capstantia

Matisse möttes av en hel del misstro när han kom tillbaka till Paris från Belle-Île-en-Mer i slutet av oktober 1896. Hans vän Evenepoel skrev: Jag har träffat Matisse. Han hade kommit hem efter tre månader i Bretagne, där han fått en hel del uträttat och gjort framsteg i känslan för färg men tagit flera steg bakåt i fråga om teknik.

Moreau menade att nu fick Matisse sluta upp med sina barnsliga påhitt och ägna sig åt den verkliga konsten. Men då var Matisse redan i färd med att skapa ett färgrikt stilleben, som kunde ta andan ur vem som helst. Man såg en klar inspiration av den av Moreau så illa omtyckta impressionism. 

För att blidka Moreau och sina vänner ville nu Matisse hylla sin mästare och Louvren i en målning i samma storvulna tema som den dessert av Jan Davidzoon de Heem, som han hade målat av tidigare.

Han hade redan året tidigare gjort några skisser av matsalen på Hôtel des Voyageurs. Camille fick stå modell för den tänkta servitrisen och den dyrbara servisen lånades av rika släktingar. Frukt och blommor inköptes för pengar som egentligen inte fanns. Scenen byggdes upp i ett hörn av Matisses trånga ateljé.

Men det som skulle bli en tribut till Moreau och hans måleri blev i stället en bekräftelse på Russells inflytande. Klart inspirerad av de förargelseväckande impressionisterna. 

Genom den framgångsrike Bussy presenterades Matisse för den ärrade impressionsveteranen Camille Pissarro. De gjorde ett besök tillsammans på en impressionistutställning i Luxenbourgmuséet, där Pissarro ställde ut tillsammans med bland andra Cézanne och Monet.

Utställning fick en mördande kritik av bland andra salongmålaren Jean-Léon Gérôme, som den klarsynte Pissarro besvarade med: Den idioten har gjort både sig själv och Institutet till åtlöje... De kan kan gott rasa, men det är vi som har rätt, det är åtminstone jag själv övertygad om.

Pissarro hade också sagt till Matisse om hans omdiskuterade målning Le Dessert: Mycket bra min vän, ni är begåvad. Arbeta, och bry er inte om vad andra säger.

Så var det då dags för den årliga Paris-salongen, där Matisse ställde ut den omdebatterade Le Dessert. En målning som faktiskt Moreau var en av de få som gillade för sin ljus- och färgbehandling. Den bästa han har gjort så här långt, tyckte han.

Trots att Evenepoel hade ifrågasatt Matisses förändrade stil, så ställde han ut målningen La cave de Café d´Harcourt in Paris. Kanske den mest impressionistiska man kunde föreställa sig. Hans far vägrade att besöka utställningen, då han ansåg att den och sonen var en skam för familjen.

Matisse far däremort var där, han stod vid sin sons målning och iakttog besökarnas reaktioner på Le Dessert. Som väntat blev det bara elaka kommentarer, som gjorde fadern väldigt besviken. Matisse bemötte honom då med en fras av Pissarro: Det är jag som har rätt.

Redan under tiden som modell för Le Dessert hade Camille börjat tvivla både på Matisse som konstnär och det spartanska liv han hade att erbjuda henne. Matisse själv började också tröttna på henns eviga tjat och de scener hon allt oftare ställde till med.

Det slutade med att Matisse flyttade från det rum som han delat med Camille till ett litet rum på övervåningen i  Ècole des Arts Décoratifs på 10, Rue de Seine. Men han behöll sin ateljé på 19, Quai Saint-Michel.

Matisse och Camille skulle emellertid försonas och i juni flydde de tillsammans från en våldsam värmebölja i Paris till Belle-Île-en-Mer, där besöket hade varit så lyckat förra året.

Den här sommaren på Belle-Île ägnade Matisse mycket tid åt av avbilda havet och klipporna i ett manér som Monet. Det blev många skisser, analyser och en del målat. Han brukade ställa stativet på ungefär samma plats, och målade med samma markerade konturer och med samma smala himmelsrand längst upp.

Långt senare slogs hans vänner av melankolin av hans havsmålningar från ön. En ägare av en sådan beskrev den som den mest gripande av havsmålningar, med ett svårmod som gör den nästan makaber genom att vara så naturtrogen, med sitt blågröna hav, de spöklika, regndränkta klipporna och de grå lavarna i den diffusa förgruden.

Matisse målningar den här sammaren tyder på en klar förändring med mer kraft och färg. Samtidigt märker man en viss osäkerhet, som säkert kan härledas till att han nu söker och experimenterar.

Förhållandet till Camille gick inte att rädda. Tvärtom, hon hade blivit än mer krävande och stingslig, medan han själv hade blivit ännu mer tvär än tidigare.

Det blev Camille som nu beslutade sig för att lämna Matisse. Hon kunde inte tänka sig en fattig framtid i ett litet vindskyffe med ett litet barn. Med en karl som hade svårt att sova, och som hade fått lång tid att ta sitt förnuft till fånga. Han hade ju rört om i konstvärldens finare kretsar, och gjort sig omöjlig hos konsthandlarna.

Matisse återvände ensam till Paris i mitten av oktober. Han skulle då vara marskalk vid en gammal kamrats bröllop. Det var ingen mindre än sonen till borgmästaren i hans hemstad Bohain. Brudgummen, som var ägare till en del målningar av Matisse, fick nu ytterligare en tavla i bröllopspresent.

Man vet inte vad som sedan hände med Camille och dottern, men troligtvis blev de väl omhändetagna av den godmodiga Madame Russell.

Många år senare när Camille tänkte tillbaka på sina bästa år med konstnärerna på Belle-Île och i Quatier Latin ångrade hon sig för att hon lämnat Matisse. Det hade ändå varit den lyckligaste tiden i hennes liv.

När Matisse visade upp sina havsmålningar från Belle-Île blev Moreau rasande: Han for ut i bittra förebråelser - man skulle gott kunna använda ett starkare ord - mot de eländiga elever som tillät sig friheter med penseln... Den som det framför allt gick ut över var Matisse, som hade med sig en jättelik semestermålning helt genomsyrad av natur och frisk luft.

Matisse var självsäker, men under den hårda ytan hade han ibland inte långt till tårarna. Matisse hade inte respekt för någon eller någonting. Men själv hävdade han att han inte hade något val - efter flera års misslyckanden var det nu tid att slå mynt av sin ställning som konstvärldens gossen Ruda.

Matisse tycktes behärska konsten att förena den flamländska och den franska målartraditionen. Flamländarnas älskade färger, med essensen i den fridsamma franska klassism. 

Impressionisternas inflytande, i form av Russell, Monet och Pissarro, blev inte så långvarigt. Visserligen hade de lärt honom allt om färgens betydelse, men i övrigt tyckte han att stilen var alltför löslig och formlös, för att tillfredställa hans egna behov.

Matisse var besviken på sin vän Evenepoel som han hade sett följa en annan väg och börjat, att från en färgrik pannå, nu hade börjat återgå till en mer jordnära.

På hösten 1897 märkte Moreaus elever att cancern hade börjat tära på deras mästare. Det var inte bara hans vaxblekta ansikte som vittnade om det, ibland var han också för svag att ta sig till Beaux-Arts. Han anlitade då en stand-in i form av Eugène Thirion de dagar han själv uteblev.

Han hade i alla fall lyckats med sitt uppdrag. Nämligen att få utgöra en bro, sannolikt till den framtida konsten, även om han inte gillade den. Detta var grunden till hans vidsynta ödmjukhet, som var så illa omtyckt av hans kollegor på Beaux-Arts.

De elever som stod Moreau närmast skulle alltid minnas hans storsinthet, hans själsfrändskap och den möda han gjorde sig för att gottgöra sina vedesutbrott.

Författaren André Gide (Nobel-pristagare 1947) betraktade Matisse, Rouault, Bussy, och andra Moreau-elever, som ett släkte av profana helgon med benhårda krav på sig själva, förakt för det lättköpta och för materiell erkänsla och en nästan spartansk stänghet som får dem att närma sig konsten som om den var ett slags högre prästerskap.

Flera av Moreaus elever hamnade i någon form an identitetskris när de skulle möta världen utanför Beaux-Arts.

Matisse själv hade just fallit för brudens tärna på det bröllop han hade varit marskalk. Hon hade liksom brudgummen fått en målning av honom. Med texten Till Mlle Amélie Parayre, 1897. De båda hade suttit jämte varandra på den efterföljande festen. Han skulle aldrig glömma hur hon tryckte sin hand i hans när hon skulle reste sig för att gå.

Efter den här händelsen skulle de träffas ofta. Han gav henne då alltid en bukett violer, som hon pressade och förvarade ömt. Det som hade attraherat henne hos Matisse var hans självsäkerhet och livsmod. Han verkade helt enkelt spännande.

Matisse var tydlig redan från början: Jag älskar er innerligt, men jag kommer alltid att älska måleriet mer. De här orden var inte på något sätt skrämmande för Amélie för hon sökte något att tro på. Dessutom var hon något av en äventyrerska, som inte var främmande för några förändringar.

Amélies familj kom till Paris från Toulouse, där hon föddes 1872. Hennes föräldrar hade blivit förtrogna med det mycket förmögna paret Humbert, som också hade anställt dom.

Fadern var monsiur Humberts högra hand och allt-i-allo: sekreterare, förvaltare, administratör på banken Rente Viagère, jaktledare, kapten på Humberts jakt Lévrier...

Modern hade motsvarande roll för madame Humbert, som innebar att hon härskade i familjen Humberts palatsliknande hus på 69, Grand Armée ett stenkast från Triumfbågen. Hon styrde allt tjänstefolket och hade en årsbudget runt 200 000 franc, som hon bland annat spenderade på soaréer, galakvällar och banketter för prominenta gäster. 

Familjen Parayse disponerade en privat våning i det stora huset i Paris och tillbringade somrarna i Humberts slott Château des Vives Eaux fem mil söder om Paris.

Bara tre månader efter att Matisse hade träffat Amélie för första gången var det dags för bröllop. Ett besked som togs enot med tacksamhet av Matises föräldrar, då de visste en del om brudens fina härkomst.

Eftesom Matisse blivande svärföräldrar rörde sig i kretsar, som han inte ens hade varit i närheten av, så hade han fått leta länge bland vänner och släktingar för att få tag i några framgångsrika bröllopsvittnen. Det blev hans morbror Émile Gerard och en avlägsen släkting på fadern sida.

Bröllopet ägde rom den 10 januari 1898 i socitetskyrkan Saint-Honoré-d'Eylau inte långt från Humeberts residens. Madame Humbert hade också bistått med brudens klänning från sitt eget modehus Maison Worth.

Efter någon vecka reste det äkta paret Matisse till London, där de tog in på Hôtel de Paris vid Leicester Square. I London hade de bestämt sig för att se målningar av William Turner, som hade inspirerat både Russell och Pissarro.

De besökte både National Gallery och Victoria and Albert Museum. Egentligen var väl inte madame Matisse speciellt intresserad, men hon var lojal mot sin man som fått henne att tro på en lysande framtid genom hårt arbete och uppoffringar. 

För Matisse, som för många andra, var Turner en länk mellan den traditionella realismen och de rena färgerna, som Russell hade lärt honom uppskatta. Långt senare skrev Matisse: Det är alltid lika nyttigt att börja med försakelse, att emellanåt ålägga sig själv återhållsamhet. Turner bodde i en källare. En gång i veckan slog han upp fönsterluckorna, och se - Vilket bändande ljus! Vilka juveler!

Efter en kort mellanlandning i Paris var nu paret Matisse på väg till Korsika via Marseille. De anlände till Ajaccio på morgonen den 8 februari.

Havet, så intensivt blått och orörligt som om det hade stelnat, härdat av det brännande solskenet, sträckte sig mot fjärran under en gränslös, nästan överdrivet blå himmel (citat: Guy de Maupassant).

När de kom närmare land upptäckte de staden i sin vita skrud. Matisse sa sedan, att det var i Ajaccio som han första gången mötte söderns under, och att han hade sin fru att tacka för det.

Det här var ännu så länge ett orört landskap för målarna från Paris till skillnad från Bretagne. Det var som en anspråklös Riviera, där allt var myket billigare och allt mycket enklare. Naturen var överväldigande och klimatet subtropiskt.

De första dagarna bodde paret Matisse på hotell, sedan hade de hittat en liten lägenhet högst upp på Villa la Rocca med avskilt läge i utkanten av staden. De betalade 30 franc i månaden för två rum med tillgång till en takterass via en trappa.

Här kunde Matisse ställa upp sitt staffli och få tillgång till de fantastiska omgivningarna i alla väderstreck. Utsikten västerut från terassen var enligt någon som visste: Oändligt mycket vackrare än omgivningarna till någon stad på kontinenten.

Fantastisk natur, strålande sol från en klarblå himmel, ett glänsande blå hav och ett behagligt klimat. Vad mer kan ett förälskat ungt nygift par begära av sin första månader tillsammans.

Allt det här, och den rofyllda stämningen, skulle också få Matisse att återuppta sina experiment med färg och ljus, och hur de samvarkade. Hans experimenterande skulle naturligtvis också resultera i flera olika stilar och md varierande kvalitet. En del blev bra, andra mindre lyckade.

Han hade fortfarande kvar sina kvarlevor i den impressionism han lärt av Russell och Pissarro, även om han hade i sitt bakhuvud att framtidens målare kommer att bli kolorister av sällan skådat slag.

Paret Matisse trivdes med tillvaron och öbefolkningen, och deras otvungna gästfrihet. Här behövde man inte be om lov för att få tillträde till deras privat odlingar av persiko- och granatäppelträd på de soliga sluttningarna. Man behövde inte heller låsa om sig, som de var vana vid från kyliga platser norröver.

Amélie som hade sina rötter på sydliga breddgrader, var speciellt förtjust i att umgås med kosikanerna, som var av samma kynne - lika stolta, lidelsefulla och engagerade som hon.

Redan här i Ajaccio skulle paret Matisse skapa rutiner för sitt liv tillsammans: Arbete, vila, promenader och poseringar. Dessemellan skötte Amélie hushållet när hon fick tid över.

Paret Matisses promenader gick oftast längs kusten, med klippor hav på ena sidan och prunkande trädgårdar på den andra. Det här vägen skulle pränta sig fast i Matisse minne:

Man kan inte föreställa sig något vackrare än denna väg som buktar sig så mjukt vid foten av dessa gröna sluttningar, lockande och gåtfull, fläckad av ljus och skugga, i doften av blommor, frukt och maccia.

Belyst av gryningens första lågor och alltjämt blossande i den döende solens strålar som om aftonen erbjuder det bländande ögat ett sublimt panorama, där den visar Îles Sanguinaires klipputsprång med alla dess lysande konturer, färger och vilda poesi.

Det hände också att de valde att gå åt andra hållet på sina kvällspromenader. Här kantades vägen av fikonkaktusar, med gula och röda blommor, palmer och grupper av taggiga aloe- och agaveväxter. För Matisse, som aldrig hade sett något liknande, var det som ett orientaliskt sagoland.

Här fanns också en park för allmänheten. I den fanns blommande frukträd som senare skulle bli apelsiner, nektariner och persikor. Mer att beundra var de gamla olivträden, palmerna och blomsterterasserna.

Det var en rofylld magisk plats, där han ibland kunde stanna och måla medan hustrun satt vid hans sida och njöt av tillvaron och hela härligheten.

Under vistelsen på Korsika kände Matisse, att han behöde något som kunde ge ett utlåtande om den nya stilen i hans målningar. Eftersom Moreau nu hade avlidit så hade han vänt sig till sin vän Evenepoel, som nu hade kommit hem från Algeriet.

Matisse hade skickat honom några smakprov från Korsika, och han hade fått en smärre chock: De tycktes vara målade av en galen och epileptisk impressionist... Det är inte klokt, han som hade så magiska kvalitéer som målare!

Eftersom det skulle visa sig att de här målningarna var näst intill osäljbara, vid en här tiden, så gav han senare bort en del till sina målarvänner och några av dom blev då helt lyriska.

Det hade nu börjat bli sommar på Korsika. Allt hade torkat och blommorna vissnat. Den tidigare så frodliga grönskan hade bränts sönder av den stekheta solen. Då var det dags för paret Matisse att lämna ön.

Amélie var nu gravid i fjärde månaden och de planerade nu att tillbringa en tid hos henne släktingar i och omkring Toulouse.

När allt kommer omkring var Matisse ganska nöjd med vad han hade åstadkommit under sin prövotid, med det avancerade spelet mellan färg och ljus. Resultatet fanns dokumenterat i inte mindre än 55 färgrika dukar.

Matisse konstaterade långt senare: På den tiden kunde man knappast försörja sig på måleri, inte ens av det akademiska slaget. Jag skulle tvingas ägna mig åt något annat yrke. Men jag bestämde mig för att unna mig ett år i frihet och måla precis som jag ville. Jag arbetade inte längre för någon, bara för mig själv. Jag var räddad!

Han sa också att under vistelsen på Korsika hade han lärt sig att inte bara se, utan också att tänka och känna, som dittills hade varit sekundärt för honom.