capstantia

Matisse hade hunnit bli 56 år när han på det nya året 1926 fick ett glädjande brev från sonen Pierre i New York. Han hade besökt en utställning av John Quinns samling, där Matisse deltog med sitt Stilleben efter de Heem, som han hade målat när Pierre var 25 år (1915). Han skrev i sitt brev:

Ditt stilleben lyste upp hela rummet… färgerna är fortfarande lika färska, som när du målade den. Seurats ser blek ut vid sidan av den och Gauguins är platt, medan Picassos och Derains ser ut som gouacher som delats upp i fyrkanter och sedan förstorats.

I sin målning Dekorativ figur med en ornamental bakgrund, som Matisse färdigställde i i slutet av 1925, hade han för en gångs skull lämnat sin mjuka sensuella stil. Den statyliknande kvinnan är hård och orubblig - nästan som en träskulptur.

När målningen ställdes ut på Salon desTuileries i slutet av maj 1926, märkte hans skarpsynte vän Jules Fandrin genast, att Matisse hade gjort avsteg från sina tidigare målningar. Han hade också uppmärksammat en artikel i den trovärdiga tidskriften l’Art Vivant, där målningen tillskrevs hans egen partner Jacqueline Marval.

Att heta Matisse innebar både för- och nackdelar för hela familjen. Barnen utsattes ofta av folk, som med smicker och annat, försökte utnyttja dom för sina egna syften. Det var museer, gallerister och utställare, som var ute efter donationer, att få låna målningar… Konsthandlare, som ville göra ateljébesök med sina kunder. Konstskribenter och kritiker, som ville tillskansa sig privilegier utöver det vanliga.

De tre Matisse-ungdomarna överskred ofta sina befogenheter. De kunde ta fel beslut, ge obetänksamma löften och sprida känslig information. Matisse själv hade med åren lärt sig att anpassa sig till de han träffade. Oftast slöt han sig i sitt skal och var fåordig. Men ibland kunde han bli förbittrad över deras inkompetens, eller sårad av deras likgiltighet. Och när han ifrågasattes från eliten i Paris kunde han bli både nedstämd och förbannad. 

En av de få som förstod Matisse och hans arbeten de här åren, var svärsonen Georges Duhuit. Han var en bohem själv, väl förtrogen med självtvivel och ångest sedan sina tidiga år. Han hade sett och förstått att Matisse genomgick ett plågsamt lidande, när han förberedde sig för en ny målning.

Motståndet var så fyllt av kraft att han tvingades in i någon slags trance -  med tårar, stönanden och skakningar. Han fördjupade sig i mörkret av sina mest störda, och förvirrade, uppfattningar och känslor. Duhuit visste mer än de flesta om de hinder och störningar, som kunde paralysera en känslig människa.

Till Duthuits besvikelse, så lästa aldrig Matisse hans manifest om busantisk konst. Matisse tyckte att han redan visste det han ville genom Prichard. Men för reparera den här skadan i förhållandet med Marguerite och hennes man, så reste han till dom i Toulon, där de vistades för tillfället.

Matisse förvånade det sårade paret med sin avspända öppenhet. Han var intresserad av vad de höll på med och bjöd dom att besöka honom i Nice. Det hela slutade med en fredsförklaring, men Duhuit varnade Matisse för att fler avsnäsningar kunde innebära en definitiv brytning.

När paret Duthuit sedan kom till Nice i mitten av april, kände Georges för första gången sig hemma i Matisses ateljé. Matisse hade aldrig tidigare släppt någon så nära inpå livet - förutom sin familj, sina modeller och nära vänner.

Besöket var mycket lyckat med många givande diskussioner. Det slutade med att Georges fick fotografera och skriva om Matisses senaste verk. Han ordnade också så att Marguerite fick presentera sin egen  klädkollektion för en hög chef på det fashionabla modehuset Maison Worth i Paris.

Matisse hade nu bestämt sig för att skaffa en centralt belägen våning i Paris. Han hade hittat en lämplig på Boulevard Montparnasse, som han skulle finansiera genom att sälja huset i Issy och använda det han fick för tre stora målningar till Paul Gaullaume, bland dom den kubistiska Badarna vid en flod och Pianolektionen.

Gaullaume hängde de här målningarna i sitt galleri, som var tömt på allt annan förutom en pianist, som framförde verk av Stravinsky och Satie. Han hade gjort ett stort nummer av sitt köp, med speciellt inbjudna inom Paris konstvärld och med Matisse svärson Georges Duhuit som talare.

Duhuit gjorde ett överväldigande intryck, när han försvarade Matisse mot de som ansåg att han hade blivit tråkig och målade utan känsla. Ingen hade tidigare analyserat målaren och hans verk så ingående som Duhuit. Han var briljant, sa Gaullaume efteråt. Han fick också beröm av Picassos tillskyndare André Breton och ingen av de närvarande tvivlade längre på Matisses storhet.

I oktober packade Matisse sina väskor för sin sedvanliga vintersäsong i Nice. Amélie stannade kvar, efter att återigen hade drabbats av en depression - nu med häftiga attacker av spasmer.

Eftersom det hela kunde förvärras, så uppmanade deras husläkare hela familjen att undvika sådant, som skulle kunna uppröra hans patient. Han hade då tänkt speciellt på hennes make Matisse, som enligt hans mening, hade varit den största orsaken bakom hennes tidigare sammanbrott.

När Matisse fick höra vad läkaren hade sagt, blev han så bestört att han genast skev ett förlåtande brev till Amélie med den klassiska avslutningen: ...det ska aldrig hända igen.

I början av januari 1927 öppnades en retrospektiv utställning av Matisses verk på Valentines Gallery i New York. De utställda målningarna utgjordes av axplock från hela målarens karriär, och den som svarade för utställningen var ingen mindre än hans son Pierre.

Galleriägaren Dudensing Valentine hade ambitioner att sälja samtida europeisk konst i Amerika. För att lyckas med det behövde han någon, som hade förbindelser med målare, konsthandlare och samlare i Paris. Det var så han hade kommit i kontakt med Pierre, som ju hade ambitioner som handlare, och som dessutom hade en far som hette Henri Matisse. Det var alltså ett mycket lyckat sammanträffande, som skulle gynna båda parter och resultera i ett partnerskap under de kommande fem åren.

I slutet av januari reste Matisse tillbaka till Paris för att besiktiga den nya lägenheten på 132, Boulevard Montparnasse. Amelies kris var nu över, och hon hade flyttat till den nya våningen redan i december tillsammans med Marie, deras trotjänare från Issy.

De ägnade den kommande veckan åt att intervjua kandidater till ett äktenskap med sonen Jean. Det var han själv, som hade fått den briljanta idén. Han hade tröttnat på, att de som han träffade hade ett större intresse av konst än av familjeliv.

Han hade bett sina föräldrar om hjälp att hitta den rätta - den traditionella ordentliga franska hustrun. Det skulle visa sig att den här urvalsprocessen var förgäves. Men det hade det goda med sig att Matisse och hans hustru fick vara tillsammans, och än en gång hitta tillbaka till varandra.

1927 var året då Matisse accepterades officiellt i Amerika. Han tilldelades då 1:a pris av en expertjury i en årlig tävling, som anordnades av Carnegie International i Pittsburgh. Målningen som utsågs som segrare var Still life: Bouqet and Compotier (Stilleben med bukett och blandad frukt, 1924).

Matisse var den förste modernisten som tilldelades det här hedervärda priset i en tävling som hade pågått sedan 1896. Förutom äran belönades han med en guldmedalj och 1 500 dollar (idag ca 200 000 SEK).

Nu gjorde Amélie sin make sällskap i den nya våningen ovanpå hans ateljé i Nice. Han var då tveksam om Henriette skulle fortsätta som hans modell. Båda hade tvingats acceptera, att hon troligen måste lämna sitt arbete som modell efter ett sammanbrott under sommaren. Han diskuterade frågan med Amélie och de kom fram till att det var nog bäst att avsluta samarbetet, även om det var sorgligt.

Matisse undersökte möjligheten för henne att göra karriär inom filmen. Hon gjorde några sittningar inför det lokala filmbolagets fotograf, men det hela rann ut i sanden. Det sista porträttet Matisse gjorde av Henriette, Beslöjad kvinna, var det mest sorgliga, och kanske det känslomässigt mest gripande, han hade gjort av henne.

I slutet av 1927 stod Matisse utan modell. Men efter några mindre lyckade försök, så hittade han mörkhårig italiensk flicka med fläta, som kallades Zita och var dansare.

Han blev genast förtjust i Zita, och när han beskrev sitt nya fynd för sin svärson Duhuit blev det i många lyriska ord och formuleringar. Men han konstaterade själv, att hur han än formulerade sig, så blev det platt och klumpigt.

Känslorna tar över helt, så jag famlar i blindo efter penna och papper, och jag vet inte vad jag håller på med...

Den nya våningen högst upp i det magnifika huset på 1, Place Charles-Felix innebar att Matisse fick en fantastisk utsikt över Nice och Nice-bukten (Angels-bukten). Nu kunde han och se bergen och hela kustremsan ända till Antibes och ännu längre.

När Amelie kom till honom i slutet av 1927 skulle de äntligen ta den nya våningen i besittning. Innan dess hade Matisse bara utnyttjat ett liten hörn, och han målade fortfarande i  sin gamla ateljé på våningen under.

När de hade kommit i ordning skrev Amelie till Marguerite och berättade lyriskt om det väl tilltagna ytorna med förrådsutrymmen, gästrum och ett stort kök. Hon själv hade ett eget stort rum, med utsikt över havet, som låg intill matsalen. Matisse hade ett mindre sovrum och en andra ateljé med en stor glasad dörr, som ledde ut till den stora balkongen.

Både Amelie hennes make kände att det nu kunde vara dags att påbörja ett nytt liv. Ska vi inte gå tillbaka till de att vara de två oskiljaktiga som på de gamla goda tiden, skrev Matisse hoppfullt om deras nya liv tillsammans.

Matisse ville Matisse förnya sig och började experimentera med två modeller i samma målning. Förutom Zita, så anlitade han också Lili och Hélenè. Men det blev aldrig så kontinuerlig som med Henriette, som ju hade varit tillgänglig för det mesta i sju år.

De här nya modellerna var dansare i Compagnie de Paris, och allt som oftast upptagna med repetitioner och föreställningar i Marseille eller Pergignan.

När Amélie reste tillbaka till Paris på försommare stannade Matisse kvar Nice för att slutföra ett bångstyrigt stilleben, som han han höll på med att ideligen skrapa och måla om.

Vid midsommar var värmen olidlig. Han arbetade lättklädd med öppna fönster och sov med myggnät över sig. Men han kände nu att han hade hittat något nytt, eller nygammalt. Någon vecka in i juli skrev han till Amélie, att denna målning kommer förr eller senare att befria mig från dessa odalisker.

Efter att ha brottats och svettats i den pressande värmen ytterligare någon vecka - nu med stängda dörrar och fönster för att hålla värmen utanför - blev Matisse äntligen klar med sitt Stilleben med ett grönt sideboard.

Det var en mycket nöjd före detta fauvist-målare, som tog tåget till Paris i mitten av juli, med en målning som enligt honom själv var ett tecken på förnyelse. Hädanefter skulle skulle odalisker bli en bristvara i Matisses repertoar.

Nu hoppades Matisse att framgent slippa den hårda kritiken från sin egen svärson Duhuit, som tyckte att många av hans senaste målningar var intetsägande och utan mening. Något som han också hade skrivit om i Cahiers d'Art.

I början av januari 1929, då Matisse var på ett tillfälligt besök i Paris, lät han sig intervjuas av den unge sympatiske journalisten Tériade (Efstratios Eleftherias) på tidningen L'Intransigeant.

På frågan varför Matisse hade lämnat Paris för Nice, svarade han att han inte längre stod ut med storstadens hets och buller. Han hade heller ingen lust att leva upp till förväntningarna att hålla sig à jour med de senaste nyheterna och trenderna. Och den enda utställningen, som intresserade honom numera var Båtutställningen. I Nice hade han en egen roddbåt, som han korsade bukten med så gott som dagligen (han visade upp sina valkiga handflator).

Matisse vägrade att kommentera den samtida konstvärlden, så intervjun kom att handla om det förflutna. Då kom naturligtvis frågan vad som låg bakom hans urladdning som Vilddjur (Fauvist)? Matisse förklarade att han inte kunde vistas i en överdrivet städad värld, som var överreglerad - han kände sig tvungen att fly ut i djungeln för att inte kväva sin inspiration.

I Nice såg Matisse de nyutkomna filmen The Circus med Charlie Chaplin. Han slogs då av filmens extrema enkelhet. Det var inga utsvävningar eller tingeltangel, och bara ett fåtal korta meningar med enkla ord.

Chaplin själv hade åldrats, och hans fängslande charm hade nu något mer allvarligt och gripande i sig. Men man kunde ända förstå vad han gjorde, eftersom inget nödvändigt hade utelämnats.

Det här strömlinjeformade enkelheten, och flytet, ville Matisse själv kunna åstadkomma i sina egna arbeten. Även om han då var tvungen att lämna sin sagovärld och pengarna med den, för att gå mot en mer isolerad och osäker frihet.

Matisse hittade nu en modell, som skulle ersätta den trogna Henriette. Han hade sett henne i en antikaffär, där hon och hennes mor försökte sälja några saker till ägaren.

Den blott sjuttonåriga flickan hette Lisette Lövengard, dotter till en avliden antikvarie i Paris, som Matisse hade känt mycket väl. Familjerna hade också en hel del gemensamma vänner. Så därför kände sig modern trygg då hon lämnade kvar sin dotter hos makarna Matisse, när hon själv reste tillbaka till Paris.

Matisse ordnade ett rum åt Lisette på ett närbeläget vandrarhem, som drevs av nunnor. Förutom att hon blev Matisses dagliga modell, så blev hon snabbt också ett efterlängtat sällskap för hans hustru Amélie.

Jag har aldrig sett din mor lyckligare än nu, skev Matisse till sin dotter Marguerite i maj 1929. Äntligen hade han hittat den rätta balansen mellan arbete och privatliv, något som han hade längtat efter sedan han kom till Nice.

Alla tecken tydde nu på att de skulle slå sig ner i Nice och invänta en behaglig ålderdom tillsammans. Båda var entusiastiska och roade sig mellan arbetspassen.

Matisse levde upp, han spelade jazz på grammofon och dansade tango till lämplig musik. Amélie beslöt att lära sig att skriva på maskin, så han lovade köpa en skrivmaskin till henne. Harmonin blomstrade, de trivdes tillsammans som i unga år, och nu verkade det bli beständigt.

Bara några veckor senare bokade Mattisse en dubbelhytt på ångfartyget Tahiti, med avgång från San Francisco början på av nästa år (1930). Han hade ju beundrat Paul Gauguins färgstarka primitivistiska målningar därifrån och de hade ju redan tidigare haft ett visst inflytande på hans egna verk.

Men själv sa Matisse efteråt, att hans läkare hade förbjudit honom att ens ta i en pensel. Läkaren hade ordinerat vila, eftersom han led av akut neurit (nervinflammation), främst i den arm han målade med.

En annan förklaring till Tahiti var att han ville uppleva en det magiska ljuset på stillahavsöarna, som han hade förstått var mycket speciellt.

Den sista större målningen Matisse gjorde den den här säsongen var Kvinna i en Madras-hatt. Han hade stora förväntningar på här målningen, men de grusades av dåligt väder, så att hela ateljén blev både ljus- och färglös. Dessutom var hade hans modell Lisette just återvänt efter en influensa -  så den annars så fräscha flickan var både likgiltig och vaxblek.

När färgerna inte var på hans sida längre, bestämde sig Matisse att fortsättningen ägna sig åt svartvita tryck och att skulptera. På fem månader gjorde han omkring trehundra etsningar och litografier.

Sommaren tillbringade paret Matisse i Paris, där de bodde på det fashionabla Hôtel Lutetia, inte långt ifrån Matisses tidigare våning på Quai Saint-Michel. Våningen på Boulevard Montparnasse var alltför arbetskrävande för Amélie och deras trotjänare Marie.

Det stora huset i Issy var uthyrt, men i ett annex huserade nu sonen Jean. Där hade han också sin ateljé, som också hans far utnyttade för att skulptera. Här arbetade han bland annat med den fjärde och sista monumentala reliefskulpturen i serien Back. Det var också här han lade sista handen vid Henriette III, som skulle bli den mest kända av de tre.

I slutet av sommaren började Matisse bli desperat i avsaknad av idéer för sitt fortsatta måleri efter sin odaliskiska period. Han som tidigare, på grund av arbete, hade avstått både från sin svärfars begravning och sina egna soloutställningar, gick nu omkring i dystra tankar och utan en målares nödvändiga kreativitet. Framför allt så saknade han ju sina färger, som ju hade hunnit bli synonymt med honom.

Han var nu själv inne på att den förestående resan till Franska polynesien skulle bli hans räddning, trots att han inte hade tänkt ta med sig några målargrejor. Inte ens ett ihopfällbart stativ. Men han tog resan på allvar och förberedde sig noga genom att läsa om Tahiti och studera fotografier därifrån.

Vid årsskiftet 1929-30 var Amélie på bättringsvägen efter en kollaps, som hon hade fått läkarhjälp för i Paris. Det var de ständigt återkommande krampanfallen med kräkningar, som följdes av en kraftig depression. Hon hade med vissa svårigheter förflyttats från hotellet i Paris till våningen i Nice. Men hon var fortfarande sängbunden och krävde ständig tillsyn. Att hon skulle följa med sin make till Tahiti var inte att tänka på.

För Matisse själv var Tahiti nödvändigt, eftersom han var tvungen att bryta mönstret av målartorka. Men han var väldigt mån om att Amélie skulle känna sig trygg unde hans frånvaro. Lisette flyttade in i deras våning och tillsammans med Marie, som skötte hushållet, var de som fanns närmast till hands.

Hennes syster Berthe låg i beredskap i närliggande Aix. Dessutom skulle Pierre och hans nya fru komma på besök, och paret Duthuit skulle tillbringa påsken där. Sedan fanns ju alltid både Bussy och Bonnard  tillgängliga om så behövdes. Slutligen så lovade Matisse att han ständigt skulle samtala med sin hustru genom brev.