Evert Taube som gör Rotondo osäkert.

På Rotondo träffade de Per Krogh och hans Lucy, Nils Dardel och hans Thora, Jule Pascin och Hermione David... Bland ställets stamgäster fanns den tidens dadaister, bland andra fotografen Man Ray och hans oblyga musa Kiki, som nästan kunde betraktas som inventarier.