capstantia

Quartier Latin

Redan 1919 slogs dörren upp till den mytomspunna bokhandeln Shakespeare & Company. Den var mycket speciell. Liksom grundaren, amerikanskan Sylvia Beach.

Förutom bokhandel, fungerade butiken också som bibliotek. Här lyssnade man också till uppläsning av texter och nykomponerad musik. Det var också djupa diskussioner i ämnet litteratur. 

Det verkade som Shakespeare & Company blev något av en given träffpunkt för dåtidens intellektuella: Författare, poeter, konstnärer och musiker.

Här samlades 1920-talets engelskspråkiga författarförmågor efter första världskriget: The lost generation. En del av dom skulle, senare, bli mycket berömda. Inte minst Hemingway. 

Om jag har förstått det rätt så var Sylvia Beach, som en andra morsa för många av dom. Dessa vilsna individer, som fick sova över, och låna pengar till mat för dagen. Och de, som inte hade en fast postadress fick låna hennes.

En del av dom satt där, på övervåningen, och plitade på sina manuskript. Ibland lånade de hennes skrivmaskin. Och dansade pekfingervalsen, skulle jag tro 

De här stackarna kunde också, mot en årsavgift, få låna litteratur av det som fanns i bokhandeln. Och, som jag har förstått det, så var det inte alltid så noga med betalningen. Att få låna på krita var vanligt.

Även om Shakespeare & Company var specialiserat på bara engelskspråkig litteratur, så var det många franska författare och författarämnen, som besökte hennes butik. Och andra också, för den delen.

Bland de mer kända, förutom Hemingway, var T.S. Elliot, James Joyce, Esza Pound, Scott Fitzgerald med sin fru Zelda, och så naturligtvis Gertude Stein - kvinnan, som höll ställningarna som nav även för den här generationens bohemer. Nu mest litterära sådana.

Den dominanta Gertrude Stein (Le Stein) hade alltid sin livspartner Alice B. Toklas i släptåg. Förmodligen var hon en av de första öppet lesbiska i modern tid.

Vad andra tyckte bekom henne inte. Hon hade redan från barnsben bestämt sig för att bli en betydande historisk person. För henne fanns inga hinder för denna målsättning.

Sylvia Beach verkade ha haft näsa för kvalitetslitteratur. Och vilka som skulle lyckas. Därför hade hon ett speciell gott öga till just Hemingway. De tycktes trivas ihop.

Ibland kunde hon ta rollen som bokförläggare. När ingen annan ville publicera vännen James Joyces bok Ulysses (Odysseus), så gjorde hon det. Och det blev ju en stor framgång.

Dåtidens Shakespeare & Company stängdes av tyskarna 1941, när de ockuperade Paris.

Efter att ha nekat en tysk officer, att köpa det sista exemplar av en bok, konfiskerades alltihop och Sylvia Klein sattes i ett interneringsläger. Efter ett halvår där flyttade hon tillbaka till Amerika.

Det Shakespeare & Company, som jag nu besökte hade alltså etablerats först i början av 50-talet.

När jag steg in i dagens bokaffär verkar det mesta vara som förr. Inbillar jag mig. Förutom plastkortsläsare och en del andra moderniteter. Det var många nya böcker och yngre personal. 

Men känslan av att komma in i ett dåtida författarnäste, fanns där. Gamla antikvariat-böcker och ålderstiget möblemang. Böcker i hyllor. Stående. Liggande. I travar på bord. De gamla porträtten av Edgar A. Poe och Oscar Wilde såg jag inte till på väggarna.

Övervåningen var besatt av några amerikanska beatniks. Som satt och vände blad i litteraturen. Och såg ut som om de gjorde anspråk på, att vara nästa generations stora författare.

Där fanns också en säng för den, som blev utmattad av allt bläddrande. Och naturligtvis stod skrivmaskinen på sin plats. Om det var den ursprungliga låter jag vara osagt.

Anledningen till att många författare, konstnärer och musiker drogs till Paris, och de här kvarteren, var att tryckfrihetsklimatet var mer tillåtande här, än på hemmaplan. 

Efter besöket Shakespeare & Company, tog jag en promenad utmed Seines kajer. Tog mig en titt på vad de många boklådorna hade att erbjuda.

Visserligen fanns det en och annan bok. Men det mesta var av typ souvenirer: Bilder av kända Paris-motiv. Kopior av impressionisters mästerverk. Gamla tidningar…

Även om det hela var väldigt turistanpassat, så var det roligt studera folket runt omkring. Kanske då främst de original, som ofta stod/satt i butikerna.

Förr i tiden, när området vimlade av fattiga författare och poeter, spelade boklådorna säkert en viktig roll. Då var det nog begagnade böcker och tidningar, som stod för merparten av utbudet.

Hemmingway köpte en del böcker i boklådorna. Och Strindberg hade nog gillat, att gå omkring här på sin tid.

Nu tog jag mig till de kvarter, som idag ofta betraktas, som de riktiga Latinkvarteren. Även om det var mitt på dagen, så var det mycket folk i rörelse. Mest turister. En hel del ungdomar. Studerande.

Man såg sällan några bohemer, som kunde kunna tänkas bli berömda målare eller poeter. Men kanske man inte skulle vara så säker. De kanske inte visade sig i dagsljus.

Man förvånades av de många utskänkningsställena. Caféer, Barer, Crêperier, Brasserier, Bistron, Pizzerior... Och det fanns hotell i vart enda gathörn. Då och då dök det upp någon bokhandel, en tidningskiosk, några souvenirställen, någon klädaffärer, ett par gallerier, en chokladbutik...

Det var inte mycket till shopping här. I den här stadsdelen var det mat och dryck, som var det stora nöjet. Eller att bara sitta ner, på en av de många uteserveringarna, och studera folklivet.

Den som ville, och var någorlunda social av sig, kunde få ut mycket mer av sitt besök. Det var inte så svårt att knyta tillfälliga bekantskaper. Här fanns alla slags människor. Och man klarade sig bra med sin skolengelska. Själv fick jag kontakt med några studentskor från USA. Vi hade det väldigt trevligt en stund. 

Av en händelse fick jag syn på en skylt med namnet Café Procope. Jag gick aldrig in där, men hade hört att det var Paris äldsta restaurang.

Den öppnade redan1686, och kunde stoltsera med gäster som Napoleon Bonaparte, Rousseau, Voltaire, Victor Hugo och Benjamin Franklin. Inte illa, men jag tyckte inte att jag hade tid att göra de här herrarna sällskap just då.  

Oj, alla dessa skyltar som ska bevisa närvaron av en massa kända figurer. Främst filosofer, poeter och författare, men även statsmän, revolutionärer och andra dåtida kändisar.  

Själv vandrade jag vidare och kom in på marknadsgatan Rue Mouffetard. Där salufördes det mesta för ett gott leverne. Ost- och vin, bröd, grönsaker, kött och fisk, ostron, korvar, svamp… Ja, allt som behövdes för ett fulländat och delikat smörgåsbord. Det var som ett stycke, taget ur Hemingways bestseller En fest för livet.

Hemmingway gillade den här gatan. Förutom Café de Amateurs, som han beskiver, som ett förskräckligt ställe i En fest för livet. Ett ställe där kvarterets fyllon och poivrottes (kvinnliga dylika) trängdes i stanken av fylleångor och skitiga kroppar. Han kallade caféet för dypölen på Rue Mouffetard.

Våra kulturella föregångare hade ju sina egna ställen, för samvaro och utbyte av tankar. Högläsning av poesi, målarskolor, diskussionsaftnar…

Och sen så introducerade de ju varandra, för varandra. Som något av hemliga loger, där man måste bli rekommenderad av någon, eller några, för att få vara med.

Hemingway lär ha sagt att: Det som förenar mig med mina vänner är att vi alltid är hungriga. Och att hunger är en bra känsla därför att den skärper sinnena. Därför är det bra att vara hungrig när man skriver.

Nu var jag på väg upp mot ursprunget, och huvudsätet, för de här kvarteren: Det berömda Sorbonne-universitetet. Eller Paris-Sorbonne Université, som det ju heter idag.

Jag var inte säker på, vad det bedrevs för utbildning där idag. Det hade ju skett en del förändringar efter studentrevolten i slutet på 1960-talet.

Men jag trodde mig veta, att Fakulté des Lettres fanns kvar. Det var ju den fakulteten, som liksom gjorde skäl för namnet Quartier Latin. Den, som hade humania, konsthistora och filosofi på programmet.

Där fanns också kapellet Sainte-Ursule de la Sorbonne, där Kardinal Richelieu ligger begravd. Han hade själv studerat här och också bekostat kapellet.

I slutet av 1800-talet var August Strindberg här på Sorbonne. Han gjorde då kemiska experiment, i ett laboratorium, för att undersöka hur svavel var sammansatt.

Det slog mig, om detta möjligen hade något göra med hans idéer om att tillverka guld. Visserligen var han ibland snudd på galen. Men så korkad kunde han väl ändå inte ha varit. Eller så hade han väl tittat för djupt i glasen med sin favoritdryck absint.

Nu började hungern göra sig gällande. Och törsten. Jag hittade Le Tabac de la Sorbonne strax intill universitetet.

Här var det nästan bara studenter, vad jag kunde se. Inte så konstigt kanske, med tanke på läget. Stället verkade inte ha så mycket att erbjuda, så det blev en hamburgare och ett par glas öl. Stora öl. Och kalla.

Som hastigast gjorde jag ett besök i Jardin du Luxenbourg. En park, eller stadslunga, som kan liknas vid Central Park i New York och Golden Gate Park i San Fransisco. 

Parken ligger i Montparnasse, mitt emellan Quartier Latin och Saint Germain-des-Pres, påstår en del. Andra tycker... Men det kan ju vara ganska svårt att veta, vad-som-är-var här i trakterna.

Hur som helst. Det var här som herrarna Strindberg och Hemingway ofta kunde flanera omkring. Samla tankarna, och ladda sina batterier. Själv kunde jag tänka mig, att också konstnärer kunde få utbyta av ett strosande här. Det skulle ju exempelvis passa det kynne, som Renoir visar upp i sina målningar.

Palaise Luxembourg har en brokig historia. Det hade bebotts av en del kungligheter. Främst av kvinnliga. En av dom, Prinsessan Marie Louise Élisabeth av Orléans, skulle utmärka sig med ideliga skandaler. Hennes sexhunger tycktes vara omåttlig. Hon var gift ett par gånger. Var otrogen. Hade många älskare. Även sin egen far, påstods det.

Poeter gottade sig med att skriva satiriska verser om hennes sexliv. Det påstods att hon alltid hade en penis till hands, från både fram- och baksidan. Voltaire blev arresterad efter att ha sagt att regentens dotter var en hora. Med mera…

Palatset var ett offentligt museum en period i slutet av 1700-talet. Under den franska revolutionen fungerade det som fängelse en tid. Därefter blev det regeringsbyggnad.

Under andra världskriget, när Paris var ockuperat, hade Hermann Göring det här palatset som högkvarter. Och då lär de tyska lyxlirarna ha levt riktigt kungligt.

Här hölls också en fredskonferens, där man fastställde krisskadestånden på grund av andra världskriget. De som hade lierar sig med Hitler fick punga ut med en hel del.

Exempelvis fick Italien betala $360 000 000 till andra drabbade länder. Även Finland blev skyldig: $300 000 000 för krigsskador till Sovjetunionen.

Fram till 1885 inrymdes här den franska statens samling av ledande konstnärer. Då flyttades de till en sidobyggnad, vilket skulle bli början till Musée du Luxenbourg.

Idag härbärgerar den franska Senaten i Palaise Luxembourg. Musée du Luxenbourg har idag ingen permanent utställning. Det är bara tidsbegränsade temautställningar.

På väg hem mot hotellet passerade jag Panthéon. En mausoleum från 1700-talet, som förvarar askan av franska storheter, som Rousseau, Voltaire, Victor Hugo, Émile Zola, Alexandre Dumas och Marie Curie.

Oj, vilken jättelik byggnad! Jag blev mer och mer hänförd, av alla dessa ståtliga byggnadskomplex, som finns här. Innan jag lärde känna Paris, så trodde jag att det bara var Eiffeltornet, Triumfbågen och Louvren, som hade någon storlek att tala om.

Denna hänförelse varje gång jag besöker Panthéon. Men jag har bara varit inne i den stora byggnaden vid ett tillfälle och blev då djupt imponerad. Tål att jämföras med rymden i Notre-Dame. Mycket skulpturer och väggmålningar.

Nere i kryptan var det lite läskigt om man lider av klaustrofobi. Men det var egentligen inget märkvärdigt, så jag säger bara: Jag har varit där! ...om mågon frågar.

Ibland anordnar man speciella arrangemang. Och man bedriver även en del kursverksamhet. 

Man har lycktas tränga i ihop sina tre stora författare i en och samma gravkammare: Victor Hugo, Émile Zola och Alexandre Dumas.

Rousseau tycks ha betytt väldigt mycket för fransmännen, eftersom han har en egen påkostad kista. Som ett litet hus, där han slicker ut handen, med en fackla, genom dörren. Och dessutom står han staty utanför byggnaden. Voltaire har fått nöja sig med en lite mindre, som står där inne.

Eftersom det ligger en del stoft från vetenskapare här, så har det också satt sin prägel på Panthéon. Här genomförde Léon Foucault en demonstratin för att visa att jorden snurrar kring sin egen axel. Idag finns här en kopia att beskåda.

Nu passerade jag förbi stället, som Slas och hans vänner brukade inta sina kattburgare, när de hade några francs över.

Det var så anspråkslöst, att jag knappt att jag lade märke till Le Gaudeamus. Där det låg inklämt mellan ett par andra inrättningar.

Efter att ha vilat upp någon timme på hotellrummet var det dags att få något till livs. Kände mig fortfarnade lite nergången efter den långa dagen, så det fick bli nånstans i närheten. Och det närmsta man kunde komma, låg bara några meter från hotellentrén. Vägg i vägg. Brasseri Lipps.

Brasseri Lipps hade anor från 1880, och bland gästerna under åren fanns en hel de känt folk från kulurelitens Paris. Bland andra Hemingway och Picasso.

Hemmingway nämner in sin bok En fest för livet hur han, som fattig och hungrig, men med några francs över, kunde sätta i sig en par rejäla portioner av ställets utmärkta potatissallad, och en stor tjock cervelat-korv. Som han sköljde ner med ett par enliters glasbägare med öl. 

När jag väl hade fått mig en plats tilldelad, och satt mig till bords, funderade jag på om jag skulle följa rådet om potatissallad. Men jag var för hungrig för att chansa, så det blev en entrecôte med pommes och beanaisesås. Och ett glas av det röda vin, som kyparen föreslog.

Publiken var blandad. De ensamma herrarna tycktes alla bläddra i en dagstidning, till kaffet. Så jag bad kyparen om en sådan: Le Figaro. Även om jag inte förstod så mycket av vad som stod i den, så fungerade den ju utmärkt som kamouflage, när jag betraktade omgivningen.

Det slog mig att antalet älde herrar, som serverade, verkade vara överdimensionerat. Tills jag kom fram till, att en del bara tycktes ha funktionen att bara finnas till. Kontrollera att allt var i sin ordning. Se till att alla var nöjda och belåtna. Jag kan ha haft fel.

Notre-Dame. Jag är osäker på om det tillhör Quartier Latin (Latinkvarteren). Men det finns de som hävdar det. Så varför inte. Latinet var ju kyrkans språk. Men då får jag dra mig till minnes, från tidigare besök, eftersom tiden inte räckte till nu.

Notre-Dame de Paris. Ännu ett jättelikt byggnadsverk, som minner om Frankrikes storhetstider. Man känner sig väldigt liten, när man kommer innanför dörrarna. Det är större än man kan tro, när man ser det utifrån. För stort att beskrivas, måste upplevas, en gammal kryscha man brukar ta till när man saknar ord.

Det räcker väl att jag nämner Victor Hugo och Ringaren i Notre-Dame, för att komma till knytningen till den här katedralen. Att han också är upphovsman till Les Miserables visste du nog. 

Men om han var bohem kan man väl fråga sig. Men om ett lösaktigt leverne och en landsförvisning räcker som meriter, så var han nog det. Hur som helst, att han var en stor författare, kan vi väl vara överens om.

Även vår egen August Strindberg var betagen av den stora katedralen. Här satt han ofta och samlade sina tankar, och kanske också sitt mod. Här var det fridfullt på den tiden. I slutet av 1800-talet. Jämfört med idag, då det har blivit en stor turistattraktion.

Så var det slut på vår rundvandring: I bohemers spår i Paris. Om du vill veta mer om vad som hände innan Montmartre, så går du in på Impressionisterna. Där träffar du också andra som verkade för modernismens genomslag.

Om du vill veta mer om konst på Louvren, så väljer du Da Vinci-koden.

Om du väljer Provence får du följa med på en konstresa dit.

De båda sistnämnda finns under huvudrubriken Tour de France.