capstantia

Uppbrottet från Paris på vårvintern 1932 blev för mycket för Sigrid -  både fysiskt och psykiskt. Själv menade hon efteråt att det var allt bestyr med flyttningen som var orsaken, men var det nog också det faktum att hon måste lämna sitt älskade Paris för att bosätta sig i björnrikets Stockholm.

Hur som helst, så var hon så medtagen att hon fick ta flyget till Sverige. Hon landade på Malmö flygplats Bulltofta, där hon togs emot av Isaacs syster Anna, som bodde där med sin familj. Där stannade hon några dagar för att återhämta sig innan hon skulle resa vidare med tåg till Stockholm. I Malmö utsattes hon för ännu en chock, då Anna berättade att hennes älskade halvsyster halvsyster Karin hade tagit livet av sig. Det var alltså en minst sagt förkrossad Sigrid som kom till Stockholm och tog in på Strand Hotel.

"Vy över Stockholm", u. å. av Isaac Grünewald.

Isaac insåg direkt att Sigrid var så illa däran att hon måste ha hjälp. Kanske var det han själv som var problemet? För en gångs skull skulle han rannsaka sig själv, han hade ju aldrig på allvar lyssnat på Sigrid när hon hon hade klagat på familjelivet och sin ensamhet i Paris.

Men så här kunde det ju inte fortsätta, så efter att ha konsulterar läkarexpertis ansökte Isaac om en plats på hospitalet Konradsberg - Stockholms Psykiska Sjukhus - eller Dårarnas slott som elaka tungor kallade det.

När Isaac hade fyllt i alla nödvändiga formulär blev Sigrid inskriven som patient den 31 mars 1932. Överläkaren Viktor Wigert ställde ganska omgående diagnosen schizofreni - en psykisk sjukdom med en vag och tänjbar definition på den tiden, men vars symptom brukade förenas med vanföreställningar, hallucinationer, betendestörninngar, inbillning...

Schizofreni är en lurig sjukdom. Det är svårt att avgöra när dess första symptom framträder och vad som senare är orsaken till att den utlöses med kraft. I Sigrids fall skulle det kunna vara de påfrestningar hon utsattes för i samband med flytten från Paris.

Hon påstod också att hon kände sig förföljd och trakasserad både i Paris, Malmö och Stockholm. Hon såg fiender och komplotter överallt. Hon utsattes för elektriska strömmar och trodde även att man planerade att förgifta henne.

Men långt tidigare, än när de här sanningarna uppenbarade sig, hade hon varit utsatt för oförklarliga händelser. Men hon hade också varit sjuk på riktigt: Difteri och scharlakansfeber när hon var yngre. Varbildning i tänderna och svåra menstruationer hade plågat henne senare i livet. Det senare hade också inneburit störningar i samlivet.

Vid årsskiftet 1921-1922 hade Isaac tillträtt sin befattning som tillförordnad professor i måleri på Konstakademien i Stockholm. Det kan tyckas vara ett ödets ironi. Hans första utbildning var ju i Konstnärsförbundets skola, som hade startats av opponenterna till Konstakademien, eftersom de ansåg att Akademiens syn på konst var förlegad.

Därefter studerade han på Académie Matisse i Paris och fick smak på det expressionistiska, något som Konstnärsförbundet inte kunde förlika sig med. Och nu var han alltså tillbaka, som professor i måleri på Konstakademien, där allt började. Men nu var det andra tongångar i Akademien. Isaac hade själv 1926, som förste modernist, valts in som ledamot och medverkat till att göra den expressionistiska konstriktningen salongsfärdig.

Isaac försökte koppla bort tankarna runt det tragiska med Sigrids sjukdom. Han började skriva artiklar i tidskriften Konstrevy. Både om sin egen och andras konst. Men även om han var bekymmrad för Sigrid, så uppvisade han utåt en enastående entusiasm och optimism.

Tidskiften Konstrevy startades av Gösta Olson, som också var ägare till Svensk-Franska konstgalleriet. Han var tidskriftens allt-i-allo de första åren och hade som proramförklaring: Vårt land är för närvarande helt i avsaknad av ett periodiskt organ för bildande konst, som vänder sig till publiken utanför de konsthistoriska  fackmännens krets. Denna för det just nu särdeles livliga konstintresset mycket kännbara brist vill Konstrevy söka fylla.

När Gösta Olson inte längre orkade med både tidskriften och sitt galleri, lämnade han 1933 över rodret till Ingrid Rudbeck-Zuhr, som var redaktör för Konstrevy under de följande tjugo åren.

Efter att Isaac hade skickat sitt brev till Iván blev Sigrid mycket sämre. Hon hade fallit i dvala som ingen lyckades väcka henne ur. Isaac besökte henne dagligen och försökte med alla medel att komma i kontakt med henne, men hon bara låg där och var helt frånvarande. Och så skulle det se ut under ett helt år framöver.

Isaac var nu minst sagt bekymrad och umgicks faktiskt med tankar om att han skulle förlora henne. Samtidigt var han ju tvungen att ta sitt uppdrag som professor på Konstakademien på stort allvar. Eleverna betydde mycket för honom den här svåra tiden och han såg fram emot att träffa det unga målargardet varje dag: Det är väl lösenordet för all lärargärning. För att uppnå verklig kontakt med konstungdomen krävs nog ett stort mått av levande intresse för och tro på det nya, det vardande.

Det här året blev som ett förlorat år för både Isaac och Sigrid. Hon låg fortfarande i dvala och han var mest orolig för hennes tillstånd. Han målade själv inte så mycket under året. Den mest kända målningen  från 1932 är ett porträtt av prinsessan Ingrid, senare drottning av Danmark. Målningen är känd som ett ovanligt porträtt av en kunglighet: Så avbildar man väl inte en prinsessa - utan all värdighet.

Isaac hade redan efter kort tid som professor blivit ifrågasatt av sina belackare. Han gick i svaromål med stöd av sina elever: De vill peta mig från Konstakademien, det är Herman Görings svåger Eric von Rosen, som tycker att det var ett misstag att utnämna en jude till professor. Jag skall integreras och inte handskas med nationella värden som måleriet. Nej, bort med Grunewald från akademipulpeten, där behövs en svensk. Jag som trodde att jag var svensk!

Efter att ha besökt Sigrid så gott som dagligen, och blivit förvissad om hennes tillstånd, insåg Isaac till slut att hon inte kunde följa med på sommarens målarresa till sydliga breddgrader. Han hade fortfarande kontakt med Bojan, även om de heta känslorna hade blivit betydligt svalare. Nu skulle hon få axla rollen som Stand-in för Sigrid på den stundande resan. Han kunde inte tänka sig att resa ensam och skriver till Bojan: Den enda som jag kan finna tröst hos. Min längtans unika ros.

Enligt sonen Iván hade detta svekfulla val av ressällskap (en älskarinna) godkänts av hans mamma - bara hon inte gjorde anspråk på honom! Kunde det vara så, att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk?

När Isaac och Bojan reser söderut med Corden, får Iván överta den ansvarsfulla uppgiften att besöka och vaka över sin mamma Sigrid.

Bilresan söderut gick via Paris ner till fiskeläget Collioure, där Isaac - liksom en gång hans läromästare Matisse - skulle hitta många målarvärda scener. På stranden, fiskebåtarna, klipporna, borgen... Det märktes tydligt att Isaacs hunger efter det fria måleriet var stor - efter en lång tids stiltje - då han producerade en hel del bilder härifrån.

Efter några dagar i Collioure fick Isaac för sig att korsa gränsen till Spanien. Den var ju inte alls långt, bara några mil: 

Jag slängde kappsäcken och målarskrinet i bagageluckan och tidigt en het julimorgon gled Jag i min blå fågel över gränsen och fram över Spaniens glödande jord. Med svårigheter slet jag mig loss från det fascinerade Barcelona och fräste iväg allt vad den koboltblå Corden förmådde, på den breda och som det tyckes finfina autostradan.

Vägen var här och där förrädiskt trasig och i full fart slog jag i ett djupt hål, omöjligt att upptäcka i det lodräta intensiva skuggfria solskenet. Pang, klipptes mina fjädrar av och så låg karossen direkt på axeln. Kartan visade på en liten by vid en byväg. Jag lyckades hasa och halta bilden fram till den uråldriga byhålan och efter två dagar hade Ernst Josephsons bysmeder smitt präktiga nya fjädrar åt Corden. Och efter en flaska sprakhett vin, skildes jag från mina svartmuskiga vänner och gungade vidare.

Resan gick längre och längre söderut. De passerade både Barcelona och Malaga, när de till slut hamnade i den gamla hamnstaden Cádiz i Andalusien på Spaniens sydkust. Då hade den blå fågeln fått bekänna färg, sträckan den hade avverkat från Collioure är omkring 140 mil.

I Cádiz skulle de stanna ett tag och Isaac, som älskade att avbilda stränder och badliv, fick nu sitt lystmäte. Speciellt fascinerad var han av den färgstarka blå pergolan som löpte utefter stranden. Den skulle återkomma i flera av hans målningar härifrån.

När det var dags återfärd gick resan norrut och mot Atlantkusten. Den sista anhalten i Spanien var  fiskeläget Orio, där Isaac bland annat målade ett annalkande oväder.

Gränsen till Frankrike  passerades då man tog sig över floden Bidasao innan den rinner ut i Biscayabukten, mellan det spanska Hondarribia och franska Hendaye. Resan går vidare utmed kusten till den populära kur- och badorten Biarritz, där Isaac passar på att föreviga badlivet på stränderna.

Även om en orolig Isaac, näst intill dagligen under sin resa, hade haft kontakt med Iván och förhört sig om Sigrids tillstånd, så ville han efter hemkomsten med egna ögon bilda sig en uppfattning. När han och Iván besöker henne en tidig höstdag skulle de se en klar förbättring - hon hade till med börjat tala lite igen.

Isaac trodde benhårt på, att bara hon kom igång att måla igen så skulle hon bli ännu bättre. Han inredde hennes privata rum på sjukhuset som ateljé och ställde dit en del av hennes tidigare målningar, som hon kunde göra nya versioner av.

Det skulle ta sin tid, men med Isaacs hjälp började Sigrid att måla så smått igen. När hon fyllde år i slutet av oktober hade Isaac med sig blommor, som hon genast ville avbilda.

"Blomsterstilleben", ca 1933 av Sigrid Hjertén.

En bit in i november var Sigrid i full gång med att producera. Hon gjorde många blomstermotiv, men också varianter och nya tolkningar av sina tidigare målningar som var betydligt mer kraftfulla. Hon gick därmed in i en andra gyllene period som målare. Den första, helt annorlunda, var ju på 1910-talet. Hon hade gjort resan från en enastående kolorist till en spännande expressionist via en ganska medelmåttig period.

Bland de äldre målningarna, som hon gjorde i nya versioner fanns Den lilla gatan, Cagnes (1920), som nu fick heta Gatubild, Cagnes och Kalkstensklippan i St Aubin (1921), som i sin nya version blev Kritklippor i Bretagne.

Sigrid gjorde också några riktigt bra målningar från Collioure. Motiv som vi inte sett tidigare och som hon måste ha hämtat inspiration till i skisser och minnesbilder från hennes och Iváns besök 1929. Hon kunde också ha tagit del av Isaacs målningar härifrån.

Det verkar som att hon hade fått förnyad kraft och spänst i sina målningar efter uppvaknandet. Färgerna var starkare och motiven var mer dramatiska än tidigare. Kanske ville hon ta igen allt efter sitt förlorade år?

Det finns de som hävdar att de målningar som Sigrid gjorde de här senare åren är bland de bästa hon har gjort någonsin.

Isaac matade Sigrid med nytt material hela tiden - färger, dukar, pannåer och inspirationskällor i form av tidigare målningar och skisser. Hon formligen sprutade ur sig nya oljemålningar med äldre underlag som grund. 

Hon gjorde bland annat flera nya bilder från Auvergne och en ny version av nationaldagen Den 14 juli. Även Bar Côte d'Azur, Åsnevagnen och Under trädet finns i tidigare versioner.

Det fanns inget slut på Sigrids målarhunger denna höst. När inte hennes egna äldre målningar och skisser inte räckte till, så gav hon sig på tidigare verk av Isaac. Hon gjorde sina egna tolkningar av hans  illustrationer till Verner von Heidenstams Vallfart och vandringsår.

I jämförelse med Isaacs ganska tama akvareller är Sigrids målningar i olja betydligt färgrikare och mer kompakta. De andas både beslutsamhet och frigjordhet utan kompromisser.

"Odalisk", u.å. av Isaac Grünewald.

Julen nalkas och Isaac har flyttat in i den nya våningen under ateljén på Katarinavägen. Han skriver till Iván och berättar hur mycket hans mamma arbetar, hur duktig hon är och vilka framsteg hon gör: De mest underbara saker, du skulle bli förvånad om du såg henne nu. Hon talar fullständigt klart och vidrör inte några sjukliga symptom. Professor Wigert visade sig ha största hopp om henne och ansåg att hon skulle må bra av att komma ner till Rivieran så fort vädret tillät... 

Sigrid var nu i så bra skick att hon fick permission från sjukhuset och skulle få tillbringa julen tillsammans med Isaac i den nya lägenheten. Hon skulle nu också få träffa en del gamla vänner, bland andra paret Thiel och konstkritikern Erik Wettergren, som alla berömde henne för hennes senaste målningar.