Mästare och förebild. | capstantia.se

Eugène Delacroix

Bildografi

Ca 1857-1863

Mästare och förebild för kommande generationers målare.

Året 1857 kunde inte inledas bättre för den luttrade Delacroix. Redan i januari blev han äntligen, efter sex tidigare fruktlösa försök, invald i den prestigefyllda franska konstakademien, Académie des Beaux-Arts. Denna konservativa och stelbenta institution, som under många år hade förbigått honom genom inval av många som inte till närmelsevis kunde mäta sig med honom.

Att han till slut skulle få denna erkänsla för sin konstnärliga gärning var viktigt för honom. Men han tackade nej till att undervisa yngre konstnärer, studenter, i akademiens regi. Han ansåg att det var för sent och att den tiden var förbi. De sista åren ville han spara åt sig själv och år sin egen konst.

Högborgen för Académie des Beaux-Arts i Paris.

"Porträtt av en stolt Delacroix klädd som akademiledamot", 1858.

En akademiledamots garderob.

Som ledamot i den franska konstakademien fick Delacroix bära dess unifom, med en olivkvist i mörkgrönt siden som genomgående tema. Det fanns en liten och stor garderob med uniformer beroende på när de skulle bäras. Och i stället för svädet valde man ofta en meterlång stav, krönt med en knopp med Nationalinstitutets medalj.

"Klagovisa över Kristus kropp", 1857 (Staatliche Kunsthalle Karlsruhe, Tyskland).

"Marockanen med sin häst", 1857 (Budapest Museum of Fine Arts).

"Striden", 1856-1858 (Privat).

1857 skulle bli ett händelserikt år för Delacroix. Förutom att han äntligen hade blivit invald i konstakademien skulle han också hedras med en utnämning till kommendör av hederslegionen.

Som smolk i denna glädjebägare skulle han återigen insjukna på grund av sina halsproblem. Men han gav inte upp, utan underordnade sig naturen lagar och acceperade sitt tillstånd.

Han skriver då: Jag skulle önska att jag kunde stanna på den punkt jag har nått och njuta av det positiva, som det sinne som med tiden blivit allt förnuftigare, erbjuder. Själens njutningar måste ges ett stort utrymme för att kunna skänka den rofyllda lycka, som jag hoppas på, för en man som närmar sig livets skymning.

Av Delacroix anteckningar framgår det att han frisknade till först i maj och att han därfter besökte Champrosay, Strasbourg, Augerville och kurorten Plombiéres-les-Bains.

"Bruden från Abydos" ("Semin och Zuleika"), 1857 (Kimbell Art Museum, Fort Worth TX USA).

"Naken figur vänd åt höger", 1857.

"Lejon som leker med en sköldpadda", 1857.

"Liggande naken kvinna med en spegel", 1857.

"Sittande naken kvinna bakifrån och en antik soldatl", 1857.

"Tre studier av halvnakna män varav en sittande", 1857.

"Naken mans ryggparti och ändan på häst", 1857.

"Naken skäggig man och en man som springer åt höger", 1857.

På hösten 1857 kände Delacroix att han borde komma närmare sin arbete i kyrkan Saint-Sulpice då de långa resorna tog på krafterna. Han hade hittat ett ljust och fint ställe på Rue de Furstemberg i nuvarande Saint-Germain-des-Prés på vänstra sida av Seine. Då låg huset ganska ensamt i utkanten av Paris.

Det var inte utan saknad som han lämnade sin stora ateljé på Rue Notre-Dame-de-Lorette och flyttade in på den nya adressen 6, Rue de Furstemberg den 28 december 1857. Här skulle han bo och verka fram till sin död på hösten 1863. Han återkommer ofta till sin förtjusning över den nya våningen och ateljén i sin dagbok och i sina brev.

Min våning är verkligen charmant. Vaknade och såg solen skina på husen mitt emot. Utsikten över den lilla trädgården och min trivsamma ateljé fyller mig alltid med samma glädje.

Huset där Delacroix bodde och verkade sina sista år är idag hans eget museum: Musée National Eugène Delacroix. Man blir imponerad av denna lilla oas, med sitt rika innehåll, bara ett stenkast från det hektiska livet runt Place Saint-Germain-des-Prés med de kända caféerna Les Deux Magots och Café de Flore.

Musée National Eugène Delacroix.

"Trädgård i skymningen med hus bakgrunden - från ateljén", u.å

"Man i turkisk klädsel 1856-1863 (Cleveland Musem of Art, OH USA) .

"Vilande tiger och en halvnaken man bakifrån", ca 1857.

"Sittande lejoninna (Celine) som slickar sin tass", 1855-1863.

"Delacroix", ca 1860 - etsning av A. C. Masson.

"Studie av huvudet på en blind man", 1850-talet (Kröller-Müller Museum, Otterlo Nederrländerna).

"Porträtt av en kvinna med rött halsband", 1857 - troligen George Sand (Privat).

Under de sista åren besöktes Delacroix regelbundet av poeten och kritikern Charles Baudelaire. Han var ju en stor beundrare och hade vid ett flertal tillfället utryckt sig i lyriska ordalag om hans modernistiska måleri och visste redan då att han var den naturlige föregångaren till nästa geneations målare. Eller som den framstående impressionisten Paul Signac senare ville göra gällande: Att om han hade slopat Rubens bruna undertoner, och bara använt rena färger i hela dess styrka, så hade han varit en verklig impressionist.

Baudelaire tillhörde tydligen den begränsade skara som hade ynnesten att få träffa Delacroix mot slutet. Hans Jenny Le Guillou vakade över honom som en kär klenod och valde med stor omsorg ut hans besökare. Han var ju nu ganska skör och fick inte störas i onödan, vare sig han vilade eller arbetade.

Huruvida Baudelaire var en verklig vän, eller en som bara vill sko sig på Delacroix bekostnad, tvistar man om. Baudelaires vänner tyckte att det var märkligt att han inte nämndes så ofta Delacroix anteckningar. Det kan ha sin förklaring i att Delacroix höll sig på sin kant och inte bli för djupt ivolverad i den kontrversielle poeten och hans förehavanden. Det var han alltför reserverad och behärskad för.

"Eugène Delacroix", 1858 av G Felix T Nadar (Nationalmuseum, Stockholm).

"Liggande tiger", 1858.

Motiv efter Goya, 1858.

"Huvud på en man från Mellanöstern", 1858.

"Studier av tre nakna män", 1857.

"Vinthund", 1859.

"Akt med en liggande man", 1857.

"Lejon och krokodil", 1858- (Kunsthaus Zürich).

"Cirkasser (turk) hållen fast en häst i tränsen", ca 1858 (Tokyo Fuji Art Museum, Japan).

"Laras död", 1858 (Privat).

Landskap ur skissblock 1857-1858, troligen från Plombières .

Landskap ur skissblock 1857-1858, troligen från Plombières .

"Böljande landskap", 1857-1858.

"Moses slår på klippan för att få fram vatten", ca 1858.

"Grönskande sluttningar i solsken", u.å.

"Ovideus hos skyterna", 1859 (National Gallery, London).

Resumé

Här följer en återuppprepning av de motiv, som visas i kapitlet Resan till Marocko. Här ligger de mer rätt i tiden då Delacroix målade dem utifrån sina skisser och minnesbilder. Sannoligt också varvat med en stor dos av en fantastisk fantasi i kombination med sin enastånde förmåga att komponera, teckna och hantera ljus och färger.

"Fanatikerna i Alger,", 1856-1857 (Art Gallery of Ontanio, Toronto).

"Utsikt mot Tanger från havsstranden", 1858 (Minneapolis Institute of Art).

"Kavalleri som passerar floden Sebou", 1857 (Privat).

"Stränderna vid floden Sebou", 1858 (Privat).

"Marockansk kavalleri går över en flod", 1858 (Musée d´Orsay, Paris).

"Rebecka kidnappas av tempelriddaren", u.å. (Louvren). Adolph Braun efter Delacroix

"Rebecka kidnappas av tempelriddaren", 1858 (Louvren).

"Lejonjakt", 1858 (Museum of Fine Arts, Boston).

"Desdemonas död (skiss)", 1858 (Privat).

"Sant. Sebastian tas om hand av de heliga kvinnorna", 1858 (Los Angeles County Museum of Art).

"Tiger och orm", 1858 (Hanburger Kusthalle).

Delacroix var en driven och produktiv tecknare, med en stil som präglas av energi, approximation och utelämnande - i stället för noggrannhet, precision och detaljer. Under sina sista år gjorde han en serie bläckteckningar som är typiska för hans sätt att teckna. Pennstrecken är kraftiga, bestämda och brett spridda för att hävda sin identitet och därmed påkalla uppmärksamhet till dess gesturala energi och snabba improviserade rytmer.

Mellan 1850 och 1863 använde han sin något skissade och grovhuggna stil för studier i olika ämnen, som människor och djur, kompositioner och landskap - och inte minst religiösa scener. De flesta av dem mellan åren 1856 och 1863.

"Fyra studier av naken man", 1858.

"Stående naken man bakifrån", 1858.

"Två studier av en sittande naken man", 1858.

"Två studier av en naken man", 1858.

"Kvinna som skyler sig med en bricka", 1858.

"Sittande naken kvinna sedd bakifrån", u.å.

"Arabisk ryttare", 1858.

"Häst som tar sig upp för en backe", 1858.

"Häst som går åt vänster", 1858.

"Grekiska kavallerister rastar i skog", 1858 (Cleveland Museum of Art, OH USA).

Figurstudier för "De fyra årstiderna", ca 1856.

"Lejoninna och karikatyr av Ingres", 1850-1860.

"Lejoninna som slickar sin vänstra baktass, 1858.

Delacroix blir mer och mer beroende av, och bunden till, sin förtrogna Jenny, som vakade över honom och som bestämde över hans besök. När hans vänner klagade hos honom urskuldade han sig med:

Hon är mig kärare än en syster, hon är den blinda tillgivenheten personifierad. reta er inte på hennes humör när ni kommer hit. Hon vaktar, över min tid och mitt liv, som en soldat.

Nu, på sin ålders höst, förde Delacroix ett asketiskt leverne. Han arbetade från sju på morgonen till tre på eftermiddagen. Han unnade sig ingen frukost, mer än kanske en brödbit och ett glas vin. Efter arbetet vilade han en stund, läste lite och tog ibland en promenad. Ibland träffade han en del vänner, de som hade lyckats passera Jennys misstänksamma blickar och hennes kompakta skyddsmur.

"Halshuggningen av Johannes Döparen, 1856-1858 (Kunstmuseum Bern, Schweiz).

"Erminia hos herdarna", 1859 (Nationalmuseum, Stockholm).

"Ovideus hos skyterna", 1859 (National Gallery, London).

"Studie för Begravningen", 1859.

"Studier av kvinnors toalette", 1859.

"Studier av lejoninnor", 1859.

"På väg till Golgata", 1859 (Musée de la Cour d´Or, Metz Frankrike) .

"Begravningen", 1859 (The National Museum of Western Art, Taito (Tokyo), Japan).

1859 ställer Delacroix ut för sista gången på Salongen. Han möttes då av ett ganska svalt mottagande med sina religiösa motiv.

Han fortsätter enträget med sitt arbete i Chapelle des Saints-Anges i den takt som han orkade med. Om det var så klokt - men frampå höstkanten utmanade han sig själv genom att fortsätta arbetet i kapellet, trots tröttande resor från sitt lantställe i Champrosay, där han nu var ägare till huset.

Från augusti till november gick han upp i gryningen för att ta tåget från Ris-Orangis till Paris och sitt arbete i kapellet. Han återvände på kvällen samma dag, då helt utmattad. Sista biten blev han skjutsad av sin betjänt Jean, som väntade med häst och vagn på stationen.

"Lejonjakten", 1859 (Privat).

"Landskap vid Champrosay", 1859.

"Kristus går på vattnet och sträcker ut sin hand för att rädda Petrus", 1863 (Harvard Art Museums, Cambridge MA USA).

"Klättringen till Golgata", ca 1859.

"Begravningen", 1859.

"Hamlet och Horatio på kyrkogården", 1859 (Louvren).

"Demosthenes deklanmerar på havsstrnden", 1859 (National Gallery of Ireland, Dublin).

"Puman" eller "Lejoninna förföljer sitt byte", 1859 (Musée d´Orsay, Paris).

"Sankt Sebastian ses om av de heliga kvinnorna", 1859.

"Stående naken kvinna", 1861.

Vid något tillfälle ska Delacroix ha sagt till Baudelaire:

Om ni visste vad hårt arbete gör en tolerant och föga nogräknad vad avser nöjen! Den som har fyllt sin dag ordentligt är i stånd att anse att statsbudet är tillräckligt underhållande att spela kort med.

Något som också skulle bekräfta att Delacroix kunde anpassa sin ambitionsnivå till de han umgicks med, var en händelse på Louvren, som Baudelaire var vittne till:

En söndag såg jag Delacroix tillsammans med sin trotjänarinna. Han - elegant, sofistikerad och bildad - drog sig inte för att peka ut och förklara den assyriska skulpturens mysterier för denna enastående kvinna, som lyssnade andäktigt uppmärksamt på honom. Att få dela sin husbondes intresse och kunskaper om konst var stort i Jennys liv.

"Medea", 1859 (Alten Nationalgalerie, Berlin).

"Medeleltida karaktårstudier", 1859 (Musées de la Ville de Strasbourg).

"En häst med en vilande ryttare", u.å

"Två hästar som tar sig upp från havet", 1860 (Phillips Collection, Washington DC USA).

"Kamp mellan hästar i ett stall", 1860 (Musée d´Orsay, Paris).

Skiss till "Sanktt Stefans (Stefanus) martyrskap", ca 1853.

"Sankt Stefan (Stefanus) bärs iväg av sina lärjungar", 1860 (The Barber Institute of Fine Arts, Birmingham, England).

"Angelica och den sårade Medoro", ca 1860 (Art Gallery of New South Wales, Sydney)..

"Tre halvnakna figurer, varav en kvinna med en blomma, 1859.

"Hippogriffe", ca 1860 (Musée des Beaux-Arts et Archéologie de Besancon, Frankrike).

Visserligen levde nu Delacroix ett asketiskt ungkarlsliv och avstod från många av livets njutningar, men det hindrade honom inte från att fortfarande aktivt delta i Paris sällskapsliv.

Han var bland annat en uppskattad gäst på middagar hos den beryktade kurtisanen madame La Païva i hennes luxiösa residens på Champs-Élysées. Ibland kunde han också forstätta att gästa privata salonger, baler och officiella mottagningar.

"Från kurtisanen Madame La Païvas lyxiga residens på Champs-Élysées.

"Demosthenes deklanmerar på havsstranden", 1860 (Privat).

"Porträtt av Eugène Laval", ca 1860 (Musée Carnavalet, Paris).

"Ugolino och hans söner", ca 1860 (Ordrupgaard, Köpemhamn). Scenen är tagen från Dantes Inferno, där förrädaren greve Ugolino och hans söner fängslades och svältes ihjäl.

"Studie för Ugolino och hans söner, 1849.

"Skiss till Ugolino och hans söner, ca 1860.

"En grupp musikanter" från "Bröllopet i Kana" av Veronese. Kopia av Delacroix ca 1860 (Privat).

"En man från det franska hovet", 1860 (Privat).

"Jakob framför Josefs mantel", ca 1860.

"En äldre fåraherde talar till en yngre", ca 1860.

"Lejonjakt", ca 1860 (Privat).

"Amadis de Gaule levererar en ungmö från Galpans slott", 1859-1860 (Virginia Museum of Fine Arts, Richmond VA USA) .

"Roland och Angelika", ca 1860 (Privat).

"Figurstudier", 1860.

"Sittande naken man som höjer sin vänsterarm", 1861.

"Två studier av en naken man", 1860.

För det mesta så tillät Delacroix inte sig några större utsvävingar utan trivdes bra med sin återhållsamhet. Med hårt arbete och en fortsatt strävan mot att tillhöra de bästa. Han skriver en hyllning till sitt nuvande liv i sin dagbok, daterat första dagen år 1861, då han befinner sig i slutfasen av sitt dekorationsarbete i Saint-Sulpices kapell.

Jag har arbetat hela dagen. Vilket härligt liv! En kompensation för min så kallade isolering! Måleriet ansätter och plågar mig på många sätt, som den mest fordrande älskarinna. Sedan fyra månader smyger jag iväg redan i ottan och skyndar mig till till detta sagolika arbete, som om jag skulle kasta mig för en älskad kvinnas fötter...

Men hur kommer det sig att denna eviga kamp inte verkar nedslående utan tvärtemot upplyftade, som ej heller gör mig modfälld utan piggar upp mig, och som ständigt sysselsätter mina tankar när jag lämnar det? Det är en alldeles utmärkt ersättning för det som har försvunnit från min ungdom. En värdig sysselsättning på ålderdomen, som nu angriper mig från alla håll, men som ändå ger mig kraft att glömma kroppens plågor och själens bekymmer.

Delacroix hus i Champrosay.

Chapelle des Saints-Anges i den katolska kyrkan Saint-Sulpice de Paris.

Så äntligen efter tio år med hårt arbet och många vedermödor började han bli färdig med sitt arbete i Chapelle des Saints-Anges (Änglarnas kapell).

Han hade enträngigt arbetat i den takt som han orkade med. Om det nu var så klokt? Frampå höstkanten utmanade han sig själv genom att sköta arbetet i kapellet från sitt lantställe i Champrosay, där han nu var ägere till huset.

Från augusti till november hade han gått upp i gryningen för att ta tåget från Ris-Orangis till Paris och sitt arbete. Han återvände på kvällen samma dag, då helt utmattad. Sista biten blev han skjutsad av sin betjänt Jean, som väntade med häst och vagn på stationen.

Chapelle des Saints-Anges i kyrkan Saint-Sulpice.

"Sankt Mikael besegrar djävulen", - 1861.

"Jakob brottas med ängeln", - 1861.

"Heliodorus fördrivs ur templet", - 1861.

"Jakob brottas med ängeln" (detalj).

"Jakob brottas med ängeln", u.å. (Privat).

Teckning efter antik skulptur, se nästa bild.

("Brottarna" - antik romersk staty efter grekisk förebild.

Sommaren 1861 firade Delacroix att han var klar med med sitt dekorationsarbete i Saints-Anges kapell i kyrkan Saint-Sulpice. Ett uppdrag som han hade fått 1849, och som han helt och hållet hade ägnat sig åt sedan 1856.

Vänner, kritiker och journalister bjöds in för en förhandstitt. Baudelaire, som av någon anledning inte fanns bland de inbjudna, skrev ändå en mycket smickrande artikel i La Revue Fantaisiste frampå höstkanten. En artikel, som Delacroix tackade honom för i ett brev något senare.

Han tackar Baudelaire för hans smickrande och vänliga ord. Han kommenterar inte den första delen av texten, där Baudelaire beskrev ämnen som presenterades i dekoren och citerade Bibeln utförligt. Den andra delen av Baudelaires text – ägnad åt dessa mystiska effekter av linje och färg, som tyvärr bara uppskattas av få entusiaster, gjorde ett mycket starkare intryck på Delacroix. Det var denna insiktsfulla analys som skiljde Baudelaire från de flesta andra åskådare.

"Lejonjakt", 1860-1861 (Art Institute of Chicago).

Delbild ur "Lejonjakt", 1860-1861.

"Botzaris överrumplar ett turkiskt läger, men misslyckas och blev själv dödlgt sårad", 1860- (Toledo Art Museum, OH USA).

"Porträtt av en man bakifrån", 1861.

"Studier av kanoner", u.å. (troligen för tidigare stridsbild) .

"Botzares anfaller det turkiska lägret", u.å. (Privat).

"Amfitrites triumf", ca 1861 (Kunsthaus Zürich).

"Bacchus triumf", ca 1861 (Kunsthaus Zürich).

"Ett lejon besegrar en gladiator", u.å.

"Hästar vid en vattenkälla", 1862 (Philadelphia Museum of Art, PA USA).

"Ovideus hos skyterna", 1862 (MET).

"Tiger och sköldpadda", 1862 (Privat). Såldes av Christies i New York 2018 för $9 875 000.

"Uppfostran av Akilles", 1862 (J. Paul Getty Museum, Los Angeles).

"Sankt Stefan (Stefanus) bärs bort av sina lärlungar", 1862 (Privat).

"Medea är i begrepp att döda sina barn", 1862. (Louvren)

Skiss till "Medea är i begrepp att döda sina barn", 1862 (Palais des Beaux-Arts, Lille).

"Häst med täcke", ca 1862.

"Sittande Kristus", u.å.

"Lång procession av män, eller religiösa figurer,...", 1862.

"Den mirakelösa fiskfångsten", 1862.

"Den mirakelösa fiskfångsten", u.å.

"Nattvarden", 1862.

"Romerska soldater vaktar en befästning", 1862.

"Skeppsvrak vid kusten", 1862 (Museum of Fine Arts, Houston TX USA).

"Herkulus hämtar Alcestis från dödsiket", 1862 (The Phillips Collection, Washington DC).

"Judaskyssen", 1862.

"De tre Mariorna vid graven", 1862.

Man skulle kunna tro att den åldrande Delacroix hade blivit djupt religiös med tanke på alla hans verk med kristna motiv. Men han hade aldrig funnit stöd hos någon religion och inte heller hymlat med en tro som inte fanns. Jag tror inte på den där lilla varelsen som man har begåvats med, och som vi kallar själen.

Men Delacroix såg bibeln som en stor inspirationskälla med otaliga spännande och känslomässiga händelser. Dess många författare, kända och okända, liknade han vid sina egna favoriter, vars berättelser han ofta illustrerade - Shakespeare, Goethe, Lord Byron, Sir Walter Scott...

"Porträtt av en kvinnal", u.å. (troligen George Sand).

"Ecce Homo", 1862.

"Petrus förnekelse", 1862.

"Tobias och ängeln", 1862.

"Tobias och ängeln", 1862 (Privat).

"Bertrand du Guesclin i rustning", 1862 (Privat).

"Toilette på psyket", 1862 (Privat).

"Tre kvinnor och ett självporträtt", ca 1862.

"Stupade krigare och en skenande häst", 1862.

"Allé som kantas av höga träd", 1862.

Resumé

Skiss till "Sultanen av Marocko", 1855-1856.

"Sultanen av Marocko", 1862 (Kunsthaus Zürich).

"Arabika ryttare på spaningsuppdrag", 1862 (Privat).

"Arabisk skärmytsling i bergen", 1863 (National Gallery of Art, Washington DC).

"Arabiskt läger på kvällen, 1863 (Museum of Fine Arts, Budapest).

"Kristus botar en blind man i Jeriko", 1862.

"La Piteà", Utklipp från L'Illustration 1863.

"Kristus framför Pilatus", 1862.

"Kristus kastar ut en djävul", 1862.

Skiss till "Våren" i "De fyra årstiderna", ca 1862 (Musée Fabre, Montpellier).

"En avkastad ryttare", 1862.

"Magdalena vid kristus fötter", 1863.

"Tre nakenstudier, varav en sittande", 1862.

"Porträtt av en ung flicka", 1862.

Skiss till "Hösten" i "De fyra årstiderna", ca 1862 (Harvard Art Museums, Cambridge MA USA).

"Räddningen av Petrus", 1862.

"Den sista måltiden", ca 1862.

"Tiger och en orm", 1862 (National Gallery of Art, Washington DC).

"Porträtt av Delacroiv", 1862 av Pierre Petit.

"Lejon och alligator", 1863 (Hamburger Kunsthalle, Hamburg).

"Lejoninna på språng", 1863 (Louvren - Delacroix-museet).

De fyra årstiderna

Mot slutet av sin karriär hade Delacroix tagit på sig ett stort uppdrag som han arbetade med en längre tid parallellt med utsmyckningen av kapellet Saints-Anges. Uppdraget, som genomfördes mellan åren 1856 och 1863, hade han fått av indusrtimagnaten och politikern Frederick Hartmann från Alsace. Temat för de ganska stora målningarna (ca 2 x 1,7 m) var de fyra årstiderna (Våren, Sommaren, Hösten och Vintern) i allegorisk form.

Till skillnad från de berömda Årstiderna av Nicolas Poussin, som skildrade händelser från Bibeln, så valde Delacroix scener från den klassiska grekiska mytologin.

Delacroix De fyra årstiderna är tyvärr ganska okända målningar för en bredare publik. De är väl värda en större plats i historien och att visas upp för de många ovetande. Idag får man resa till São Paulo (MASP) i Brasilien för att beskåda dem life.

"De fyra årstiderna" på Museu de Arte de São Paulo (MASP) i Brasilien.

"Våren - Eurydike bli biten av en orm då hon plockar blommor", 1856-1863 (MASP).

"Sommaren - Aktaion överaskar Diana", 1856-1863 (MASP).

"Hösten - Bacchus och Ariadne", 1856-1863 (MASP).

"Vintern - Juno vädjar till Aeneas att förgöra Odysseus flotta ", 1856-1863 (MASP).

"Triton bär på ett bevingat väsen", 1863.

"Träd", 1863.

"Studie av en tiger", 1863.

Trots att Delacroix alltid hade varit kallsinnig till den kristna tron, så skriver han i sin dagbok tio månader innan han dog:

Gud är inom oss. Det är hans närvaro inom oss, som får en att beundra det sköna och glädjas åt när vi är på rätt väg - som förlåter oss då vi inte delar lyckan som förunnas den orättfärdige. Det är säkert han som inspirerar genierna och som fyller dem med entusiasm inför deras egna verk... Den allsmäktige har således sina gunstlingar. De motgångar, som dessa stora människor alltför ofta tycks förföljas av under sitt korta liv på jorden, går de lyckligtvis inte under för. De låter sig inte nedslås av att de orättfärdiga blir överösta med lyckans håvor... Deras inre tillfredsställelse över att följa den gudomliga inspirationen är en tillräcklig belöning...

Den kalla vintern 1862-1863 var en plåga för den känslige Delacroix. Temperaturen kunde sjunka ner mot -20°C. Det bistra klimatet var inte bra för hans känsliga hals och hans tillstånd förvärrades.

Frampå vårkanten stod han inte ut längre. Efter att ha legat till sängs periodvis i Champrosay under vintern, så tog han nu tåget in till Paris för att besöka sin läkare. När han anlände till sin bostad/atelje på Rue de Furstenberg orkade han knappt ta sig uppför trappan.

Eugène Delacroic, 1855-1863 av Pierre Petit.

Vintrarna i Paris med omnejd i mitten av 1800-talet kunde vara riktigt bistra med temeraturer ner mot -20°C.

Om det var läkens förtjäsnt, eller inte, så blev Delacroix bättre, så pass bra att han reste tillbaka till Champrosay i mitten av juni. Där varvade han med att vila i sitt rum och att vara trädgåden bland sina blommor. Det gick någon månad, så blev han sämre igen. Men han var hela tiden övertygad att allt skulle ordna sig. Han hade sagt till Jenny: Om jag blir frisk, vilket jag tror, så ska jag göra fantastiska saker, min hjärna är sprängfylld med idéer. Men sanningen var att han nu sjöng på sista versen.

Delacroix färghandlare Mme Haro hade träffat honom mot slutet då han inte mådde så bra:

Han sa då med ett leende att han var lycklig, att hans hälsa hade försämrats och att han nu ville leva för sig själv. Jag bad honom ta hand om sig själv och han svarade då "Det är för sent, jag har varit vaken så många nätter. Jag är utbränd, men låt oss inte tänka för mycket på det, Madame... döden är så naturlig att den inte skrämmer mig. Jag har aldig tidigare berört ämnet".

Ett tidigt brev från Delacroix, med önskemål på färger, ställt till hans färghandlren M. Haro.

"Solnedgäng över havet".

Den 15 juli 1863 orkade Delacroix inte längre. Han fördes på en hästdragen vagn tillbaka till Paris. Där i sin säng matades han av Jenny med frukt, som var det ena han tålde. Hans läkare var handfallen och kunde inte längre vara till någon hjälp.

Själv insåg han nu att detta var slutet på hans levnadsbana, så han började diktera sitt testamente. Ett omfattande dokument där alla hans vänner fick var sin minnesgåva och hans förtrogna Jenny en väl tilltagen livränta. Han bestämde också att allt han hade i sin ateljé skulle säljas. I en klausul förbjöd med kraft all återgivning av hans anletsdrag som död - vare sig dödsmask, teckning eller fotografi.

Eftersom han var för orkeslös för att skriva själv, fick Jenny skriva de sista breven till hans vänner - förutom de till George Sand och Joséphine de Forgot, som han plitade ner själv med sin darriga hand. Det var tydligen de som han tyckte allra mest om?

Ett rytande lejon tystnar.

Joséphine de Forgot - en av de få som fick ett egen-händigt men darrhänt avskedsbrev från Delacroix.

George Sand - en av de få som fick ett egenhändigt men darrhänt avkedsbrev från Delacroix.

Delacroix dog klockan sju på kvällen den 13 augusti 1863, med sin trogna Jenny vid sin sida. Hon skriver om slutet till Madame Babut (en tidigare elev och livslång vän till Delacroix):

Min stackars käre husbonde hade varit sjuk i tre månader; hans sjukdom började som alltid med en förkylning som spred sid nedåt och infekterade halsen. Jag såg efter honom hela tiden utan att lämna honom för ett endaste ögonblick. Han bevarade sitt sinneslugn in i det sista, han kramade mina händer utan att kumna tala och andades ut en sista suck som ett barn.

Det påstås att Delacroix beundrare Baudelaire var snabbt på plats och att han blev insläppt av den annars så motsträviga Jenny. Han skriver: I två timmar stannade vi där, samtalade och grät framför denna kista som var prydd med ett enkelt krucifix i koppar med levande ljus omkring.

Eugène Delacroix allt-i-allo Jenny de Guillou.

"Eugène Delacroix på dödsbädden" av hans assistent Pierre Andrieu.

"Geniets seger över avunden", ca 1849-1851.

Delacroix efter döden.

"Apoteos av Delacroix" av Paul Cézanne 1890-1894 (Musée d´Orsay). En glorifiering av Delacroix som bärs till himlen av änglar, där en av dem har med sig hans palett och penslar.

"Apoteos av Delacroix" av Paul Cézanne 1878-1880 (The British Museum, London).

"Studie för en etsning till äran av Delacroix", av Charles Courty (Delacroix-museet).

Delacroix begravdes på Père Lachaise-kyrkogården utan pompa och ståt. Endast en mindre delegation från Institut de France och Beaux-Arts deltog: skulptörerna Émilien Nieuwerkerke och François Jouffroy, arkitekten Alphonse de Gisors samt målaren Hippolyte Flandrin. Den ende som hade haft något att göra med Delacrox var Gisors i samband med arbetet i Palais du Luxenbourg. Att man hade skickat Flandrin ansåg Delacroix vänner var en stor kränkning - han var ju antagonisten Ingres bästa elev och vän. Dessutom ifrågasatte man hur illa staden Paris hedrade sin son och mästare. Inte alls som Antwerpen hade hedrat Rubens. Den ende som höll ett varmt tal till den dödes ära var hans beundrare Paul Huet.

Anm. Förutom den officiella delegationen deltog naturligtvis också Delacroix nära vänner och släktingar på begravningen.

På kyrkogården Père Lachaise vilar Delacroix tillsammans med storheter som Molière, Chopin, Editth Piaf, Oscar Wilde och Jim Morrison (The Doors).

Kyrkogården Père Lachaise där Delacroix begravdes. Här skulle han få sällskap av många andra kända storheter som Molière, Edith Piaff, Oscar Wilde, Apollinaire, Maria Callas, Camille Pissarro... Här finns också hans samtida som Théodore Géricault, Alfred de Musset, Honoré de Balzar, Frédéric Chopin... Kyrkogården har blivit ett populärt turistmål med över 3,5 miljoner årliga besökare och den mest besökta graven är tveklöst Jim Morrisons, f d frontfigur i rockbandet The Doors.

Delacroix hade innan han dog utsett sin gamle klasskamrat och vän Archille Pirot till testamentsexekutor, vars uppgift var att förvalta arvet och se till att det fördelades enligt testamentet.

Jenny le Guillou erhöll 50 000 francs, ett självporträtt från ca 1837 och delar av bohaget. Kusinen och vännen Léon Riesener fick 20 000 francs, huset i Champrosay och några familjeporträtt.

Andra mindre arvegods, som målningar, ramar, souvenirer och annat, fördelades mellan mer avlägsna släktingar och nära vänner som fanns kvar i livet, däribland Soulier, Rivet, Lois Guillemardet, Georg Sand och Joséphine de Forget. Andra, som han hade mött under sin romantiska period, fick minnesgåvor: Carrier, Chenavard, Huet, Schwiter...

Delacroix allt-i-allo Jenny de Guillou fick ärva femtiotusen fracncs och ett självporträtt av sin dyrkade husbonde som var hennes allt.

Postum utställning och auktion 1864.

Delacroix hade innan han dog sett till att det var god ordning i ateljén inför den kommande postuma auktionen av hans verk och samling. Han hade också uttryckt sina önskemål om vilka som skulle svara för sortering av verken... troligen också för äktheten. Det blev hans två senaste konsthandlare Petit och Tedesco som fick den uppgiften. När det gällde det stora antalet teckningar, skisser och studier skulle de assisteras av några av Delacroix nära vänner.

Delacroix hade inte sparat så många av sina oljemålningar. Bland de lätt räknade fanns bl a Sibyllan och de blomstermotiv som visades på Salongen 1849. Men förarbeten till hans murala utsmyckningar fanns det en hel del av. Det var också dessa som skulle inbringa mest pengar vid den kommande auktionen.

"Sibyllan av Cumae" eller "Sibyllan med den gyllene kvisten", ca 1838. Såld för 3 350 francs.

"En vält blomsterkorg i en park", 1848-1849. Såld för 7 550 francs

"En korg med frukt i en blomstrande trädgrd", 1848-1849. Såld för 7 000 francs.

I samband med inventeringen i Delacroix ateljé hade man gjort en överraskande upptäckt. Man fann lådvis med teckningar och studier, totalt sex tusen av dem. Men kännaren Philippe Burty, den kommande auktionsförrättaren, visste bättre:

Ingen borde bli förvånad av varken antalet eller fulländningen av Delacroix studier... Vi borde undersöka dessa studier i tusch och blyerts, de på varandra följande versionerna, som han använde för att komma närmare det perfekta som han hade i sina tankar när han korrigeade sina verk... Det var som en rigorös träning, som han kontinuerligt hade ålagt sin intelligens, sina ögon, sin penna, sin pensel, till ett fridfullt överflöd i sina kompositioner, såväl som deras charm och briljans.

För Delacroix var dessa lådor högt värderade... Han visade innehållet bara för sina elever och sina närmaste vänner. Han använde aldrig innehållet för att göra profit på det. Hans önskan var att de skulle bli föremål för diskussion efter hans död för att utmana kritikerna av den improvisation och lättnad som han ofta anklagades för. Han ville också bevisa att sådana egenskaper för att uttrycka något, utan att illämpa den mest envisa praxisen, skulle ha varit ett mirakel utan motstycke i konstens historia.

Många av de verk av Delacrox som såldes på auktionen, och som visas här, har inte föekommit tidigare i denna bildografi.

Auktiones utsällningskatalog var ett digert verk med över 199 sidor med 858 poster och varje post kunde bestå av flera verk.

"En skäggig man i profil", u.å. Såld.

"Studie av en skägg mans huvud", u.å. Såld.

"Suzanne Fourman", u.å. (efter Rubens). Såld.

Det var ett fullspäckat program, med visningar och försäljning om vartannat, på Hotel Drout i Paris under två veckor i februari 1864. Kortfattat såg programmet ut som följer:

Målningar: Visning 16 feb. Auktion 17, 18, 18 feb.

Teckningar: Visning 21 feb. Auktion 22-27 feb.

Etsningar, litografier: Visning 28 feb. Auktion 29 feb.

Den första dagen var tillägnad de speciellt inbjuna. Det var vänner till Delacroix, hans fiender, hans beundrare och folk från sociteten.

Enligt konsthistorikern Théophile Silvestre: Beroende på den speciella kvaliteten på dessa verk är det omöjligt med likgiltighet... För att man ska vara säker på att man är väl insatt i konst, så att man känner och förstår budskapet, eller med andra ord, den potentiella tjusningen i dessa oavslutade målningar.

Nästa dag släpptes allmänheten in och dagen därpå var det dags för auktion. Det verkade nu som om alla hade förstått Delacroix storhet och att hans konst skulle vara beständig. Hade Delacroix någonsin vetat om en sådan seger då han levde hade han blivit sjuk av förnöjelse.

Målningar, teckningar etsningar och litgrafier - men under dessa ruriker döjs det en hel del annat.

"En vit häst, u.å. Såld.

"Landskapsstudie, Champrosay", ca 1846. Såld.

Målaren Gustave Moreau kommer ihåg auktionen tio år senare: Denna för evigt berömda utförsäljning, som fick Paris att invaderas av mästarens passionerade beundrare från Frankrike och andra länder - konstälskare och konsthandlare från hela världen (the four corners of the globe). Auktionen pågick i hela två veckor utan att publikens entusiasm syntes avta en enda dag, inte ens en enda timme.

Om de första dagarnas budgivning bokstavligen överöste enkla skisser med guld, så kunde man de sista dagarna fortfarande se hur råa skisser - även kalkerade kopior - ropas in med minst samma glöd som tidigare. Aldrig har sådan entusiasm visats vid en auktion och det är tveksamt om någon annan konstnär i framtiden kommer att göra en sådan succé. Alla ville ha en souvenir av mästaren och alla tycktes i sina upphetsade tillstånd vara beredda att betala dyrt för det de traktade efter...

"En man från Tanger", 1832. Såld.

Théodore Geéricault: "Lansiär ur kejsarens vakt", u.å. Såld.

Théodore Geéricault: "Kyrassiär till häst, sedd bakifrån", 1814-1815. Såld.

Théodore Geéricault: "S:t Peters (Petrus) martyrskap", ca 1814 (efter Titian). Såld.

Ibland kunde det hända att applåder avbröt budgivningen på auktionen. Ett sådant tillfälle var när den respekterade samlaren Tanneguy Duchâtel, tidigare minister under Louis-Philippe, ropade in Havet från Dieppes höjder (1852) för 3 650 francs. Då ett mycket högt pris kunde man tycka för den lilla målningen (35 x 51 cm), men det hade säkert att göra med att köparen hade upptäckt en ny och dittills okänd sida av Delacroix och hans begåvning.

"Havet från Dieppes höjder", 1852. Såld för 3 650 francs.

Skiss till "Marcus Aurelius död", ca 1843. Såld.

"Från en algerisk moské, u.å. Såld.

När publiken såg den gigantiska högen av teckningar, studier och skisser, som skildrade mästarens dagliga ihärdighet, gick ett sus av beundran. Vi förstod alla storheten hos honom och hans verk. Det var en uppenbarelse! En vikt i guld. Till vilket pris som helst. Inte minst de omtvistade linjerna från hans briljanta penna.

Allt som bjöds ut fick nya ägare, som bar ut sina köpta alster berusade av lycka. Man skulle kunna säga att publiken tog revansch på sig själv. Det blev en hederssak att betala vansinniga belopp, varje bud blev till en hyllning. Denna fanatiska upphetsning avtog inte för ett ögonblick. Konstälskare, såväl burget folk som fattiga satar, bjöd mot varandra hela tiden... De trogna var glädjestrålande när de hälsade de höga buden med rungande applåder. Det var verkligen en magnifik upplevelse, en sådan som man aldrig glömmer.

"Kristusbarnet", u.a (efter. Rafael).Såld.

"Arabiskt häst bunden vid en påle", 1825. Såld.

"Royal tiger, 1829. Såld.

Den målade skissen till "Slaget vid Taillebourg" var ett av de dyraste verken. Såld för 7 500 francs.

Retrospektiv Delacroix-utställning 1864.

Knappt halvår efter de stora auktionen arrangerade Société Nationale des Beaux-Arts en retrospektiv utställning med Delacroix verk. Utställningen, som öppnades den 13 augusti, fanns att beskåda på det privatägda La Galerie Martinet på Boulevard des Italiens - det mest respekterade stället i Paris konstvärld.

Utställningskatalogen omfattade 315 verk, varav ca 200 målningar, medan resten var teckningar och grafik. Merparten av Delacroix mest kända måningar visades upp för den hänförda publiken.

Äntligen var kritikerna eniga, åtminstone de mest betydelsefulla, om att Delacrox var en stor konstnär, ett geni som aldrig skulle glömmas och som intog en plats bland de genom tiderna allra största.

Boulevard des Italiens ca 1865.

Från den retrospektiva Delacroix-utsällningen på Galerie Martinet i augusti 1864 (Ed. Albertini).

Redan i utställningskatalogens förord skriver den välrenommerade vetenskaparen och författaren Casimir d´Arpentigny om Delacroix som tecknare:

Delacroix är en skicklig tecknare också. Inte i dess vanliga mening, utan i dess verkliga mening. Endast de mest trångsynta domarna borde överväga om teckning bara är en kontur med en tunn linje, skapad med spetsen på en vässad penna. Att framkalla rörelse... Att utelämna detaljer, i syfte att skapa en levande bild, som verkar pulsera i takt med en aktiv tanke. Det är också teckning.

När Delacroix förskjuter en arm eller ett ben, eller ser ut att bryta en kropp, så måste man vara riktigt fattig i anden om man tror att han gör så på grund av okunnighet. Liksom Michelangelo, och även Rafael, så överdriver han för att ögat ska kunna greppa hans tanke.

Han kunde ha gjort det tålmodiga arbetet och tecknat linjen... Han kan verkligen sitt hantverk efter att ha studerat natuen och de gamla mästarna. Allting hade blivit så uppenbart för honom.

Kom inte och prata om okunskap för ett sådant geni - ett regoröst geni, som endast kan förstås av de som är kapabla till djärvhet och storhet.

"En morisk ryttare och hans häst", u.å.

"Skiss till Attila", 1843-1847.

"Scen från Othello, u.å..

"Geniets seger över avunden",

1849-1851.

"Kristus på korset", ca 1850.

Studie för "Heliodorus fördrivs ur templet" ,

1850.

I samband med uställningen skrev Théophile Gautier en minnesvärd artikel i Le Moniteur Universel:

Nu när allt är lugnare omkring ett stort namn - ett namn som eftervärlden inte kommer att glömma - det är svårt att komma ihåg vilken uppståndelse som omgav honom, i vilket passionerat solkigt krig han levde. Alla hans verk orsakade öronbedövande larm, stormar och heta diskussioner. Han överöstes av smädelser, som inte kunde ha blivit mer vulgära och skamliga om de så riktade sig till en rånare eller mördare. Kritisk artighet gällde inte längre, och när kritikerna saknade tillmälen, så lånade de från rännstenen. Han liknades vid en vilde, en barbar, en galning, en vettvilling som borde ha sänts tillbaka till sin födelseplats Charenton.

Han representerade det fula, det simpla och det monstruösa, och inte kunde han teckna heller - bröt fler lemmar än en kotknackare kunde återställa. Han kastade hinkar med färg på sina dukar och han målade med en berusad pensel - det denna druckna pensel åstadkom såg ganska bra ut och var väldigt imponerande på sin tid... Det är så genier hyllas i sitt konstnärsskap - ett märkligt misstag som förvånar varje kommande generation, något som de öppet talar om.

Théophile Gautier (av Nadar c 1856)- författare, poet, kritiker och president för Société Nationale des Beaux-Arts.

En av kritikerna blev fascinerad av Delacroix som tecknare och det han åstadkom i form av studier, skisser, teckningar, spontana utkast och målningar i mindre format. Han beslöt sig för att följa vägen till en målnings tillkomst:

Skissen är Delacroix segervapen. Ingen har en vitalare hand när det gäller att fånga geniets blixtrande idéer i några snabba streck. Hans pensel verkar ha flugit över duken samtidigt som kompositionen bara flyter fram, utan tvekan och utan begrundan - liksom livets hjärta klappar. Ljus, perspektiv, djup och rörelse - allt finns där efter de snabba penseldragen, vars resultat är förvånande. Harmonin uppstår direkt, så att säga.

Nu ändras tempot, målningen i det lilla formatet går sakta och bygger på många studier. Han ändrar och lägger till men håller fast vid sin ursprungliga impuls och sina första ruffa utkast. Många detaljer kom säkert att ändras i om målningen skulle göras i ett större format, men kvar finns den övergripande grundtanken.

Här följer ett exempel.

Skiss till "Friheten på barrikaderna".

Studie av en kvinna för "Friheten på barrikaerna".

Färglagd kiss till "Friheten på barrikaderna".

Mästerverket "Friheten på barrikaderna", 1830.

Delacroix på Parissalongen 1864.

På Salongen 1864 visades målningen Hommage à Delacroix - En hyllning av Delacroix - av Henri Fantin-Latour.

Det var en hyllning som man ansåg att Delacroix aldrig fått då han levde. Det var en hyllning från den unga generationens nytänkande konstnärer. De flesta som finns med i bilden hade inte ens träffat Delacroix. De tillhörde en grupp vänner till den unge Fantin-Latour och till det nya måleriet. Den ende som kände Delacroix, var den sedan länge trogne beundraren och vännen Baudelaire - längst ner till höger.

Ingen av de närvarande skulle framgent göra något större avtryck i historieböckerna - undantaget impressionismens ”fader” Edouard Manet - stående till vänster om bilden av den hyllade Delacroix, med ena handen i byxfickan. Upphovsmannen själv, Fantin-Latour, är mannen i vit skjorta.

Måningen bemöttes med en hel del kritik. Den var för mörk och dyster. Den var inte i Delacroix smak och var inte representativ för ett modernt måleri. Snarare en hyllning, som skulle passa realisten Gustave Courbet. Och Baudelaire hade hellre sett att Delacroix omgavs av sina favoriter: Shakespeare, Goethe och Byron - eller kanske av målarna Rafael, Michelangelo, Rembrandt, Veronese, Rubens...

"Eugène Delacroix", 1864. En byst i brons av

Albert-Ernest Carrier-Belleuse.

"Hommage à Delacroix", 1864 av Henri Fantin-Latour. (En hyllning av Delacroix).

Stående från vänster:

Louis Cordier, målare

Alphonse Legros, målare

James Whistler, målare

Edouard Manet, målare

Félix Bracquemond, gravör

Albert de Balleroy, målare

Sittande från vänster:

Louis Edmund Durenty, författare

Henri Fantin-Latour, målare

Jules Champfleury, kritiker

Charles Baudelaine, poet

"Hommage à Delacroix", studie.

Några av de många utkasten som förgick "Hommage à Delacroix" innan man kunde enas.

Flera skrifter skulle följa efter Delacroix död.

Det skulle inte dröja så länge efter Delacroix död förrän en del skrifter och brev började publiceras. Théophile Sylvestre var den förste som redan 1864 gav ut ett verk med en del av dessa (Document Nouveaux). Det blev ett underlag till en skrift av Piron året därpå, som hette Eugène Delacroix (serare med tillägget Hans liv och verk). Denna bok - som dedicerades till målarens vänner - innehöll förutom en insiktsfull biografi, en del manuskript, kopior av hans tidningsartiklar samt ett urval av korrespondens och dagböcker.

En del av Delacroix brev publicerades också. Men det var först när Philippe Burty tog tag i saken och gav ut det första ”kompletta” verket av hans korrespondens 1878, som sedan gavs ut i en andra bearbetad utgåva 1880. Denna skulle stå sig de närmaste femtio åren, tills historikern André Joubins upptäckte nya fakta och gav ut sin egen utökade version, 1835-1938.

Studie för en medajong med Delacroix, 1864 av Auguste Préault.

Delacroix brev av Philippe Burty, 1878.

Delacroix brev, 1878 . Uppslag i början.

Ur Delacroix brev, 1878.

Delacroix så kallade Journal var något helt annat. Det var en enda stor dagbok. Hans handskrivna egna dagböcker hade av någon anledning spridits efter hans död. Men Jenny hade sparat femton dagböcker från åren 1847 till 1862. Alla utan en, den för 1848 som han sjålv hade slarvat bort. Det var dessa, tillsammans med hans antecknings- och skissböcker från åren 1822-24, 1833-35, 1843-44 och 1846, som skulle utgöra stommen till Delacroix Journal.

Det var många turer innan original och kopior kunde sammanställas, bearbetas och publiceras. Såväl Jenny, Henri Dutilleux och dennes bror-/svärson Alfred Robaut, som Pierre Andieu var inblandade, innan den sistnämndes elev René Piot utsågs att leda projektet med författaren Paul Flat som skribent. Journalen, publicerades och gavs ut 1893 Det var ett viktigt bidrag, som förstärkte bilden av Delacroix.

"Delacroix som ung", etsning av P. Colin efter teckning av A. Colin (används i Journalen).

Delacroix Journal, 1893 (Originalet).

Delacroix Journal, 1893 (Originalet). Uppslag i början.

Delacroix skulle även hedras med ett monument.

Det var litografen och tryckaren Alfred Robaut som såg till att det blev ett monument över Delacroix. Dagen efter invigningen av ett monument över Millet och Rousseau hade han rusat in till den sanne romantikern - författaren och tidningsmannen - Auguste Vacquerie på Hôtel Drouot och sagt: Och när blir det våran Delacroix tur?

I mitten av april 1884 började Vacquerie att skriva en serie artiklar där han vädjade om ekonomiskt stöd för ett monument. Det blev genast ett positivt gensvar. Först ut var den Victor Hugo-grupp som han själv tillhörde, sedan Robaut och hans vänner, samt Delacroix vänner. Målarna Fantin-Latour och Gustave Moreau följde efter, liksom en del ledamöter i Konstakademien. Dessutom ett antal rika och mindre rika donatorer.

På våren 1885 anordnade Ecole de Beaux-Arts ännu en retrospektiv utställning av Delacroix verk och efter den kunde man stoltsera med en lista på 130 namn som stödde insamlingen. Man utsåg en kommitté, som skulle driva ärendet vidare. Man var överens om att det skulle resas någon form av monument. Bland de frågor som återstod var hur det skulle se ut, vem skulle få äran att utforma det och var skulle det placeras?

Alfred Robaut var Delacroix litograf och tryckare. Här litografin "Jakob brottas med ängeln", 1864.

Utställningen på École des Beaux-Arts, 1885.

Utställningen på École des Beaux-Arts, till förmån för ett monument över Delacroix, var ännu mer omfattande än den på La Galerie Martinet 1864. Här fanns bortemot 600 objekt, förutom målningar inte mindre än 211 teckningar, 32 konsttryck, 13 resealbum oh dagböcker, samt ca 50 skrivna alster, som hade valts ut av Charaway och som visade Delacroix talang som skribent. Dessutom ett tjugotal porträtt av Delacroix i olika konstformer och en palett med den omfattande färgskala han använde.

I utställningskatalogens förord skiver Auguste Vacquerie en lång text som en hyllning till Delacroix, som han avsluat med följande strofer:

Genom hans genialitet - så levande, så passionerande, så våldsam, så intensiv, så oemotståndlig - och genom de djupt lysande färger som den utstrålar, så är Delacroix en av de sannaste personifierande i detta betydande århundrade 1800-talet - så stormigt, så impulsivt, så ansatt av bekymmer, men trots allt, med hopp om en lysande framtids gryning.

Utställningen visade bortemot 600 objekt. En minnesutställning, då den också innehåll många personiga objekt som palett, brev, signaturer, fotografier, album, medaljonger...

I slutet av utställningens katalog annonserar man denna skrift av Alfred Robaut, som var ett komplett verk av Delacroix arbeten - i form av gravyrer och litografier. Här följer ett urval.

Angående utförandet av monumentet, så fick man ju inte bryta mot vad Delacroix hade sagt i sitt testamente. Det innebar bl a att man kunde utesluta en placering på hans grav. Diskussionerna gick fram och tillbaka. Platser som föreslogs var: Place de Furstemberg vid Delacroix sista ateljé, vid Hôtel de Chimay som just hade blivit en del av École des Beaux-Arts. Man fastnade till slut på Jardin de Luxembourg i vars palats han hade arbetat så framgångsrikt med utsmyckning.

Det blev en av den tidens mest framrädande skulptörer Aimé-Jules Dalou som anförtroddes att skapa monumentet över Delacroix.

Monumentet är allegorisk (symbolisk) bild av fyra figurer. Längs ner ser vi en applåderande Apollon - musikens och poesins gud. Sedan en bevingad äldre man som representerar Tiden. Han lyfter upp en kvinna som står för Berömmelse, som överräcker en krans av ryktbarhet och odödighet till den fjärde figuren som är Delacroix.

Monument över Delacroix i Jardin du Luxembourg, av skulptören Aimé-Jules Dalou 1890.

Det fontänomgärdade monumentet övr Eugène Delacroix i Luxembourg-trädgården i Paris.

Från invigningen av monumentet äver Delacroix den 5 oktober 1890.

Epilog: En dödsruna av Charles Baudelaire.

Flandern har Rubens; Italien har Rafael och Veronese; Frankrike har Le Brun, David och Delacroix. Den ytligt sinnade kan vid första anblicken chockeras av att dessa namn skulle ha något samband, de som hade så olika egenskaper och metoder. Men ett mer uppmärksammat och andligt öga inser genast att det finns ett gemensamt släktdrag hos dem, ett slags broderskap, eller kusinskap, som härrör från kärleken till det som är stort, nationellt, omåttligt och universellt - en kärlek som alltid har uttryckt sig i så kallad dekorativ målning i stora format...

Vem är då den störste av dessa män som var så olika? Man kan om man vill, beroende på ens läggning, föredra Rubens frodiga, strålande, nästan joviala överflöd, eller Rafaels ljuvt majestätiska ordning, eller Veroneses eftemiddagsfärger, eller Davids strama och hårda stränghet, eller Le Bruns dramatiskt litterära ledighet.

Charles Baudelaire, 1855, foto av Félix Nadar.

Rafael, självporträtt 1504-1506. Flera påvars favorit.

Paolo Veronese, självporträtt 1558-1563. Venetiansk mästre.

Peter Paul Rubens,självporträtt 1623. Adlades av Charles I av England.

Ingen av dessa är oersättlig, Alla strävade de efter liknande mål, men använde olika tillvägagångssätt beroende på var och ens personlighet. Senkomlingen Delacroix uttryckte med en underbar lidelse och glöd, det de andra förmedlade på ett nödvändigt och ofullständigt sätt.

Vad är då det för besynnerligt med att Delacroix, till vårt århundradet ära, kan uttrycka sig bättre än någon annan? Jo det är ogripbara drömmar, nerver, själen... Delacroix var den mest suggesiva av alla målare, den vars verk - även de sekundära och mindre bra - mest får oss att tänka, att åkalla minnet av de mest känslomässiga och gripande tankarna, sådana som vi redan känner till, men som vi trodde var begravda för alltid i det förflutnas natt.

"Han var som en vulkanisk krater konstnärligt dold i en blomsterbukett", Baudelaire om Delacroix.

Charles Le Brun, självporträtt 1664. Ludvig XIV:s favorit.

Jacques-Louis David, självporträtt 1791. Napoleons hovmålare.

Eugène Delacroix, självporträtt ca 1837. Den förste modernisten.

Delacroix inspirerade många andra yngre målare.

När Delacroix gratulerades av Constant Dutilleux då han efter sitt sjunde försök äntigen hade blivit ledamot i Académie des Beaux-Arts (Konstakademien) 1857, så beklagar han att det var för sent för honom att som sådan skaffa en egen ateljé dit han kunde välkomna unga målare som han kunde arbeta ihop med.

Visserligen hade trivts med att ensam utöva sitt arbete, men det var inte utan att han hade saknat att få forma sina egna elever i akademiens regi. Han dog utan att några yngre adepter skulle föra hans idéer och arbeta vidare.

Visserligen hade Delacroix elever som hjälpte till med hans stora dekorationer. Men att få elever från École des Beaux Arts var något helt annat. Bilden är från hans ateljé i l´Illustration 1852.

Académie des Beaux-Arts med bron Pont des Arts.

Även om Delacroix saknade akademiska elever under sin korta tid som ledamot i den franska konstakademien, så skulle hans konst sätta sin prägel på verk av de allra bästa målarna i kommande generationer.

Otaliga målare, varav många kända, har influerats och inspirerats av romantikens mästare Delacroix. Av de som föddes på 1830- och 1840-talen, och som sedan skulle komma att kallas impressionister, var det många som hade Delacroix som föebild.

Den kontroversielle Édouard Manet, föregångare och inspirationskälla till impressionism, skulle redan 1854 be Delacroix om tillåtelse att få kopiera hans Dantes båt. En målning som också skulle kopierades av Paul Cézanne 1870. En Cézanne som ska ha sagt: Vi målar alla på Delacroix språk. Hans palett var den vackraste i Frankrike. Ett sådant lugn och patos på samma gång, en så skimrande färg.

"Paul Cézanne, självporträtt", 1875-1876.

Paul Cézanne.

"Dantes båt" av Cézanne, 1870 - en nästan identisk kopia av Delacroix målning från 1822.

"Medea är i bgrepp att döda sina barn", 1838 av Delacroix.

Variant av "Medea är

i bgrepp att döda sina barn", 1880-1885 av Cézanne efter Delacroix.

"Stilleben med blommor och frukt", 1890 av Cézanne. Han var förtjust i Delacroix blom- och fruktmotiv 1849.

Cézanne arbetar i sin ateljé med "Apoteos av Delacroix", 1894.

"Apoteos av Delacroix", 1894. En målning som han höll på med i flera år och som aldrig fullbordades.

Cézannes porträtt av Delacroix

Cézanne, hade som många målare, sina favoriter på väggarna. Här en bild från Cézannes ateljé (museum i Aix-en-Provance), där man ser en gravyr av Delacroix "Sardanapals död" uppe till vänster.

Gravyr av Delacroix "Sardanapals död", av Albert Devivier 1874. En inspirationskälla i Cézannes ateljé.

Cézannes "Kärleksslaget", ca 1880 sägs ha påverkats av Delacoix "Badarna".

"Badarna", 1854 av Delacroix.

Cézannes har i sin "Den eviga kvinna" inspirerats av Delacroix, som även finns med på bilden.

Édouard Manet.

"Eduoard Manet, självporträtt",

1878-1879.

"Dantes båt" av Manet, ca 1854, en nästan identisk kopia av Delacroix målning 1822.

"Dantes båt" av Manet, ca 1859 - en impressionistisk variant av Delacroix målning 1822.

Claude Monet.

"Claude Monet, själv porträtt", 1886. Han var en stor beundrare av Delacrox,

Claude Monet: "Hamnen i Dieppe", 1882.

Delacroix: "Havet från Dieppes höjder", 1852.

Edgar Degas.

"Edgar Degas , självporträtt", xa 1857. Han var så betagen av Delacroix att han ägde mer än 250 verk av honom.

Degas:"Korsfararnas inåg i Kristianopel", ca 1860 - impres- sionistisk variant av Delacroix målning från 1840.

Delacroix:"Korsfararnas inåg i Kristianopel", 1840.

Pierre-Auguste Renoir.

"P. A. Renoir, självporträtt", 1876. Flera av hans verk från Orienten är inspirade av Delacroix motsvarigheter.

Renoir: En nästan exakt kopia av Delacrox "Judiskt bröllop i Marocko", 1875.

Renoir:"Kvinnor i Paris i algeriska dräkter (Haremet)", 1872. En hyllning till " Kvinnor i Alger..." av Delacroix.

Vincent van Gogh.

"Vinent va Gogh, självporträtt", 1887-1888.

Delacroix:"Piteà", 1850.

Van Gogh:"Piteà", 1889. Efter Delacroix, men här är det han själv som är Kristus.

Delacroix:"Den bermhärtige samariten", 1849.

Van Gogh:"Den behärtige samariten", efter Delacroix 1890.

Både van Gogh och Gauguin var så imponerade av Delacroix och hans verk, att de när Gauguin gästade van Gogh i Arles 1888, innan de blev osams, reste de till Musée Fabre i Montpellier för att ta del av hans målningar och få uppleva dem i verkligheten. Speciellt intressant var hans sätt att använda färg och dess förmåga att att visa känslor. Ingen av dem lär ha blivit besviken av det de fick se. Han blev fortsatt en favorit.

Paul Gauguin.

"Paul Gauguin, självporträtt", 1893-1894.

"Stilleben med blommor i en vas", av Gauguin efter Delacroix, 1894-1897.

Delacroix: "Stilleben med dahlior", 1833.

"Stilleben med en skiss av Delacroix", 1887.

Ur Gauguins skissbok med bilder av Delacroix.

Delacroix: "Jakob brottas med ängeln", ca 1854. Ska ha inspirerat Gauguin till nästa målning.

Gauguin: "Vision efter predikan", 1888. Ska ha inspirerats av Delacroix "Jobob brottas med ängeln", en bild som också var kvinnornas vision.

Georges Seurat.

"Georges Seurat, själv-porträtt", ca 1890. Skrev en bok om Delacroix betydelse för Neo-impressionism

"Från Delacroix till Neo-impressionism". Boken gavs ut 1899.

"Capi di Noli nära Genua", 1898 av Seurat -ingår som bild i boken.

Seurat fick idén till sin bok från Delacroix Journal. I den hade han hittat långa stycken där Delacroix teoriserar om sin användning av färg och färgens betydelse. Något av stor vikt för hns egen konstart Neo-impressionism. På grund av denna likhet så drar han slutsatsen att Delacroix förutsåg vad som skulle ske inom konstvärlden efter den rena impressionism.

Henri Matisse.

"Henri Matisse, självporträtt", 1906. Med stor sannolikhet studerade han Delacroix orientaliska verk och de från Marocko före sin egen resa dit.

Delacroix:"Kvinnor i Alger i deras våning", 1840.

Matisse:"Sittande olalisk", 1928.

Pablo Picasso.

Picasso:"Kvinnorna i Alger", 1955. En av de 15 målningar han gjorde på temat "Kvinnor i Alger..." 1840 av Delacroix.

Flera kännare hävdar att Pcasso här har hämtat en del scener från Delacrox målning "Blodbadet på Chios", 1824.

"Pablo Picasso, självporträtt", 1907. Picasso sa om Delacroix; "Den jävlen, han är riktigt bra!".

Les Années folles: "De galna åren under 20-talet".

Fransmännen blev tagna på sängen av börskraschen 1829 och blev tvungna att avsluta de galna åren Les Années Folles som hade varit en livets fest efter det första världskriget.

Vi förflyttar oss till 30-talet i en period med Art Déco.

Retrospektiv utställning på Louvren i Paris 1930.

Det skulle dröja ända tills 1930 innann man vaknade upp och anordnade en retrospektiv utställning på självasre Louvren för att hedra Delacroix och romantikens konst.

Det blev en gigantisk utställning, vars katalog omfattade bortemot 900 objekt, varav 240 målningar. Den fick en hög stutus med beskydd av den franske presidenten och premiärministern, samt under överseende av en imponerande styrelse som gav hedersråd.

Verken, som ställdes ut, kom från Louvrens egen betydande samling, men man hade ockå lånat in verk från både Frankrike och andra länder.

"Louvren", 1930 av Herman Amour Webster.

Det verkar som om 1930 var något av ett nytt genombrottsår för Delacroix. Han blev nu offenligt känd av de många besökarna som flockades på utställningen. Han fick också sitt erkännade av både kritiker och konsthisoriker, som nu gav honom en framträdande plats i den unika franska 1800-konstens historia - från David till Impressionism.

Den välrenommerade konstkritikern och museeintendenten Paul Jamot, som hade en stor roll i utställningen, gjorde ett uttalande:

Det är ofattbart att detta framträdande äntligen skulle besegra det sista motståndet mot detta genis övertygande auktoritet.

Medaljong med Delacroix, 1864 av A. Préault.

Många målningar till utställningen 1930 hämtades från Lovrens egna samlingar.

Musée national Eugène Delacroix.

Målaren Maurice Denis insåg tidigt Denacroix betydelse för den moderna konstens framväxt. Han och några andra i samma generation - Signac, Bonnard, Vuillard och Rousell - hade påverkats av vad de sett av Delacroix och hans teorier om konst.

De tyckte att Delacroix var som gjuten för att representera både den franska skolan och konst i allmänhet. Denis skulle bli en av de ledande aktörerna vid bildandet av Delacroix vänner (Société des Amis d´Eugène Delacroix) 1929.

En av de första uppgifterna för Delacroix vänner blev att försöka rädda Delacroix sista ateljé, då det ryktades om att byggnaden skulle rivas. Något som de lyckades förhindra med mycket möda.

1932 förvärvade Delacroix vännner bostaden, ateljen och trädgården. Och efter en renovering så kunde man påbörja en del aktiviteter - utställningar, seminarier, konserter... - så att deras

museum L´Atelier Delacroix blev självförsörjande. Efter ett antal händelser tog staten över ägandet och 1971 blev det ett nationellt museum under Louvren: Musée national Eugène Delacroix.

Maurice Denis hyllade Delacroi i sin takmålning på Musée du Petit Palais 1925. Ett panorama över fransk konst från medeltiden till början av 1900-talet.

Musée national Eugène Delacroix.

6, Rue de Furstemberg i Saint Germain-des-Prés, Paris.

Musée national Eugène Delacroix. På baksidan av muséet finns en underbar liten trädgård. En rogivande plats i ett hektiskt område.

Musée national Eugène Delacroix, också kallat bara Musée Delacroix, är både ett museum och en återskapad ateljé. Samlingen består av ca 1300 verk - målningar, teckningar, konsttryck, manuskript, fotografier, minnessaker... Här finns också sådant som Delacroix förde med sig hem från sina resor, främst då från Nordafrika.

Förutom Delacroix egna verk, så visas också verk av konstnärer som inspirerade honom, eller som han själv inspirerades av. Exempelvis Théodore Gericault, Thales Fielding, Édouard Manet, Maurice Denis...

Muséets samling är levande och berikas varje år med nya verk genom sin förvärvsbudget och från generösa donatorer.

På Musée Delacroix: En byst av Antione Etex, 1865.

Musée Delacroix: Ett enastånde museum som ger mycket bra bild av Delacroix - hans liv och hans konst.

Fler böcker & utställningar med Delacroix.

Intresset för Delacroix och romantiken hade nu fått ett uppsving bland konstintresserade, Nya publikationer om Delacroix och hans konst gavs ut. En av dessa var hans Journal, som under åren 1935-1938 hade reviderats och omarbetats av arkeologen och historikern André Joubin.

Sedan har det följt ett otal så kallade Journaler, och andra skrifter med varierande innehåll, med Delacroix i huvodrollen.

Delacroix Journal av André Joubin Préault i fem band, och några andra verk med Delacroix som tema.

Från en utställning av Ètienne Moreau-Nélatons Delacroix-samling på Musée national Eugèn Delacroix 2013-14.

Konstsamlaren Ètienne Moreau-Nélaton förfogade över en stor samling av Delacroix verk. Denna samling hade påbörjats redan av hans farfar Adolphe Moreau, som var en av Delacroix tidiga hängivna beundrare. Han var också först med att publicera den första Delacroix-biografin 1863.

Ètienne Moreau-Nélaton ärvde sin farfars intresse både för Delacroix och som samlare, konsthistoriker och publicist. Han gav ut en mer fullständigt verk över Delacroix 1916: Delacroix, raconté par lui-même. Detta omfattande verk innehåller, förut en biografi, också hans brev, dagböcker etc.

Den första biografin över Delacroix av Adolphe Moreau 1863.

Biografi med brev, dagböcker, etc. från Delacroix liv av Ètienne Moreau-Nélaton, 1916.

Katalog från utställningen med verk ur Ètienne Moreau-Nélatons samling på Musée national Eugèn Delacroix 2013-2014.

"Delacroix and the Rise of Modern Art".

"Delacroix and the Rise of Modern Art". Med den rubriken bjöd man upp till en utställning på National Gallery i London 2016. Här inleder man sin programförklaring med Cècannes bevingare ord "We all paint in Delacroix´s language".

Sedan följer (fritt översatt): Kraftfulla färger och abstrakta skapelser från Matisse och Kandinsky, till expressivitet hos van Gogh och Gauguin, till impressionisternas pulserande och komplementerande färger. Allt kan härledas till Delacroix - den siste målaren inom den klassiska konsten, men samtidigt en av de första mästarna inom den moderna konsten.

Delacroix betydelse för den moderna konstens utveckling avhandlas i boken Delacroix and the Rise of Modern Art (Noon & Riopelle). Här behandas hans betydelse för konstnärer inom många konstrikningar: Inpressionismen, neo-impressionismen, symbolismen, post-impressionismen och expressionismen.

Delacroix och den moderna konstens framväxt.

Louvren och Metropolitan Museum of Art samarbetar.

Det är intte så ofta som en mer eller mindre heltäckande samlingutställning av Delacroix verk blir av. Inte på grund av ointresse, tvärtom!. Anledningen är att det är både arbetssamt och kostsamt att leta upp, låneförhandla, transportera och försäkra verken, som är spridda över hela världen. Därför är det vanligt att de stora muséerna samarbetar om utställningar i en slags vandringsutställning, äver om de bara är två som har slagit sig ihop.

Så var fallet med den tidigare nämnda utställningen "Delacroix and the rise of Modern Art", där National Gallery i London samverkade med Minneapolis Institute of Art i USA. Ett annant vanligt samarbete finns mellan giganternaa Louvren och Metropolitan Museum of Art. Och så var fallet med en stor samlingsutställning med Delacroix verk 2018-2019.

Delacroix-utställningen i Salle Napoleon på Louvren blev omåttligt populär. Den slog museets tidigare publikrekor med sina 540 000 besökare under de knappt fyra månaderna den visades, innan den vandrade vidare till Metropolitan i New York.

Delacroix-museet bjuder ofta nishade utställningar. Den här behandlar ämnet: Är det en Delacroix?

Poster för den stora Delacroix- utställning på Louvren hösten 2018.

Katalog för den stora Delacroix-utställningen på MET runt årsskiftet 2018--2019.

Delacroix på Louvren 2018.

Delacroix påverkan av modern svensk konst.

En av de första svenska konstnärerna som har influerats av Delacroix var troligen Höckert med sin målning Gudstjänst i Lövmocks fjällkapell, som han fick en guldmedalj för på Världsutställningen 1855. Men det skulle komma fler svenskar som uttryckte sin beundran av Delacroix runt sekeskiftet 1800-1900.

Den välmeriterade svenske målaren August Malmström, blivande medlem i det oppositionella Konstnärsförbundet, fick tillfälle att närvara när Delacroix sista stora verk, de tre freskerna i Chapel des Anges, avtäcktes 1861. Det var Jakob brottas med ängeln, Heliodorus utdrivning ur templet och Mikael krossar demonen.

Enligt Malmström var det det bästa koloristiska verk som skapats sedan Rafaels ”Transfiguration” (sannolikt Kristi förklaring, 1518-1520). En målning som då ansågs vara världens mest kända oljemålning, men som idag konkurrerar med Delacroix Friheten på barrikaderna och Jakob brottas med ängeln.

"Transfiguration" eller "Kristi förklaring", 1518-1520 av Rafael.

Carl Milles & August Strindberg.

Skulptören Carl Milles tillhörde Delacroix växande svenska beundrarskara. Han gjorde flera skulpturer av Jakob brottas med ängeln, bland annat en statyett till Baltiska utställningen 1914. Han gjorde också 1954 skulptugruppen Aganippe-fontänen i The Metropolitan Museum of Art i New York, där han gestaltade Delacroix i figuren Målaren.

Även författaren och allkonstnären August Strindberg tillhörde Delacroix beundrare. När han bodde i Paris, och troligen höll på med sitt verk Inferno, mådde han inte så bra. Vid sina dagliga promenader i Jardin du Luxenbourg gjorde han ofta en avstickare till kyrkan Saint-Sulpice för att samla kraft i Delacroix fresk Jakob brottas med ängeln, där Jakob aldrig ger sig trots att han var svårt skadad.

Saint-Sulpine och Strindbergs kraftsamlare därinne, Jacob brottas med ängeln, har sedan blivit en naturlig ställe att döpa platsen utanför kyrkan till Place August Strindberg. Här finns också en byst av honom.

"Aganippo-fontänen" 1956 av Carl Miller i The Metropolitan Museum of Arts matsal. 1862 såldes den till Brookgreen Gardens i South Carolina.

"Jacob brottas med ängeln (Miniatyr)", efter Carl Milles original 1848 på Millesgården.

Place August Strindberg utanför kyrkan Saint Sulpine i Paris. Det var här han samlade kraft hos Delacroix fresk "Jakob brottas med ängeln".

"Aganippo-fontänen" nu i Brookgreen Gardens i South Carolina. Där har har man döpt om den till "The Fountain of the Muses".

"Aganippe" på bassängkanten i "The Fountaian of the Muses".

De fem figurerna i dammen representerar olika konstnärer - unga män som just har druckit av det heliga vattnet från gudinnan Aganippes brunn. Här ser vi dem skynda sig hem (på definer), fyllda av entusiasm för att omsätta sina nya idéer i praktiken.

Varje konstnär bär med sig en symbol. Poeten, med den blå fågeln. Arkitekten, med sin nyformade kolonn. Musikern, med sin gamla fina instrument. Målaren, här representerad av Delacroix, med sina blommor. Skulptören, som sträcker sig efter sin gåva från gudarna.

Bakom konstnärerna på bassängkanten sitter Aganippe, som vinkar åt dem med lyckönskningar - samtidigt som hon leker med en fisk i vattnet.

Förutom de fem konstnärerna och Aganippe, så omfattar denna version av verket två andra figurer: En kentaur som har klätt upp sig och speglar sig i vattnet och en faun som tar musiklekttioner av en fågel (från en bullentin från The Metropolitan Museum of Art).

Anm. En variant av"Aganippo-fontänen" finns på Millesgården Museum på Lidingö.

"Målaren i Aganippe-fontänen" eller "The Fountain of the Muses", representerad av Delacroix (Carl Milles, ca 1854).

Ernst Josephson.

På 1870-talet började allt fler svenska målare söka sig till Paris för vidare studier, vilket skulle innebära att den franska konsten mer påtagligt skulle påverka dem.

En av de som reste till Paris tidigt var Ernst Josephson. Som de flesta andra besökte han Louvren och bli då gripen av bland annat Delacroix och Decamps målningar ”vilkas koloristisk skönhet och djupa själsuttryck gingo honom direkt till hjärtat”.

Det är väldigt sällan som Delacroix nämns som inspiratör till Ernst Josephson, även om de hade mycket gemensamt. Båda var de kontroversiella och något av upprorsmakare av sin tid. De var föregångare till den moderna konsten i Frankrike respektive i Sverige. De hade båda sina ideal i Rembrandt, Rafael, Tizian, Rubens... Delacroix skulle bli en förebild för van Gogh, Gauguin och Cézanne, medan Ernst Josephson, efter sin död, av många anses vara de här nämnda målarnas jämlike.

"Rökande man", ca 1884 av Ernst Josephson (Prins Eugens Waldemarsudde). En målning som ska ha gjorts efter ett besök på en Delacroix-utställning 1883.

"Strömkarlen", 1884 (Prins Eugens Waldemarsudde).

"Gåslisa", 1888-1889 (Prins Eugens Waldemarsudde).

"Extatiska huvuden", u.å. (Nationalmuseum).

Isaac Grünewald.

Isaac Grünewald var en av de första svenska unga målarna som anammade de nya budskapen från Richard Berghs undervisning om den nya konsten.

Redan innan han blev elev i Matisses målarskola i Paris hade han insett att det fanns en logik i olika färgsammansättningar och betydelsen av ljus och skuggor. Han må ha blivit en av Matisses beundrare, men han var innan dess, och senare, också en hängiven entusiast för Delacroixt och var denne franske nyskapare stod för.

Grünewalds litterära verk är fyllda av tankvärda citat av Delacroix, denne romanikens mästare, som till slut vände upp och ner på den traditionella nyklassicistiska franska konsten.

"Självporträtt", 1906 av Isaac Grünewald (Prins Eugens Waldemarsudde).

"Konstnärskamrater", 1909 av Isaac Grünewald (Prins Eugens Waldemarsudde).

"Gosse i blå tröja", 1909 av Isaac Grünewald (troligen privat).

"Modellstudie", 1909 av Isaac Grünewald (troligen privat).

Konstnärsförbundet hade sin egen skola.

Det svenska Konstnärsförbundet var en grupp av kända konstnärer som hade brutit sig loss från den stelbenta Konstakademien med klassicistiska ideal. De som stog bakom det nybildade förbundet var de så kallade opponenterna med namn som Carl Larsson, Ernst Josephson, Bruno Liljefors, Nils Kreuger, Christian Eriksson, Hanna & George Pauli…

De startade sin egen skola 1886. Där skulle den konstnärlige ledaren Richard Bergh bli tongivande för den svenska konstens förnyelse med den unga franska konsten som förebild. Han var tillåtande, men han införde också nymodigheter, som att eleverna skulle lära sig ljus och färgers betydelse i en målning. Den som föregick som gott exempel i denna anda var naturligtvis Richard Bergh själv.

Konstnärsförbundets styrelse", 1902 Av Richard Bergh - fr.v. sittande Christian Eriksson, Eugène Jansson, Karl Nordström, Robert Thegerström och Richard Bergh. Stående Nils Kreuger (Nationalmuseum).

"Porträtt av August Strindberg", 1905 av Richard Bergh (Bonniers porträttsamlig).

"Porträtt av konstnärinnan Eva Bonnier, 1889 av Richard Bergh (Nationalmuseum).

Validerad färglära var nytt på schemat.

Liksom Delacroix så lutade sig Richard Bergh mot den kände kemisten Chevreuls forskningsresultat om simultan färgkontrast, komplementära färgkompositioner och ljusets betydelse. Teorier och lagar, som förutom Delacroix har praktiserats av många kommande generationers kända målare.

Konstnärsförbundets skola utmärkte sig genom att man lät eleverna själva ta initiav och det var en fortlevande diskussion av deras arbeten. Men det var också teoretisk undervisning. En del alever hade då svårt att följa den. Enligt Axel Erdmann, så resonerade Richard Berg obegripligt lärt om komplementfärger och färgmotsättningar som blott få begrep.

Richard Bergh, självporträtt, 1898. Konstnärlig ledare i Konstnärsförbundets skola och sedan chef för Nationalmueum.

Kemisten och färgspecialisten Michel Eugène Chevreul, direktör på den kända Gobelin-fabriken i Paris.

Chevreuls färgcirkelmodell.

Lagen om färgernas simultankontrast.

Konstnärsgruppen "De unga".

"De ungas" utställning på Hallins Konsthandel 1909 anses vara den modern konstens genombrott i Sverige. Detta trots att de utställande konstnärerna och deras verk endast var influerade av sina lärare på Konstnärsförbundets skola, d v s också med en utbildning i den färglära som Delacroix tillämpade.

Dessa "1909 års män" kom främst från Konstnärsförbundets tredje målarskola, med namn som Isaac Grunewald, Tor Bjurström, Arthur Carlsson-Percy, Birger Simonsson, Leander Engström, Carl Ryd och Gösta Sandels.

När den moderna konsten fick sitt genomslag i Sverige på 1910-talet hade gått bortemot 50 år sedan Delacroix dog. Där emellan fanns åtminstone en generations förträffliga målare som bar på arvet från honom. Som Cézanne uttryckte det: Vi målar alla på Delacroix språk.

Det innebär att det Delacroix åstadkom har används som förebilder för i första hand Vincent van Gogh, Paul Gauguin och Paul Cézanne. Så den som tilltalas av deras målningar kan sägas också tillhöra också Delacroix beundrarskara. Och dit hörde "De Unga".

Inför "De ungas" utställning 1910, av Einar Nerman.

"De Unga" på Hallins Konsthandel 1909. Från vänster Ivar Johnsson (skulptur), Gabriel Burmeister, Ture Ander, Birger Simonsson, Arvid Nilsson, Sigfrid Ullman och Knut Jansson. Andra utställare som inte var på plats: Isaac Grünewald, Carl Ryd, Leander Engström, Gregori Aminoff, Tor Bjurström, Arthur Carlsson-Percy, Gunnar Lundh och Gösta Sandels.

"De Unga" på Hallins Konsthandel vid deras utställning 1910. Från vänster: Isaac Grünewald, Arthur Carlsson-Percy, Edward Hald, Ture Ander, Carl Ryd, Edward Hoffsten, Gabriel Strandberg, Einar Nerman och Knut Jansson. På bilden saknas: Leander Engström.

Konstnärsförbundets förnyelse av måleriet -

Skolundervisning med influenser från Delacrox.

Information hämtad från en artikel 2025 i tidskriften Nya Valör, som bygger på en magisteruppsats av Gunilla Derefeldt på Linköpings universitet.

Här konstaterar hon att Delacroix har varit en betydelsefull målare även i Sverige och att han ofta fanns med i debatten under tiden för Konstnärsförbundets skolverksamhet. I en sökning på Delacroix i Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets arkiv fick man för några år sedan över 2000 träffar, räknat från år 1864.

Artikeln i Nya Valör:

https://share.google/LLMf1r8PfnnqGpwXl

Konstnärsförbundets logotyp (av Nils Kreuger).

I en analys av Delacroix påverkan på den svenska moderna konsten har man valt verk från målare i Konstnärsförbundets verksamhet: Richard Bergh, Olof Sager-Nelson, Ivan Aguéli och Isaac Grünewald. Konstnärer som på olika sätt representerar ett personligt, nydanande måleri och ett måleri som berör.

De utvalda verken har analyserats med avseende på komplementär färgkompositioer, ljusreflektioner, färger och ljus i belysning och skuuggor.

"Nordisk sommarkväll", 1899-1900 av Richard Bergh (Göteborgs Konstmuseum). Analyserat verk.

Konstnärsförbundets styrelse", 1902 av Richard Bergh (Nationalmuseum). Analyserat verk.

Richard Bergh: "Vision: Motiv från Visby", 1894 (Nationalmuseum). Analyserat verk.

Analyserade verk av Olof Sager-Nelson.

"Blomsterstycke", 1894 (Göteborgs Konstmuseum).

"Flickhuvud II", 1894 (Nationalmuseum).

"Självporträtt", 1895 (Nationalmuseum).

Analyserade verk av Ivan Aguéli.

"Havsstrand, Gotland", 1889 (Moderna Museet).

"Motiv från Visby I", 1892 (Moderna Museet).

"Stadsbild", ca 1892 (Moderna Museet).

"Staden bland kullarna (Landskap från Egypten)", ca 1895 (Moderna Museet).

"Landskap med väg", u.å. (ca 1916) (Västerås konstmuseum).

Analyserade verk Isaac Grünewald.

Isaac Grünewald: "Karl Johans torg, Stockholm", 1914 (Nasjonalmuseet for kunst, Oslo). Analyserat verk.

Isaac Grünewald: "Självporträtt", 1937 (Nationalmuseum). Analyserat verk.

Slutsats från den nämnda magisteruppsatsen.

Sammanfattningsvis visar resultaten att alla konstnärerna ha praktiserat komplementära färgkompositioner, effekter av simultan färgkontrast och att ljuset haft en central betydelse för dem alla. Ljuset har artikulerats såväl inomhus som utomhus i himmelsljuset, i speglingar, skarpa och diffusa ljusreflektioner, varmare färger i solbelysta delar och kallare i skuggor, ljusreflektioner, färger och ljus i belysning och skuggor.

Den formala analysen visar att Delacroix måleri med komplementära färgkompositioner otvedtydligt kan spåras i de verk som analyserats i uppsatsen. Alla konstnärer har också strävat efter, och lyckats, skapa ett själsligt berörande måleri. Delacroix tankar och måleri kan därför sägas ha bidragit till det svenska måleriets förnyelse genom Konstnärsförbundet.

Från Konstnärsförbundets tredje skola, ca 1908.

Nästa