capstantia

Picassos nya ateljé låg på 13, Rue Ravignan i Montmartre. En gammal nedlagd pianofabrik, som hade tagits i besittning av ett trettiotal likasinnade. Mest konstnärer och poeter. Det var mer en livsstil än en adress, tyckte många.

Den gamla ruckliga kåken namngavs ganska omgående av Picassos beundrare poeten Max Jacob, som naturligtvis redan var på plats. Bateu-Lavoir fick stället heta, då han tyckte att det liknade tvättpråmarna på Seine.

Picassos ateljé var knappast av denna värld. Smuts, skräp och spindelväv, som redan efter någon vecka hade varvats med cigarettfimpar, gamla färgtuber, matrester och taveldukar. Så såg det ut i Picassos kungarike. Ett kaos utan like.

Det dröjde inte länge förrän Picasso och hans ateljé var medelpunkten för de spanska konstnärerna i Paris. Konkurrensen om hans gunst började hårdna och Max Jacob fick konkurrens i att stå till sin mästares förfogande.

En av de ivrigaste utmanarna var den katalanske skulptören Manolo. En skrupelfri herre, som aldrig tvekade att livnära sig på vänners bekostnad.

Han hade bland annat ordnat ett riggat lotteri med en av sina skulpturer som vinst. Efteråt visade det sig att alla lotter hade samma nummer. En annan gång hade han sålt en samling av Gauguin, när ägaren var bortrest.

Men med Picasso var det annorlunda. I Manolos ögon var Picasso ett geni, som skulle skyddas från omvärlden och räddas för eftervärlden.

Som ett bevis på sin tillgivenhet hjälpte Manolo Picasso att frakta hem de möbler, som han hade köpt av den, till Barcelona, hemvändande Pablo Gargallo.

De fick gå med en dragkärra den mödosamma vägen ända från Montparnasse, genom hela stan, och uppför de branta backarna till Bateau Lavoir i Montmartre.

Paris var under de här gyllene åren (La Belle Epoque) inte bara sorglös glädje. Sådant förde också med sig en hög brottslighet.

I Montmartre härjade tjuvar och apacher (ligister). Så Picasso gick aldrig ut på kvällen utan beväpning. Oftast hade han också någon i sällskap. För det mesta den trogne Max Jacob.

Framåt sommaren hade Picasso en modell som hette Madeleine. Som de flesta andra, så poserade hon inte bara. Hon blev också hans älskarinna. Olyckligtvis råkade han göra henne med barn, så hon gjorde abort.

Man anar att den här händelsen har bidragit till att hans målningar nu började få ett rosa skimmer och att motiven ofta var en mor med barn.

På sommaren var ateljéerna i Bateau-Lavoir lika stekheta, som de var iskalla på vintern. De tunna brädväggarna, med springor emellan, kunde inte stå emot någotdera.

Denna sommar stod Picasso ofta i dörrhålet med bar överkropp och målade. Han beundrade sin atletiska kropp och funderade ett tag på att börja boxas. Men efter några försök gav han upp den tanken. 

I början av hösten sprang han på nästa kvinna. Denna välvuxna skönhet hade kommit rusande genomblöt mot Bateau-Lavoir under ett rejält åskväder. Picasso kom till mötes och gav henne en katt, som han hade räddat undan ovädret.

De skrattade tillsammans och sedan bjöd han in henne i sin ateljé. Vad som hände sedan var ganska typiskt för Picasso.

Efter första gången de hade älskat låg han kvar över henne. Hennes mandelformade ögon var slutna och hennes mörklockiga hår var tillrufsat. Av den stunden gjorde Picasso en teckning.

Det var som om han visste, att detta var ingen av hans vanliga herdestunder. För första gången i sitt liv skulle han få ett varaktigt förhållande. Om inte livet ut, så åtminstone tills han själv tröttnade.

Fernande Olovier hette Picassos nya kvinna. Åtminstone påstod hon det. I sina fantasier målade hon upp en passande bakgrund. Den kända Gertrude Stein beskrev henne senare: Hon var vacker av naturen, intelligent av naturen och lat av naturen… hon använde sin kreativitet för att hitta på sitt liv, sitt förflutna...

En sanning var emellertid, att hon var gift med skulptören Gaston de Labaume. Ett olyckligt försök till äktenskap. Så andefattigt att de föredrog att inte leva tillsammans. Därför bodde hon nu ensam i Bateau-Lavoir, som madame de Labaume.

Det dröjde inte länge innan Fernande Olivier hade flyttat in hos Picasso. Till att börja med var han tvehågsen, medan hon snabbt och utan vidare hade accepterar sin nya roll. Picasso, däremot, oroades över den dramatiska vändning som hans liv höll på att ta.

Efter ett tag kom Picasso över den ängslan han hade haft inför den omvälvande förändringen med en kvinna i huset. Nu oroades han i stället för att hon skulle lämna honom.

Hon skulle vara hos honom hela tiden. Hon behövde inte städa. Inte laga mat. Egentligen ingenting, bara hon fanns där. Hon gav honom ett ordnat sexliv. Utan några bordellbesök. Och med sitt lugn gjorde hon honom mer harmonisk. Något som nu också tydligt framgick av hans målningar. Visserligen var det fortfarande många sorgliga motiv, men de hade fått en betydligt ljusare framtoning.

Men Picasso gick så långt med sin äganderätt, att han förbjöd henne att gå ut ensam. I Montmatre fanns det många som gärna skulle vilja antasta den vackra Fernande. Picassos kvinna. Och han var svartsjuk.

Fernande var inte bara vacker, hon bar upp sin skönhet också. Hon klädde sig elegant och talade perfekt franska.

Var de än gick, så följdes de av avundsjuka blickar. Den lite längre mogna kvinnan med en liten pojkspoling i sitt sällskap.

När Picassos vänner påtalade hennes skönhet, sa Picasso: Jo, men hon är gammal. Det var efter ett gammalt spansk talesätt: Man måste skydda det man äger genom att nedvärdera det.

Detta var också en grov överdrift, eftersom Fernande bara var några månader äldre än han själv.

Konstkritikern Charles Morice hade för några år sen kritiserat Picasso och då tyckt att han var ett tragiskt geni med sina mörka och dystra motiv.

Nu skrev han en ny artikel där han välkomnade Picassos mognad:

…han tycks fortfarande finna nöje i sorgsenhet, men nu utan att sympatisera med den ...en välgörande förändring, en stråle av ljus.

Picasso var nu mitt uppe i sin så kallade rosa period. Cirkusartister, harlekiner och gycklare fanns ofta i hans motiv. Och han visade även känslor som ingen trodde fanns. Ömhet...

Det var vid den här tiden som Picasso träffade poeten Gaullaume Apollinaire. En storartad ung poet, som skulle bli hans kommande talesman och marknadsförare. 

Apollinaire visades sig att det var en figur som klarade sig i alla väder. Bland annat genom en enastående verbal förmåga och sitt övertygande sätt att jonglera med sanningen. En begåvning utöver det vanliga. Och med en kroppshydda som gav intryck av auktoritet.

Picasso beundrade också Apollinaires intellektuella kapacitet och hans goda omdöme i världsliga frågor.

Apollinaire å sin sida hade fått en smärre chock då han besökte Picassos ateljé och fick se alla dystra målningar. Något sådant hade han aldrig sett.

Apolinaire hade aldrig varit speciellt konstintresserad, men ändå skrev han nu sin första konstrecension.

Äntligen hade Picassoo fått någon som kunde uttolka vad han ville ha sagt. Och det var med sådan inlevelse att man kunde tro att det var författaren själv som var konstnären:

…man känner att hans magra akrobater, lysande i sina trasor, är sanna folkets söner: mångsidiga, sluga, skickliga, fattiga och lögnaktiga.

Att Apolinaire kunde övertyga om vad som helst hade man fått belägg för tidigare, då han hade skrivit en novell om Prag, som fick läsaren att tro att han hade bott där hela sitt liv.

Nu följde ett hektiskt uteliv för Picasso, Apollinaire, Max Jacob och de andra. Inte så att man söp och rumlade. Nej, man diskuterade livet och allt inom ramen för universum. Hemligheter skulle avslöjas. Trosuppfattningar skulle granskas. Själars inre skulle utforskas… Ja, allt mellan himmel och jord.

Man höll till på caféer och andra nöjesetablissemang. Au Lapin Agile, Moulin de la Galette… Och ibland i Picassos torftiga ateljé.

Det var helt och hållet en manlig sysselsättning. Kvinnor som Fernande fick hålla sig borta. Förutom de som Picasso besökte då och då på nätterna. Men att ha någon vid sidan av gjorde inte så mycket, tyckte han. Man kallade det att vara trogen på montmartrevis.

Bland de som höll till i Bateau-Lavoir var det vanligt med Opium som stimulantia för att nå högre höjder. Även Picasso provade på, men övergav det ganska snabbt då han tyckte att det påverkade hans målning negativt. Det var heller inte bra för hans hypokondriska läggning.

En välbärgad holländare som frotterade sig med konstnärerna i Montmartre bjöd plötsligt in Picasso till sitt hem i Holland. Picasso tyckte att han kunde behöva ett miljöombyte. Så varför inte.

Men i vanlig ordning så saknades pengar till resan. Det var tur att Max Jacob fanns. Som den trogne lakejen ordnade han det. På sina egna vägar, vad det nu innebar.

Picasso kom alltså iväg till ett okänt land. Utan sina vänner. Och utan sin Fernande. Som enda bagage hade han en ryggsäck, fylld med färger och penslar. Penslar som han hade varit tvungen att bryta av skaften på för att få rum med dom.

Picasso återvände efter en tid till Bateau-Lavoir, där Fernande tålmodigt hade väntat i den bakugnsheta ateljén. När han visade upp sina målningar kände han sig tvungen att bagatellisera sin vistelse och sina motiv av nakna, sunda och storbystade, holländskor.

Men på det hela taget så hade det varit en nyttig omväxling från livet i Montmartre. Det märktes också på hans målningar.

Så en dag kom syskonen Gertrude och Leo Stein in i Picassos liv. Det skulle bli ett livsavgörande sammanträffande. Gertrude skulle bli hans vän och inspiratör för livet.

Gertrude beskrevs av Fernande: Fet, kortväxt, massiv, vackert huvud, stark, ädla regelbundna drag, intelligenta ögon. Hon kom från Baltimorer där hon hade studerat medicin och kirurgi.

Hennes äldre bror Leo hade ett mer alldagligt utseende. Skallig med skägg och glasögon. Han målade själv en del och hade väckt sitt konstintresse i Florens.

Tillsamman utgjorde det här syskonparet en lustig syn med sina bruna kläder i manchestersammet. Men det bekymrade dom inte ett dugg. De var rika, intelligenta och självsäkra. Och inte minst, de investerade i konst. Modern konst av unga förmågor.

Tavlan av Picasso, som Leo ville köpa, föll inte alls Gertrude i smaken: Ung flicka med blomsterkorg. Hon tyckte att flickans fötter liknade en apas och föreslog att de skulle avlägsnas. Men Leo stod på sig, så tavlan hamnade ograverad i deras hem på 27, Rue de Fleurus i Montparnasse.

Vid samma tillfälle, som syskonen Stein förvärvade den där tavlan, hade Picasso gjort en försynt förfrågan om han fick måla av Gertrude Stein. Det resulterade i dagliga och timslånga sittningar för henne i en sliten fotölj i Picassos ateljé.

Fler än åttio sittningar blev det. Men ändå var Picasso inte nöjd. Någon ville köpa tavlan i det skick den befann sig, men Picasso sa blankt nej. Han hade inte lyckats ge hennes ansikte de rätta dragen, så därför målade han över det i sin besvikelse.

Det nya ansiktet målades dit långt senare. Och då utan att modellen var närvarande.

Det var under Gertrude Steins många sittningar, som de hade lärt känna varandra. De hade då utbytt tankar och idéer, som kom att bana väg för den långa vänskapen.

Under de här sittningarna hade Gertrude Stein också förstått att Picasso var en verklig mästare. På dörren till ateljén hade han målat i blått: Au rendezvous des poètres (En mötesplats för poeter).

Dörren var också belamrad med olika meddelanden från de som bodde i närheten. Dessutom var det ständigt folk som kom och gick. Picasso var den dominerade centralfiguren. Geniet. Så var det bara.

Varje lördag hade syskonen Stein mottagning i sitt hem. Där träffades Paris elit av uppkommande konstnärer, poeter och andra som hade goda skäl. Det var där som man utbyte tankar, diskuterade och skvallrade. Det blev ett viktigt tillfälle för det vi idag kallar korskoppling.

Det var här Picasso träffade Matisse för första gången. Till skillnad från den strulige Picasso imponerade Matisse med sitt klara intellekt.

Han såg också ut som om han visste vad han talade om. Med sina bestämda ansiktsdrag, tjocka glasögon och myndiga skägg. Så fort samtalet kom in på måleri kunde han knappt hejdas. Han påstod, argumenterade, försökte övertyga…

Picasso och Matisse var varandras motpoler. Olika som natt och dag. Matisse sökte rofylld klarhet fri från störningar. Både i livet och med sitt måleri. Medan Picasso var upptagen med att utmana, chockera och förstöra. Göra om världen kanske.

Även om de båda var så olika, så accepterade de varandra. De blev till och med någorlunda goda vänner för livet, till och från. Getrude Stein tyckte om dom båda två. De här förälskelserna behandlar hon själv i sin novell Matisse, Picasso och Gertrude Stein.

"De kompletterade i själva verket varandra som rött och grönt, och de var lika motsatta som vitt och svart. De var två sidor av samma mynt. Matisses elektrifierande personlighet svarade mot Picassos magnetism, och deras närvaro i samma rum skapade ett enastående kraftfält".

Francoise Gilot

Helt oväntat en dag fick Picasso besök av Apollonaire och Ambroise Vollard. Den kände konsthandlaren Vollard, som hade förlöjligat Picasso och hans målning för ett par år sen. Kallat honom galen, när Max Jacob hade försökt sälja en Picasso-tavla till honom.

Nu plötsligt ville han köpa. Inte bara en målning. Eller några. Utan ett trettiotal.

Max Jacob och de andra, som följde skådespelet, bara stod och gapade med uppspärrade ögon ...medan affären gjordes upp och Vollard lastade in Picassos tavlor i den medföljande hästdroskan.

Som betalning fick Picasso hela tvåtusen franc. En förmögenhet på den tiden. Naturligtvis var Picasso mer än nöjd. Men lyckligast var nog Max Jacob, som nu tyckte att han hade fått sin hämnd på Vollard.

Man kan fråga sig, varför denna plötsliga helomvändning från Vollards sida. Kanske var det så att han hade hört talas om syskonen Steins tavelköp och att han nu hade anat Picassos framtida värde.

Så snart han hade pengarna i sin hand, så visste han vad han skulle göra. Resa hem till Spanien, naturligtvis. Han hade ju inte varit där på ett bra tag nu.

Han tog med sig sin Fernande och tog tåget till Barcelona. Nu i en bättre passagerarklass än han var van vid. Fernande hade klätt upp sig och var väldigt elegant i sin nya stora hatt. Parfymerad med det finaste som fanns att få. En riktig dam av Paris.

De väckte uppseende vart de än gick Barcelona ...när Picasso visade upp sin hemstad för henne. 

Picassos mor var helt fascinerad av Fernande och liknade hennes ögon med en gudinnas. Fadern Don José var mer likgiltig för sonens erövring. Medan Picasso själv strålade av lycka och hans vanliga karaktär och attityder var som förbytta. En personlighetsförändring av sällan skådat slag.

Efter ett tag i Barcelona kände Picasso att han ville ut på landsbygden. Han hade blivit rekommenderad de lilla ödsliga byn Gosol, som låg på Pyrenéernas sydsluttning. Inte så långt från Bacelona, nära gränsen till Andorra. Vilket innebar att invånarna i all väsentlighet livnärde sig på smuggling.

Picasso drömde sig tillbaka till den lyckliga tid han hade upplevt med zigenarpojken i Horta när han var yngre. Den fick han nu uppleva tillsammans med sin Fernande.

Han gladde sig åt livet, naturen, äventyret och närheten till sin älskade. Känslan av lycka och frihet gjorde att han nu klippte av sig det mesta av håret.

Fernande fick nu var vara modell för många av hans verk. Liksom det storartade landskapet med de fängslande bergen och den vilda naturen. Han fick nu också en speciell relation till värdshusvärden, som han också förevigad i flera av hans tavlor.

Men den lyckliga vistelsen i Gosol skulle få ett abrupt slut, då värdshusvärdens dotter insjuknade i tyfus.

Eftersom Picasso var livrädd att smittas reste de omedelbart därifrån. Med mula och sedan diligens till närmaste järnvägsstation. Därifrån med första bästa tåg tillbaka till Paris.

Direkt efter ankomsten till sin ateljé i Montmartre, fylld av energi från den lyckade utflykten till Spanien, fullbordade Picasso nu sina halvfärdiga tavlor: Porträttet av Gertrude Stein och Bönderna efter en studie från Gosol.

Hon ser ut som hon bar en mask, var det tyckte många som tyckte. Men både Gertrude Stein själv och hennes nya partner, Alice B. Toklas från San Francisco, tyckte om porträttet.

Picasso måste själv ha varit nöjd, även om inte modellen hade varit närvarande när det slutliga ansiktet kom till:

Efter Gosol använde jag inga modeller längre. För just då arbetade jag oberoende av sådana. Vad jag sökte var något annat. Med något annat menade Picasso primitiv konst, som han hade börjat intresserat sig för.  

Det här intresset för afrikansk och orientalisk konst hade väckts av den nyinflyttade André Derain och i viss mån Matisse. Intresset delades av flera i Picassos La bande på Bateau-Lavoir.

Så det blev plötsligt många besök på avdelningarna för primitiv konst på Louvren och Palais du Trocadero. Man började också att handla afrikanska masker och små statyetter i kuriosabutiker.

Vid ett kommande möte hos syskonen Stein visade Matisse upp en liten svart trästatyett för Picasso. Max Jacob kommer ihåg:

Picasso höll den i handen hel kvällen, Nästa morgon när jag kom till hans ateljé var hela golvet överstrött med blad från ett ritblock. Ett stort kvinnoansikte med ett enda öga, en för lång näsa som smälte ihop med munnen, en hårlock på axeln. Kubism var född.

Riktigt så var det väl inte, men visst började Picasso nu att fundera i de banorna.

I början av 1907 började det hända saker i Bateau-Lavoir. Picasso hade satt upp en väldig duk på en stor spännram med kraftig förstärkning. Nu var han redo för sin första exorcistiska målning, som sedan fick namnet: Les Demoiselles d´Avignon (Flickorna från Avignon). Tavlan som skulle bli det första mest kända startskottet för kubism.

Förberedelsearbetet hade tagit sin tid med mycket funderande och många skisser. Beskrivningarna bakom hur kubism uppstod varierar, med olika komplicerade filosofiska tankegångar som grund.

Men de flesta tycks vara överens om att Picasso nog fick idén till sin målning Les Demoiselles d´Avignon genom dramatikern Alfred Jarry, som i sin bok om den elake Kung Ubu talar om en destruktionsfilosofi: Vi kommer inte att ha förstört allt om vi inte förstör ruinerna också.

Alfred Jarry hatade samhället: borgerligheten, falskheten, hyckleriet… och var besatt av detta i både sin konst och i sitt liv. Av denna anledning bar han alltid på ett par pistoler för att betona sin sociala roll.

Det sägs att han vid något tillfälle, då någon frågade efter eld, hade tagit fram en av pistolerna och skjutit ett skott i luften ...efter att ha sagt Voilà (här får du).

Picasso hade fått en pistol av nämnde Alfred Jerry, som han bar på sig och avlossade med förtjusning vid liknande tillfällen ...efter att ha sagt Voilà. Han sägs ha njutit av sitt barbariska uppträdande. Det barbariskt destruktiva i den här typen av stridshandling var också det centrala i Les Demoiselles d´Avignon.

Alfred Jarry dog (för mycket alkohol och eter) innan hade hunnit förstöra världen. Men när han gav pistolen till Picasso, så visste han att han hade hittat rätt man att slutföra sitt förstörelseuppdrag.

Explosionen som förebådade det nya århundradet hette Les Demoiselles d´Avignon: Fem skräckinjagande prostituerade, frånstötande, kvinnor med primitiva ansiktsmasker som utmanar, inte bara samhället utan hela mänskligheten.

Till och med medlemmarna i Picassos La bande blev chockerade när de fick se målningen.

Apollinaire mumlade något om revolution. Gertrude Stein skrattade förläget och blev tyst. Matisse svor hämnd på sådant barbariskt gyckel. Derain kallade Picasso för trollkarlens lärling. Han sa också, att en dag skulle man hitta honom hängande bakom sin stora målning.

En del kritiker passade också på att jämföra Picassos verk med andras. Som Cézannes The Large Bathers eller Matisses The joy of Life. Båda målade året innan.

Målningen fick mig att känna som att någon hade druckit bensin och sprutade eld. Det var Georges Braques kommentar när han hade sett Les Demoiselles d´Avignon. Han var chockerad, men blev samtidigt fängslad. Något som hade berört honom så djupt, hade han aldrig sett förut.

Så började det som skulle bli en långvarig relation och vänskap med Picasso. Att som målare bli vän med Picasso på det här viset, var mycket sällsynt. Vi var som två bergsbestigare som var sammanbundna med ett rep.

Innan Braque mötte Picasso, och fått se Les Demoiselles d´Avignon, hade han tillhört fauvisterna (Beasts), med Matisse som förgrundsfigur. Men nu blev han alltså omvänd och skulle medverka till kubismens revolution.

Intresset för Picasso, och hans nya konst, gjorde att Braque nu ändrade sin livsstil radikalt. Han bytte sin eleganta kostym mot ett blåställ och blev en i Picassos bande i Bateu-Lavoir.

Closerie des Lilas på andra sidan Seine, i Montparnasse, hade nu blivit ett populärt ställe för konstnärer, poeter och författare. Dit var hit som Picasso drog med Apollinaire, Max Jacob, André Salmon... och nu också Braque.

Tisdagskvällarna var speciella. Då kom man hit för att lyssna på poeter som högläste. Man drack. Det diskuterades och kivades. Man grälade och hånade varandra. Och så här kunde man hålla på till framåt morgontimmarna.

På en tillställning med sina närmaste vänner fick Picasso i sig för många haschpiller. Han fick hallocinogena mardrömmar. Drömde att han hade uppfunnit fotografiet och att han nu var dömd att måla samma sak om och om igen. Det var så illa att han ville ta livet av sig.

Den här drömmen om självmord besannades en kort tid efteråt, då han hittade den tyske målaren Wiegels hängande i en takbjälke i sin ateljé.

Att konfronteras med döden så drastiskt gjorde Picasso väldigt illa berörd. Han blev än mer deprimerad och beslöt sig för att förlänga livet genom att sluta med haschpillren och aperitiferna. Leva mer asketiskt.

Han kände att nu var det dags att lämna Bateau-Lavoir för ett tag. Den här gången reste han bara fyra mil norrut från Paris. Han hade hyrt en liten stuga på en lantgård i La-Rue-des Bois.

Där blev han fascinerad av landskapet, vilket också skulle framgå av hans målningar. Naturen skiftade i grönt och det blev nu också den dominerande färgen i hans verk.

Under tiden hade Picassos nyfunne vän och blivande ledsagare Braque sökt sig söderut till L´Estaque i närheten av Marseille, där Cézanne hade funnit en del av sina landskap.

Det märkliga är hur lika Picassos och Braques målningar är. Trots att de är gjorda på olika platser och vid samma tid. Det säger en del om hur nära de var varandra i sinnevärlden. Redan nu, i början på deras gemensamma kubistiska vandring.

Braque lämnade 1908 in ett antal tavlor till höstsalongen på Salon D´Autonomne, som alla refuserades. Trots protester av bland andra Matisse.

Då arrangerade en förespråkare, vid namn Henry Kahnweiler, en speciell utställning med Braques tavlor i den nya stilen. Recensenten Louis Vauxcelles skrev då en hånfull artikel om att Braque hade förvanskat allt i små kuber. Han liknade den också vid något han kallade peruansk kubism.

De här recensionerna föll naturligtvis arrangören i smak. En av de värsta motståndarna hade ju nu gett den nya konstriktningen ett namn. Kubism var född. Även om den nu bara hade två utövare: Picasso och Braque.

Nu skulle den lille Picasso (163 cm) och den storvuxne Braque (183 cm) erövra världen med sin kantiga konst. 

Braque och jag arbetade entusiastiskt... vi lade ner mycket mer energi än vanligt… Vi sökte den rena sanningen utan anspråk, knep eller baktankar.

Picasso och jag var engagerade i något vi ansåg vara ett sökande efter den anonyma personligheten…

I linje med dessa uttalanden så signerade de sina tavlor på baksidan. Vilket innebar att de för en amatör ofta förväxlades med varandra.

Den här innerliga relationen med Braque gjorde naturligtvis att han försummade Fernande. Hon blev mer som en mamma för honom.

Henri Rousseau var en självlärd målare och före detta tulltjänsteman (dounier). En försynt äldre man som bodde för sig själv i ett litet rum på andra sidan (vänstra) Seine.

Han målade förskräckliga tavlor, som han ställde ut varje år på Salon des Indépendants och Salon d´Automne. Där skrattade man åt tavlorna och förlöjligade målaren. Tiden var inte den rätta för hans naiva målarkonst. Ofta med djungelmotiv och vilda djur. Även om han aldrig hade satt sin fot på sådana ställen.

Nu hade den spektakuläre Apollinaire fått för sig att hylla Rousseau, eller Le Dounier som han kallades. Apollinaire introducerade Picasso i sina planer. Han hade ju faktiskt nyligen köpt en tavla av Rousseau för fem franc i en kuriosabutik. För att han tyckte den var så hemsk, och det gillade han.

Tillsammans började nu Apollinaire och Picasso nu att planera en bankett för Rousseau. Det skulle enligt många bli århundradets mest omtalade fest.

Man hade satt upp en stor banderoll vid ingången till Bateau-Lavoir med texten Homage à Rousseau (Leve Rousseau). Ingen kunde gå miste om var banketten skulle äga rum. Det var ett trettiotal inbjudna gäster. Mest kända, men också en del nya ansikten.

Det blev inte mycket till banquet eftersom Picasso hade beställt maten till dagen därpå. Men genom att länsa de kringliggande matbutikerna på korvar, sardiner, bakverk och annat, så blev det ändå lite att äta. Öl,vin och aperif hade man gott om skulle det visa sig. 

Apollinaire var den givne ceremonimästaren. Han höll tal och såg till att det var någorlunda ordning på tillställningen. Åtminstone till en början. Man högläste dikter, som hyllade festföremålet. Det hela fortsatte med sång och dans.

Le Douanier spelade själv upp hela sin repertoar på sin fiol. Braque spelade dragspel med kända franska melodier. Det blev en minnesvärd banquet, som inte avslutades förrän frampå morgontimmarna.

Den smått salige Le Douanier leddes till en hästdroska av Picasso. Han tackade då för den lyckligaste dagen i sitt liv. Och i förtroende lät han Picasso få veta: Ni och jag är vår tids största målare, ni i den egyptiska stilen och jag i den moderna.

Allt var frid och fröjd, tills ortsborna till sin förfäran hade fått reda på att  Picasso och Fernande inte var gifta.

Men stenarna mot deras fönsterrutor besvarade Picasso med eld. Skott i luften med den pistol, som han hade fått av Alfred Jerry. Efter det återgick det hela till det normala. Till Picassos förnöjda belåtenhet.

Fernande var nu utrustad med en kamera och tog en del bilder över samhället. Det var bilder, som Gertrude Stein senare visade på sina lördagsmottagningar, för att visa på likheten med Picassos målningar. De spanska byarna var faktiskt kubistiska i verkligheten.

Picasso och Braque arbetade oförtrutet vidare med intentionerna att utplåna sina individuella identiteter. De följdes åt sida vid sida i sitt experimenterande. De besökte dagligen varandras ateljéer och godkände sina verk.

På sommaren 1909 började Picasso drömma om Spanien igen. Han ville gärna återuppleva livet i Horta. Finna den harmoni och sinnesro som han hade fått där tidigare.

Han tog med sig sin Fernande och reste dit via Barcelona. I Horta levde han upp. Han blev återigen som förbytt. Rent av sällskaplig. Pratade med bönderna, besökte caféer, lyssnade på gitarrmusik… oftast i sällskap med sin Fernande, då han inte målade. Hans kärlek till henne hade fått en nytt skimmer.

När de återkom till den mörka och torftiga ateljén i Bateau-Lavoir, blev Picasso deprimerad av den nödtorft de levde i. Den här sorgsenheten råkade sammanfalla med ett tavelköp av en rysk förmögen konstsamlare vid namn Sergei Shchukin.

Han köpte inte mindre än femtio målningar på ett bräde. Han hade redan en del verk av Monet, Renoir, Van Gogh, Gauguin… och nu ville han förmodligen chockera sina konstvänner i Moskva med Picassos nytolkningar.

Nedslagen av den trista tillvaron i Bateau-Lavoir, och upprymd av det nya kassaflödet, beslöt nu Picasso att skaffa en ny tillvaro. Det blev en magnifik lägenhet på 11, Boulevard de Clichy i närheten av Place Pigalle, som tidigare hade tillhört Frankrikes utrikesminister.

Inte nog med att Picasso och Fernande nu hade flyttat till en storslagen paradvåning vid Place Pigalle. Nej, den ryske konsthandlarens pengar användes nu också frikostigt till annat mer eller mindre lyxigt.

Bland annat skaffade de sig ett hembiträde, som svarade för maten och städade. Hon svarade för såväl inköp, som tillagning och servering. Maten serverade hon i en tidsenliga uniform för servitriser.

Städning fick det inte bli för mycket av, eftersom Picasso inte ville ha damm på sina våta målardukar. Inte heller fick städning ske för tidigt på dagen, eftersom det unga herrskapet hade tagit för vana att ligga till framåt lunch.

Picasso var nu så uppslukad av sitt arbete att han försakade Fernande. Hon försökte med alla medel att återuppväcka hans känslor. Men inte ens att hon hade tillfälliga kärleksaffärer hjälpte. Han blev bara ursinnigt förbannad. Allt det de tillsammans hade upplevt som fattiga i Bateau-Lavoir verkade som bortblåst.

Stora delar av omvärlden förstod inte vad han och Braque höll på med. En av hans trognaste konstsamlare uttalade sitt missnöje över hans senaste målningar.

Det är bra. Jag är glad att han inte tycker om det. Med den här takten kommer vi att väcka avsmak i hela världen. Kritiken besvarade alltså Picasso på detta arroganta sätt. Som en tjurig barnunge, som inte får som den vill.

Nu verkade det som att inte bara kritikerna var skeptiska till Picassos allt mer komplicerade kubistiska målningar. Även en del av hans närmaste vänner hade börjat tvivla.

För att visa sina belackare, att han fortfarande kunde göra mästerliga direkta avbildningar, så målade han en tavla med vännen och kritikern André Derains hushållerska som modell. Och för att vara riktigt provokativ, så gjorde han det i Derains egen ateljé. 

Apollinaire var lojal som alltid. Han accepterade och försvarade allt som Picasso gjorde: ...utveckling mot en helt ny konst som kommer att stå i samma förhållande till måleriet, så som det hittills betraktas, som musiken står i förhållande till litteraturen.

Picassos fanatiska fixering på sin mission att förändra världen gjorde ett han inte hade tid för sina vänner.

Hans bande var i upplösning. Apollinaire var upptagen av sina skriverier. Max Jacob hade gått och blivit frälst, så Picasso fick i fortsättningen dela hans lojalitet med Kristus.

Kanske var det för att blidka sina kritiker och köpare som Picasso målade av dom i sin avancerade kubistiska stil. Såväl Vollard, som Uhde och Kahnweiler blev föremål för porträttering.

Men vidskeplig, som han var, så ansåg han att en kroppslig söderdelning av sig själv inte kunde komma ifråga. Därför finns det ingen sådant självporträtt av honom. Och när han målade bäste vännen Braque i den här stilen fick någon som liknade honom vara modell.

I sina ideliga förklaringar till, varför han nu målade som han gjorde, förklarade Picasso bland annat:

Att måla är frihet. Om man hoppar kan man falla på fel sida om repet. Men om man inte vill ta risken att bryta nacken, vad tjänar det till? Man hoppar inte alls. Man måste väcka folk... 

Den enda samvaron Picasso hade med andra, förutom Braque, var på Gertrude Steins lördagssoaréer och Apollinaires torsdagsmottagningar.

Men även på dessa uppträdde han inbundet och tjurigt. Han irriterades av när Matisse stod i fokus. Han irriterades av när hans eget arbete kom på tal. Det tolkade han som kritik.

Att Picasso inte var på bästa humör den här tiden fick Gertrude Stein erfara  när han upptäckte att hon hade låtit fernissa två av hans målningar.

Vid ett annat tillfälle hade han nästan skrämt livet ut en grupp tyska ungdomar som ville hedra honom för hans sinne för humor. I sin ilska hade han avlossat några skott i luften med pistolen han hade fått av Alfred Jarry.

Privat hade Picasso fortfarande samlevnadsproblem. Han hade några tillfälliga affärer, men inget varaktigt. Nu tog han sig också allt oftare till sin gamla ateljé i Bateau-Lavoir, som han fortfarande hade kvar. Han ville komma bort från det borgerliga livet, med en Fernande som han hade tröttnat på.

Fram på vårkanten 1911 reste Picasso till Cèret vid foten av franska Pyrenéerna, nu utan Fernande. Där bodde han på ett övergivet gammalt kloster, som efter ett tag också fick härbärgera både Braque och Max Jacob.

I börja av hösten blev han ångerfull och saknade Fernande. Han skrev ett lidelsefullt brev och bad henne komma ...jag kysser dig och älskar dig, alltid, Pablo. Fernande föll till föga och dit kom som han hade önskat.

När Picasso och hans följe kom tillbaka till Paris var det stor uppståndelse: Mona Lisa hade stulits från Louvren. Hela landet var i upprorsstämning för att säkerheten på museet var så dålig.

För att ytterligare poängtera hur lätt det var att stjäla något därifrån, visade Paris Journal upp en bild på en iberisk skulptur, som hade stulits på Louvren.

Den har lämnats in på redaktionen av en ung belgier som hette Géry Pieret. Han hade barnsligt stolt berättat om hur enkelt det var.

När Apollinaire läste om detta i tidningen kände han kalla kårar längs ryggraden. Nämnde Géry Pieret hade nämligen varit hans sekreterare för ett tag sedan. Och just den här skulpturen hade funnits hemma hos honom.

Inte nog med det. Den satans småtjuven hade sålt ett par liknande skulpturer till Picasso för en tid sen.

Nu var det allvarligt. Riktigt allvarligt. Både Apollinaire och Picasso var skräckslagna. De riskerade ju inte bara långa fängelsestraff. Som utlänningar kunde de ju också bli utvisade ur landet.

Efter några tafatta försök att göra sig av med Picassos statyer, så tog Apollinaire mod till sig och gick till tidningen och överlämnade dom. Mot ett löfte om att han fick vara anonym. Något som utlovades, men som bröts ganska omgående.

Redan samma kväll infann sig polisen hos Apollinaire. Hans tidigare samröre med Géry Pieret kunde snabbt bevisas och han anklagades för att ha hyst en brottsling, vara delaktig i stölden och kanske medlem av en internationell liga som specialiserat sig på konststölder.

Så fort den tunga dörren stängdes bakom mig fick jag en känsla av död…

Två dagar senare, tidigt på morgonen, väcktes Picasso av en civilklädd polisman. Han skulle följa med till förhörsdomaren.

Fernande berättar senare: Darrande klädde sig Picasso i all hast, och jag var tvungen att hjälpa honom, eftersom han var nästan paralyserad av rädsla…

Apollinaire trädde in i förhörsdomarens ämbetsrum, där den vettskrämde Picasso redan satt och darrade. ...Apollinaire var blek, okammad och orakad, med söndersliten krage, oknäppt skjorta, utan slips avtärd och svag, en beklagansvärd fågelskrämma.

Den synen blev för mycket för den livrädde Picasso. Vi det kommande förhöret förnekade han att Apollinaire var hans vän. Han kände den där mannen bara rent ytligt. Då började Apollinaire gråta. Och det gjorde Picasso också, som om det var honom som det var synd om.

Picasso skickades hem, medan Apollinaire spärrades in igen. Där fick han sitta en vecka med ständiga avbrott för nya jobbiga förhör angående konststölderna.

Tidningarna var inte sena med att trissa upp historien. Den utländska invasionen av det konstnärliga avantgardet ifrågasattes starkt.

Apollinaire hade naturligtvis svårt att smälta det svek, som han hade utsatts för av Picasso. Så mycket som han hade älskat, förespråkat och försvarat honom.

Men offentligt uppträdde Apollinaire civiliserat. Som om ingenting hade förändrats. Men det som en gång varit, skulle aldrig bli detsamma.

Nu var konstkritikerna inte nådiga i sina recensioner av Picassos och Braques analytiska kubistiska verk. Picasso råkade värst ut.

Ett återvändande till barbariet och det primitivt ociviliserade, ett förnekande och en grov förödmjukelse av allt skönt i livet och naturen. Så skrev man i Le Journal efter den första Picasso-utställningen 1911 på Photo-Secession Gallery i New York.

En annan kritiker skrev: En naken kvinna påstods vara en brandstege...

I slutet av 1911 gjorde den välkände engelske konstkritikern John Middleton Murry ett seriöst uttalande om Picassos konst i New Wave Age:

Jag frånsäger mig alla anspråk på att förstå eller ens uppskatta Picasso. Jag är fylld av djup respekt för honom… Jag träder åt sidan för att jag vet för mycket för att fördöma, för lite för att lovorda – för lovord kräver förståelse om det ska vara mera än tomt prat.

Picasso och Braque arbetade oförtrutet vidare, som om inget hade hänt. Nu kan man emellertid skönja att deras måleri började komma in i en annan fas. Det verkade som om de hade tagit åt sig kritiken.

Den så kallade analytiska kubism började bli mer syntetisk. Det vill säga att de med små beståndsdelar sammanfogade motiven, ofta oigenkännliga, började nu ersättas av motiv med redan definierade geometriska figurer.

Picasso och Fernande tillbringade många kvällar ihop med vännerna Marcoussis och Marcelle. Ofta på favoritstället l´Erimitage på Boulevard de Clicy.

Nu när känslorna för Fernande började bli allt svalare, började Picasso i stället att intressera sig för Marcelle. Att stjäla en svag mans kvinna bekom inte Picasso det minsta.

Picassos nya förälskelse var, till skillnad mot Fernande, liten och späd. Dessutom var hon betydligt yngre. Och hon verkade inte heller ha något emot Picassos närmanden.

Men Picasso var inte den som kunde göra slut på ett förhållande. Sådant besvärligt överlät han åt den andra partnern. Helst ville han ju ha den förra  kvar tills han hade odlat upp en ny kvinna.

Så det passade Picasso perfekt att Fernande nu tog det ödesdigra beslutet att lämna honom. Hon rymde med den charmige italienaren Ubaldo Oppi. Det passade naturligtvis Picasso. Precis så hade han velat ha det. Att det var Fernande som bröt förhållandet var ju inte hans fel.

Direkt efter Fernandes försvinnande lockade Picasso nu med sig Marcelle till Céret.

Marcelle var redo att tas med storm. Att underkasta sig och och att älska villkorslöst. Hon behöve en stark beskyddare och i gengäld skulle hon ge allt av sig själv.

Nu var det Picassos konsthandlaren Kahnweiler som fick ta på sig en del av den roll, som tidigare hade varit vikt för Apollinaire. Med tanke på hans svek mot honom i Louvren-affären insåg Picasso säkert, att han inte kunde räkna med honom längre.

Kahnweiler fick vara Picassos biktfader och hjälpa honom i allehanda praktiska göromål. Den kommande tiden var det intensiv brevväxling mellan de båda. Mest var det Picasso som skrev om hur förälskad han var, och att han arbetade hårt.

Fernandes amorösa äventyr med den där italienaren blev inte så långvarigt. När hon kom hem igen till våningen Boulevard de Clichy så var Picasso försvunnen. Men det tog inte många dagar förrän hon hade letat upp honom i Céret för en konfrontation.

Hon försökte med hela sin arsenal att återerövra honom: Hotelser, böner, anklagelser… Men Picasso var obeveklig. Detta var det definitiva slutet på deras mångåriga kärlekshistoria.

Hädanefter skulle Picasso kalla sin Marcelle för Eva. Förmodligen för att dra ett streck över det förflutna. Men Eva var faktiskt hennes riktiga namn: Eva Gouel.

Nu begav sig Picasso, med sin Eva, till sydligare nejder. Först reste de till Perpignan och sedan till Sorgues, i närheten av Avignon, där de hyrde en liten villa: Les Clochettes.

Här levde nu Picasso med sin älskade Eva i ett somrigt Provence. Picasso levde även upp i sitt måleri. De kubistiska målningar, som han och Braque hade gjort, var tidigare långt ifrån modellen. Obegripliga och missförstådda.

Här skapade Picasso sitt första egentliga verk i något som kom att kallas syntetisk kubism: Stilleben med rottingflätning. Det blev 1900-talets första collage.

Men snart började Picasso sakna sin gode vän och kubistiske partner Braque. I slutet av sommaren anlände han från Paris med sin fästmö Marcelle Dupré. En kvinna som Picasso hade presenterat för honom några månader innan. Att hon hade varit Picassos älskarinna tidigare nämndes aldrig ett ord om.

Braque och Marcelle gifte sig och bosatte sig i en villa strax intill Picassos och Evas. Det var en idyllisk tid när de båda paren umgicks flitigt. De tog också upp sitt samarbete för att utveckla sin speciella konstart.

Eva betydde säkert mycket för Picasso. Hon nämns kanske inte så mycket i hans arbete. Men han skrev många kärleksord på sina alster. Ord som J´aime och Jolie förekom ofta.

Ma Jolie (min söta) var Picassos smeknamn på henne. Hon blev aldrig modell för någon kubistisk tavla. Att sönderdela sin älskade Eva var Picasso alltför vidskeplig för.

Innan Picasso och Eva lämnade Sorgues och Provence, hade Picassos väggmålning i villan monterats ner och översänts till Kahnweiler.

De återkom till Paris frampå höstkanten. Då till en ny adress i Montparnasse: 242, Boulevard Raspail. Det tidigare stället på Boulevard de Clichy hade för många minnen i väggarna.

Det var Kahnweiler som hade skaffat det nya stället och ombesörjt det hela när de var i Provence. Picassos flyttning blev också något av en förflyttning av hela hela konstvärlden från Montmartre till Montparnasse.

Ingen tvekan om att vistelsen i Sorgues tillsammans med Eva, och vännen Braque, hade påverkat Picasso i en gynnsam riktning. Detta märktes ganska tydligt också i hans konst.

Nu kunde man ju åtminstone ana vad hans verk föreställde. Urskilja de olika elementen.

Han hade också börjat utnyttja större partier i färgskalan. Betydligt ljusare än den mörka gråbruna, som var betecknade för de senare analytiska målningarna.

Picassos nya ateljébostad låg inte långt från caféerna Le Dôme och La Rotonde. De fanns ett stenkast bort, mitt emot varandra, på var sin sida om Boulevard Montparnasse. Picasso skulle bli en frekvent gäst på de här ställena.

De två caféerna var som stora vattenhål för poeter, författare och konstnärer från snart sagt hela världen. Montparnasse hade på senaste tiden formligen invaderats av dessa bohemer och lycksökare.

Många ville vara med att förnya konsten och vända uppochner på det mesta. Inte minst den ryske revolutionären Trotskij, som satte av en del av sin tid som politisk flykting på La Rotonde.

Picasso började nu oroa sig för vad som hände i världen runt omkring. Han var bekymrad över tidningsnyheter som berättade om att kriget var nära. Krigshandlingar inledda...

Det hade började mullra i omgivningarna runt Frankrike. Balkankriget pågick redan som värst. 

Men även brutaliteter i hans närhet, påverkade honom. I målningar och collage förmedlade sin ängslan. Ofta med tidningsurklipp som delar i sina kubistiska kompositioner. Det blev många collage.

Egentligen borde han vara ganska nöjd med sin tillvaro. Visserligen träffade han nu inte sin vän Braque så ofta efter den intnsiva tiden i Provence. Men han hade ju sin plikttrogna älskade Eva som pysslade om honom.

Kanske saknade han den gamla goda tiden i Montmartre med Bateau-Lavor och sina stamställen som Au Lapin Agile. Men de flesta av hans gamla vänner hade ju nu också flytt till Montparnasse. Och här var han ju nu den okrönte kungen som alla flockades kring på caféerna.

Den unge spanjoren Juan Gris var en av de konstnärer som hade följt Picasso och Braque i de kubistiska spåret. Tydligen gjorde han det så bra att han hade imponerat på både Gertrude Stein och Kahnweiler.

Men när de nämnde Gris namn i positiva ordalag blev Picasso förnärmad och på dåligt humör. Han uppträdde som en tjurig barnunge, som inte fick vara ensam om uppmärksamheten. Det var ju ändå han som var den obestridlige mästaren. 

Men trots denna negativa hållning var det något hos Gris som gjorde Picasso nyfiken. Kanske var det för att den underdånige Gris ända sedan tiden i Bateau-Lavoir hade tilltalat honom cher maître (käre herre). Eller kanske för att han hade blivit förevigad i ett kubistiskt porträtt av honom.

Kahnweiser beskriver Juan Gris som en säker hand i tjänst hos en ren själ och ett klart förstånd. Eftersom denna beskrivning också stämde in på hur Picasso såg på sin älskade Eva, så var det kanske därför han i viss mån kunde acceptera Gris som människa, men knappast som konkurrent.

Men Kahnweilers senare lyriska beskrivning Gris gjorde Picasso ursinnig. Han var godhjärtad, tillgiven, opretentiös, men han visste att hand arbete var viktigt och han var bestämd när han försvarade sina idéer… Det är det som gör Juan Gris till en så framstående gestalt inom konsten. De fullständiga överenskommelsen mellan hans liv och hans konst. Hans konst var ren och det var också hans liv. Han var inte bara en stor konstnär, han var en stor människa.

Picasso formligen kokade av ilska. Han insåg själv att de här fagra orden aldrig någonsin skulle komma att gälla för honom själv. Den lovordade Gris skulle bekämpas med förakt och nedvärdering av hans konst.

Våren 1913 tillbringade Picasso och Eva i Céret. Det var där han fick meddelandet om att hans far hade blivit allvarligt sjuk. Han reste då omedelbart till Barcelona för att bara få se honom lämna denna värld.

Piscasso var förkrossad av sorg och skuldkänslor. Han hade samvetskval för hur han hade behandlat sin far under åren. Fadern som alltid hade stått till förfogande och hjälpt honom i vått och torrt. Picasso var djupt skakad och kunde inte förmå sig att måla.

Nu började också hans Eva visa tecken på krasslighet. Bronkit hade läkaren sagt. Och till råga på allt så insjuknade han själv. Kanske inte så allvarligt, men tillräckligt för att skvallerpressen skulle skriva braskande artiklar om det.

Nu ville han återigen fly från allt elände och flyttade till en stor våning på Rue Scholecher. Passande nog med utsikt över en stor sorglig begravningsplats: Montmartre-kyrkogården. Dessbättre var avståndet till caféerna nästan oförändrat..

Picasso hade kommit upp sig i smöret ordentligt. Han hade lämnat sin bohemiska Montmartre-stil och klädde sig nu i lediga engelska kostymer.

Ofta höll han till på La Rotonde, där han var omsvärmad av kollegor, vänner, ryssar och ungdomliga beundrare. Konkurrerande Le Dôme var mest för tyskar skandinaver.

På La Rotonde kunde han både ge goda råd och ibland uppmuntra utvalda ur den yngre generationen. Han poängterade med kraft hur viktigt det var att kunna teckna bra, innan man tog till penslarna. Han kom så väl ihåg att hans far inte tillät honom måla, innan han kunde teckna ordentligt.

Så mycket stod klart att Picasso nu var traktens konstnärsgeni. Som många uttryckte det: En av de största sevärdheterna i Montparnasse. Eller som Apollinaire hade sagt för länge sedan: ...han tillhör framtidens män.

Picasso började nu också att gör sig ett namn utanför Frankrikes gränser. Kahnweiler var en duktig marknadsförare, som hade sett till att Picasso hade fått utställa på strategiska platser i både Europa och Amerika. Bara under år 1913 hade hans konst visats i New York, Berlin, München, Köln och Prag.

Värdet på Picassos konst hade också rusat i höjden. Men köparna attraherades ännu så länge bara av sådant, som hade gjorts innan han gick in i sin kubistiska period.

Målningen Familj med harlekin och jonglör, som hade sålts för 1000 franc 1908, såldes 1914 för hela 11 500 franc (ca 0,5 mij. SEK idag). Det var mer än dubbelt så mycket som för en bra Van Gogh eller Gauguin.

Detta irriterade de avundsjuka fransmännen, som återigen började grymta om den icke önskvärda invandringen av utländska bohemer. Man var också irriterad på de där satans tyskarna som trissade upp priserna.

Picasso brydde sig inte särskilt mycket om uppståndelsen kring utländska bohemer och lycksökare. Han tog sin Eva och reste till Avignon, där de också snart fick sällskap av Braque och Delain med sina respektive.

Som i trance flydde Picasso nu sin oro för att Frankrike skulle bli inblandat i det krig som pågick i grannländerna. Det resulterade i många färgsprakande målningar och collage.

I början av augusti 1914 förklarade Tyskland krig mot Frankrike. Ett krig som kom att blanda in 158 länder. Första världskriget var ett faktum.

Braque och Delain var borna patrioter och anmälde sig genast till tjänstgöring i den franska armén. Även Apollinaire anslöt, även om han var statslös. Men han satte en ära i att strida för landet han älskade.

Picasso klarade sig undan, då han var spansk medborgare. Spanien var ju neutralt. Men hans hållning i krigsfrågan skulle senare bli ett hett debattämne.