Utkastad i Adelaide

Nu var vi på väg från Fiji mot Australien. Brunbrända, som infödda fijianer. I Sidney var det snabba ryck till det plan, som skulle ta oss till Adelaide på andra sidan av den här kontinenten. Här väntade en besiktning av det projekt, som var ett resultat av ett tidigare förstudie. En studie, som gjordes i Sidney för något år sedan.

Vi möttes på flygplatsen av mina tre medarbetare, som sedan något halvår tillbaka hade varit stationerade där. De skulle hjälpa till med att förverkliga den nämnda studien. Deras fruar ingick också i välkomstkommittén.

Vi bodde hos ett av paren under veckan som kom. Det var en modern lägenhet, bara några hundra meter från den vita beachen. Jag förstod ganska snabbt att det inte gick någon nöd på dom. Förutom att de hade sin lön och traktamenten från Sverige, så inbillar jag mig att de hade fria bostäder och var sin leasingbil utan kostnad. Jag har aldrig frågat, men det skulle inte förvåna mig om de hade några andra förmåner också.

Eftersom de nu verkade som personella resurser till ledningen för det australienska bolaget, hade jag egentligen ingen anledning att lägga mig i något som hade med projektet att göra. Min uppgift var mer av social natur. Att se till att våra medarbetare hade det bra. Och att förvissa mig om att deras ledning var nöjd med deras insatser. Men om det fanns några frågor angående förstudien, så skulle jag naturligtvis ställa upp. Detta gjorde jag också klart för stenansiktet. Ja, så kom vi att kalla honom. Han som var vår kontaktman i Sidney, och som nu ledde projektet.

Det var nu egentligen bara vid två tillfällen, som jag kom i kontakt med projektet och vårt stenansikte. Båda skrattretande nu efteråt. Vid ett av dem satt jag med på ett så kallat personalmöte. Där ledningen redogjorde vad som hade gjorts, och vad som skulle göras den kommande veckan. Jag följde mötet utan att säga något. Lyssnade bara. Men i mina egna tankar, så förstod jag att stenansiktet egentligen inte hade någon kontroll på projektet. Han tycktes famla i det totala töcknet. Det väsentliga för honom tycktes vara, att ingen skulle vara sysslolös den närmsta veckan. Sedan verkade det inte så noga med vad de gjorde.

Att stenansiktet hade en militär bakgrund kunde man inte missta sig på. Hela mötet var ensidigt. Mest ordergivning. Själv hade jag nog som projektledare, med största sannolikhet… Skit samma. Jag hade ju, som sagt, inte direkt med saken att göra. Jag tackade för mig, och för ett intressant möte, och lämnade sen den provisoriska möteslokalen: En utrangerad gammal buss som delvis hade rekonstruerats.

Det andra tillfället var på en finare restaurang nere vid beachen. Jag, och en av de mina, hade beställt bord till ett visst klockslag. Stenansiktet och hans närmaste underhuggare var inbjudna. Det skulle bli något av de allra värsta kalasen, som jag har varit med om. Gästerna hade redan anlänt, när vi världar kom och satte oss till bords. De hade haft fräckheten, att i egen regi, börja beställa sina välkomstdrinkar. Av de tomma glasen att döma hade de hunnit med flera sådana. Att de redan var ganska påverkade märktes på en gång. Och verkade som att de redan innan ha bestämt sig för att: Den här aftonen skulle den där besserwissern från Sverige aldrig gömma.

Hela måltiden blev en enda kaotisk tillställning, där gästerna uppförde sig som svin. Alkoholen flödade. Maten kastades omkring. Han, den exemplariske från Sydney, med det vita stenansiktet, kunde jag inte känna igen. Han var som förbytt. Men värst var hans underhuggare, en liten tjockis, också han med ett troligt förflutit i det miltära. Och då med maximalt furirs rang. Dessutom hade han nog mobbats svårt under sin uppväxt. Jag förstod snart att bemötandet troligen var ett utfall underlägsenhet. Och kanske var de förbannade, för att jag hade kommit på besök för att granska deras åtaganden. Anade de kanske också, att jag hade tagit dom på bar gärning: Att de inte hade kontroll över sitt projekt.

Kalasandet fortsatte i samma stil, fast värre. Efter några varningar från hovmästaren, blev vi till slut utkastade. Nu förstod jag varför engelsmännen deporterade sitt slödder till Australien på den tiden det begav sig. Det var sådana tankar, som flög i mig direkt ute på gatan. Tankar som jag snabbt ångrade, då jag har träffat en hel del rekorderligt folk från landet down under.

En av mina medarbetare hade avtalat ett möte med ett med en stor australienskt entreprenör. De ville se oss som samarbetspartner i ett gigantiskt tunnelbaneprojekt någonstans i Sydostasien: Ni är ju en av de världsledande konsulterna inom ert gebit. Jo, jag tackar jag. Givetvis växte tuppkammen på mig, men efter moget övervägande tackade vi nej till att medverka. Och det fanns flera anledningar till det.

Vi var ju i Australien. Inte så konstigt då, att vi var nyfikna på de exotiska djuren, som finns här. Kängurur, krokodiler, koalor, dingos... Vi fick vårt lystmäte i Cleveland Wildlife Park några mil från Adelaide. Då fick vi kontakt med djuren i en levande, autentisk, miljö.

Sista kvällen bjöd jag våra svenskar på den högt belägna, och alldeles utsökta, restaurangen Skyline i utkanten av cityområdet. De serverade australiensk mat som sin specialitet, med ett ganska stort urval. Själv testade jag grillad kängurufilé, även om jag hade smakat sådan tidigare. Och givetvis inmundigade vi ett gott australiensk rödvin från trakten: En Shiraz från det närbelägna Barossa Valley.