capstantia

Memoarer & Bildografier


Eugène Delacroix


Bildografi

1824 - 1831 

Blodbadet på Chios, Sardanapalus död & Friheten på barrikaderna.  


Blodbadet på ön Chios under det Grekiska frihetskriget 1922.

Scen från Befrielsekriget.

Massakern på Chio väckte stor avsky i hela Europa och det var ingen tvekan om vilken sida man sympatiserade med. Många kulturpersoner engagerade sig i händelserna med sina respespetive verk: Delacroix, Victor Hugo, Lord Byron...

Efter många års förtyck gjorde grekerna uppror mot Det omanska rikets förtryck. Upproret spred sig till de flesta grekiska städerna och öarna, men på den välmående ön Chios var de flesta emot upproret. Det var först när en trupp rebeller från ön Samos anlände och övertygade befolkningen att delta. Något som gjorde den osmanske sultanen rasande. Så mycket som han hade bistått med till denna ö.


I april 1822 skickade han en turkisk flotta med uppdrag att förstöra Chios och döda alla invånare. Den anlände den heliga dagen fredagen det 13 april 1822. Under två veckor pågick den brutala slakten med ledorden döda, tortera, våldta, plundra, rasera och bränna ner.




Massakern på Chios krävde omring 90 000 döda, 50 000 förslavades och 25 000 förvisades. Endast omkring 2000 överlevde genom att gömma sig grottor eller fly med båtar.

Delacroix böjade sitt arbete i ateljén på Rue de Grenelle på den stora duken, som skulle bli Blodbadet på Chrios, den 12 januari 1814. Däefter kan man följa hur målningen utvecklades praktiskt taget dag för dag i hans dagbok.


Han hade fått sin bild av kriget genom att ingående studera den historisa bakgrunden och även intervjuat ögonvittnen från striderna. Arbetet skulle innebära mänder av studier, skisser och avareller i översikter och detaljer. Och när han var klar med sin skissade layout skulle varje figur, eller komponent, bearbetas noggrannt innan de fick inta sina platser på den stoa duken.  


En tidig verson av "Blodbadet på Chios". 

Studier för "Blodbadet på Chios", 1824.

Studier av en ung pojke för "Blodbadet på Chios", 1824.

I sitt arbete med Blodbadet fick Delacroix oväntad hjälp av målaren och skulptören Monsieur Auguste (Jules-Robert Auguste), som efter att varit i Rom och lärt känna Géricault, hade rest omkring i Främre Orienten. Han var nyligen hemkommen från Grekland och hade nu slagit sig till ro på Rue des Martyrs i Paris.


Han kunde bidra med kännedom om landet och förhållandena där. Av honom fick Delacroix också låna orientaliska kläder, som han hade med sig hem i bagaget som rekvisita för egna målningar. Monsieur Auguste var en dem som fick Delacroix intresserad av konstriktningen Orientalism. De hade också och ett gemensamt intresse i den nu alltmer populära romantikens konst. 


Monsieur Auguste var själv en normalbegåvad målare men som skulptör hade han vunnit Prix de Rome 1810.




Studie för "Blodbadet på Chios", 1824.

Förutom att Delacroix nu höll på med att skapa sin ungdoms mästerverk om den fruktansvärda massakern på ön Chrios, så hade han flera andra projekt på gång samtidigt. Han hade redan i slutet på förra året påbörjat den mindre målningen Tasso på hospitalet Saint Anna, Ferrara (efter verk Goethe),som han också räknade med att få utställd på årets Salong.


Förutom de här två målningarna för Salongen, tillkom en hel del mindre målningar som Jane Shores vedergällning och Don Quijotes i sitt bibliotek, för att inte tala om de som kom till som en bonus då han arbetetade med massakern: Kvinnohuvud, Kväll efter striden och Flicka på kyrkogård. Han ska också ha hunnit med ett porträtt av kung Carlos II av Spanien och några bilder av mulattflickan Aspasie.



Studie för "Blodbadet på Chios", 1824.

"Kvinnohuvud", 1824. 

"Flicka som sitter på en kyrkogård", 1824. 

"Porträtt av Aspasie, 1824.

"Porträtt av Aspasie, 1824.

"Porträtt av Aspasie, 1824.

Det skulle ta sju månader att måla Blodbadet på Chios. Man kan notera från hans dagbok att det var först efter ca fyra månader han hade en översiktbild av sin målning.


Den 8 maj skriver han att målningen börjar få en rytm och en kraftfull vridande rörelse som måste fullföljas. Sedan följer en rad entusiastiska uttryck: Åh, den döendes leende! Moderns blick! Förtvivlade omfamningar! Vilket oskattbart ämne för en målare! Den tysta kraft som först bara ses med ögonen och sedan strömmar igenom hela kroppen! 

Delacroix blev klar med Blodbadet på Chios lagom till vernissagen av Salongen på Louvren den 26 augusti 1824. Trots han mot slutet ändrade koloriten efter att ha sett en målning av den engelske konstnären John Constable på ett galleri. Han hade beundrat Constables färgsättning, och hur han behandlade ljuset, och bestämde sig nu också att lära känna honom närmare.


John Constable hade också fått tillåtelse att ställa ut några målningar på Salongen.

Studie av äldre kinna i "Blodbadet på Chios", 1824. 

John Constable: "Höskrindan", 1821.

John Constable:"Vy över Hamstead Heath", 1821.

"Blodbadet på Chios", 1824 (Louvren - ställdes ut på Salongen 1824). 

Kritikerna var inte alls så entusiastiska som Delacroix själv när Blodbadet på Chrios visades upp på Salongen. Nyklasscisterna förstod sig inte alls på det nya måleriet. Motivet var ju också skrämmande. Till och med den så annars så tillåtande Antoine-Jean Gros hade sina dubier: Det är ett blodbad på måleriet.


En del av åskådarna hade kritik på detaljer. Anne-Louis Girodet, f d elev hos både David och Gros, hade åsikter om en död kvinnas öga. Något som Delacroix förklarade, och som följdes av kommentaren: ...om ni måste gå så nära för att se felen så får jag be er hålla er på avstånd.


Målningen är ju ingen verklighetsbild utan närmast en avbildning av en fantasiserad dröm som handlar om det eviga dramat om människor och deras öden. Något som skull bli Delacroix signum i en spännande fortsättning.


På årets salong ställde också nyklassicisten Jean August Domenique Ingres ut sin målning Ludvig XIII´s löfte. Han hade kommit hem från en längre tids vistese i Rom och deltog redan på 1822 års Salong. Så det var andra gången de visade upp sina verk tillsammans. Dock icke den sista - de två giganterna inom fransk 1800-talskonst skulle mötas i många bataljer under åren som följde.

"Turk som sadlar sin häst", 1824.

Ingres: "Ludvig XIII´s löfte", 1824.

"Turk som sitter upp på sin häst", 1824.

"En grekisk soldat", u.

"En turkisk man", u.å.

"Två turkiska manshuvuden", u.å.

"Vedergällning av Jane Shore, 1824.

"Don Quixote i sitt biblotek, 1924.

"Utsikt mot kupolen Les Invalides med omgivning", 1824.

"Utsikt över taken i Paris", ca 1824.

"Utsikt mot Saint-Sulpic med dess torn", ca 1824.

"Studie efter Veronese", u.å.

"Studie av två figurer till häst", u.å.

"Studie av ett katthuvud", 1824. 1829.

"Studier av diverse figurer", u.å.

"Kvinna och en ung man", u.å.

"Tasso på dårhuset", u.å.

Även om Delacroix stora verk hade inneburit starka reaktioner var inte hans medverkan på Salongen resutatlös. Han hade placerats på listan med lovande målare, och som bevis på att hans verk ändå var ganska bra, så tilldelades han en medalj av andra graden.


Författaren Stendhal skrev i sin kritik: M. Delacroix är en förstklassig målare av stora verk som täcker väggarna i stora rum; så ingen undgår att lägga märke till dem... Publicetet får sina följder; De som väljer ut konst för statens räkning är mer liberala än man tror, de kunde se att den talang som de hoppats och satsat på för två år sedan inte var ett misstag.


Den franska staten köpte  Blodbadet på Chios för sextusen francs och den fick ganska omgående sin plats på Museé du Luxenbourg. Det innebar att Delacroix fick ett ekomiskt andrum och att han hamnade högre upp på listan över målare att räkna med.

"Tasso på hospitalet Saint Anna, Ferrara", 1924. Denne betydgt mindre målning väckte inte någon större uppmärksamhet när den hängdes på Salongen något försenad.

Prisutdelning av Kung Charles X vid avslutningen av 1824 års Parissalong. (Målning av Françoise Joseph Heim, 1827).

"Catos självmord", 1824.

"Skrattande ma", u.å.(troligen efter Rembrandt).

"Häst som kastar av sin ryttare", u.å.

"Figurstudier", u.å.

"Studier av huvuden", u.å.

"Adelsman vid fransk domstol", u.å.

"Välsignande munk", u.å.

"Studie av en sittande kvinna", u.å..

"Riddare i medeltida rustning vid foten av ett träd", 1820-talet.

"Studier av medeltida dräkter", 1820-talet.

"Studier av huvuden på figurer från 1500-talet ", u.å.

"Äldre  utrustning", 1824.

"En ryttare i rustning mot alla, och studie av en rustning", u.å.

"Beväpnade ryttare och en figur på marken", u.å.

"Kampen mellan giaouren och pashan", u.å.

"Soldat med svärd", 1820-talet.

"Två män cypriotiska dräkter", 1820-tatet.

Nu hade Delacroix fått smak på orientaliska måleriet Den var i Mellanöstern och Nordafrika som de spännande händelserna ägde rum. Dessutom var han fascinerad av orientens (arabländernas) exotiska, färgrika och förföriska scenerier. Arabernas smäckra fullblodiga hästar inte att förglömma.


Bland de som hade gjort honom intresserad av det orientaliska var i första hand Lord Byron och hans spännande historier härifrån.Bland målarna hade han influerats av sin vän Théodore Géricault, Antoine-Jean Gros och Monsieur Auguste.

"Kvinnohuvud", ca 1824.

"Laras död", 1824 (efter poem av Lord Byron).

Delacroix minns i slutet av sin karriär hur han kände sig efter sina två första Salonger på Louvren:


De flesta som tog mitt parti, tog egentligen sitt eget parti och stred för sina egna åsikter, om de nu hade några. De placerade mig i ett något slags fack, vare sig jag ville eller inte, i det romantiska kotteriet och ställde mig därför också till svars för alla deras dumheter.


Jag drog mig ur utan att begära för mycket, då mitt stora självförtroende var en ung mans talisman. Ett självförtroende som inte innebär avsaknad av självkritik. Jag har aldrig hyst någon överdriven aktning för det jag har presterat.

"Sankta Katarina av Alexandria", 1824 (efter Zurbaran).

"Turk som vaktar sin ridsadel", 1824-1825.

"Ung man drar sitt svärd framför en krönt kvinna - Hamlet och hans mor", 1824-1829.

"Eldstad", 1824.

"Stående krigare Suliot-uniform", ca 1823.

"Porträtt av en ung man i blå basker", 1824 (troligen Newton Fielding).

"Studie av två greker", 1823-1824.

"Slagfältet på kvällen", ca 1824.

"Häst som blir skrämd av en storm", 1824.

"Grekiska musiker och dansare", u.å.

"Grekisk ryttare", u.å..

"Turkisk ryttare på en grå häst", u.å.

"Klarinettsplare till häst åtföljd av en jakthund", u..

"Giauren och pashan", 1824.

En serie med bilder på en man som ligger och läser och andra scener, 1924.

"En obäddad säng", 1822-1824.

"En obäddad sång", 1822-1824.

"Interiör med himmelssäng", u.å. 

"Studie atvå hästar", u.å.

"Kvinnohuvud", u.å..

"Gungan", u.å. (efter Antoine Watteau) .

"Motiv efter gravyrer i Goyas Los Caprichos",ca 1824-1826.

"Figur från Goyas Caprichos , ca 1824.

"Figur med monstruös huvud och fågel som flyger över staden", u.å. (egna fantasier som kan ha  inspirerats av Goyas Caprichos).

Förutom den orientalisk konsten hade Delacroix nu också influrats av det måleri som tillämpades på andra sidan kanalen - det brittiska måleriet. Den var inte bara hans senaste upptäckt av John Constable och hans måleri, som hade påverkat honom  Intresset för engelsk konst hade väcks redan då han fick lektioen i akvarellmålning av sin vän Raymond Soulier för några år sedan.


Nu hyrde han en lägenhet och ateljé i på Rue Jacob i Saint-Germain-des-Pres tillsamman med en annan engelsk målare vid namn Thales Fielding, något som ytterligare hade stärkt hans känslor för Storbritannien och det akvarellmåleri som man praktiserade där.

"Thales Fielding", 1824.

"Studie av en vilande naken kvinna", 1924.

"Vilande turk som vaktas av sin häst", ca 1824.

"Landskap med två stridande riddare", ca 1824 (från en roman av Sir Walter Scott).

"Från ett militärsjukhus", 1824.

"Slutscen på ”Don Giovanni”(Don Juan), 1824.

"Eugène Delacroix", 1924 av Thales Fielding.

"Giaour på hästryggen", 1924.

"En ridande turk", 1824-1825.

"Studier av en dansande grek", ca 1824.

"Studier av grekiska mynt", 1825.

"Mazeppa på den döende hästen", 1824. Efter ett poem av Lord Byron där kosacen Maxseppa avlöjades efter en histora med en gift grevinna och fick som straff av hennes make att naken bli bunden på en vildhästs rygg, varpå den våldsamma färden gick genom Östeuropa med den hjäplöse Mazeppa.


"Hästen kastar av Mazeppa ", 1824. 

"Man som ser om sin häst ", u.å. 

"Diverse studier", u.å. 

"Studier av diverse figurer", u.å. 

"Orientalisk soldat", u.å. 

"Studie av en ung man...", u.å. 

"Ett förälskat par i natten", ca 1824. 

"Poeten Jean Marot överlämnar sina dikter till Anne av Storbritannien ca 1825.

"Oriental sitter på en divan och röker vattenpipa", 1825.

"Studier av bårder, orientalis jacka och figurer", 1825 (efter Goyas Los caprichos).

"Studier av galopperande hästar med ryttare",  1824-1825. 

"Ett ark med studier", ca 1825. 

"Hamlet konsulterar häxorna ", ca 1825. 

"Vandrare i ett bergslandskap", ca 1825. 

Nu hade Delacroix samlat en mängd intryck från England. Förutom att han bodde tllsammans med Thales Fielding lärde han också känna hans båda bröder Copley och Newton, samt också Richard Parkes Bonington, som alla då arbetde i Paris.


Delacroix läste ju också mycket av de brittiska författare och poeter, som ofta var källor till hans målningar: Sir Walter Scotts äventyrsromaner, Lord Byrons orientaliska dikter och Shakespeares dramatiska pjäser. 


Nu kände Delacroix att han hade samlat på sig tillräckligt om landet på andra sidan kanalen att han måste se och uppleva det själv, främst i konstnärligt syfte. Det skulle bli hans första utlandsresa.


"Piprökande turk på en soffa", 1925.

Sju antika medaljer, 1825.

"Sittande figur klädd som turk (J.B. Pierret)", 1824-1825.

"Tam o’Shanter" (efter poem av Robert Burns), 1825.

Studier efter Goyas Los Caprichos", ca 1824.

"Studie av babouches (tofflor)", 1822-1824.

"Porträtt av Horace Raisson, och en hand med en trasa", 1820-26.

"Kvinna som släpar sig på golvet och klamrar sig fast vid ett trappräcke", 1824-1829.

"Paolo Malatesta och Francesca da Rimini", 1820-1825 (från Dante).

"Fyra studier av franska porträtt från 1700-talet", u.å.

"Studie av en man i aktion", 1825.

"Två studier av hästar i ett landskap",1822-1826.

"Porträtt av Charles de Verninac", 1825-1826.

"Hamlet hemsöks av sin fars spöke", 1825.

Tolv grekiska och riomerska mynt, 1825.

Nio antika mynt, 1825.

"Dansande Pegasus", 1825.

"En liten gosse", u.å.

"Anne-Claire Pierret", 1825.

Studier av ornament, katter, orm och kajman, u,å.

Delacroix besöker England 1825.

Delacroix anlände till Dover den 9 maj 1825 och någon dag senare till London, där Thales Fielding hade ordnat inkvartering. Han skulle stanna där i tre tre månader och det skulle bli en vistelse som var späckad med händelser och upplevelser.


Förutom att studera konstlivet, besöka museer och umgås med likasinnade målare, så blev det många teaterbesök och tillfällen till att studera Londons stadskärna och dess omgivningar. Även om det inte blev så mycket målat under hans vistelse, så fyllde han flera dagböcker med anteckningar och skisser, där många är små konstverk i sig, och där många senare skulle utgöra underlag för målningar och litografier.


En grå stad som saknade ljus var Delacroix första intryck av London. Men han skulle snat acklimatisera sig och revidera sin uppfattning.  

Delacroic fascinerades av det hektiska båtlivet på Themsen mitt i stan (målning av William Parrott).

Delacroix första intryck av London var en besvikelse. En grå stad utan patos, utan arkitektur och avsaknad av ljus. Samtigt var han imponerad av stadens storlek. Men han skulle snart få omvärdera sina första intryck. Han fascinerades av Themsen och det livliga  båtlivet. Och de många broarna över floden som band ihop staden.


Han blev speciellt tagen av en vy över Themsen mot den gamla bron Blackfriars Bridge med en siluett av den imponerande Saint Paul’s Cathedral. Han skriver till sin vän J.B. Perret: Broarna över floden är otaliga... Themsens stränder är charmerande...


Delacroix var också en flitig besökare på Londons berömda teatrar Druru Lane och Theatre Royal, Covent Garden, där han såg flera stycken av sin favoritförfattare Shakespeare: Richard III, The Tempest (Stormen), Othello och Köpmannen från Venedig.  Tyvärr så missade han Hamlet, men fick troligen se Macbeth..

Från en teater i London (Druru Lane) vid sekelskiftet 1700-1800 visar på det stora teterintresset i London, då många kända författare och poeter kom från Storbrittanien

"Macbeth konsulterar häxorna", 1825.

Den bearbetade versionen av Othello som Delacroix såg byggde på Goethes Faust under namnet The Devil and Dr Faustus:  …en blandning av komik och djupaste tragik. Denna föreställning gjorde ett så starkt intryck på honom att han senare gjorde hela sjutton litografier på temat Faust. En svit som han skulle få beröm av från Goethe själv.


Delacroix hade redan innan sin Englandsresa beundrat Shakespeare, troligen hade hans intresse väcks av hans kamrat Soulier från studietiden. Men att nu få uppleva hans verk live tände en gnista inom honom, som skulle resultera i en mängd målningar, teckningar och konsttryck. baserade på hans verk.

Shakespeare (1564-1616) och hans verk skulle få en livslång betydelse för Delacroix och hans konsntnärsskap.

"Hamlet och Horatio på kyrkogårdn", 1839.

Delacroix såg också de båda operorna Barberaren från Sevilla och Figaros bröllop, med betoning "såg", eftersom (frånvaron) av ljudet var bedrövligt: Det finns på teatern ingen melodi så sentimental att man inte kan spela den på trumpet. Om John Bull högst upp på översta raden inte kan uppfatta melodin, tror han att det inte är musik och att musikerna har somnat.


Edmond Kean som Richard III  (ej Delacroix).

Edmond Kean blev en av Delacroix favitet på scenen. Här avbildar han honom som den judiske köpmannen Shylock i Köpmannen från Venedig, 1925.

"Vy över Themsen mot Blackfriars Bridge med en siluett av Saint Paul’s Cathedral.", 1925.

"Vy överLondon från Greenwich", 1825.

"Ryttare med trumpet och en hund", ca 1825.

"Tre landskapsvyer från England", 1825.

"Vy över Themsen mot Blackfriars Bridge med en siluett av Saint Paul’s Cathedral.", 1925.

"Studier av statyer av martyrer och giganter från Westminster Abbey", 1825.

Delacroix skriver vidare till sina vänner i Paris och berättade lyriskt om sina upplevelser. Om solen och det speciella ljuset. Det var som en evig dag av förmörkelse, men samtidigt sa han sig nu bättre förstå de engelska akvarellisterna och deras landskap.


Hästarna, kärrorna, trottoarerna, parkerna, Themsen, Themsens stränder, båtarna, Richmond och Greenwich - att berätta om allt skulle kräva otaliga brev, så vi får tala mer om detta när vi ses. 


Det här landet var precis rätt för min egen utveckling som målare. Italien hade bara ställt till med "oreda i butiken". Jag hittar ideligen motiv med varierande skyar och stränder...  alla dessa enastående effekter om och om igen.


"Gentleman på en mörkrun häst för jakt", 1825. 

Studie av monument för Earlen av Pembroke, Westminster Abbey, 1825.

Studier av rustning och hjälmar.

Studier av en hästmundering och rustning, 1825. Delacroix träffade Bonington hos den berömde antiktvitetshandlaren Dr. Meyrik som hade en hyllad vapensamling. De två målarna fattade tycke för varandra och började teckna tillsammans. 

Delacroix träffade ett känt ansikte hos Dr. Meyrik, som var antikvitetshandlare och hade en förnämlig samling vapen. Han kände igen Bonington, som han hade stött på redan 1916-1917 på Louvren, när han själv som ung var där och kopierade gamla mästare:


Jag såg en lång ung man i en kort jacka, som satt tyst och studerade akvareller av främst flamländska målare. Han var redan då en skicklig akvarellmålare, en nisch som den här tiden var populär i England. Han hade det här lite extra, som gjorde att hans varsamt målade alster blev likt diamanter som smickrar och förtjusar ögat.


De två unga målarna hade mycket gemensamt, så de beslöt sig för att teckna tillsammans under Delacroix vistelse i England.

"Den engelske tiggaren", 1825.

Studier av engelsmän (efter James Gillray), 1917-1925.

Richard Parkes Bonington, självporträtt, ca 1825.

"Studie av vit häst", u.å.  

Under sin vistelse i London var Delacroix inkvarterad hos en Mr. Elmor, som var hästhandlare och hade sina stallar intill sitt hus på John Street. Där fick han lära sig att rida, något han senare skulle få nytta av vid sin senare resa till Marocko. 


Här kunde han också ingående studera de vältrimmade kapplöpningshästarna och bättra på det han redan hade lärt sig av Monsieur Auguste och sin nu avlidne vän Théodore Géricault, som båda var skickliga djurmålare


Just smäckra och kraftfulla hästar skulle bli något av ett signum för den konst som Delacroix skulle stå för. Helt i klass med Leornardo da Vincis bevingade hästar.

Studier av hästar, ca 1825.

Häststudier, ca 1825.

Studier av hästhuvuden.

"Två arbetshästar på en engelsk bondgård", ca 1825.  

"Engelsk interiör", 1825.

"Trappa och kvinna", 1825.

"Studie av hästar", u.å..

"Hus med rött tak", 1825.

"Utsikt mot Westmnster från  Saint James park, 1825. 

"Sudier från Wetminster Abbey", 1825.

Illustration från Goethes Faust, 1825-1828.

"Engelskt landskap", 1825.

British Museum äger bl a en stor samling från Parthenon-templet i Aten. Här studerade och tecknade Delacroix under sin vistelse i london 1925.

"Teseus besegrar kentauren Eurytion", litografi efter en Pharthenonskuptur, 1825.

"Ryttare i hög hatt" ca 1825.

"Ryttarei galopp, 1825.

"Manshuvud, ca 1825.

"Porträtt av en ung mn med peruk", ca 1825.

Delacroix gjorde senare en summering av sina tre månader i England. Han minns då vilka likasinnade målare som han träffade och umgicks med. Förutom de redan nämnda akvarellisterna bröderna Fielding  och Bonington, hade han fått kontakt med sina samma andas landsmän i form av Poterlet, Enfantin och Isabay. Han hade besökt både David Wilkie och Thomas Lawrence, där han hade blivit väl mottagen.


Han hade också besökt en  permanentutställning med verk av den kände historiemålaren Benjamin West. Han hade sökt William Turner utan att få kontakt, men de skulle ses senare i Paris. Det tveksamt om han träffade Constable, vars målningars ljus han hade beundrat inför Salongen 1824.    

Hästhuvud efter en Pharthenonskuptur, 1825.

Eugène Delacroix vs. William Turner.

Både Delacroix och William Turner tillhörde den uppstickande romantiska generationen. Med färgen och ljuset som vapen utmanade den rådande nyklassicistiska skolan med dåtida dramatiska händelser. 


Skillnaden mellan dem var att Delacroix använde människor och deras känslor i sina mest gripande verk - sorg, rädsla, frihet mod, segerrus...  - medan Turner återgav sin dramatik genom naturens olika element och deras skiftningar - himlens skyar, eldens vrede, havets raseri...





William Turner som ung, självporträtt.

William Turner: "Branden i The Houses of Parlament", 1834.

Delacroix: "Friheten på barrikaderna", 1830.

"Engelst landskap", 1825.

Delacroix var mycket nöjd med att han hade valt England i stället för Italien, som de flesta andra unga målare. Han hade fördjupat sina kunskaper om det samtida brittiska måleriet och förstärkt sina känslor för brittisk litteratur.


Utan att vara blind för de brittiska målarnas svagheter och överdrifter, så tog han till sig deras anpassningsförmåga, lättsamhet, smakfullhet och enkelhet - karaktäristika för alla hans engelska vänner.


När Delacroix efter tre månader i England återvände till Paris i augusti 1925, så fick han sällskap av sin nu trogne följeslagare Bonington. Det påstås att de var så pass såta vänner att Delacroix nu delade sin älskarinna Madame Dalton med honom. Även om det var hon var som hade gett honom inre frid, till skillnad från alla dessa modeller som passerade revy i hans ateljé.

"Kvinna stor hatt", 1826. Troligen Delacroix älskarinna Madame E. Dalton.  

"Madame Dalton vid sitt staffli".

"Madame Dalton" av Richard Parkes Bonington.

Eugénie Dalton och hennes öde.

Eugénie Dalton var dansare på operan i Paris innan hon gifte sig med en brittisk kavalliofficer. Det blev inget lyckligt ätenskap, så hon återvände till Paris. Hon började måla och var elev till Delacroix, hon blev då också hans älskarinna. Ett förhållande som varade till och från ända tills 1839, då flera andra hade tagit henns plats definitivt.


Delacroix ordnade sedan att hon fick en tjänst som teckningslärare i Alger, dit hon flyttade med sin dotter 1838. Hon dog där i bröstcancer 1859.

Richard Parkes Bonington och hans öde.

Bonington följde Delacroix till Paris 1825. Sedan reste han vidare till norra Italien och stannade i  Venedig någon månad. Han återvände till London  i slutet av 1827 eller början an 1828. I slutet av 1828 blev hans tuberkolos värre och han dog den  23 september 1828 bara 25 år gammal.


Delacroix undrade nog nu vad ödet hade i beredskap för honom. Först hade hans äldre vän och förebild Théodere Géricault dött när han var 

bara 32  och nu vännen Bonington som bara blev 25. Båda två gudabenådade målare och älskade vänner.


Bonington vann guldmedalj på Parissalongen 1824 med målningen "En fiskmarknad nära Boulogne", 1824. 

"Vampyren", 1825.

Historien om vampyren.


Sommaren 1816 tillbringade Lord Byron, Percy Bysshe Shelley, Mary Shelley and John William Polidori (Byrons pskykiater) sin semester tillsammans vid Genèvesjön. I sällskapet fanns det ambitioner att skriva spökhistorier, viket senare resulterade i 

Shelleys bok "Frankenstein" (1818) and Polidoris bok "Vampyren" (1819).


I Polidoris berättelse är vampyren Lord Ruthven, som såg ut att ha dödats av banditer när han reste med sin vän Aubray. Men på dödbädden fick han Aubrey att svära på att inte avslöja hans död förrän efter ett år och en dag. 

Aubrey återvände till England och fick till sin förvåning se Lord Ruthven livs levande. Inte nog med det, han uppvaktade också hans syster och de skulle gifta sig dagen efter den svurna eden upphörde. Aubrey blir misstänksam, men är bunden till sitt löfte, så han får en nervkollaps och dör strax innan bröllopet Hans syster hittades efter bröllopsnatten nerdränkt av blod och av Lord Ruthven fanns inte ett spår.


På biden syns ev vilande kvinna, kanske innan hon utsattes för vampyren, men det mest troliga är nog att hon hade läst boken Vampyren, som låg på hennes nattduksbord, och sedan somnat.

"Porträtt av Leon Riesener", 1825.

"Porträtt av Anne-Claire Pierret",

ca 1825.

"Miniatyrer av perser",1822-1825.

Bonaparte i röd mantel, u.å.

Studie av sju antika medaljonger, 1825.

Tre medaljonger och figur i interiör, u.å..

"Häststudie", u.å.

"Porträtt av en ung man", u.å.

"En svårt sårad stråtrövare släcker sin törst", ca 1825.

"Studie av en drapering", 1825.

"Interiör från en kyrka, prästvigning av karmeliter", u.å.

"Vilande bandit", u.å.

"Yster häst och hästar i bakgrunden", u.å.

"Studie av en hand", 1825.

"Studie av Dryckesfest", u.å. Målad av såväl Rubens som Titian och Poussin.

"Studie för porträtt av Madame Guizot", u.å.

"Den katolske prästen Marcet de La Roche Arnaud", 1825.

"Ett hörn av ateljén, ca 1825.

Ark av studier, ca 1825.

Ark av studier, ca 1825.

"En fundersam pojke", u.å.

"Giaourens bekännese", 1825-1826.

"Studie av en tjerkessisk hjälm", 1825-1826.

"Vincentian i rustning", 1825-1826.

"Två suliotsoldater vid havet", 1826.

"Porträtt av man från de venetianska skolan på 1500- talet", ca 1825-1826.

Föregående bild är en avbilbning av den vänstra halvan avett dubbelporträtt från Louvren, känd som "Porträtt av Giovanni och Gentile Bellini" (bröder) eller som "Porträtt av två patricier från Venedig". Målaren är okänd..

"Porträtt av två unga män", 1500-talet av okänd målare.

"Ryttare på bångstyrig häst", u.å.

"Giaouren lutar sig över den  döde pashan", 1826.

"Interiör från ett kapell", ca 1826.

"En åkare på ett värdshus", 1826.

"Studier av män i frackrock", 1826.

"Den flyende smugglaren", 1826.

"Studier av kvinnor, ben och huvud", ca 1826.

"Figurstudier", u.å.

"Studier av arnater (albanier)", 1820-talet.

"Två orientaliska ryttare  i strid", 1826.

"Man i Palikare-dräkt", u.å.

"Exhalterad häst", u.å.

Efter sina uppsendeväckande verk på Salongen kunde Delacroix nu räkna med att få offentliga uppdrag. Hans namn fanns på en lista, som skulle underlätta för den nytillsatte chefen för avdelningen Beaux Arts, Viconte de la Rochefoucaul, då han skulle välja konstnärer för specifika offentliga uppdrag.


Delacroix fick 1826 en förfrågan om han kunde göra en målning för Le Conseil d`État (Regeringrätten), som skulle visa Justitian instiftar sina lagar. Delacroix tog på sig uppdraget som var värt 4000 francs. Det skulle bli inkörsporten till en mängd offenliga uppdrag i framtiden.


Tyvärr så förstördes den här målningen vid en brand 1871 och kvar finns bara en målad förlaga, ett par  fotografier och en detaljstudie.

 Skiss till "Justinianus stiftar sina lagar", 1826.

"Justinianus stiftar sina lagar", 1826.

  Delstudie för "Justinianus stiftar sina lagar", 1826.

Från Delacroix galleri på världsutällningen i Paris 1855. Uppe till vänster finns "Justitian instiftar sina lagar".

Studier för "Avrättningen av dogen Marino Faliero".

Efter att ha läst en tragedi av Lord Byron målade Delacroix 1926 Avrättningen av dogen Marino Faliero. Lord Byron beskriver händelsen: 


Den åttioårige Marino Faliero, dogen av Venedig, hade konspirerat mot regeringen och dömdes till döden av senaten. Han leddes fram till den stentrappa där dogerna svor sin trohet innan de tillsattes. Man tog av honom de speciella tillbehör som hörde till en doge - huvudbonaden och manteln - och högg av honom huvudet. En bemyndigad man tar sedan svärdet med vilket halshuggningen skett, och lyfte det mot himlen och sa: "Rättvisan har straffat förädaren". Sedan öppnas dörrarna och folk välde in för att beskåda liket av olycklige syndaren. 


Många anser att den här målningen är en av de mest typiska för Delacroix under hans tid som romantiker. Man syftar då bl a på färgerna och ämnet och dess behandling, Men på Salongen 1927 gjorde den inte något större väsen av sig, så den blev kvar i ateljén och såldes inte förrän 1856 - men då till ett ganska högt pris.

Studier för "Avrättningen av dogen Marino Faliero".

"Avrättningen av dogen Marino Faliero", 1826.

Studie för "Avrättningen av dogen...", ca 1826.

Gravyr efter Delacroix målning "Avrättningen av dogen..." .

Lord Byrons gripande poem om dogen Marino Faliero gav upphov till både ett  teaterstycke och en opera.

"Porträtt av Charles Verninac", ca 1826.

"Porträtt av en turk i en röd turban", 1826.

"Porträtt av en kvinna i blå turban", 1827.

"Hassans död", 1826.

"Marguerites vålnad visar sig för Faust", 1826-1827.

"Riddare i rustning från renässansen", 1920-talet..

"Liggande naken ung kvinna bakifrån, u.å. (skiss till en försnunnen målning).

"Delbild ur ett ett ark med studier, u.å.

"Tre huvuden", u.å. (till vänster en kopia av ett graverat självorträtt av Tizian).

Studieark - bl a en harlekin och man från 1700-talet, u.å .

"Persisk ryttare med lans", 1820-1827.

"Interiör med en grek och en turk", 1820-talet.

Det var främst Lord Byron, och hans poem om det grekisa frihetsriget, som fascinerade och inspirerade Delacroix till att måla händelser från denna långvariga kamp.


En av dessa måningar, Kampen mellan Giaouren and Hassan är en scen från Lord Byrons poem The Giaour (1813), där händelsen beskrivs:


Giaouren hade förälskat sig slavinnan Leila i paschan Hassans harem. När Hassan upptäckte förhållandet lät han döda Leila. Något som Giaouren ville hämnas, så han lade sig i bahåll och dödade i sin tur Hassan.


Målningen finns i tre versioner som gjordes 1826, 1835 och 1856. Denna version visar de hästburna Giaouren och Hassan strida i en ravin, medan en turk som följde Hassan försöker, att med sin långa kniv, komma åt och kapa Giaourens hästs bakben.


Delacroix började på målningen 1824, samma år som Lord Byron dog i sin kamp för Greklands frihet.  Delacroix deltog med sin målning på en utställning i Paris som hade arrangerats för att stödja de tappra grekerna i deras frihetskamp.

"Stående grekis soldat med gevär", 1826.

"Kampen mellan Giaouren och Hassan", 1826. 

"Hertigen av Orleans visar upp sin älskarinna", 1826.


Hertingen visar upp den nakna kroppen för sin kammarherre. Han döljer ansiktet för det är ingen annan än kammarherren fru.

"Charles VI och Odette de Champdivers", ca 1825.


Kungen som kallades "den galne" kunde bara lugnas av ett fåtal, bl a hans husmor Odette. Han visar det genom att lägga ifrån sig sitt svärd och söka tröst hos henne.

"Häststudie", 1815-1830. 

"Porträtt av Charles de Verninac", 1826.

"Turkisk ryttare", 1825.

"Turkisk officer", 1825.

Kostym för Viktor Hugos pjäs Amy Robsat, ca 1826.

"Studier av palikar (albaner med grekerna)", u.å.

"Figurstudier",u.å.

"Kampen mellan Giaouren och Hassan", u.å.

"Studie av fyra män och två kvinnor", u.å.

"Två figurer som vänder sig mot en ängel", u.å.

"Ett ark med studier", 1826. 

"Mefistofeles presenterar sig för Martha", 1825-1827.

Kostym för Viktor Hugos pjäs Amy Robsat, ca 1826.

Kostym för Viktor Hugos pjäs Amy Robsat, ca 1826.

Kostym för Viktor Hugos pjäs Amy Robsat, ca 1826 (Lord Shrewsbury).

.

"Porträtt av Charles de Verninac", 1826.

"En ung turk som klappar sin häst", 1826.

"Gekiska klädesplagg", u.å..

"Tre aktörer", u.å..

"Skådespelare i hatt med plym", u.å..

"Tre ark med studier av klädesplagg", u.å.


"Den blinde Milton dikterar för sin dotter", 1826.

"Den döende Valentin", 1826.

"Mefistofeles dyker upp hos Faust", 1926-1927.

"Stilleben med humrar",  1826-1827. 


Målningen gjordes till en av Delacroix släktingar, General Coetlosquet. Delacroix hade tillbringat sommaren 1926 med honom på hans slott vid Beffes i departimentet Cher. Målningen är klart inspirerad av det brittiska målereriet som han hade börjat tillämpa efter sin resa till England och av brittiska de vänner som han hade influerats av före, under och efter den resan.

"Häst i storm", u.å.

"Stående kavaljer", u.å..

"Studie av figurer från gravyrer av Andrea del Sarto", u.å.

"En kvinnas huvud och en hästs bakdel", u.å.

"Marguerita och Mefistofeles", u.å.

Studie för "Grekland på Missolonghis ruiner.", 1826. Den ska också ha haft inverkan på "Friheten på barrikaderna", 1830. 

"Smgglare på flykt, studie", ca 1826.

"Striden mellan giaourn och pashan", 1827.

"Grekland på Missolonghis ruiner.", 1826.

Delacroix gjorde ofta alegoriska tolkningar av aktuella händelser, ofta i orientaliska miljöer där mänskliga känslor som lidande, segerrus, hat, ondska, ångest, frihet och sisu är av stor betydelse. Så var det också i hans målning Grekland på Missolonghis ruiner.


Under det grekiska frihetskriget belägrade de osmanska trupperna staden Missolonghi vid ett flerlal tillfällen med början 1822. Men grekerna höll stånd i stadens fästning. När turkarna hade fått en omfattande förstärkning 1826 kunde inte grekerna stå emot längre, så turkarna intog staden som nu bestod av mest ruiner. Innan staden föll hade försvarna lidit av bl a hungersnöd och när turkarna intog fästningen gjorde grekande desperata utbrytningsförsök och många modiga greker sprängde sig själva, tillsammans med många av de turkiska inkräktare, i luften.


Målningen, som visar en grekisk stolt kvinna i nationaldräkt, fick blandad kritik då den visades upp på Galérie Lebrun 1826 i en utställning för Greklands sak. Kritikern i Journal des Débats hade inte mycket till övers för målningen, medan Victor Hugo lovordade den, även om han sa sig att inte förstå målarens avsikter. 


Målningen visade sig svårsåld. Den ställdes ut vid flera tllfällen de närmsta åren och fann slutligen sin plats på Musée des Beaux-Arts i Bordeaux 1851.

"Tiger attackerar en vildhäst", 1826-1829.

"Greve Demetrius de Palatiano i suliotdräkt", 1826.

"Bruden från Lammermoor", 1826.


Motivet till den här målningen är taget ur en roman av Sir Walter Scott, som utspelar sig i Skottland i början av 1700-talet. Och som handlar om en tragisk kärlekshistoria mellan Lucy Ashton och hennes familjs fiende Ravenswoods.

Traditionellt nyårsfirande med Delacroix och hans vänner 1826-1827.

"En grek som röker vattenpipa", u.å..

"Greve Demetrius de Palatiano i suliotdräkt", 1826.

Äntligen har Delacroix tagit sig samman och på allvar ägna sig åt det uppdrag han fick redan 1823 - en målning till kyrkan Saint-Paul-Saint-Louis i Paris.


Som den nytänkare han var, hade han haft svårt att bemästra sig och inordna sig i traditionella mönster, och åstadkomma något konventionellt som beställaren förväntade sig. 


Han gjorde flera målningar på temat Kristus i olivlunden eller Kristus på Oljeberget innan han fastnade för något som han själv var någorlunda nöjd med. Senare skulle han också återvända till samma händelse i kristendomens historia.




"Kristus i Olivlunden", 1826.

"Kristus i Olivlunden", 1824-1827.

"Kristus i Oljeberget", 1826.

Studie för "Kristus i Olivlunden", 1826-1827.

"Kristus i olivlunden", 1827.



Delacroix hade lärt känna baron Louis-Auguste Schwiter genom sin vän J.P. Pierret. Han hade gjort en litografi av honom 1826 och samma år påbörjat en målning i helfigur. Delacroix hade tänkt ställa ut denna målning på 1827 års Salong, men den antogs inte av jurun (troligen på grund av fel perspektiv på balustraden bakom figuren).


Målning köptes senare av den inte helt okände Edgar Degas och finns nu på National Gallery i London. 

"Poträtt av Louis-Auguste Schwiter", 1826.

"Poträtt av Louis-Auguste Schwiter", 1826-1827.