capstantia

Efter att ha tillbringar några dagar i Paris reste Dalí och Gala vidare till Spanien och Dalís föräldrahem i Figueres. Dalís far hade nu blivit mycket gammal och sköttes om av Dalís syster Ana Maria, då hans andra hustru Tieta hade dött i cancer.

Fadern, som tidigare hade varit en mycket bestämd ateist, hade på äldre dagar blivit kristen, och som sådan såg han nu sin son leva med en dödssynd då han inte var gift enligt kyrkans sätt att se på äktenskapet.

Ana Maria var nu en bitter ungmö som levde på gamla minnen från sin lyckliga ungdoms somrar. Hon hatade fortfarande Gala, den ryska horan, som hade kommit in och förstört alltihop. Hon hade tagit allt. Inte bara hennes älskade bror, utan också allt hon hade fått genom honom - medan hon själv var satt på undantag.

Den dystra stämningen i föräldrahemmet gjorde att Dali och Gala snart lämnade Figueres för att resa vidare till Cadaques och sitt hus i Port Lligat.

Huset i Port Lligat stod i huvudsak kvar. Konstnären, och nära vännen, José Maria Prim, hade bott där och sett om det under inbördeskriget. Men det var nu både nergånget och sparsamt möblerat efter olika grupperingars skövlingar under kriget

Den gamla fiskarkvinnan, och deras vän, Lidia levde fortfarande, även om åldern hade börjat ta ut sin rätt. Även några av fiskargubbarna fanns kvar.

Nu när Gala och Dalí hade blivit rika blev de bemötta på ett helt annat sätt än tidigare. Ändå kunde många inte förlåta Gala, som hade lämnat sin familj och fått Dali utkastad av fadern. Att hon nu visade sig i en minkpäls och fashionabla dräkter från Chanel med dyra smycken, gjorde inte saken bättre. Gala å sin sida föraktade katalanerna och uppträdde nedlåtande mot Dalís gamla vänner.

Den här sommaren var Dalí mest sysselsatt med att designa scendekorer och kostymer för två skådespel: As You Like it (Som ni behagar) av Shakespeare i regi av Luchino Viconti och operan Salome av Richard Strauss i regi av Peter Brook.

As You Like it skulle sättas upp på Teotro Eliseo i Rom senare på hösten, medan Salome inte hade premiär förrän året därpå på operahuset Covent Garden i London.

Det tog inte lång tid innan Dalí och Gala kände sig hemma igen. Dalí hade då ersatt sin kritstrecksrandiga kostym med någon av sina tvåfärgade västernjackor som han var så förtjust i. Gala hade bytt sin Chanel-kollektion mot snäva shorts och tröja.

Skisser och annat underlag för Salome råkade ut för ett missöde när Brook och hans vänner skulle transportera det i bil från Port ligat till Barcelona. Cadillacen stannades på vägen av en grupp anti-frankistiska partisaner. En av dom var skadad och de behövde den kapitalistiska bilen för att ta honom till läkare.

De lämnade Brook och hans sällskap bundna vid ett träd. Men efter en stund kunde en av dom frigöra sig. Tillsammans traskade hela sällskapet till närmaste by, där de övertalade den lokala polisen att kontakta borgmästaren i Barcelona, som skickade 200 soldater på jakt efter rånarna.

Lyckligtvis återfanns allt bagage på brottsplatsen. Brook vågade knappt tänka på vad som hade hänt om partisanerna hade undersökt packningen och hittat Dalís signatur på skisserna. Han var ju allmänt känd som vän av Franco.

Från och med nu skulle Dalí och Gala dela sina liv mellan Lligat, Paris och New York beroende på årstid. Lika självklart som att tillbringa somrarna i Port Lligat, var det att vinterhalvåret var förlagt till New York. Mer sporadiskt stannade de till i Paris för att odla sina vänner och underhålla marknaden.

De trivdes i Port Lligat, men huset var ju nu inte i ett skick som anstod herrskapet Dalí. Så varje gång de lämnade Lligat fick den lokale byggmästaren noggranna anvisningar vilka ombyggnader som skulle göras tills nästa gång de dök upp. 

Så började den stora förvandlingen - från ett kåkliknade lappverk, till var det sedan skulle bli: Ateljé, hem, slott, trädgård, vakttorn, laboratorium, teater... Den angänsande marken köptes upp i takt med att bygget utvecklades.

Under 1949 kom det ut en ny bok, som skulle ge ett helt annat skimmer över den uppväxt, som Dalí så dramatiskt hade redogjort för i sin bok Salvador Dalis hemliga liv. Det var hans syster som tillsammans med en lokal författare hade beskrivit uppväxten som hon såg på den.

I sin bok Salvador Dalí sedd av hans syster tar hon udden av det mesta som står hans egen bok. Salvador beskrivs som en normal och trevlig pojke, med tendens till ungdomligt okynne då och då. Hon tar också upp hur ormarna (surrealisterna) med Gala kom in i paradiset och förstörde allt...

Dalí blev naturligtvis ursinnig och beklagade för sig Reynolds Morse: Min syster har förstört min image. Jag har jobbat i alla år för att bevisa vilket odjur jag var och hon har förstört legenden om mig, hon har bevisat att jag bara var en snäll liten pojke.

Dalí ska ha tryckt upp kort, där han uppmanade sina vänner och bekanta att inte läsa systerns bok då den var full av lögner.

Samma år fick Dalí audiens hos påven Pius XII för att diskutera ett eventuellt kyrkligt äktenskap med Gala. Förmodligen efter påtryckningar från henne själv.

Dalí visade sin första version av Madonnan från Port Lligat som påven tyckte om. Han gratulerade Dalí och önskade honom välkommen tillbaka till avativismens mystik (anfaderns). Detta tolkade Dalí som ett godkännande av att kombinera surrealism och renässansmåleri, som han tänkte fortsätta med.

Förmodligen fick Dalí också påvens välsignelse till ett äktenskap med Gala. Men med vissa förbehåll, då hon enligt kyrkan fortfarande var en gift kvinna.

Dalí och Gala tillbringade sin första hela sommar i Lligat 1950. Då var huset iordningställt enligt de direktiv som byggmästaren hade fått året innan. Hädanefter skulle Dalís liv vara helt inrutat i ett hårt mönster. Det var då han fungerade som bäst.

I april eller början av maj skulle han återvände till Lligat från New York, där han alltid bodde under vinterhalvået på hotel St Regis. I oktober reste han till Paris med alla sina tavlor och annat han behövde ha med sig. Då bjöd han alla som var i närheten på avskedslunch på hotell Duran i Figueres. Han betalade då också alla de tisdagsluncher han hade avnjutit där under sommaren. 

Sedan tog Dalí och Gala en taxi till tågstationen i Perginan för att resa vidare till Paris. Taxichauffören fick nu order om att ta en matbit på hotel Duran när han kom tillbaka till Figueres på Dalís bekostnad.

När de väl satt på tåget kunde Dalí andas ut: När tåget ger sig av blir jag oansvarig, jag längtar efter att äta sparvar, jag har gjort mitt arbete för året, nu kan Dalí leka.

I Paris var de oftast gäster hos paret López-Wilshaw, innan de reste vidare i mitten av november, runt Thanksgiving, med båt från Le Havre till New York.

Som uttalad Franco-anhängare borde Dali ha haft en del svårigheter när han efter kriget återvände till sina hemtrakter runt Emordà. Många där hade ju en annan politisk åsikt och kunde klassas som separatister.

Men de lämnade honom i fred, han hade ju ändå varit solidarisk nog att återvända till Katalonien och göra i ordning sitt hus, vilket ju var tecken på att han tänkte stanna. Dessutom var katalanerna kända för att ha överseende med framgångsrika excentriska personer, vilket inte minst arkitekten Antoni Gaudí var ett bevis på.

Dalís far dog i september 1950 utan att ha försonats med sin son. Dalí var då i Paris, men kom sedan till Figueres för att ta farväl av sin döde far innan begravningen: Jag kysste hans kalla hårda mun med mina lidelsefullt levande läppar.

Enligt faderns testamente skulle Dalí få ärva en mindre penningsumma och några av de tavlor han själv hade målat, som hängde i familjehemmet. Dalí menade på att tavlorna bara hade varit utlånade och att han nu ville ha tillbaka allihop. Förmodligen med uppmaning från Gala?

Systern Ana Maria krävde å sin sida att få det som utlovats henne i testamentet. Det hela resulterade i en två-årig familjetvist, som inte precis gagnade Dalís populäritet i grannskapet. 

Dali var synnerligen produktiv de här åren. Men det mesta var rent kommersiellt. Visserligen målade han en del på sitt eget uppdrag, men det han gjorde var mer genomarbetat och tog längre tid.

Förutom sitt eget måleri och sina egna skrifter tog han på sig en mängd inkomstbringande sidouppgifter. Det var många som ville ha sitt porträtt signerat Dalí. Han illustrerade andras böcker och hade ofta bilder i olika tidskrifter. Han designade smycken och ritade scendekorer, ridåer och kostymer för teater, opera och balett...

Dali fick nu i uppdrag av den italienska regeringen att illustrera en de luxe-utgåva av nationalpoeten Dantes mästerverk Divina Commedia (Den gudomliga komedin). Det omfattande verket består av tre delar: Inferno, Purgatorio och Paradiso (Helvete, Skärseld och Paradis).

Uppdraget skulle resultera i inte mindre än 101 akvareller mellan åren 1951 och 1960. Men det fanns de som ansåg att ett sådant arbete borde tilldelas en italiensk konstnär, så uppdraget avbröts men genomfördes ändå genom en fransk förläggare: La Divine Comédie.

1951 gav Dali ut sitt manifest Manifeste mystique (Mystical Manifesto):

I fråga om estetiken är det mystikernas sak, och enbart deras, att belysa de nya "gyllene avsnitten" i vår tids själ. Om en mäktig renässans för mystiskt måleri ännu inte har inletts, beror detta på att konstnärerna, denna gång mycket sent i förhållande till vår tids vetenskapliga framsteg, fortfarande slött livnär sig på den allra tarvligaste materialismens usla betesmarker, enär de ingenting har att måla; på att dagens konstnärer målar ett ingenting, med andra ord icke-figurativt, icke-objektivt, utan att uttrycka någonting alls – nej-nej-no no no no no no. NEJ! Slut med alla förnekanden, alla degraderande nerköp, slut med den surrealistiska åkomman och med existentialistisk ångest. Mystiken är en glädjens paroxysm i den ultraindividualistiska bekräftelsen av människans alla heterogena tendenser inom extasens absoluta helhet. 

I september 1951 var det dags för århundradets party: Le Bal Oriental. Denna omtalade maskeradbal för den tidens elit hölls i Venedig. Värden, den mexikanske miljonären Carlos de Bestegui, hade bjudit in till sitt nyanskaffade Palazzo Labia. Detta var den första stora balen efter kriget, och den sista stora maskeradbalen överhuvudtaget.

Ämnet för kvällen var Longis och Casanovas Venedig, så gästerna hade stort spelrum för sin fantasi. En av de mest spektakulära entréerna var när paret López-Wilshaw steg iland, som kinesiskt ambassadörspar med hela sitt följe, från en kinesisk djonk. Dalí och Gala gjorde entré som jättelika Venedigs vålnader, på höga styltor som doldes av vita Dior-designade dräkter med svarta tofsar. De var maskerade och hade trekantiga hattar, och åtföljdes av en dvärg.

Alla som var någon att räkna med deltog, och många av dräkterna hade naturligtvis designats av fashion-ikoner som Coco Chanel, Schiaparelli och Jaques Fath.

Den 12 oktober höll Dali ett föredrag på Teatro María Guerrero i Madrid. Han talade då under rubriken Picasso och jag.

Här följer några utdrag ur Dalis laddade tal:

I detta ögonblick förkroppsligade i de pesoner som är de två mest antagonistiska målarna inom nutida måleri, Picasso och jag, eder ödmjuke tjänare.

Picasso är spanjor och det är jag också. Picasso är ett geni, det är jag också (skratt och högljutt sorl). Picasso skall snart fylla sjuttiotvå, jag är fytioåtta (knappt). Picasso är känd i alla världens länder, det är jag också (kraftig applåd). Picasso är kommunist,... det är inte jag (kraftiga applåder).

Han kom också in på ämnet varför Picasso blev kommunist: ...den avgörande faktorn var när en grupp röda intellektuella som satt på en caféterass i Madrid fick infallet att skicka ett telegram till Picasso och utnämna honom till direktör för Prado. Det gick direkt till Picassos hjärta. För första gången uppstod en känsla av solodaritet mellan vissa intellektuella i Spanien som aldig tidigare hade varit ense.

I sitt tal försökte Dalí också förklara sin frånvaro under inbördeskriget. Han uppskattade sitt eget värde högt och hade redan tidigare fått ett varsel om allt han skulle göra som målare och intellektuell i framtiden. Han gick sedan hårt åt sina belackare som föraktade honom för hans frånvaro. Han fördömde då också Picasso för att han stödde kommunisterna och för att han hade valt att aldrig återkomma till sitt fädenesland.

Målningen Den helige Johannes av Korset Kristus (Kristus) visadedes vid en separatutställning på Lefevre Gallery i London i december. Kritiken på de utställda tavlorna med religös prägling fick blandad kritik. En av de som ville sätta åt Dali ordentligt var mångsysslaren Osbert Lancaster. Här följer några utdrag ur hans essä Målar Dalí fortfarande för gallerierna?

...återupplivade denne spanske exhibitionist det gamla sättet att lägga fram sina verk, ändrade ämnet och hyllades av en glömsk publik som ett nytt geni ...han tog bort gudinnans ansikte och ersatte det med en söndagsstek och satte som kronan på verket in en byrå i hennes mage.

Försonad med kyrkan visar en ny omvänd Dalí upp en serie tavlor som ägnas åt de högsta ämnen för en konstnär. Det är som en månglare som normalt har bjudit ut sina "konstnärliga nakenstudier" plötsligt lagt on sitt utbud till illuminerade kort av mässan. Men producerade av samma firma. Samma godtyckliga komposition, samma evigt långa horisont, samma glansiga finish. Och ungefär lika mycket religös känsla som "en psalm" spelad på en biograforgel i pausen på en dansföreställning.

Det fanns också de som var lite mer nyanserade i sin kritik av Dalí och hans arbeten. Konstkritikern Michael Tapie skriver: ...det är tydligt att Dalí står vid en stor vändpunkt i sitt arbete, men det är också tydligt att han nu när han närmar sig den religiösa konsten är väl insatt i psykiska problem som ligger mycket nära mysticismen ...en barock konst i samma tradition som den medelhavsfolket alltid har utmärkt sig för och som har skänkt oss så många mästerverk från Bernini till Pedro de Mena…

Dalí hade nu, till mångas besvikelse, lämnat sin paranoida period och kommit in i en kristen värld med sina arbeten. Men även hans stora intresse för fysiska fenomen, speciellt atomer och kärnkraft, framgår av en del av hans verk. Det kan tyckas vara en märklig kombination, men för Salvador Dalí var det mesta möjligt.

Åter i Amerika genomförde Dalí en föreläsningsturné runt om i landet, under rubriken Nuclear Mysticism. Föredraget handlade om denna nya kosmogoni som sammansmälter metafysiken med de allmänna utvecklingsprinciperna och som är något alldeles nytt inom vår tids exakta vetenskaper. 

I korta ordalag skulle man kunna beskiva det som Dalís teori om hur religion, vetenskap och matematik hänger ihop.

Natuligtvis blev turnén en stor framgång. Även om publiken kanske inte var så intresserad av Dalis budskap, så var det många som ville se den store show-karlen life.  

Sommaren 1952 tillbringade Dalí och Gala som vanligt i Port Lligat. Här målade han ytterligare ett mästerverk inom ramen för den nukleära mysticismen, som han gav namnet Assumpta Corpuscularia Lapislazulina. Den föreställer övermänniskan Nietzsches och hur hon stiger upp mot himlen med hjälp av den virila styrka av sina egna antiprotoner (nicoider som han kallade dom).

Den här sommaren påbörjade Dalí också en uppföljare till Salvador Dalís hemliga liv. Det var en dagbok som fick namnet Journal d’un génie, mera känd som Diary of a Genius (Ett genis dagbok). Det är ingen dagbok i vanlig bemärkelse. Snarare en samling löst ihopsatta avsnitt ur livet i Port Lligat under åren 1952 till 1963. I boken, som gavs ut 1964, utvecklar Dalí sin relation med Gala, den nukleära mysticism och noshörningshorn som betydde mycket för honom, likt äggen för da Vinci och sfärerna för Ingres.

Vinterhalvåret i New York ägnade sig Dalí mest åt att måla porträtt av fina damer inom sociteten. Det var en mycket lönsam syssla, som många inom den kulturella eliten föraktade honom för, men som honom innebar både intäkter och praktisk övning i ämnet noggrann avbildning.

I övrigt målade han inte så mycket under sin vistelse i New York på St. Regis. Det blev mest tecknande och förberedelser inför den kommande målarsäsongen i Port Lligat.

Han designade också smycken under tiden i New York. Nu gjorde han ett av sina mest kända: The Royal Heart, som tillverkades av hans medarbetare den argentinske silversmeden Carlos Alemany.

När Dalí och Gala återvände till Port Lligat för sommaren 1953 var deras hus i sådant skick att de nu äntligen kunde ta emot sina gäster på ett hedervärt sätt.  En av de första som kom på besök var Arturo López-Wilshaw, som seglade in i den lilla viken med sin yacht tillsammans med baron de Rédé. Det var startskottet till alla de fester och överklasslekar, som sedan skulle vara vanliga varje sommar framöver.

Dalí hade nu kommit upp i den mogna åldern av fyrtionio och Gala hade hunnit ett par år över sextio, men såg mycket yngre ut i kroppen. Hon hade nu fått smak på vad de unga fiskargrabbarna kunde uträtta. Hon sågs nästan dagligen göra båtturer med någon av dom, till någon undanskymd vik för en picknick med samlag.

Dalí hade länge översett med Galas överdrivna sexuella begär (nynfomani), men nu saknade han henne vid sin sida, då han arbetade i sin ateljé. Hon brukade alltid läsa för honom, speciellt pornografiska texter.

De hade ju levt tätt inpå varandra i tjugofem år, men nu började deras relation att knaka i fogarna, även om Dalí vägrade att inse detta faktum. Han skriver själv i augusti, att det är som en smekmånad med Gala vårt förhållande är mer idylliskt än någonsin.

Men han fortsatte oförtrutet sitt arbete. Nu inspirerades han av den katalanske 1200-talsfilosofen Ramon Llull och hans Ars Magna, Den stora konsten som förenar mystik och metafysik. Speciellt intresserad var han av den perfekta fyrkanten, som också akitekten Juan de Herrera hade använt vid bygget av Escorial i Madrid, och skrivit om i sin essä Tal om den kubistiska formen.

Den här sommaren och några somrar framåt hade Dalí sällskap av den unge målartalangen Timothy Phillips. I en senare intervju med honom bekräftas mycket av vad som sagts tidigare. Men nu fick man höra en del annat av intresse.

Dalí var inte alls någon exhibotionist, utan den ödmjukaste man kan tänka sig. Han var inte heller galen, utan tvärtom, en av de mest förnuftiga han hade lärt känna.

Vidare berättar han om att Dalí kom väldigt bra överens med Man Ray och Duchamp. Speciellt Duchamp, som han delade sitt intresse för matematik och metafysik med. Det var en ömsesidig beundran, två själar på samma våglängd.

Innan Dalí och Gala i september lämnade Spanien för att resa till Paris och New York, hade Dali på något märkligt sätt lyckats övetala Franco att göra Port Lligat till ett nationellt minnesmärke av stort naturvärde och därmed skyddas av statliga myndigheter.

Dalí ville försäkra sig om att hans älskade paradis inte skulle invaderas och förstöras av den ökande turistströmmen utmed den här kustremsan. Allt skulle förbli orört så länge han levde.

Det här året designade Dalí också kostymer för Le Ballet des Vedangeurs (The Grape Pickers Ballet - Druvsskördarna) och broschen/halsbandet Tristan och Isolde.

I slutet av 1953 träffade Dalí av en händelse Nanita Kalachnikoff och tycke uppstod direkt. Hon skulle bli hans vän och förtrogna livet ut. Hon var raka motsatsen till den skräckinjagande och vresiga Gala. Både vacker och intelligent.

Hon var gift med en ryss och bodde mestadels i New York. De skulle träffas ofta där, men även i Spanien på somrarna. Hennes far var den spanske författaren José María Carretero Novillo, mest känd under pseodonymen El Baballero Audaz (Den djärve riddaren).

Med åren skulle hon komma så nära Dalí att han behandlade henne, jämte Gala, som sin både som sin bäste vän och rådgivare.

De sista åren på 1950-talet hade Dalí och madame Kalachnikoff  kommit varandra så nära, att hon till och med fick förtroendet att ordna hans hår inför olika framträdanden. Innan dess var detta bara förunnat Gala.

Det är givet att Gala började känna sin ställning vid Dalís hov hotad. Madame Kalachnikoff, eller Ludvig XIV (Solkungen) som han kallade henne, var ju fullt kapabel att inta hennes plats, kanske till och med bli hans musa.

Det var en av anledningarna till att Gala försökte skynda på ett kyrkligt äktenskap med Dalí, vilket nu ju var fullt möjligt sedan hennes riktige man Paul Éluard hade avlidit och gjort henne fri från tidigare kyrkligt äktenskapliga band. Men ett kyrkligt bröllop för Dalí och Gala skulle dröja ännu några år.

När huset i Port Lligat nu var iordingställt fick Dalí och Gala besök av många prominenta gäster. Från 1954 och framåt gästades de av paret Reinholds och Eleanor Morse. Då diskuterades de målningar som var på gång och Gala brukade alltid få sålt en tavla.

Morses var var trogna kunder, de hade gott om pengar och bråkade aldrig om priset. Men vänskapen fick sig en rejäl törn då Gala en gång erbjöd Reinholds sina egna privata tjänster.

Hon bjöd in mig på sitt rum när inte Dali var i närheten och visade mig ett par av hans erotiska tavlor med några ord i stil med "Det finns fler där de här kommer ifrån" och sedan gav hon mig ett förslag.

Reinold Morse hade tackat nej till det lockande erbjudandet. Något som Gala aldrig skulle förlåta honom.

Dalí hade träffat den unge fotografen och författaren Robert Descharnes tidigare i Paris för en modellfotografering. Deras samarbete då hade resulterat i att han hade börjat ta bilder av Dalí i olika sammanhang.

1954 återförenades de i ett filmprojekt som hette The Prodigious Adventure of the Lacemaker (Knypplerskan och noshörningens äventyr). Ett projekt, som skulle dra ut på tiden, men som aldrig blev av.

Nu var det tre fotografer som hårdbevakade Dalí. Förutom att Robert Descharnes och den Figueres-baserade Meliton Casals dokumenterade vad som hände Dalí i Paris och Spanien, så fanns Philippe Halsmann med samma uppgift i New York.

Det blev en diger fotografiportfölj med åren. Då får man också inkludera de foton som Man Ray, Brassaï och andra tog av Dalí.

Det tycktes inte finnas någon gräns för vad Dalí kunde ta sig för. Hans idéer skulle utnyttjas för det mesta som skulle designas. Och hans namn var guld värt för marknadsföringen av exklusiva produkter som hade förmögna köpare.

Hittills hade ju redan designat dyrbara smycken och visat upp sig i modetidningar som Vouge och Flair, nu skulle det bland annat bli parfymer, silverbestick och keramik.

Det här var naturligtvis källor av guld för Dalís kassa, men Gala verkade nu ha tappat greppet om affärerna. Kontrakt skrev och bröts, förskott utan leverans, överenskommelser som glömdes bort, betalningar som uteblev...

"Bland de fem sinnerna är lukt utan tvekan den som bäst ger en känsla av odödlighet." Dalí

Dalí gjorde entré på den penningstinna parfymmarknaden redan 1953, då han inledde ett samarbete med Confinluxe. De första doften var var tillägnad Gala och hennes förkärlek till rosor. Flaskan inspirerades av hans målning The Face of Aphrodito of Cnidus (Afrodites ansikte) - hennes läppar och välformade näsa.

Parfymen som bar hans namn - Salvador Dalí - släpptes i en begränsad upplaga 1953 och kom ut på den öppna marknaden 1955. Dofterna togs fram av olika välrenomerade parfymerare och idag lär det finnas över sjuttio olika sorter, även för herrar.

1955 fullbordade Dalí sin stora målning Nattvarden efter nio månaders arbete. Det finns många tolkningar av den tavlan. Någon har kallat den skräp. Andra vill göra gällande att det var en hämnd på systern för att hon hade förrått honom i sin bok. Men det finns också många seriösa tolkningar. Och vad det gäller målningen professionella utförande kan ingen klaga på.

Dalí skrev själv om målningen: Den första heliga nattvarden på jorden är tänkt som en helig ritual för mänsklighetens största lycka. Denna ritual uttrycks med plastiska medel och inte med litterära. Min ambition var att integrera den experimentella kreativiteten i modern målning med de Zubaráns mystiska realism, i min önskan att göra den klassisk.

Den sjuttonde september 1955 anlände Dalí i en vit Rolls-Royce fylld med blomkålshuvuden till Sorbonne-universitetet i Paris. Han skulle hålla ett föredrag om Den paranoisk-kritiska metodens fenomenologiska aspekter.

Han berättar om den smått otroliga kopplingen mellan en noshörning och målningen Spetsknypplerskan av Jan Vermeer. Han hade målat av originalet genom att följa samma perfekta logaritmiska kurva, som han såg i en noshörnings horn. En koppling som är kanske är långsökt, men som säkert skulle framgå klart av den film som han höll på med (men som aldrig blev av).

Noshörningens horn hade fascinerat Dalí långt tidigare och var ett attribut som skulle följa honom i många av hans verk, även skulpturer. "Den logaritmiska kurvan är en symbol för kyskhet, en av de mest kraftfulla symbolerna i modern tid."

Dalí gick vidare i sitt föredrag med att förklara sambandet mellan ett noshörningshorn och en solros uppbyggnad - en slags galax av logaritmiska kurvor. Sedan fortsatte han med blomkålen, som hade samma struktuella uppbyggnad som solrosen, då den också var uppbyggd av logatistmiska spiraler...

Varje gång som Dalí hittade ett nytt samband möttes han av kraftiga applåder från de hänförda studenterna. Han avslutade sitt tal med en sammanfattning: Efter min genomgång här ikväll tror jag - att man för att kunna gå från Spetsknypplerskan till en solros, från en solros till en noshörning och från en noshörning till blomkål - så måste man ha något i skallen.

Det blev ett bejublat föredrag inför entusiastiska studenter i en fullsatt aula. Återigen hade Dalí slagit till och chockat sin omgivning.

På försommaren 1956 hade Dalí fått audiens hos general Franco, som tog emot i Palacio Real de El Pardo i Madrid. Vem som var initativtagare, eller vad de pratade om, kan man bara spekulera i. Kanske det var så, att båda ville sola sig i glansen av varandra.

Det här året gav Dalí också ut en av sina många böcker: Les cocus du vieil art Moderne (Dalí om modern konst). I den här boken kritiserar Dalí bland annat Picasso, som han anser förstöra den moderna konstens anseende i sina senare verk. Boken fick i huvudsak ett mycket positivt mottagande av kritikerna.

Sommaren 1956 fick Dalí besök i Port Lligat av bokförläggaren Joseph Foret, som ville att han skulle illustrera en bok om Don Quixote (Don Quijote). Han ville ha arbetet utfört i form av litografier, en metod som Dalí var moståndare till av etiska, moraliska och filosofiska skäl.

Efter mycket trugande gav Dalí med sig, men han föreslog att litografierna skulle produceras genom att han avfyrade ett gevär, som var laddat med bläckfyllda kulor, mot måltavlan.

Senare framåt hösten i Paris gjorde han sitt första verk på det här sättet, ombord på en pråm i Seine. Han hade uppfunnit en ny konstriktning som han kallade Bulletism.

Litografier som gjorde på det här sättet skulle bli mycket popuära och såldes till hutlösa priser. Huvudsaken var att de var försedda med Dalís signatur.

Dali gjorde sitt första TV-framträdande 1956. Han hade tidigt insett det nya mediets genomslagkraft, med miljontalas tittare, och nu hade han fått tillfälle att framträda i CBS morgonshow.

Som alltid hade han förberett sig minutiöst för en av alla sina många happenings. Han hade begärt en omfattande rekvisita: Ett noshörningshuvud, tolv blomkålshuvuden, en filmad sekvens av en atomexplosion, en reproduktion av Vermeers Spetsknypplerskan... Man kan ana vad det hela skulle handla om, med föredraget på Sorbonne i gott minne.

Själv hade han utsett sig som regissör för det drama som utspelade sig. Det lär ha krävts fyra kameror, som följde den noga planerade happeningen. Tittarstormen infann sig inte den här gången, men det skulle ju komma flera tillfällen.