capstantia

Biggest in the World

I'm from Texas... which country are you from? Jaha, nu var det dit vi skulle. Till det mest stöddiga Amerika har att bjuda: Texas. Närmare bestämt till Dallas. Biggest in the World.

Den här resan hade varit bortkastad, om den inte hade gått via New York förstås. För där fick man ju annat att tänka på. Inget påfrestande arbete alltså. Bara förlustelser. I vanlig ordning tillbringade vi helgen där. För vilken gång i ordningen, vet jag faktiskt inte. Men efter New York skulle vi alltså vidare till Texas, där ett seminarium väntade på oss i Dallas.

Men nu skulle man göra New York igen. Vi hittade en nattklubb. Studio 54 hette den. Ett himla håll i gång, långt in på morgontimmarna. Vi umgicks mestadels med två unga damer från Indiana. Hur det slutade minns jag knappt. Men de här damerna hade den goda smaken att kalla oss chickens, när vi ville gå vid tretiden. Morgonen därpå, eller rättare sagt vid middagstid, var naturligtvis segare än vanligt. Men man var ju ung och rask, så vila fick man göra sen.

Vi hade anlänt till New York redan på fredagen, så vi hade hunnit med en del under lördagen. Vi hade varit både på Guggenheims och Museum of Modern Art, MoMA. Det slog mig under den långa promenaden från Guggenheims, utmed Central Park: Varför gillar du modern konst egentligen? Jag försökte klura ut ett vettigt svar. Det var inte helt enkelt. Egentligen kan jag tycka om all konst. Men alstren måste vara estetiskt tilltalande, och… eller… 

Alla har ju inte samma smak, men för mig är Matisse, Rothko och Delacroix väldigt bra. Och de har ju vitt skilda konststilar. Men jag aldrig förstått mig på dom, som med allvarliga miner, står och begrundar en hög med plankor på golvet, eller ett upphissat traktordäck i taket… Då kan jag le, och skaka lätt på huvudet.

Innan vi hamnade på nattklubben, hann vi med musikalen Cats på Broadway. För mig var det tredje gången. Förut hade jag sett den både i London och Los Angeles. Men det gjorde inget. Koreografi och utsmyckning var olika.

På vägen dit kom jag på mig själv, att jag gå med en kamera dinglande i ena handen. Inte undra på, att jag fick så många giriga blickar på mig. Man var ju ett lätt villebråd för skumma typer, på de mörka smågatorna, runt Time Square. Kameran försvann snabbt ner i fickan.

Söndagen blev ju ganska kort, av naturliga skäl. Men vi hann åtminstone med en uppfriskande promenad i Central Park, innan det var dags att att äntra planet till Dallas. Väl landade på Dallas/Fort Worth International Airport, satte vi oss i en taxi för transport till vårt konferenshotell. Det låg en bra bit utanför stadskärnan. Hotell Hilton Anatole, minns jag.

Ja, då skulle vi bli sittande därute i den texikanska öknen, omgivna av sand och Highways. Våra närmsta grannar var en bensinstation och några små butiker. Men det fanns en ishall också i närheten, hade en broschyr talat om. Men vem tänker på att ta med sig skridskor till Dallas den här årstiden.

Vi hade ju inte någon hyrbil till vårt förfogande. Det måste man ju ha. Annars är man ju helt strandsatt på såna här ställen. Mitt i våra negativa tankegångar, och då vi var på väg att stiga ur bilen, kom vår taxichaufför med ett förslag. Inte första gången, förstod jag senare.

Om jag får femtio dollar, så kör jag er dit ni vill. När som helst, vart som helst. Detta erbjudande verkade för bra för att vara sant. Men okej, han verkade ju trovärdig. Han fick sina femtio dollar, och vi ett telefonnummer. Skulle man bli blåst nu igen, tänkte jag i mitt stilla sinne.

Hotellet var som alla Hiltons. Storvulet, med en jättestor lounge med reception. Det var som att komma in i en kyrksal, med typ tjugo meter till tak. Men ändå hade man lyckats med, att få till en dämpad och behaglig ljudnivå. Rummen var bra. Servicen var hyfsad. Maten var si-så-där. Och konferensen var usel.

Det enda var att man fick reda på att US Department of Defense hade sänkt sina kostnader med 25%, genom att genomföra vissa ändringar i sina system. Och tidsvinsten var från veckor till minuter. Hoppsan! Jag skulle kunna drämma till med en kostnadsminskning om minst 75%, och en tidsvinst från månader till sekunder. På vad som helst. Och bara hoppas att ingen skulle syna mig.

Vi skulle bara stanna i Dallas under tre dagar, så här gällde det att ta till vara den fria tiden. Det fungerade. Vi ringde vår irakiske chaufför, som var på plats inom några minuter. Varje gång. Om det så var på natten. Ett lyckat alternativ till hyrbil. Fördelen var ju också att han kände till Dallas. Vilka platser som var värda ett besök, och hur man tog sig dit.

Man kunde konstatera att citykärnan var liten, med ett tiotal skyskrapor i mitten. Precis som flera andra större städer i USA. Vi passerade förbi platsen där John Kennedy mördades. Och vi fick med egna ögon, se den imponerade spegelfasaden i vinjetten till TV-serien Dallas. Sedan bar det av till familjen Ewings hem, Southfork Ranch. Men någon J.R. såg vi inte till. Och inte ett enda oljetorn. Måttligt besvikna återvände vi till hotellet.

Det blev några skjutsar för vår gode vän, irakiern. Vi besökte bland annat universitet och jättestatyn Big Tex. Detta var symbolen för Texas. En stor, bredaxlad cowboy med stor käft. Han var nästan sexton meter lång. Han hade på sig denimjeans, och klassisk skjorta, från Lee Company. Han hade storlek 70 på bootsen. Och han kunde både prata och vinka. Alltså, urtypen för en hjälte från Texas. Biggest in the world!

Vi hade provat att köpa några öl på bensinmacken vid hotellet. Det var ett alkoholfritt blask. Då provade vi baren, vid den intilliggande isbanan. Där kunde man säkert få en öl. Det blev ett blankt nej. Ni måste vara medlemmar! Vadå medlemmar? Vi ska ju bara stanna ett par dar, inte ska vi behöva... Var bor ni? På Hilton! Jaha, då är ni ju automatisk medlemmar! Rumsnyckeln förvandlades plötsligt till ett medlemskort. Det var länge sedan en öl smakade så bra.

Efter den här resan roade jag mig med att slå upp vilka idrottsklubbar, som fanns i Dallas. Då blev jag helt förfärad. Med Dallas som förnamn, löd efternamnen: Cowboys, Desperados, Revolution, Vigilanters och Mavericks (kan betyda vildar). Om de här namnen skulle vara betecknande för den stan, så är jag glad att vi inte stannade längre. Det kunde ju vara förenat med livsfara.