capstantia

Surrealistledaren Breton blev inte bara tagen på sängen när Dali i ett brev till honom uttryckte sin beundran för Hitler. Han blev kort sagt ursinning, när han läste de här raderna: Hitler måste bedömas från surrealistisk utgångspunkt... Lyd mitt råd, ägna fenomenet Hitler noggrann uppmärksamhet.

Hitlers syn på surrealister var ju inte så smickrande: ...de borde tas om hand av inrikesministeriet där man sysslar med kastrering av galningar, så att de förhindras att föra vidare sitt olyckliga arv.

Även om Dalí försökte förklara sig närmare, så kvarstod misstankarna om att han var facsist. De flesta av de andra surrealisterna lutade sig ju mot den marxistiska läran.

När sedan Dalís målning Wilhelm Tells gåta visades vid vernissagen på Salon des Indépendants, så var måttet rågat. Att sätta Lenins ansikte på den där  kryckförsedda och vanskapta varelsen gjorde många ursinniga. Några av dom försökte sticka hål på tavlan med sina promenadkäppar, men den satt för högt upp.

Nu var det så illa att Breton kände sig tvungen att ta i med hårdhandskarna genom att föreslå att Dalí skulle uteslutas från surrealistgruppen: Då Dalí vid flera tillfällen har gjort sig skydlig till kontrarevolutionära handlingar som syftar till att glorifiera Hitler-fascismen, föreslår undertecknade, trots hans uttalande den 25 januari 1934, att han utesluts från surrealismen såsom fascistiskt element och ska bekämpas med alla medel.

Det blev alltså någon form av omröstning mellan de som skrev under, och de som inte gjorde det. Bland de som skrev under var Max Ernst. På Dalís sida stod bland andra Man Ray och Hans Arp. Éluard, Crevel och Traza var inte i Paris då det hela utspelade sig, men skrev i ett gemensamt brev till Breton där de med bestämdhet klargjorde: Ingen Dalí, ingen surrealistisk verksamhet.

Att Dalí fick stöd av Éluard, trots att han var kritisk, berodde sannolikt på att han fortfarande älskade Gala. Och nu när hon hade gift sig med Dali betraktade han dom som ett. Det han gjorde för Dalí, gjorde han också för Gala.

I början av februari hade surrealistgruppen sammankallats till ett möte för att diskutera fallet Dalí. Det blev ett minst sagt surrealistisk möte med Dalí i huvudrollen. Egentligen var han lite krasslig, men stal ändå föreställningen från Breton - med en febertermometer i munnen och ideliga klädbyten.

Han avslutade med ett brinnande tal, där han berättade för de andra vad som kännetckade en sann surrealist: En surrealist låter sig inte hejdas av någon censur eller loik. Ingen moral, ingen fruktan, inga politiska omvälvningar som styrde. När man är surrealist måst man vara det fullt ut.

När Breton hade misslyckats med sina avsikter att göra sig av med Dalí, och då mötet med surrealisterna hade urartat till en surrealistisk parodi, skulle Breton bli mer försiktig innan han utmanade Dalí. 

I april återvände Dalí och Gala till Lligat för att förbereda den planerade utställningen på Galérie Jacques Bonjean i Paris, som skulle gå av stapeln i juni. Innen dess hann man också gör en kort visit i Barcelona, där Galeries d'Art de Catalunya ställde ut Dalís illustrationer ur Maldores sånger.

Den gamle vännen Lorca, som för tillfället var i Barcelona, har hört om hur betagen Dalí var i Gala. Han hade svårt att fatta hur någon kvinna kunde tillfredsställa Dalí. Han hatade ju bröst och muttor, var livrädd för könssjukdomar, hade potensproblem och var analfixerad.

Att Dalís och Galas sexliv inte var det bästa bekräftades när de hade återkommit till Paris. De ägnade sig då åt vad de kallade sexuella undersökningsaftnar. Varje onsdagskväll bjöd de in manligaga deltagare för att undersöka deras sexuella beteenden och vilka fantasier de hade.

Gala var den enda kvinnan i de här övningarna. Hon kunde i detalj fantisera om sina vildaste sexuella äventyr, men efteråt var hon noga med att sådant inte var aktuellt för henne efter livmodersoperationen.

Ändå kunde hon lägga upp sig för andra karlar och älska vilt, medan Dalí var en hänförd åskådare. Han deltog inte aktivt själv i övningarna, såvida han inte hade något nytt nyckfullt skatologiskt infall att bidra med.

Efter utställningen i Paris var det dags fär nästa, nu i London på Zwemmer Gallery. I samband med den gjorde Dalí och Gala en snabbvisit hos Edward James, i hans luxiösa hus. Denne rike engelsman - tidigare gift med dansösen Tilly Losch - hade de träffat genom paret de Noailles.

Det var en en lyckad bekantskap, då han förutom att vara rik också var en passionerad supporter av surrealistisk konst. Och inte nog med det, eftersom han också var bisexuell blev han förälskad i Dalí och var beredd att betala för att få träffa honom.

Det ena gav det andra den för paret Dalí. Sociteten älskade att frottera sig med konstnärer och intellektuella den här tiden. När de hade återvänt till Port Lligat i augusti blev de en weekend blev bjudna till den förmögne målaren José María Sert - tidigare gift med konsertpianisten Misja - och hans exklusiva sommarhus Mas Juni i Palamos, bar ett par mil från Cadaqués. Där blev de presenterade för ännu fler kända ur den tidens socitetsbetonade jet-set. 

Nu var det bråk på gång i Spanien. Det spanska arbetarpartiet hade utlöst en generalstrejk, då den inte hade fått majoritet i den nybildade spanska regeringen. Strejken, som inleddes den 5 oktober, lamslog hela landet. Och med den började olika höger och vänsterfraktioner se sina möjligheter till förändringar i sina olika riktningar.

I det kaos som uppstod passade en av ledarna för de katalanska nationalisterna på att utropa Kataloniens självständighet. Något som stoppades av regeringsstyrkor, som också arresterade upprorsmannen. Detta innebar att den politiska maktkampen var över. Men på gatorna i Barcelona, och dess omgivning, fortsatte stridigheterna mellan olika höger- och vänsterfalanger. Det hördes skottsalvor lite varstans. Och att visa sig med vit skjorta och slips var inte att rekommendera. Anakisterna härjade fritt.

Dalí och Gala, som befanns sig i Barcelona, kände sig tvungna att fly och ta sig till Frankrike. Efter mycket besvär lyckades de övertala en taxichaufför att köra dom till gränsen. Men vägen var full av trapatser, då folk i byarna som passerades både var berusade och i upprorsstämning.

Vid ett tillfälle skulle de skjutas, tyckte någon, då man hade upptäckt en del dyrbarheter i Galas bagage. Men de klarade sig till den franska gränsen. Värre var det för taxichauffören, han blev skjuten av en förlupen kula på tillbakavägen.

Efter den är händelsen målade Dalí senare ett antal hemska upplevelsetavlor. Minnet av resan satt i länge och förstärktes med det kommande inbördeskriget.

Både Dalí och Gala hade fascineras av Caresse Crosby när hon berättade om Amerika och spela grammofonskivor därifrån. Dit ville de gärna resa och få uppleva något nytt. Nu hade Dali också flera skäl att ta en time-out. Dels från oroligheterna i Spanien, dels från surrealistgruppen efter det bråk som hade varit.

När så Caress Crosby ville ha med dom på SS Champlain till New York, så bestämde de sig för att följa med. Det passade ju också bra med Dalís kommande utställning på Julien Levis Gallery.

Det var bara ett problem som störde dom. De hade bara pengar så att det räckte till två biljetter i tredje klass, och saknade alltså medel för vistelsen där. Men de ville inte erkänna hur fattiga de var. Då i sista minuten dök Picasso upp som ställföeträdande far och gav dom 500 dollar att leva för.

Resan till Amerika skulle bli ett minne för livet, åtminstone för Caresse Crosby. Det började redan på tåget till Le Havre, där atlantångaren låg och väntade.

När Caresse Crosby steg på tåget satt Dalí och Gala redan i kupén. De hade tagit plats nära loket för att Dali skulle komma fram fortare. Han var likblek där han satt med alla sina tavlor, som han hade knutit fast med snören i sina fingrar, eller i kläderna, så han inte skulle bli  bestulen.

Den paniska rädslan följde med honom även ombord på båten. Vid de enstaka tillfällen, som de var uppe på däck, envisades han med att de skulle ha på sig otympliga flytvästar med stora korkplattor. Det var ingen hejd på galenskaperna... Medföljande amerikanska journalister var helt omtumlade efter att ha försökt intervjua den excentriska Dalí i hans hytt.

Utställningen på Julien Levys galleri blev en braksuccé. Inte minst beroende den förhandsreklam, som Dalí hade fått innan, på tidningarnas bästaplatser av de hänförda journalisterna på båten till Amerika.

Utställningen gav Dalí inte mindre än 5000 dollar (ca 100 000 USD idag), en penningsumma som varken Dalí eller Dala hade kunnat drömma om. Helt plösligt var de rika, noveau riche (nyrika). Och för att verkligen få känna på hur det var att vara rik, ville Dali ha pengarna i checkar, många checkar med små valörer, så att det blev en riktigt tjock bunt.

Dalí hann också med att hålla ett antal provocerande, och förvirrande, föredrag med DIA-bilder, under rubriken Surrealistiska målningar, paranoiska bilder. Bland annat på Museum of Modern Art som hade femårsjubileum. Vid något av de här tillfällena gjorde han också ett erkännande: ...det faktum att jag själv inte vet vad mina bilder betyder när jag målar dem, innebär inte att de saknar betydelse.

Kvällen innan Dalí och Gala skulle återvända till Frankrike hade Caresse Crosby och Dalí arrangerar en surrealistisk maskeradbal för den mest exklusiva societeten i New York. Det skulle bli århundradets party, med tillhörande stor skandal, som det skulle skrivas om i tidningar världen över.

Bal Oneirique (Drömbalen), som hölls på Le coq rouge, krävde att de inbjuda skulle klä ut sig efter sina innersta drömmar. De fick också betala för sig, både för entrébiljett och för det de åt och drack. Spektaklet började redan vid entrén, där biljetten byttes ut mot ett band korvar som rullades ut ur en gammal symaskin. Men innan dess var gästerna tvungna att passera den, med rosenkrans på huvudet, utstyrde dörrvakten som satt och välkomnade i en gungstol. Dessutom fick gästerna ta sig förbi ett stort hinder, i form av ett jättestort isblock omlindat med rött sidenband, innan de kom in.

Väl inne i festvåningen möttes man av ett badkar, som höll på att ramla ner från en trappa, och en sittande ko-kropp, där magen hade ersatts av en grammofon som spelade populärmusik från Frankrike. Kyparna var klädda i smoking, hade hornbågade glasögon och bar konstgjorda diadem. Bartendrarna bar vita rockar och kravatter av olikfärgat hår. Dalí var själv utklädd till ett lik med frack och ett stort bandage runt huvudet, och i en belyst öppning på skjortan kunde man se ett par små bröst i en behå.

Allt detta kunde man väl stå ut med. Det var först när Gala visade sig i en förklädnad, som de illvilliga såg som en skymf, som drev med den för en tid sedan inträffade händelsen då nationalikonen Charles Lindberghs baby-son hade kidnappats och dödats. Det var detta som hade väckt tidningarnas raseri, inte bara i Amerika utan också internationellt. Skandalen var ett faktum.

Det var Galas svarta huvudbonad, som hade varit de utlösande faktorn. I den satt en docka, som av den illvillige kunde uppfattas som ett barnlik. Något som förstärker upplevelsen var de blodiga såret i pannan och att det var fyllt med myror. Huvudet satt fast av klorna på en hummer och denna omgavs av handskar, som kunde tolkas som vingar.

Dalí förnekade i pressen att att Galas utstyrsel hade något att göra med Charles Lindberghs barn att göra.

När de återvände till Paris förväntade sig Dalí ett uppskattande mottagande av surrealisterna, men i stället möttes han av misstro och anklagades för att Gala hade gjort skandal med hans hjälp. Det fordrades ett extra möte i surrealistgruppen, där Dalí fick förklara sig. De antog hans utläggning, och än en gång blev han benådad från uteslutning ur gruppen.

Den här händelsen med Dalí i huvudrollen, gjorde att den stora allmänheten nu kände honom som den store ledaren av surrealisterna. Breton hade de flesta inte hört talas om. Den surrealistiska stämpeln skulle Dalí få leva med hela livet, även då han senare hade återgått till en mer klassicistisk stil med inslag av mystik.

Stämningen var nu så infekterad på den surrealistiska arenan, att Dalí och Gala bestämde sig för att lämna Paris tills det hela hade stabiliserat sig. Eftersom Dalí nu, efter många tårar och förlåtande böner, äntligen hade försonats med sin far, kunde de återvända till Cadaques utan att bli illa bemötta av invånarna.

Men återseendet var ändå inte smärtfritt. Det sägs att Gala gömde sig bland fiskebåtarna på stranden medan Dali gick upp mot familjens sommarhus, och att hon inte visade sig förrän Dalis far bjöd in henne.

Väl inne i huset möttes hon av Dalis syster, som spottade på golvet framför henne. Ana Maria hade aldrig kunnat förlika sig med Gala, som hade stulit hennes bror. Men då blev hon uppläxad av fadern tvingades hon motvilligt att acceptera besöket.

För första gången kände sig nu Dalí och Gala rika och flyttade då till en större ateljé/våning på Rue Saint-Jacques, i latinkvarteren, inte långt från Notre-Dame.

I juni gav Éditions surrealistes ut Dalís bok La Conquête de l'Irrationnel (Erövningen av det irrationella). I den beskriver Dalí sin paranoisk-kritiska metod, som en spontan metod utifrån irrationella insikter, grundade på kritiskt associativa tolkningar av det deleriska fenomenets rörliga universum.

Boken blev naturligtvis föremål för många heta diskussionen i de surrealistiska kretsarna.

Den här nyvunna lyckan skulle inte vara så länge förrän den avbröts av beskedet om att en av paret Dalís bästa vänner, författaren René Crevel, hade begått självmord. Han hade varit en av Dalis största supportrar inom surrealistgruppen och en flitig besökare i Port Lligat.

En av anledningarn lär ha varit att han hade blivit så vansinnigt illa berörd av ett bråk mellan surrelistgruppen och kommunisterna. Dalí hade också en förklaring i att han nyss hade fått veta att han led av en ny sjukdom. Det måste ha spelat en avgörande roll, för han hade mängder av sjukhusvistelser bakom sig och stod inte ut med tanken att återigen bli sjuk.

När de sedan fick veta att han hade gasat ihjäl sig, och efterlämnat en papperslapp med orden: Äcklad, äcklad, så kunde inte ens den hårdhudare Gala hålla tårarna borta. Dalí själv var förkrossad och skulle minnas sin vän för livet. 

I sluten av juni återvände Dalí och Gala till Cadaqués för att tillbringa sommaren där. Då gästades de också under ett par lyckade veckor av sin beskyddare Edward James. Tillsammans med honom tillbringade de en weekend hos paret Sert i det närliggande Palamos.

De övriga gästerna var idel ur sociteten. Här fanns då bland andra Bettina Bergery, grevinnan Madina de Viscont, baronessan Maude von Thyssen med sin älskare Alex Mdivani... Det här sällskapet hade det mycket trevligt tillsammans, men det fanns oroande undertoner, som Dalí kommenterade för James och Gala: Det vilar någon katastrof över det här huset, vi måste se upp!

Dalís farhågor besannades, när Mdivani skulle skjutsa sin älskarinna till stationen för Paris-tåget, totalkvaddade han sin Rolls-Royce, så att han själv dog på fläcken och baronessan krossade hela ansiktet.

Efter sin vistelse hos Dalí och Gala skrev Edward James till en vän: Jag tillbringade tio ljuvliga dagar i Cadaqués tillsamman med dem och ytterligare fem mycket roliga dagar i Barcelona, där Salvador lät mig träffa många av sina vänner, men i synnerhet en som var mycket trevlig och tilltalande och som jag, att döma av vad han läste för oss, tror är en verkligt stor diktare, García Lorca.

Det var alltså ett lyckat sammanträffande med Lorca. Dalí och han hade funnit varandra igen, som om de aldrig hade skilts: Vi är tvillingbröder. Detta är beviset. Sju år utan att ha träffats och ändå är vi ense om allt som om vi aldrig hade upphört att talas vid sedan den gången. Salvador Dali är ett geni, ett geni.

Dalí och García hade hängt ihop som ler och långhalm under de här dagarna i Barcelona. Men den här innerliga vänskapet skulle också få sitt slut. Efter de här dagarna skulle de aldrig träffas mer.

Efter dagarna i Barcelona tog Edward James med sig paret Dalí på en tidigare utlovad resa till Italien. Där skulle Dali få stort utbyte av att studera den italienska konsten från renässansen och barocken. Han var speciellt fascinerad av barockmålningarna. Han skrev till en vän: Italien är mer surrealistiskt än påven. Rom är en paroxysm av imperalism och eftersom vi färdas i bil har vi tillfälle att ständigt upptäcka oväntade saker.

James hade presenterat Dali och Gala för sin vän Gerald Bernes, som liksom James hade ärvt en massa pengar. I hans Rolls-Royce hade de glidit omkring på gatorna i Rom, mellan givande upplevelser och många fester. Naturligtvis var detta också en man att odla för paret Dali. De hade samma surrealistisk humor, så de kom bra överens.

Edward James var en viktig person för Dalí och Gala, därför gjorde de allt för att vidmakthålla hans vänskap. Efter Italienresan skev Dalí till honom från Paris: Gala och jag älskar dig Edward, och är mycket goda vänner... du ha efterlämnat ett hål i min rygg som nattens djupaste mörker genom att skänka oss italiensk mat och din fenomenala vänlighet.

Än så länge hade Edward James inte bidragit ekonomiskt i någon större utsträckning, men väl med goda råd, stimulans och viktiga kontakter. Dalí hade vid flera tillfällen försökt få till stånd ett samarbete med honom, men det hade alltid runnit ut i sanden. Exempel på såna projekt hittills var baletten Tristan Fou och boken med den tänkta titeln Århundradets morfologi. Båda med manus av Dalí.