capstantia

Matisse anlände till Nice på juldagen 1917 och checkade in på det strandnära, då ganska mediokra, Hôtel du Beau Rivage. Vädrets makter var inte på hans sida. Han hade förväntat sig värme och sol från en klarblå himmel, men möttes i stället av regntunga skyar och kalla vindar. Det kom till och med lite snö.

Första dagen trotsade han det dåliga vädret. Ordentligt påpälsad gjorde han sina första målningar - av strandpromenaden utanför hotellet och en slottsliknade byggnad på en sluttning. Sedan höll han sig inne för att inte förvärra den förkylning, som han hade kommit hit för att kurera. Han målade då inifrån sitt hotellrum genom fönstret och ut mot Medelhavet.

På sin födelsedag den 31 januari reste Matisse till det närliggande Cagnes-sur-Mer, där han besökte den impressionistiske mästaren Pierre-Auguste Renoir i hans Villa des Collettes. Matisse visade sina dukar från Nice, och sedan följde en lång konversation. Båda var ju kända som intelligenta och förnuftiga, så det blev nog ett intressant samtal. Så givande att de beslöt att träffas igen.

Matisse kände sig mycket tillfreds i Renoirs sällskap. Han uppskattade också hans fridfulla hem och den underbara trädgården med hundraåriga olivträd, som han också avbildade på ett par dukar han hade haft med sig.

Matisse var djupt imponerad av den gamle mästaren, som snart skulle fylla 80 år. Trots sin sjukdom, som hade gjort honom rullstolsbunden, hade han kvar sin livsgnista. Jag har aldrig sett en sådan lycklig man, så jag lovade mig själv att aldrig tappa modet så länge jag lever.

Ensam på sitt hotellrum målade Matisse en sista bild av sig själv. En bild gjord genom det trånga rummets garderobsspegel. Ett självporträtt, där han framställer sig själv som en alldaglig och till åren kommen anti-hjälte, fastän han nu var internationellt erkänd.

Mot den bakgrunden visar Matisse också här sin storhet, både som människa och målare. Han befäste härmed också sin ställning, som en av de två ledarna målarna i västvärlden.

Medan Matisse var i Nice hade Picassos förespråkare Apollinaire den dåliga smaken att anordna en utställning på Galerie Paul Guillaume i Paris, där de två giganterna Matisse och Picasso skulle ställas mot varandra.

Matisse ansåg att det var ytterst olämpligt med en utställning mitt under det pågående kriget. Dessutom hade han fått sin inbjudan bara någon vecka innan vernissagen och hade inte möjlighet att vare sig välja eller försvara sina arbeten.

Matisse föraktade Apollinaire för att så öppet favoriserade Picasso, och det förstärkte än en gång hans uppfattning om att Apollinare var en samvetslös skojare. Matisse påmindes också om sin skepsis till vissa konsthandlare.

Några dagar, som Matisse hade sagt att han skulle stanna i Nice, blev ganska snart till veckor. En vanlig fördröjning på de resor han företog sig. Men denna gång var han mycket noga med att hålla sin hustru underrättad om allt han gjorde. De hade så gott som daglig kontakt med varandra.

Han hade snabbt kommit in sina nya rutiner, enligt samma enkla mönster som i Tanger. Han steg upp tidigt på morgonen och gick till sängs tidigt på kvällen. Han hade ett arbetspass före lunch, och ett efter den. Sedan kopplade han av med sin fiol, innan det var dags för en enkel kvällsmåltid med kokta ägg, grönsallad och ett glas vin.

Konstkritikern och samlaren George Bosson, som Matisse hade målat av i Marseille, hade tagit in på samma hotell. Han blev förvånad över Matisses spartanska dagliga rutiner, när här fanns så mycket annat lockande här på medelhavskusten - de utmärkta bordellerna till exempel. Hur som helst, han fick nu än en gång sitta modell för Matisse.

Matisse skrev till Marquet och förklarade varför ha inte hade återkommit till Marseille som de hade bestämt: Förlåt mig, men jag är förtrollad av en kvinna. Jag tillbringar all min tid med henne, och jag tror bestämt att jag stannar hos henne resten av av vintern.

Den kvinna, som Matisse hade blivit så betagen i, visade sig vara en modell i gips av Michelangelos skulptur Natt, som han hade hittat på den lokala konstskolan. Han tillbringade nu en del eftermiddagar på skolan för att studera denna fanstastiska kvinna.

I mitten av januari kom våren till Nice, och därmed bytte vädret skepnad. Nu blev det sol från en klarblå himmel och mildare vindar. Matisse skrev till sin hustru, att nu kunde han lämna rocken på rummet när han gick ut. Hans vårkänslor fick honom också att sakna henne, så han bad henne att snarast komma ner till honom.

Amélie och Marguerite kom till Nice någon gång i februari. Det man minns av deras korta vistelse var att de tre hade diskuterat hans målning Interiör med fiol. Marguerites åsikter fick Matisse att revidera den. Hon skulle bli en av hans främsta kritiker. Det kunde ibland räcka med, att hon sa att en målning bara var vacker, så blev han misstänksam och började rannsaka sig själv.

Redan i början av mars var Amelie och Marguerite tvungna att resa tillbaka till Paris, för dotterns behandling av sina bekymmer med halsen. De tog vägen över Istres för att hälsa på Jean, där han låg skadad på sjukhus.

När de hade kommit hem igen hade bombningen av Paris tagit en ny vändning. Tyskarna hade nu förstärkt sitt artilleri, så att kanonerna nådde mycket längre och var betydligt kraftfullare. Bombningen fick sin klimax på långfredagen, då kyrkan Saint-Gervias i Paris träffades under en mässa. Då dödades över åttio människor och många skadades. Än en gång var parisarna på flykt ut ur staden.

Amélie var nu fullt sysselsatt med att sortera och packa ihop det som skulle räddas och skickas iväg. Matisse var förtvivlad för att han inte kunde hjälpa till. Bara vänta… Och medan jag väntade, så arbetade jag.

På påskdagen var Matisse ensam på konstskolan och modellerade en liten Hukande Venus i lera, efter Michelangelos gipsfigur. Medan hans hustru var i färd med att sända iväg Pierre och Marguerite med hans målningar, förutom de allra största, till hennes faster i Toulouse. Därifrån reste sedan syskonen vidare till Nice.

De kom lagom för att hjälpa sin far med inflyttningen till en våning på 105, Quai du Midi, som låg granne med hans hotell. Här skulle de tre ha det mysigt framför den egna eldstaden, medan vinden piskade från havet. Marguerite hade nu intagit rollen som den nya modellen, och kom att porträtteras många gånger av sin far. Även Pierre fick de äran att stå modell, och då som violinist.

Den 21 mars hade tyskarna satt in en våldsam offensiv i ett försök att vinna kriget på västfronten. De allierade styrkorna, som tidigare hade gjort landvinningar, blev nu tagna på sängen och trängdes tillbaka av det tyska artilleriet, giftgas och infanteri. Den tyska våroffensiven skulle pågå till försommaren innan läget hade stabiliserat sig.

Då tyskarna nu var fullt upptagna med offensiven på västfronten, så avtog också av kanonelden och bombningen av Paris. Efter bara några veckor kunde  parisarna återvända till ett någorlunda normalt liv.

I Nice gick livet vidare, nu utan Marguerite, som hade återvänt till Paris. Matisse var förvånad hur enkelt Pierre föll in i hans enkla rutiner med hårt arbete och tidiga kvällar. 

Men Matisse och Pierre skulle nu också bli påminda om att Frankrike var i krig, då armén gjorde anspråk på både hotellet och huset de hade flyttat till. Matisse hittade ett nytt boende uppe på kullen Mont Boron ovanför stadskärnan. Där hyrde de övervåningen i det lilla anspråkslösa huset Villa des Allies.

Här fanns gott om motiv med vildrosor, olivträd och tallar. Och de hade en underbar utsikt längs kusten till Cagnes, och över gamla stan till bergen bortanför. Här levde nu far och son enkelt, som studenter - spelade fiol, målade och hjälptes åt med hushållsarbetet.

De fick också besök av Jean, som nu hade tillfrisknat och hade permission. De två sönerna tillredde utsökta måltider, och de gjorde gemensamma utflykter högt uppe på kullarna, med utsikt över staden och det blå Medelhavet.

Matisse var mycket mycket nöjd med att ha fått fått umgås på tu man hand med sina söner, som han också berättade för sin hustru i ett brev. I brevet fanns också en liten teckning, där han kysste henne varmt på kinden. Han ville med den uttrycka sin kärlek henne. Men också sin tacksamhet för ett lyckat parnerskap, som alltid fungerade när han behövde henne som bäst för att själv kunna prestera.

När han fick höra att två bomber hade träffat huset i Issy, blev han mycket upprörd över att ha sin hustru och dotter där, medan han själv satt maktlös i Nice. När han beklagade sig för Amelie hade hon svarat kort: Bara lugn. Fortsatt måla. Allt är under kontroll. Det var den tuffa och behärskade Amélie i ett nötskal. Den Amélie som han kom att älska från första gången de träffades.

Tyskarnas våroffensiv hade resulterat i stora landvinningar, och i början av juni var de knappt fem mil från Paris. Marguerite hade då rest till Toulouse med en andra omgång av Matisses målningar. Medan Amelie var i full färd med att evakuera huset i Issy, efter de instruktioner hon fått av Matisse.

Men när nu Matisse fick höra om tyskarnas framgångar, blev han bestört och packade sin väska,  för att resa till Paris och hjälpa Amélie med det återstående. Men Amélie hindrade honom ännu en gång i ett telegram, som nästan omgående följdes av ett nytt, som sa att hon skulle lämna Paris på inrådan av Sembat.

Visserligen hade de allierade kunnat hejda tyskarnas våldsamma framfart, men nu väntade hårda strider än en gång vid floden Marne.

Pierre fyllde 18 år den 13 juni och var då äntligen gammal nog att bestämma över sig själv. Han satt inte och väntade på att bli inkallad, utan tog första bästa tåg till Paris för att inställa sig till tjänstgöring i armén - som var i skriande behov av nya soldater.

Pierre blev uttagen som chaufför i ett artilleriregemente och skickades till ett träningsläger i Cherbourg, innan han skulle till fronten. Men det blev ingen front för honom, eftersom han drabbats av spanska sjukan, som hade skördat många liv i hans omgivning. Så snart Matisse hörde talas om Pierres tillstånd reste han till Cherbourg..

När Matisse fick höra att att läkarna ansåg att Marguerite var för svag att för den nödvändiga behandlingen av hennes hals, så reste Matisse omedelbart till Paris och konfrontera och övertala läkarna.

Dagen därpå började tyska en intensiv bombning av Paris, som innebar flera nätters vistelse i Issy-husets källare. Därefter reste Matisse, på Amélies förslag, till Maintenon - strax sydväst om Paris, ner mot Chartres - för att leta upp ett lämpligt hotell, som familjen kunde ha som reträttplats om tyskarna lyckades inta Paris.

Efter ett ställningskrig vid floden Marne inledde de allierade, nu förstärkta av amerikaner, en våldsam offensiv Tyskarna tvingades tillbaka fem mil norrut. Den s k Hundradagarsoffensiven hade påbörjats.

Segerrusiga fortsatte man avancera och vann slagen vid Amiens och Somme. Man återerövrade städer som Albert och Bapaume och i månadsskiftet augusti-september också Pérone och Saint-Quentin.

Efter någon vecka hade de allierade också intagit Matisses hemort Bohain. Han var en av de första civilisterna som kom dit: Jag fruktade att se min uppväxtstad igen… Men jag kunde inte föreställa mig vad jag såg. I sanning så var det världens undergång, ett landskap som hade drabbats av Den yttersta domen.

Matisses bror Auguste, som nu hade släppts från sin fångenskap i Tyskland, hade försökt övertala deras mor att fly med honom och hans familj. Men hon hade vägrat lämna huset. Hennes hem, som hon och hennes man hade byggt upp från grunden, skulle finnas kvar och ärvas av hennes barn!

Matisse gjorde nu ännu ett försök att få henne på bättre tankar och erbjöd henne att bo hos sin familj i Issy. Åtminstone tills det skadade huset hade gjorts i ordning. Men hon var orubblig. I sitt hus i Bohain skulle hon leva, och här skulle hon dö!

Den 30 september gjorde de allierade en intensiv framstöt med full styrka. Man korsade då den strategiskt viktiga Canal du Nord och i en sista kraftsamling bröt man igenom den s k Hindenburglinjen.

Tyskarna retirerade och deras ledare insåg nu, att de inte skulle vinna kriget. Den 11 november gav de upp och därmed var kriget vunnet för alliansen. Den 11:e timmen, på den 11:e dagen, i den 11:e månaden.

Hela den fredsälskande världen firade segern. Matisse lär ha tagit med sig sin fiol till ett café och underhöll gästerna, stående på ett av borden, med en vild spansk fandango. En månad senare skulle Matisse återvända till Rivieran med Nice som mål.