capstantia

Redan i oktober 1905 hade Matisse skaffat sig en rymligare ateljé i ett nerlagt kloster i korsningen mellan Rue de Sèvres och Boulevard Montparnasse. Där hade han påbörjat sin jätteduk Le Boheur de vivre (Livets njutning), som skulle bli färdig till 1906 års Salon des Independants.

Äntligen tyckte han att han hade lyckats bryta igenom den vall, som ledde till en värld av sinnesro: Jag försökte ersätta en vibratot med en mer tillgänglig och öppen harmoni, tillräckligt enkel och oförställd för att ge mig en rogivande yta.

När Signac fick se den nya duken uttryckte han sin stora besvikelse: På en duk som är två och en halv meter bred har han givit några besynnerliga figurer konturer tjocka som en tumme. Sedan har han täckt det hela med platta distinkta färgtoner som jag - hur rena de än må vara - finner motbjudande.

I mars var det dags för årets Salon des Independants. Matisse ställde bara en duk: Le Bonhur de vivre. Men den skulle orsaka en uppståndelse, som på långa vägar överträffade de för Kvinna i hatt. Berthe Weill skrev: Henri Matissse hade, tror jag, den största skrattsuccén under hela sin karriär under det här året.

Folk som hade sett utställningen skulle minnas den efter många år: Parisare som forfarande minns den tilldragelsen säger att när de kom till salongen kunde de redan i dörren höra rop och skrik som visade vägen till ett kaos av glåpord, ilsket kacklande och tjut av skratt från alla de som trängdes runt målarens vision av glädjen för att håna den.

Även avantgardet från Monmartres höjder såg nu Matisse som ett stort skämt. Några av dom satte upp hånfulla affischer på traktens pissoarer, där de varnade alla målare för Matisse.

Sensationspressen stämde gladeligen in i publikens hån och begabbelser, medan de mer seriösa kritikerna var mer förbryllade än hånfulla.

Matisse stärkte inte direkt sina aktier hos tilltänkta köpare och samlare. Medan Druet, som var en slipad affärsman och tänkte långsiktligt, nu passade på att handla färska målningar av Matisse för flera tusen franc.

Då vaknade också Vollard upp och besvarade sin konkurrents köp genom att köpa dukar av Matisse av lite äldre årgång för omkring 2000 franc.

Även om Salon des Independants inte hade varit någon publiksuccé, så blev den ändå mycket lyckad för Matisse. Strax innan den skulle stänga köpte nämligen Leo Stein den målning som hade orsakat all uppståndelse för 50 dollar: Le Boheur de vivre. Han hade haft ögonen på den länge, och från att ha varit mycket tveksam, så hade han ändrat sig och kommit fram till att denna stora målning är den viktigaste som gjorts i vår tid.

I samband med utställningen fick Matisse också kontakt med den ryske storsamlaren Sergei Shchukin. En textilmagnat som hade börjat samla impressionister som Monet och Renoir. Via van Gogh och Gauguin, var han nu också på väg att utöka sin samling med modernister.

Han hade redan en del saker av Matisse, och nu hade han fastnat för Le Dessert (Middagsbordet) från 1900. Men innan han köpte den ville han ha den till påseende några dagar. Det slutade med att han köpte målningen, och därmed hade han också knutit ett band med Matisse, som skulle förändra bådas liv.

Klanen Stein, som hade kommit från Amerika till Paris 1903, bestod av syskonen Leo, Gertrude och Michael - samt hans hustru Sarah och deras son Allan. Familjen var av judisk börd och kom ursprungligen från Tyskland men växte upp i Oakland nära San Francisco.

När sykonen flyttade till Paris hade de nyligen fått ett stort arv från sina föräldrar som avlidit alldeles för tidigt, som gjorde deras ättlingar ekonomiskt, socialt och emotionellt oberoende, som Leo belåtet hade uttryckt det.

Leo och Gertrude bodde tillsammans i en stor våning på 27, Rue de Fleures i Montparnasse, där de nu hade påbörjat sin gemensamma samling av modern konst. Där skulle Gertrude senare också ha sin omtalade Salong för Paris kulturella avangarde-elit.

Leo Stein kom närmast från Florens, där han hade studerat italienska freskmålare, samtidigt som han hade börjat en egen karriär som målare. Han hade blivit omvänd till den moderna konsten genom Cécanne, och sedan också Matisse och Picasso. Han var den som köpte och bestämde vad som skulle pryda väggarna i våningen på Rue de Fleures.

Gertrude Stein hade först inget större intresse av konst, hon ville bli författare och hennes stora dröm, redan från barndomen, var att bli en betydande person, vilket hon ju i viss mån också skulle lyckas med. 

Michael Stein, den äldste i syskonskaran, som hade lämnat en direktörspost i ett företag inom Cable-car-branschen i San Francisco, skötte nu familjens ekonomi. I övrigt var han lojal med familjemedlemmarnas investeringar i modern konst.

Sarah Stein, Michaels hustru, var den som skulle stå Matisse närmast, både som konstnär och människa. Hon hade en intuitiv begåvning då hon värderade konst och det var hon som hade fått Leo att köpa den kontroversiella målningen Kvinna i hatt av Matisse.

Makarna Michael och Sarah Stein ägde redan en imponerande samling av kinesisk konst, men hade nu också påbörjat sin samling av modernister. Om än i mindre skala än syskonparet Leo och Gertrude. De hade mycket av sin ärvda förmögenhet låst i fastigheter i San Francisco, och saknade likvida medel för någon större satsning.

De blev fascinerade av Matisse och hade bl a köpt porträttet Grön linje av honom. De skulle sedan utöka sin blygsamma samling med bl a Zigenerskan och två utkast till Livets njutning.

Sarah skulle också tala väl om Matisse för sina väna vänner. Bland andra Etta Cone, som köpte någon teckning och en akvarell av honom. Men ingen anade då, att detta blygsamma köp skulle bli startskottet till en av Amerikas största Matisse-samling.

Syskonen Leo och Gertrude Stein hade presenterat Matisse och Picasso för varandra i samband med Salon des Independants. Något senare skulle Matisse följa med dom till Picassos atelje för att beskåda en målning av Gertrude, som han hade brottats med hela vintern. Med sig hade då Matisse sin 11-åriga dotter Marguerite.

Picasso levde då i ett ruckligt konstnärskollektiv i Montmartre, som en av hans vänner hade döpt till Le Bateau Lavoir, då den fallfärdiga kåken liknade tvättbåtarna i Seine. Här levde Picasso ett fattigt liv med sin musa Fernande och en stor hund. Picassos ateljé var ett ende stort kaos. Smulor, skräp och spindelväv varvat med cigarettfimpar, gamla färgtuber, matrester, taveldukar...

Men varken Matisse eller hans dotter blev ett dugg förvånade. De kom ihåg när de själva levde i samma elände och misär. Det var först på senare år som Matisse hade bytt ut sina sjabbiga manchesterbyxor mot en kostym, för att göra ett bra intryck på omgivningen. Och Amélie insisterade på att han alltid skulle vara korrekt klädd.

Leo Stein hade tydligen uppmärksammat hur illa Matisse for av att bli påmind om sina egna bistra tider, så han meddelade honom när Picasso hade sålt ett stort antal dukar till Vollard. Eller kanske var det ett drag från Leo, att redan nu stimulera en tävlan mellan sina två favoriter?

I börja av maj reste Matisse söderut för att ta sig över Medelhavet till Algeriet. Sedan skulle han sammanstråla med sin familj i Collioure, där de skulle tillbringa sommaren tillsammans.

Båtresan från Port-Vendres tog ett helt dygn, och mötet med Alger var en stor besvikelse: Som ett smutsigt Paris som inte hade blivit städat på åratal. Resan gick vidare med tåg till Constantine, och sedan följde han turistrutten via Batra till Biskra, som var den sista utposten till det stora ökenlandskapet.

Det skulle inte bli mycket målat under de under de här två veckorna. Han fick nöja sig med alla nya intryck, som han senare också skulle använda sig av i sitt konstnärskap. Den starka solen och det karga landskapet skulle han minnas. Likaså oaserna, magdansöserna och alla flöjtspelarna. Men det var textilierna i Biskra som imponerade mest på honom, så han köpte en del för att använda som rekvisita i sina målningar.

När Matisse återvände till Collioure, med blygsamt resultat, återvände också glädjen att få börja måla igen: Innan jag reste till Afrika fann jag denna plats en aning menlös, men så fort jag kom tillbaka ingav den mig en våldsam lust att måla.

När Amélie och de tre barnen anlände var hela familjen samlad för ovanlighetens skull. Det var en lycklig familj som Matisse förevigade på ett vykort till Michael och Sarah Stein, som då befann sig i San Francisco.

Hela familjen bodde hos Dame Rousette på Hôtel de la Gare och det dröjde inte länge innan de var inne i de rutiner som gällde i Collioure: Promenader, bad och arbete. Pojkarna hade nu börjat i traktens småskola och när de inte var där så lekte de med fiskarsönerna på stranden bland båtarna.

Så snart Matisse hade funnit sig till rätta hade han tagit på sig sin halmhatt och sina espadriller, kavlat upp ärmarna och byxbenen, och gett sig ut på strövtåg för att hitta nya motiv.

Nytt för den här sommaren var den exotiska parken som tillhörde Villa Palmar. Det var som att komma in i en annan värld. Här växte mangolier och eukalyptusträd, kinesiska dadelträd och pepparbuskar, slingrande blomrankor och väldoftande rosor,...

Trädgården hade anlagts för många år sedan av Napoleon III:s trädgårdmästare Charles Naudin. Den var nu övervuxen och förvildad, men för Matisse var den ändå en upplevelse. Här kunde han teckna i ett ganska behagligt klimat. Det var som en djungel, där solen inte kom åt och där den prunkande växtligheten gjorde det fuktigt och svalt.

Den här sommaren skulle Matisse inte bara göra stads- och landskapsmålningar. Nu skulle han också avbilda modeller, både i naturen och inomhus. Eftersom också en av hans favoritmodeller hade anlänt från Paris, kunde han använda flera. Förutom denna professionella konstskolemodell, Rosa Arpio, fanns ju också hans hustru och hans dotter tillgängliga.

Hans favoritmodell ute i naturen var Amélie. Men det var inte så enkelt att göra nakenstudier utomhus i de här trakterna, så för att inte väcka uppståndelse bland den pryda ortsbefolkningen fick de lämna hotellet tidigt på morgnarna, för att ge sig upp i de skogsklädda bergsluttningarna. 

Modellen Rosa Arpino var en färgstark italienska, som tidigare hade stått modell för samtliga kvinnofigurer i Le Bonheur de vivre. Nu poserade hon i nakenstudier både ensam och tillsammans med Amélie och Marguerite.

Hennes profil och den kraftfulla kroppen tilltalade Matisse. Hon hade ett lättsamt och vinnande sätt, som gjorde att alla i familjen tyckte om henne. Hon betraktades av de andra som en medlem i famljen. Att Matisses modeller blev som familjemedlemmar, var något man skulle få vänja sig med i framtiden.  

Den här sommaren skulle också Marguerite göra sin egentliga debut som sin fars modell. Hon skulle avbildas många gånger under de kommande åren - i såväl målningar och teckningar, som i form av skuptur. Hon skulle under åren bli den mest avbildade av alla familjens medlemmar tillsammans.

Här i Collioure blev det mest porträttmålningar och teckningar, men hon fick också stå nakenmodell för bland annat statyetten Stående modell. Hon blev också avbildad när hon läser, och när hon står högt uppe på Collioures fästning och håller i sin huvubonad i den kraftiga blåsten.

Även denna sommar saknade Matisse någon att arbeta tillsammans med. Förra sommaren hade han ju fått hit Derain, som han då arbetade ihop med och funnit vara mycket stimulerande.

Manguin, som hyrde ett hus över sommaren i Cavaliere nära Saint-Tropez, hade känt samma saknad som Matisse. Så han tog med sig sin familj och reste till Collioure. Matisse hade hittat ett hus nära hamnen som rymde allihop. De båda paren kände varandra sedan tidigare, då de hade bott grannar. Fruarna kom bra överens och Matisses söner fick nu också nya lekkamrater, eftersom Manguins hade två pojkar i samma ålder.

Kvinnorna umgicks och poserade, medan de två målarna arbetade tillsammans - granskade, analyserade och kritiserade varandras alster. Manguin var den mest balanserade av fauvisterna och hade länge varit tveksam till denna riktning, men hade varit lojal mot sina vänner. 

Även om inte Manguet inte tillhörde de mest tongivande målarna bland vännerna, så hade Matisse en del gott att säga om honom: Han hade en medfödd känsla för färgernas harmoni och balans, parad med en emotionell spontanitet. 

Pengarna, som alltid var ett gissel för Matisse, spelade mindre roll för Manguet. Därför kunde han ibland nonchalera vikten av att alltid vara lojal mot sina vänner. Han skulle bl a ha missat sin möjlighet att medverka i utställningskommittén för Höstsalongen 1906, något som hans vänner hade svårt att förlåta honom, då de kände ett stort behov av att synas för att få sälja. Matisse skrev då till honom: Det är fruktansvärt irriterande att vi ska låta en sådan lysande möjlighet att slåss för vår sak gå oss ur händerna.

I början av september lämnade Amélie och barnen Collioure, då det började bli skoldags för barnen i Paris. Matisse sökte sig då till vännen Étienne Terrus. De arbetade nästan dagligen i hans ateljé i det närliggande Elne.

Matisse målade, men han ägnade sig också åt att modellera och experimentera med glaserad keramik, som en fabrik i trakten brände åt honom.

Matisse reste till Paris lagom till Höstsalongen, men han lämnade kvar sin bästa duk enligt Terrus: Skålar med frukt på en röd och en svart matta. Terrus hade sagt till Matisse om den: Du gjorde ett misstag att inte ta med dig den, eftersom du förmodligen hade fått den såld direkt. Jag har försökt komma på något att kritisera men hittar inget. Den har en perfekt balans och kanske är den bästa du gjort den här sässongen.

Ryktet om Matisse arbete på de sydliga breddgraderna spred sig i Paris genom Manguin. Konsthandlare och samlare var förväntansfulla. Vollard hade begärt förtursrätt på sommarens målningarna, men Druet hade redan hunnit före. Nya handlare hade dykt upp i form av bröderna Berheim-Jeune. Mademoiselle Bertie Weill hade ingen chans att konkurrera.

Även samlarna förökade sig. Nu fick man, förutom de vanliga som Steins och Sergei Shchukin, också räkna in Gustave Fayer, Marcel Sembart med flera.

För första gången i sin konstnärsbana var Matisse högvilt för både handlare och samlare. Han hade fem godkända dukar på Höstsalongen och sålde alla redan innan den privata visningen dagen innan Salongen öppnade.

Gauguin och Cézanne hade nu börjat bli populärare än någonsin bland de unga målarna. Det ursprungliga, som de här målarna ofta återvände till, gjorde att man också hade börjat intressera sig för primitiv konst från Afrika och Orienten. Masker och figurer började bli heta på marknaden.

Vid en av Gertrude Steins omtalade lördagssalonger hade Matisse med sig, och visade upp, en liten afrikansk träfigur. Picasso blev fascinerad av den här figuren, som snart skulle revolutionera hela konstvärlden.

Max Jacob som följde Picasso, kommer ihåg: Picasso höll den i handen hela kvällen, Nästa morgon när jag kom till hans ateljé var hela golvet överstrött med blad från ett ritblock. Ett stort kvinnoansikte med ett enda öga, en för lång näsa som smälte ihop med munnen, en hårlock på axeln. Kubism var född.

Att det var den lilla kongolesiska Vilifiguren som triggade Picasso till Flickorna från Avignon är de flesta överens om, men om han också påverkades av motsvarigheter av Gauguin, Cézanne och Matisse kan man bara ana.

Matisse återvände nu till Collioure för att tillbringa vintern där. Men först skulle han tiil L'Estaque nära Marseille, där han skulle träffa et antal unga fauvister. Bland dom fanns också André Derain, som han slog vad med om vem som kunde göra den bästa blå nakenstudien.

När Matisse hade installerat sig i huset, som de hade delat med familjen Manguin, fick han oväntat sällskap av Amélie och sin dotter. Marguerite hade insjuknat i influensa i Paris, och för att inte förvärra det hela hade de rest söderut där vädret var bättre för henne.

Matisse målade nu ett självporträtt, där det verkar som om han självrannsakade sig själv. Vidare ett stilleben och ett porträtt i två versioner av en obenägen ung sjöman, som vägrade sitta still.  

Matisse påbörjade nu en skulpur som han kallade Auorora (Gryning). En sparelse i lera, som han brottades med i flera veckor. När han så äntligen började nöjd med vad han hade åstadkommit, så ramlade lerfiguren ner på golvet och gick i bitar. Amélie fick än en gång trösta honom.

Nästa morgon när han skulle plocka upp bitarna av sin skapelse, så fick han impuls, som gjorde att han istället tog fram sina penslar och angrep en målarduk med stor frenesi. I tankarna hade han då det verk som hade gått i bitar. Resultatet skulle bli Blå modell: Minne från Biskra. Den målningen skulle bli svår för Delain att överträffa i deras tävlan.

I januari fick Matisse ett brev fran Sarah Stein som nu hade återvänt till Paris från San Francisco, där de hade konstaterat att Steinarnas förmögenhet inte hade påverkats nämnvärt av den stora jordbävningen där förra våren.

Hon berättade att hon hade firat detta och sin återkomst genom att byta ut några av sina äldre målningar mot hans:

Jag är mycket tillfreds och ser med glädje fram emot er återkomst till Paris. Det ska bli roligt att höra vad ni tycker om vårt stora rum och våra japanska konstföremål - och vi hoppas att kunna utöka vår samling med flera av era senaste verk så att inredningen blir komplett.

Allt fler målare hade nu sällat sig till den fauvistiska falangen. Dit kunde man nu också räkna in målare som Georges Braque, Roul Dufy, Jean Metzinger, Kees van Dongen...

Det ökade intresset för fauvistisk konst innebar naturligtvis också en hårdnande konkurrens - både mellan målarna och köparna. Nya konsthandlare försökte etablera sig. Bland dem Daniel Kahnweiler, som skulle bli en av de som lyckades bäst. Kvar fanns ju också både de gamla och nytillkomna samlarna, som ju helst handlade utan mellanhänder.

Matisse var nu ett eftertraktat byte och så snart han kom till Paris var det många som hängde efter honom och formligen slogs om hans dukar. På 1907 års Salon des Independants ställde han bara ut Blå modell. Men det var tillräckligt för att han också nu var orsken till en skandal. Oanständigt, motbjudande, avskyvärt...

Men det hindrade inte Leo och Gertrude Stein att köpa den. Det påstods också att Derain förstörde sina blå nakenstudier när han hade sett den av Matisse.

Matisse vs Picasso. Var och en strävade de mot ett mål som var rakt motsatt den andres. Matisse, som i hela sitt liv var rädd att bli avvisad och förlöjligad, sökte framförallt lugn och stabilitet i sitt arbete. Medan Picasso, som ända sen barnsben hade följts av beundran och gillande, var anarkisten som skulle errövra världen genom att utmana och chockera.

Deras kamp började redan när Matisse hade gjort sin Livets njutning och Picasso hade svarat med Flickorna från Avignon. Matisse forsatte med Blå modell: Minne från Biskra och Picasso svarade med Slöjdans...

Den här tiden var det inte bara en duell mellan de två, utan också mellan Quartier Latin och Montmartre, fauvister och kubister, matisser och picassister... Medan rivaliteten man mot man skulle vara hela livet.

Den rivalitet, som underblåstes av familjen Stein, skulle senare visa sig inte bara var av ondo, utan också bli en av konsthistoriens mest produktiva.