Memoarer & Bildografier
Illavarslande symptomer.
I början av 1930 blev Sigrid allt sämre av diverse sjukdomar med varierande symptom. Än var det magen som krånglade, eller reumatism, leverproblem eller besvär med varbildning i tänderna. Hon hade besökt många läkare för sina åkommor och fått olika diagnoser - och felaktiga behandlingar som inte hjälpte. Hon skriver från våningen i Paris till Isaac: Älskade lilla Dodelido, Jag är nu här i detta härliga paradis sedan 2 dar. När jag skrev sist fick jag ett gräsligt residiv (återfall) lika dålig som alla gånger förut. Då blev jag så utom mig av förtvivlan så jag lät doktorn gå och beslöt att dö eller att bli bra med detsamma.
Efter att ha gjort sin egen bedömning av sitt tillstånd, så hade hon behandlat sig själv efter eget omdöme och blivit mycket bättre.
Vad denna kur bestod av blir bara en gissning - men så mycket står klart att hon hade sedan länge hade gått på tunga droger som kokain och strykninsulfat.
En av läkarna som Sigrid hade konsulterat ville inte tro henne, när hon sa att hon var förgiftad, utan hade haft fräckheten att konstatera att hon bara var liksom lite hysterisk. En annan läkare fick henne med sin medicinering att krya på sig, så hon blev så pass bra att hon kunde resa söderut för sin rehabilitering i Medelhavets behagliga klimat. Där skulle hon vistas hela våren, mestadels i Roquebrune-Cap-Martin på klipporna mellan Monte-Carlo och Menton. Här fick hon också ny inspiration och började måla så smått.
Isaac, som befann sig i Stockholm, försöker uppmuntra henne, och så snart han kunde skulle han komma ner och vara hos henne. Han skulle bara resa till Berlin först för att se en stor Matisse-utställning .
Anm. Anledningen till att målningarna ofta har daterats senare, är att både Isaac och Sigrid arbetade mestadels i akvarell eller guache när de var på plats, för att senare förädla motiven i olja hemma i ateljén.
När äntligen Isaac dyker upp hos Sigrid i Roquebrune i slutet av februari, så visar han direkt att hans amorösa äventyr med Bojan inte alls var till ända. Han skriver brev till henne och berättar att han hade kommit fram och avslutar med: ...så fort jag fått gjort ett antal guacher återvänder jag till Paris och en liten flicka som bor i jordens sötaste lilla grotta närmast en himmel, som endast hon kan förläna glans.
Breven från Isaac till Bojan duggade tätt bakom ryggen på Sigrid under vistelsen i Roquebrune. I det sista skriver han: Min älskade ruskprick! I morgon bittida ger jag mig iväg. Jag har gjort en hel del guacher... Sigrid har varit ganska pigg i början men så blev hon sämre igen och igår var hon tvungen att resa upp till Paris för att ordna med sina tänder igen som börjat värka... Och Ivan som var krasslig känner sig nu bättre och vill med upp till Paris.
I mitten av mars reser Sigrid och Iván till Saint-Paul-de-Vence - en vacker medeltida by uppe bland bergen någon mil från Nice. Samtidigt reser Isaac till Stockholm igen, där han har mycket arbete framför sig, bland annat scenografi och kostymer till pjäsen Fiesko på Dramaten, samt för ett par uppsättningar i samband med den kommande stora Stockholmsutställningen.
I Stockholm ska han också fortsatt sin otrohetsaffär med Bojan. Något som Sigrid nu kände till, men inte gjorde något åt. Bara det inte blir värre, hade hon sagt. Hon var ganska säker på att Isaac behövde hennes konstnärliga stöd och kritiska synpunkter. Dessutom hade han ju lovat att aldrig lämna henne.
Isaac fortsätter att bombadera Sigrid med brev: Älsklingsrosenfludiflud, Ditt lilla trista brev gjorde mig så trist och nedstämd och jag beslöt att svara dig med ett riktigt uppbyggande... Min akvarellutställning som jag kallade 'la belle France' blev den största succés jag någonsin haft. Av de 60 blad jag ställde ut har jag sålt inte mindre än 45. Kronprinsen köpte en, Eugen 2... Nu orkar jag endast sända dig 1000000 varma kyssar på din mjuka lilla mun.
Det dröjer innan Sigrid svarar, så en orolig Isaac skickar ett brev som vädjar om ett svar. Till slut svarar Sigrid: Älskade lilla Dodo. Har jobbat så mycket att jag inte hunnit skriva... Jag får nog ihop femton saker den här månaden... Du kan ju höra om jag kan sända dem till till Modern (galleri) i vår, mens Du är där? Älskade lilla Dodo om vi hade haft Dig här ändå istället för borta i björnlandet.
Sigrid mådde mycket bättre nu, även om hon ibland fick sina återfall - som nu tenderar att vara både fysiska och psykiska - och var tvungen att konsultera läkare. Hon skriver till Isaac från värdshuset Colombe d'Or i Saint-Paul: Jag har ett rum rätt mot söder med balkong och sitter hela morgonen och solar mig. Det börjar kännas bättre igen.
Isaac svarar henne: Det är så gränslöst roligt att du blivit pigg igen. Nu när man börjar intressera sig för dina målningar igen. Olson har hängt upp sin finaste vägg med dina målningar i magnifika ramar och de gör sig må du tro. Man har sålt också, han vill göra en utställning av dig! Sigrid blev riktigt rörd över de värmande orden i Isaac brev. Hon skriver genast tillbaka: ...jag är alldeles tillplattad av denna uppmärksamhet. Du har då ett jobb över all beskrivning. Hon bifogar en teckning med två kelande turturduvor.
Isaac var nu en superkändis som syntes överallt. Det var reportage om honom veckotidningar som Vecko-Journalen. Han var med i journal- och reklamsnuttar, som visades på biografer innan filmen. Han visar sin matlagningskonst i hemma-hos reportage. Han är överallt med sin konst, på teatrar, gallerier och i tidskrifter. I dagspressen går han som följetong. Han hade själv hade som motto: En dag man inte står i tidningen är en förlorad dag!
Han tjänade grova pengar på sina scenografier. Några porträtt á trettiotusen. En liten akvarell till hutlöst pris. Han hade en taxerad inkomst på hundratjugotusen, som idag betyder över 3,5 miljoner. Han hade pengar så att han kunde vara frikostig både mot sig själv, sin familj och andra. När han sålde något till Nationalmuseum, fick de ibland behålla pengarna för att investera i andra mindre kända målare.
Isaac kände att han nu var stadd vid kassa och kunde köpa sig en bättre och snabbare bil. Han hade knappast märkt någon nedgång i sin egen försäljning efter börskraschen i New York, något som hade fått andra att skruva ner sina priser. Han kom över en stor öppen amerikansk lyxbil av märket Cord, som Philipson Automobilcentral reade för 22 000. Men han lyckades pruta ner den till 17 000. Av dem skulle han bara betala fem tusen i reda pengar och resten i form av målningar.
Men den här affären strulade till sig, då säljaren hade fått problem med att sälja hans målningar. Det blev åter igen ett rättssak, som slutade i en förlikning. Typiskt för den till synes borne rättshaveristen Isaac och hans affärer, när inte Sigrid hade fått säga sitt.
Här poserar en stolt ny ägare till sin lyxbil Cord Special Coupe för Vecko-Journalens fotograf. Han skriver till Sigrid att det är den vackraste bilen som rullat i Sverige. Det är stor folksamling omkring den var den än kommer. Han ser fram emot att de tillsammans kan fara omkring och jäsa i bilen. Han ber henne också att skaffa en blå dräkt som matchar bilen och avslutar med att säga "Endast din mun får vara röd och denna mun kysser jag girigt och hett".
Isaac hade tidigt deklarerat att han var en expressionistisk minnesmålare. Men det skulle under åren visa sig att han tidvis skulle kunna kalla sig både impressionist och realist, i vissa fall även funktionalist.
Ibland kunde han i sitt sökande också blanda olika konstrikningar i sina verk. Men allt som var modernare än det expressionistiska kunde han aldrig förlika sig med. Den radikala surrealismen hatade han och såg som lika förkastlig, som andra hade ansett att hans egna verk var runt 1910.
Vid en jämförelse mellan två målningar från den berömda Elefantklippan vid Étretat, så är den från 1924 klart expressionistisk, medan den från 1928 är betydligt mer realistisk.
Det skulle bli många målningar av den spektakulära Elefantklippan vid Étretat Det finns ingen information om vilka av dem som han avbildade på plats och vilka andra som han fantiserade om och ville minnas dem. En expressionistisk målare är ju också en minnesmålare, som han själv brukade hävda.
Den uppmärksamme konstkritikern och författaren Gottard Johansson har i en recension från 1930 behandlat Isaac och hans förändring av sin palett: Han har inte stått främmande för de nya riktningarna franskt måleri, som under de senaste tiden vänt sin udd mot hans egen gamle mästare Matisse. Istället är det Derain och Segonzacs pastosa oljemåleri med "dess dyrkan av de tunga jordfärgerna och den fett och frodigt modellerade färgytan" som har påverkat Grunewald.
"Tidig morgon, Étretat", u.å. av Isaac Grünewald.
Medan Isaac är i Stockholm och Sigrid i Saint-Paul inträffar en tragisk händelse i Paris. En av deras bästa vänner, Jules Pascin, som att hade varit försvunnen ett tag, hade hittats död i sin lägenhet. Han hade tagit livet av sig genom att hänga sig i dörrhandtaget, efter att ha skurit sig i handlederna och med blod skrivit Adieu Lucy på dörren.
Han som hade varit en så varm och generösa person, när Isaac och Sigrid träffade honom, hade med tiden förändrats och blivit alltmer förändrad. Hans hårda festande, och hans komplicerade förhållande med Lucy Krogh, hade slutat i en djup depression. Något som han inte kunde bemästra själv, utan såg som enda utväg att ta livet av sig.
Han begravdes på kyrkogården i Saint-Ouen utanför Montmartre. Hundratals följde sorgetåget och alla caféer och restauranger i Montparnasse var stängda för att hedra honom.
Jules Pascin var liksom Isaac Grünewald också av judisk börd. Han kallades Prinsen av Montparnasse och fanns med överallt i Paris artist- och nöjesvärld. En bohem förklädd till Dandy. En populär gäst på caféerna i Montmartre och Montparnasse - på baler, fester cabaréer och maskerader. Alltid med sitt skissblock redo att berätta sanningar om livet i dessa kretsar, oftast i berusat tillstånd.
Hemingway ägnar honom ett helt kapitel - Med Pascin på Dôme - i sin bok En fest för livet. Han skriver: Pascin var en mycket bra målare och han var berusad; ständigt, målmedvetet berusad och vid sunt förnuft…. Han såg mer ut som en Broadwaytyp från nittiotalet än den underbare målare han var, och sedermera, när han hade hängt sig, ville jag minnas honom som han var den kvällen på Dôme.
Sigrid och Ivan var kvar i södra Frankrike, men de drog inte jämt. Sigrid skriver till Isaac och klagar på Ivans dåliga uppförande och hur elak han är mot henne. Han sa att vi hade hade släpat honom med oss överallt, det finns ingen som är hållen i ett snöre som han! Det är inte särskilt roligt att höra... Dessförinnan varken talade eller svarade mig utan bara vände ryggen till när jag kom i närheten. Han är snällare nu men fy fan vad han är lat... Alltnog var jag tvungen att låta honom resa tillbaka... det är omöjligt att höra av främmande människor varenda dag att man har ett monstrum till son. Jag tjöt oavbrutet i 2 dygn.
Isaac svar på Sigrids brev bjöd inte några direkt tröstande ord. Men det som var positivt gällde både hans egna och Sigrids arbeten. Han hade blivit erbjuden att ställa ut hos konsthandlaren van Leer och tänkte ta med några av hennes verk också. Han hade visat några porträtt av Sigrid och van Leer hade blivit så till sig att han själv föreslog att ställa ut dom. Han hade frågat efter fler av henne.
Den 3 maj hade pjäsen Fiesco premiär på Dramaten. Det var första gången som man använde sig av en vridbar scen, vilket ställde stod krav på scenografin. Det blev fler scenbilder än vanligt för Isaac, för att inte tala om det stora antalet kostymer som han skulle designa.
Kritikernas reaktion på uppsättningen var mycket positiv och man ägnade spaltmeter åt att berömma den förtstklassiga scenografin. Man konstaterar att Grünewald nu visar sig från en och överraskande sida. Kritikern och teatervetaren Agne Beijer skrev: En praktfullare, som bild mer fulländad inscenering ha vi aldrig sett på denna teater... Grünewald synes mig denna gång ha överträffat sig själv, mindre i originalitet kanske än i stilsäkerhet och kultur.
Nu fick Sigrid plötsligt problem med magen och den läkare som hon anlitade för tillfället var förstående. Hon litade inte på de som ignorerade hennes problem och bytte ofta till någon som trodde på hennes krämpor: Jag hittade själv felet, men det är en utmärkt doktor som låter en ha ont där man själv känner det. I hennes värld var förklaringen den, att det var en nerv som förlamats på gund av varbildning som kommer från näsan, ner i korsryggen och grenar ut sig i magen.
Läkaren hade rekommenderat henne att tillbringa en tid i Plombières-les-Bains, någon timmes resa från Paris, för att rensa magen. Det var därifrån hon skrev sitt nästa brev till Isaac: Det är hela magsäcken som ramlat ner till följd av operationen... Men hon skriver också att hon kände sig bättre och räknade med att stanna i Plombières till 1 juli och sedan skulle hon till Paris för att komplettera sin garderob.
Isaac hade nu fullt upp med förberedelser inför den stundande Stockholmsutställningen 1930. Dels skulle han visa upp sina målningar i en lokal på utställningsområdet, dels var han engagerad i två teaterförställningar: Det stora bygget och Stjärnan i triangeln.
Isaac förbereder ett av sina inslag på Stockholmsutställningen 1930.
Det stora bygget var ett skådespel om vad som kunde hända i framtiden när kontoren hade tagit över staden och ingen hade råd att bo kvar. Det illustreras med reklam i stället för fönster... Det som var utmärkande för den här föreställning var den avancerade tekniken. Ljussättning ocn neonljus i olika färger skulle ge en futuristisk känsla sent på kvällen då föreställningen visades.
Stjärnan i triangel, som visades i augusti, var ännu mer tekniskt spektakulär. Man hade byggt upp en triangelformad stor duk, där Isaac visade sina bilder i back-projection, så att de flöt in i och avlöste varandra så det blev som en film. Samtidigt framfördes olika dansnummer framför triangeln av artister, klädda som geometriska figurer, som utförde danser synkroniserade med filmen.
"Det stora bygget" med scenografi av Isaac Grünewald, 1930. Det futuristisk huset hade byggs av byggnadsfirman AB Futurum, som också hade sin reklam högst upp på huset. Här fanns också Psykiska Institutet som bl a behandlade neuroser, Tekniska Particentralen för politisk propaganda, Fulgus Victoria för rekordartade bullerpresentationer, Amollit för ljuddämpande uppfinningar, AB Världskonfektion som levererar standardklädsel i olika storlekar…
Var det inte magen eller reumatism, som spökade förr Sigrid, så var det något annat numera. Nu hade hon fått akuta problem med sina tänder och på Isaacs inrådan rest till Stockholm för att genomgå en ingående undersökning med röntgenfotografering.
Hon hade passat på att se Isaacs föreställning Stjärnan i triangeln, och blivit djupt imponerad av sin makes verk: Det är ju väldigt fina saker det där med filmvisningen. Kan naturligtvis bli en världsartikel, men någon kommer väl att knycka idén. Du kan ju göra en teaterutställning i Paris. Pourquoi pas?
Röntgenplåtsrna visade att Sigrid hade varbildningar i ansiktsbenet och måste opereras. Efter operationen blev det rehabilitering på Grand Hotel i Saltsjöbaden. Under tiden hade Isaac återvänt till våningen Paris, där han han hade blivit glatt överraskad, och skriver till Sigrid: Först och främst dina bedårande oljepannåer från i somras. De är förbannat fina. Du är förbarske mig den finaste kolorist som någonsin funnits. Allt annat blir tunt bredvid.
Från Isaac uppsättning av "Stjärnan i triangeln”. Det som utspelas är en resa i tiden - från gasklotet i urtiden till nutidens flygmaskiner, skyskrapor och jazzmusik. Framför den projicerade triangeln med Isaacs abstrakta bildsekvenser (”film”) utfördes danser: Kaosdans, Klotdans, Konens… Cylinderns… Sfärens… och Fria formens dans, samt de pantomimiska Drakstrid och Befrielsedans. Föreställningen avslutas med en balett till jazzmusik av Lois Armstrong (bilden).
Det dröjde inte länge förrän Isaac var på väg till Stockholm igen. Efter tag skriver en uppriven Sigrid till honom: Du är som du är, jag är som jag är. Jag vill bo här, du i Stockholm. Hur ska vi ha det? Isaac svarar: Jag längtar efter min älskade ros och hade jag inte så fullt upp att göra så skulle jag inte härda ut. Men det betyder mycket att fullständigt fastslå min position här i Sverige som nr ett. Att du i verkligheten är super-ettan vet ingen bättre än din Do-Do...
Del av plafond i åtta delar till Olof Aschberg: "Nymf med frukt och fåglar", 1931 av Isaac Grünewald.
Sigrid kom troligen inte hem till Paris förrän till jul. Isaac och Sigrid började efter årsskiftet umgås med Aschbergs, som hade bytt sin stora egendom utanför Versailles mot en vidlyftig lägenhet i Montparnasse. Sigrid var avundsjuk på makarna Aschbergs fina förhållande: När jag såg våra vänner, som hade det bra tillsammans, blev jag alldeles sjuk, jag ville inte vara ensam längre, det är så tråkigt. Du vill att jag ska fortsätta att måla, jag kan inte om jag inte får något gensvar från dig.
Plafond i åtta delar till Olof Aschberg: "Nymf med frukt och fåglar", 1931 av Isaac Grünewald.
Isaac arbete hos Aschbergs i deras våning i Paris omfattade tre plafondmålningar. Den största om 8x2 m (se tidigare bild) utfördes i rokokostil med blommor, paradisfåglar, och nakna kvinnofigurer. På den andra, ca 4,5x3 m, dansar två nymfer som förbinds av girlanger med blommor och frukt (nästa bild). På den tredje plafonen vilar två ynglingar i ett fantasilandskap.
Isaacs skicklighet som dekorationsmålare hade gett honom flera upprag av burgna privata köpare. 1927 hade han dekorerat en salong i Villa Aschberg i Saltsjöbaden. Han också dekorerat bokförläggar-bröderna Åke och Tor Bonniers matsalar.
Bland alla andra dekorativa uppdrag kan nämnas Restaurang Mosebacke i Stockholm med Tältet och Blå kristallen, Frascati i Köpenhamn med Picknick på Söders höjder och Harlekin spelar för Colombine, Rosenbad - de fyra logerna med Sagoblomman, Dianas bad, Susanna i badet och Leda och svanen. Normas restaurang i Stockholm med Vilan efter arbetet och Sommarstämning, La Cuopole i Montparnasse med två motiv på pelare, en man och en kvinna, i den stora matesalen... Icke att förglömma de stora arbetena i Konserthuset och Tändstickspalatset.
Dessutom gjorde Isaac ett stort antal skisser och förslag som av olika anledningar aldrig blev genomförda. Bland dem kan nämnas projekt med utsmyckning som M/S Stockholm, Gyllene salen i Stadshuset, Göteborgs stadsteater, Göteborgs konserthus, krematoriet på Skogskyrkogården...
Sigrid hade börjat inbilla sig saker, det bådade inte gott. Men hon höll det för sig själv för hon ville inte vara till besvär för någon. Hon skriver till Isaac: Du tror väl ja är tokig som ej har skrivit, men först har jag haft modell i 10 dagar och det har varit en sådan både psykisk och fysisk ansträngning för mig att börja arbeta igen så jag har haft två blodstörtningar, den ena när jag höll på att arbeta efter bara tre dagar... det lönar sig inte att grina, men varit gräsligt ledsen åt att jag inte orkar arbeta nåt vidare. Inte mer än varannan dag...
Sigrid mår allt sämre och hennes reumatiska värk var en pina för henne. Det blev allt svårare för henna att föra penseln och att måla. Visserligen har hon hjälp i hemmet och någon som handlar åt henne, men hon är ledsen och deprimerad.
Isaac hade nog en del samvetskval då han lämnade Sigrid ensam i lägenheten i Paris. Iván var ju inte så mycket att räkna med, han hade ju sina vänner och sitt liv. Därför beslöt Isaac att under sommaren ta med sig familjen på en målarresa med den nya bilen Fågel blå. Slutmålet var den italienska badorten Alassio på den italienska Rivieran. Lika långt från Nice i Frankrike, som till Genua i Italien.
Som vanligt var Isaac försenad, så Sigrid tog tåget, Isaac och Iván skulle komma efter med den Blå fågeln. När hon var Marseille skev hon till Isaac: Här är hett så att negrer kan springa nakna... På tåget var det vidrigt hett och så sotigt att min vita hatt är som doppad i sot... jag tycker redan att det är skönt med värmen. Man vänjer sig, men på tåget är det något helt annat. Och jag tror att den här solen kommer att vara storartad för mig.
Sigrid hade redan checkat in på Pensione Italia i Alassio innan Isaac och Iván hade kommit iväg från Paris. Hon skriver från sin inkvartering: Hur har ni det. Här är som paradiset men man blir ju platt ihjälslagen av solen, luften och vattnet. Iván och du måste komma så fort som möjligt, här blir man frisk.
När Isaac och Iván väl kom iväg från Paris ska de ha fått punktering i Toulon, något som sinkade dom ytterligare. Men man får förmoda, att de inte hade mer bråttom, än att de stannade då och då, när de fann lämpliga motiv. Nu kunde ju både far och son titulera sig som målare, även om Iván fortfarande bara var gesäll.
Under tiden hade Sigrid funnit sig vät tillrätta i Alassio. Förutom strandlivet, som blev i hetaste laget i middagssolen, hade hon tillgång till svalka på pensionen, där hon nu också hade börjar måla några interiörer.
När äntligen Isaac och Ivan dyker upp i Alassio tar skapandet fart. De tre hungriga Grünewaldarna hittade sina flesta motiv på stranden. Det blev många skisser, teckningar och akvaller, varav en del senare skulle bearbetas och få nya skepnader i olja. Antingen på pensionatet, eller senare i ateljén därhemma.
Den öppna Corden, eller Fågel blå, gjorde starkt intryck på alla i Alassio, både på badgästerna och de bofasta. Det gillade en fåfängd Isaac, han var kung! Corden hade kapacitet för långa utflykter. Man gjorde flera sådana utmed kusten, ända ner till Pisa och Florens.
"Strandbild, Alassio", u.å. av Isaac Grünewald.
Han avslöjade nu också att han hade fått en möjlighet att hyra en stor våning i samma hus som deras ateljé på Katarinavägen. Sigrid tog emot budskapet med blandade känslor. Ledsen då hon insåg att hon nu måste lämna sitt älskade Paris - och glad för Isaacs skull, som nu hade trotsat alla elaka tungor och fått bevis på sin storhet som konstnär.
Väl hemma i Paris igen, efter de långa kombinerade målar- och badlivsresan, tog Isaac upp frågan Stockholm-Paris med Sigrid. Hon ville absolut inte lämna livet i Paris och byta till något i Björnlandet. Efter att ha diskuterat ämnet länge, släppte Isaac något som avgjorde saken. Han hade nämligen blivit utsedd till professor vid Konstakademien i Stockholm och skulle tillträde vid årsskiftet 1931-1932.
Efter det tunga beskedet var inte Sigrid inte sig lik. När Isaac hade rest tillbaka till Stockholm och hade hon börjat yra om att hon var förföljd och att folk spionerade på henne. Hon lär också ha hittats av oroliga vänner någonstans i Paris - i ett förvirrat tillstånd utan begrepp om var hon var eller vart hon var på väg.
En annan tråkig historia berättar om en måltid, som hon och Iván skulle inta en lördagskväll på en restaurang i Montparnasse. Sigrid bestämde sig då för att maten inte gick att äta: Jag har inte beställt någon mat! Jag sa till att jag inte skulle ha något mat, jag äter inte ute längre. Man kan bli förgiftad av maten på restaurang! Man vet inte vad man får i sig.
Den nu tjugoårige sonen Iván hade blivit helt stum av förvåning, när han såg hur hans mamma uppförde sig på restaurangen. Men efteråt hade han tydligen summerat all mystiskt runt henne och förstod att det stod illa till.
Läkarna hittade inte något fel på henne, och själv menade hon envist på att det var varbildning i tänderna som spred sig i hela kroppen. Isaac hade blivit informerad om hennes tillstånd och rådfrågat läkare, men de kunde inte förstå vad hennes beteende berodde på. Ämnet psykiatri var i sin linda och någon medicinering fanns inte inte att tillgå.