capstantia

På Ekenbergs privata sjukhem på Lidingö konstaterar en läkare att Sigrid var illa däran och skriver om hennes tillstånd: Patienten apatisk, måste hjälpas med allting, äter motvilligt men det går dock med små portioner. Visar inget intresse för omgivningen. Svarar inte då man talar till henne. Har börjat måla lite och gör det nästan varje dag.

Eftersom Sigrid nu behövde extra passning, så anställer Isaac en privat sjuksköterska som får den uppgiften. Isaac var mån om att hon fick den bästa omvårdnaden. Det dröjde fram till hösten innan Sigrid hade blivit så bra igen så hon fick komma hem till sitt eget lilla ateljérum i våningen på Katarinavägen.

"Stilleben med tulpaner och påskliljor", ca 1935 av Sigrid Hjertén.

"Utsikt från Stadsgården över Riddarfjärden", 1935 av Isaac Grünewald.

Under tiden hade Isaac inlett ett nytt förhållande med en av sina kvinnliga elever. Hon hette Märta Grundell och hade redan flyttat in i den stora ateljén ovanför lägenheten där Sigrid fanns. I samma hus fanns nu också deras son Iván, som hyrde en liten lägenhet där tillsammans med sin nyblivna fru Brita Palme.

De uppkomna situationen var minst sagt komplicerad, och inte blev den bättre av att Sigrid blev sämre igen, även om hon målade flitigt. Men hon var inte i sådant skick att hon kunde delta i vernissagen till familjen Grünewalds gemensamma utställning på Konsthallen i Göteborg den 10 oktober.

Vernissagen på Göteborgs Konsthall var välbesökt. Alla var där, som Göteborgs-Posten skriver dagen därpå. Det var första gången som Grünewaldarna visade upp sig tillsammans: Sigrid Hjertén, Isaac och Iván Grünewald.

Isaac, som hade svarat för planeringen och hängningen av utställningen, hade också beslutat att fokusera på sin livskamrat Sigrids målningar. Hela den stora salen hade han upplåtit för hennes senare oljor, medan han själv och Iván hade sina målningar i några mindre rum - främst akvareller.

Sigrid fick en lysande kritik i pressen för sina verk. Nu fick hon äntligen sitt erkännande och utan tvekan sitt stora genomslag.

Göteborg-Tidningens kritiker skriver: Hedersplatsen i sällskapet har beretts Sigrid Hjertén-Grunewald, och detta med all rätt. Är professor Isaac en målarbegåvning, är hans maka ett målargeni, och med den plötsligt påkomna rastlösa produktiviteten tycks följa en fördjupning och en intensifiering av konstnärsskapet. Hela den stora salen är fylld av Hjertén-dukar, en enda obruten länk av syner och uppenbarelser i en kolorit som bländar och förstummar.

Det översvallande berömmet framfördes likt en körsång från alla stämmor som betydde något i sammanhanget. Här följer några utdrag från pressens kritiker:

De arbeten hon gjorde under 1933 och 1934 betecknar trots påverkan av sjukdomen, kulmen i hennes konstnärsskap. Mäktiga färgstrålande landskap som saknar varje motstycke i hennes tidigare produktion... Man kommer inför dessa sena verk att tänka på van Gogh, Hill och Josephsson.

Det finns inget famlande. Intet sökande, inga snedsprång och framförallt inga missar. Med osviklig säkerhet följer hon sin linje. Hon är ju först och sist kolorist och en ganska ovanlig sådan... Hon representerar till skillnad från maken en fördjupad konstnärlig syn, och hon har sin givna plats bland de intressantaste och fullviktigaste av målarna inom denna generation.

Medan utställningen i Göteborg pågår blir Sigrid sämre och får ibland sina utbrott. Som när hon inte får sitta med de andra när prins Eugen var bjuden på middag. Hon fick då sin mat serverad på sitt rum av Ivans fru Brita.

När Brita kommer med brickan med soppa, bröd och ost - utan knivar eller annat som kunde vara till skada, bara en en träsked till soppan - undrar Sigrid varför hon inte får äta med de andra gästerna. Hon tappar fattningen och kastar maten mot den stackars Brita, som hinner undan så att maten hamnar på väggen. Glaset kastar hon också, och när det träffar väggen hörs ett kraschande ljud som får Isaac att rusa in i rummet och undra vad som pågår.

Han får då se en målning, som hon håller på med. En naken kvinna som lutar sig mot flygel. Jag kallar den Målarinnan, vet du varför? Ser du inte vem hon liknar? sa Sigrid och pekar på Isaacs målning Märta vid flygeln. Ser du inte att det är Märta? Jag vet nog att hon är däruppe med dej, ljug inte!

Efter succén på Konsthallen i Göteborg vandrade utställningen vidare till Malmö museum. Där var kritikerna inte alls så entusiastiska över Sigrids måleri. Flera av kritikerna vill se mer av Isaac. Det verkar som om de inte kunde acceptera och ta till sig en kvinnlig målare. Någon ska ha sagt: I batik t ex skulle nog fru professorskan kunna åstadkomma klatschiga ting.

Den skånska pressen var konversativ och svårflörtad. En kritiker skriver: Tyvärr är det fru Sigrid som har lagt beslag på huvudparten av utställningslokalerna med sina oljemålningar. Fru Hjertén-Grunewald är visserligen intressant att lära känna fast man sannerligen inte kan säga att hennes alster bereda någon konstupplevelse eller ens något litet nöje. Hon företräder nämligen något av det lösligaste och själlösaste inom det område som med ett slitet och oegentligt uttryck kallas för den moderna konsten.

Livet var omtumlande för Isaac den här tiden. Som om han inte hade nog med bekymmer, så dök det upp en annan överraskning. En ung man vid namn Torsten Rydberg hör av sig och påstår att han är son till honom. Hans mamma hade berättat att hon hade varit ihop med Isaac i Simlångsdalen 1909, och att han var resultatet av denna sommarförälskelse.

Isaac minns det mycket väl, det var innan Sigrids tid. Han hade varit där tillsammans med sina målarvänner, på Sundholms gård, för att måla i det vackra landskapet. Det var också där som han förevigade sina vänner in en stor målning som en senare köptes av prins Eugen.

Torsten Rydberg var utseendemässigt ganska lik Isaac. Därför förnekande Isaac inte faderskapet, utan skulle i fortsättningen hålla en nära kontakt med sin nyblivne hemlige son.

"Meditation", ca 1930 av Isaac Grünewald.

Hösten 1935 tillbringade Sigrid den mesta tiden på Ekenbergs sjukhem. När hon blev bättre i november fick hon komma hem igen. Men det blev inte långvarigt för i mitten av februari 1936 var det dags igen, nu på Solbackens sjukhem på Lidingö och sedan tillbaka igen till Ekensberg tills oktober. Men även om hon inte mådde så bra, så slutande hon aldrig att måla.

I april var det dags för en stor retrospektiv utställning på Konstakademien, där Sigrid ensam fick spela huvudrollen. Utställningen, som Isaac hade arrangerat, brukar räknas som hennes stora genombrott som målare, även om utställningen i Göteborg året innan också hade varit lyckad. Men Stockholm smällde högre och där visades också många av hennes tidiga målningar. Enligt katalogen omfattade utställningen ca fyrahundra verk.

Utställningen blev en succé, publiken hänfördes och kritikerna skrev rent lyriska recensioner. Många blev överraskade av att det fanns en så utomordentlig kolorist i det här landet. Ytterst få kommenterade hennes sena stil med streckade målningar. Förutom lovord i huvudstadspressen, så blev Sigrid också hyllad av flera kvinnliga recensenter i aktade kulturtidskrifter, som gjorde djupare analyser av hennes konst. Bland dem Ingrid Rydbeck (Konstrevy) och Célie Brunius (Nordens Tidning).

Sigrid besökte själv utställningen, men hon fick ledas runt av Isaac närmast apatisk och brydde sig varken om utställningen eller den uppståndelse som hennes konst hade orsakat. Hon verkar inte ha förstått sitt eget stora genombrott.

Sigrid tillbringade sommaren 1936 på Arnöbergs pensionat i närheten av Enköping. Eftersom hon hade börjat bli våldsam var det nu två sjuksystrar som såg tefter henne. Fram på höstkanten så förflyttades hon på Isaacs initiativ till det nya mentalsjukhuset Beckomberga i västra Stockholm (Bromma). Ett av Europas största sjukhus i sitt slag, med plats för 1600 psykiskt sjuka patienter och ca 800 anställda.

När Sigrid skrivs in som patient på Beckomberga ställer läkaren diagnosen Paranoida tvångsföreställningar. Själv var hon inte alls förtjust i att bli placerad på ett dårhus och fällde nästan omgående sin dom: Jag är är artist, jag kan inte måla här. Jag behöver en annan miljö.

Våren 1937 tog Isaac med sig sina elever på ett studieresa till konstens huvudstad Paris, där årets världsutställning just hade öppnat. Bland deltagarna på resan fanns också Märta, som Isaac nu levde tillsammans med. Visserligen blev det en hel del konst och även en del av världsutställningens utbud, men det som drog mest var barerna, caféerna och dansställena i Montparnasse. De var speciella enligt Isaac, och därför skulle de besökas med andakt.

Festprissen Isaac fick med sig sina elever på några rejäla krogsvängar och som avslutning bjöds på en storartad fest hemma hos Olof Aschberg i hans flotta våning. Det blev en minnesvärd resa för de unga målarstudenterna, som oftast inte hade varit utanför Sveriges gränser tidigare.

På Beckomberga fortsatte man att behandla Sigrid med kraftiga doser insulin så att hon föll i koma. Sedan efter ett par timmar korrigerade man det låga blodsockret med sockerlösning genom en slang via näsan till magen. En behandling som dämpade oron, åtmminstone temporärt.

Sigrid tyckte att behandlingen var mycket obehaglig. Strax innan hon tappade medvetandet kände hon som om nån slags gift spred sig i kroppen. Hon hävdade också att det är någon konstig smak på maten, något metalliskt otäckt, kanske har det nåt att göra med strålarna? Jag bestrålas, men ingen vill tro mej.

Sigrid först blev inlagd på en privatavdelning, men förflyttades sedan till en halvorolig avdelning för kroniskt sjuka patienter, som kallades "tjugotvåan kvinns". Eftersom hon hade en privatsköterska fick hon ett av de fyra enkelrummen. De som inte hade det så väl förunnat fick hålla till godo med en bädd i någon av de salar som rymde ett tiotal patienter.

Påfyllning av sockerlösning efter en "insulinchock".

På försommaren dog Isaacs älskade mamma Sofia efter en tids sjukdom. Han sörje henne innerligt, men samtidigt försvann nu det sista hindret för honom att skilja sig från Sigrid. Hon hade alltid hade stöttat Sigrid och alltid önskar att han skulle ta väl hand om henne: Ni ska inte vara borta från varandra för mycket, Sigrid är en skör natur, hon klarar inte av ensamheten.

Moder Sofia hade utgjort en länk mellan Isaac och Sigrid och hade sett det som ett stort misslyckande om de skulle separera. Men nu fanns hon inte längre, så Isaac bestämde sig för att ta ut skilsmässa: Jag har också ett liv och det vill jag leva, annars är det slut för mig också, sista tiden har jag inte orkat ta i en pensel. 

Eftersom nu Sigrid var omyndighetsförklarad behövde hon inte ens tillfrågas. När Ivan besökte henne på sjukhuset, så ville hon att de skulle göra en målarresa tillsammans, som vi gjorde förr.. Hon konstaterade också krasst att Isaac vill skiljas, han har träffat  en annan kvinna.

I början var Sigrid periodvis i sådant skick att hon kunde måla. Hon förvandlades då också till den gamla skärpta och spirituella Sigrid. Då kunde hon gå omkring i trädgården som en kvinna av börd med det senaste från NK, medan de flesta av de andra patienter bar enkla blåvitrutiga anstaltsklänningar.

Isaac var mån om att hon skulle ha det bra. Åtminstone med sådant som han själv kunde påverka. Förutom att hon hade eget rum och en egen sköterska, så såg han till att hon fick beställa sina egna matvaror från Nilssons speceriaffär. Det skulle bli allt från de sällsynta bananerna och apelsinerna, till ostar, patéer och andra delikatesser. Hon kunde också få vin till maten om hon så önskade.

Sigrid fick ett avbrott i tristessen på Beckomberga, då hon blev försöksutskriven på sommaren 1937 och fick bo hos vännerna Elisabeth och Ragnar Thiel i Saltsjö-Duvnäs. Här målade hon sitt sista gedigna arbete, som var ett stilleben med en hummer. 

Sigriid blir nu allt sämre, så efter några månader orkade inte paret Thiel ta hand om henne längre. Hon fick återvända till Beckomberga och till den instängda fängelsemiljön.

Hon upprepade flera gånger att här kunde hon inte måla: De har bränt bort mina idéer, jag har inget mer att måla, förlorar en bit av mig själv varje dag. Det är färdigmålat. Det enda hon orkade med nu var några vilsna porträtt av sin privatsköterska sedan många år, Anna Hagen.

Sigrid Hjertén.på sjukhuset av Ester Henning.

Sigrid Hjertén.på sjukhuset av Ester Henning.

"Iván som krigare",1920 av Sigrid Hjertén. Den tappre och älskade sonen skulle vara med henne tills livets flamma slocknade (om detta återkommer jag till).