capstantia

Marcel Sembat, som hade varit en av Matisses främste beundrare, var nu starkt kritisk till hans efterkrigsmålningar i dekorativa stil som gick hem hos den bredare publiken. När den franska staten hade köpt sin första Matisse - Odalisk i röda byxor - som skulle hängas på Musée du Luxembourg i Paris, uttryckte Sembat sin aversion i ett brev till deras gemensamme vän Paul Signac.

Nu fanns det inte många Matisses-samlare kvar - inga penningstinna ryssar och inga hängivna Steinare. Sembat, som också hade en samling av honom, dog i hjärtattack i september 1922. Han följdes av sin hustru Georgette, som tog livet av sig ett år senare. Deras Matisse-samling donerades till Musée de Grenoble, där intendenten Andy-Farcy nu fick hand om den enda seriösa samlingen i Frankrike.

De närmaste åren var Matisse förföljd av en rad olyckliga omständigheter när det gällde sponsorer och samlare. Han såg en tänkbar öppning när modedesignern och samlaren Jacques Doucet köpte hans målning Guldfisk och palett 1923, som skulle hängas ihop med Picassos Flickorna från Avignon. Men det blev inga mer köp från det hållet, eftersom Doucet avled strax efteråt.

En annan potentiell köpare var amerikanen John Quinns, som också dog innan han hunnit teckna ett långtidskontrakt med Matisse - likt det han hade haft informellt med ryssen Shchukin. När sedan också Matisses förtrogne Félix Fénéon på Bernheim-Jeune gick i pension, så blev han helt utan sponsorer och hänvisad till mindre seriösa handlare, som han inte litade på.

Den stora händelsen i Issy 1923 skulle bli Marguerites bröllop. Hon hade tackat ja till en av brödernas kamrater som hette Georges Duthuit - till sin fars förfäran och resten av familjens förtjusning.

Han var åtta år äldre än Jean och före kriget var han den mest lysande av filosofen Matthew Prichards lärjungar. Amelie tyckte om honom redan från början, då han hade tagit till vana att besöka deras hem som soldat under kriget. Bröderna beundrade honom för hans kunnande och världsvana. Han tillhörde dom, som kunde lätta upp stämningen i ett sällskap med sina skämt och populära sånger.

Han förde sig i en blandning av gammaldags fransk överklass och ledig engelsk elegans. Han kände alla som räknades i det intellektuella och anarkistiska Paris efter kriget. Männen fascinerades och imponerades av  honom, och de flesta kvinnorna beskrev honom som oemotståndlig.

Georges Duthuit tillhörde samma omstörtande generation som Breton och Aragon och hade liksom dom upptäckt Matisse redan som ung skolgrabb. Alla hade de fängslats av de explosiva kraften i hans Blå modell (Blue nude) på Salon des Indépendants 1907.

Något, som också hade påverkat Duthuit, var det budskap som Prichard hade förmedlat om att konst och konstnärerna skulle kunna hitta vägar för att återskapa den goda moralen efter arvet av en korrupt och cynisk värld. Duthuit och hans vänner skulle konfrontera en sprucken civilisation, vars traditionella regler och begrepp inte längre var meningsfulla.

Marguerite delade Duthuits åsikter till mångt och mycket. Hon blev närmast rörd över hans bergfasta övertygelse. Han avgudade Prichard och betraktade hennes far med vördnad.

Duthuit var den ende av Marguerites beundrare, som talade i samma kompromisslösa termer som hon själv. Förmodligen också den som behövde henne mest.

Hennes barndoms vinnande utstrålning och charm hade återvänt. Hennes mörka ögon strålade och bleka huden hade fått nytt liv. När Prichard beskrev henne som förtjusande, kontrade Duthuit med att kalla henne helt underbar.

Matisse själv var mycket tveksam inför de planer som Dethuit hade redovisat inför det stundande äktenskapet. Han var nog inte ensam om sin tveksamhet till att anförtro sin enda dotter till en student i trettioårsåldern och utan någon examen.

Dethuit hade ju övergivit sina planer på att bli arkitekt, som sin far, och istället ägna sig åt estetiska teorier. Han hade ingen inkomst, förutom den blygsamma från mindre tidskrifter. Han hade heller inga direkta planer för framtiden, mer att han tänkte skriva en avhandling i ett udda ämne.

Matisse hade många svåra samtal med sin blivande svärson den här sommaren. De gav inte så mycket och slutade ofta i naiva utläggningar och försvar från Dethuits sida.

Som vanligt när det började kännas besvärligt tog Matisse sin tillflykt till måleriet. Han avbröt sin sommarvistelse i Issy och reste till Nice tillsammans med sin son Jean. Han hade börjat göra stora framsteg som målare, även om han trivdes bäst när han fick meka med motorer.

Matisse hade gett sina barn en konstnärliga ådra. Alla - Jean, Pierre och Marguerite - hade de åtminstone vid något tillfälle lyckats kvalificera sig för Salon des indépendants.

I slutet av denna händelserika sommar kom Pierre tillbaka från sin vistelse hos sin moster Berthe i Ajaccio på Korsika. Han sa sig ha funnit den stora kärleken där och ville gifta sig. Hon hette Clorinde Peretti och var en av Berthes elever. Hennes far en korsikansk ingenjör och hennes mor var spanjorska. Modern höll hårt i sin dotter enligt spansk sed, men Pierre hade lyckats undgå bevakningen och träffa henne i hemlighet.

Matisse hade inget emot Pierres val av partner. Men när sonen hävdade att han skulle försörja sin familj som konstnär, så protesterade Matisse med kraft. Han föreslog istället att han skulle slå in på en bana som konsthandlare. Han hittade också en sådan öppning för Pierre hos det mindre galleriet Hodebert et Cie i Paris. Det skulle senare visa sig att det var ett utomordentligt bra val.

Marguerites förestående bröllop i slutet av året bekymrade Matisse mer och mer allt eftersom tiden rann i väg. Men återigen skulle han skingra sina tvivel och farhågor genom att återvända Nice, där han påbörjade sin vintersäsong i september.

När han fick höra hemifrån att Marguerite hade visat tecken på att inte må så bra, såg han genast en möjlighet till att senarelägga bröllopet. Men tydligen var det inte så illa, för Amélie var redan i full gång med förberedelserna. Hon gjorde upp gästlistor för lunch med efterföljande mottagning…

Matisse tyckte att det hela verkade överdimensionerat, men det var ingen som lyssnade på hans protester. Allra minst hans hustru och dotter.

Paret Marguerite Matisse och Georges Duthuit gifte sig borgerligt i rådhuset (mairie) den 10 december. Sedan följde en ceremoni i Notre-Dame, med musik, blommor och många inbjudna gäster. Bland dessa fanns brudens gudfader Dr. Vassaux, Sarah och Michael Stein, paren Camoin och Marquet (Matisses närmaste vänner, som nu var gifta), samt ett stort antal vänner och grannar.

Dagen efter det storslagna bröllopet reste Monsieur och Madame Duthuit på sin bröllopsresa till Wien, medan gästerna återsamlades för ett stort lunchparty i Issy. Enligt vad Amélie rapporterade till Marguerite, var hennes far lycklig och visade det med ett strålande humör.

Matisse reste till Nice direkt efter firandet, med ett inramat foto av sin älskade dotter i bagaget. Hans tvivel på sin svärson hade bedarrat, så när Marguerite i ett brev frågade om de fick hälsa på honom, när de kom från Wien, hälsade han dom varmt välkomna.

Till en början hade splittringen av familjen varit svår att acceptera, men det skulle skulle få en annan vändning. Matisse och hans hustru kom nu närmare varandra än på länge. Deras tankar föll tillbaka till sin egen smekmånad.

Amélie skrev till Marguerite att han var det bästa som hänt henne: Det finns inte många som din far. Jag skulle aldrig ändra på mitt liv, om jag fick leva om det. Hon avslutade med att hon önskade sin dotter att hon hade gjort samma lyckliga val.

I slutet av mars gjorde Amélie sin make sällskap i Nice. Han var då ganska dämpad efter en vinterinfluensa. Hans svårmod berodde också på en längtan efter sällskap. Tidigare hade det ju varit Amélie som hade haft det svårt att fördriva dagarna i Nice och att ha någon att prata med.

Men nu på våren 1924 återfann de varandra. De hittade tillbaka till de enkla rutiner, som de hade vant sig vid i början av sitt äktenskap. Amélie tog befälet i ateljén och följde sin make på hans målarexpeditioner, där hon följde hans arbete sittande i skuggan jämte hans staffli.

Varje morgon besökte hon marknaden strax utanför huset och handlade blommor, färsk frukt och grönsaker. Hon kunde också ses i antikaffärer, där hon letade mönstrad keramik och skärmar som rekvisita till Matisses målningar.

Matisse fick nu en förfrågan från baron Napoléon Gourgaud om att porträttera hans amerikanska hustru. Eftersom han var ägare till flera tidigare verk av Matisse, så kunde målaren inte med annat än att acceptera. Men på det villkoret att han också fick använda sin egen modell Henriette i målningen.

Matisse hämtade baronessan från ett lyxhotell i Cannes för sittningarna i hans ateljé. Han bestämde sig för att måla henne mer som en karikatyr av en vulgär kvinna, som hade gift sig för pengarna. Porträttet blev inte särskilt likt och han tänkte föreslå en ram i krokodilskinn. Vad baronen tyckte om Matisses sarkastiska inslag framgår inte.

Att paret Matisse hade funnit varandra igen gick inte att ta miste på. Kvällarna tillbringade de tillsammans med vänner, då de inte gjorde Nice på egen hand - besökte biograf eller superade på tu man hand. Det var längesedan Amélie hade varit så lycklig.

De diskuterade också familjens framtid, nu när barnen började lämna boet. Marguerite var redan gift och hade tillsammans med sin make övertagit våningen på Quai Saint-Michel, och det var bara en tidsfråga tills sönerna också skulle bryta upp.

Nu väcktes tanken på att de skulle skaffa sig en ytterligare våning i Nice, så att de slapp ta in på hotell. Då skulle Matisse också kunna förlänga sin säsong där, och de skulle ha plats när deras barn och deras familjer kom på besök. Drömmen infriades då våningen över den, som Matisse redan hyrde, skulle bli ledig fram på hösten.

På försommaren fick Matisse höra att hans gamle vän Francisco Itturino, som han hade delat ateljé med i Sevilla, låg för döden i Cagnes. Spanjoren hade varit följd av olyckor. Förutom att hans hälsa hade sviktat, så hade han fått amputera ena benet. Hans äktenskap hade havererat och var utfattig. Den gången hade både Matisse och Picasso hjälp honom med generösa bidrag till en nystart, tillsammans med sin nya flickvän och deras lilla dotter.

Nu låg han alltså på sin dödsbädd med svåra smärtor, och hans tillstånd blev inte bättre av ett våldsamt bråk om arvsrätten - mellan hans flickvän och hans två vuxna spanska döttrar. Matisse besökte honom varje dag. Han senarelade sin hemresa och stannade även efter begravningen i ett försök att medla, och framför allt bevaka den sörjande flickvännens intressen.

När Matisse kom tillbaka till Paris i början av juli var det bara några veckor tills Pierre skulle gifta sig. Hans blivande fru Clorinde Peretti var en vacker socitetsflicka, som hade uppfostrats efter spanska och korsikanska seder. Hon tilläts inte träffa någon man utanför familjen innan hon var gift. Pierre var sannolikt den förste, som fick henne att bryta mot denna regel. Han visste då förmodligen inte att på Korsika fortfarande fortfarande var vanligt, att bli bestraffad med kniv eller pistol, om man befläckade en kvinnas heder.

När Pierre hade varit i Ajaccio för att för att göra en formell förfrågan om Clorindes hand, möttes han av beskedet att hon redan var bortlovad till en man med högre status - en medelålders läkare - som kunde ge henne en tryggare framtid än en en ung outbildad konsthandlare från Paris. Clorinde tyckte att fadern var förskräcklig, och trotsade honom ännu en gång, genom att ensam resa till Paris för att gifta sig med Pierre.

Pierres bröllop var inte alls så storslaget som Marguerites. Han och Clorinde vigdes utan något större väsen i ett litet sidokapell till Notre-Dame. Eftersom Clorindes föräldrar inte var närvarande, bistods hon av sin lärare Berthe Parayre, som ju också var Pierres moster. Brudgummens familj fick bli bröllopsvittnen.

Efter vigsel skull det äkta paret fira sin smekmånad i Nice, där de skulle bo i Matisses våning. Det som från början verkade så ljust för de nyblivna makarna, skulle ganska omgående visa sig ha sina allvarliga brister. Det var som om de kom från olika världar eller tidsåldrar. Clorinde blev förskräckt redan första dagen i Nice, när Pierre förklarade att de inte hade något tjänstefolk. Hemma hade hon minsann en kammarjungfru, som hjälpte henne att klä på sig kläderna och ordna håret på morgnarna. Att handla mat var henne totalt främmande och hon hade aldrig satt sin fot i köket.

Matisse insåg ganska snart att Pierres och Clorindes två helt skilda världar aldrig skulle kunna förenas och var nu beredd att rädda sin son från undergång. Kosta vad det kosta ville! I oktober, två månader efter vigseln separerade de och Clorinde lämnade huset i Issy, där de hade bott den senaste tiden. Pierre ville inte bo kvar, utan hyrde sig ett rum inne i Paris.

Han kände sig helt misslyckad, både i sina egna och sin fars ögon. Men Matisse var inte förvånad, han hade ju själv gjort många misstag i den åldern. Han tog istället itu med konsekvenserna av Pierres misstag, genom att ordna med en ekonomisk ersättning till Clorinde och föreslog Pierre en resa till Amerika. Så långt bort ifrån Ajaccio som möjligt, av rädsla för vedergällning från hennes far.

Matisse övertalade Pierre att resa till Ajaccio för att förklara för Clorindes far varför äktenskapet hade gått snett, även om hade spolierat hans dotters framtid. En skilsmässa var inget alternativ på Korsika. Här var hämnden oundviklig och blodig.

Clorindes far hade blivit så rörd över Pierres uppgivna förtvivlan, att han lade ifrån sig sin pistol och motvilligt medgav sin svärsons mod. Innan Pierre lämnade Ajaccio blev ännu en gång helt tagen av Clorinde och sina uppriktiga känslor för henne.

När Pierre återkom till Nice bröt han ihop med rinnande tårar på sina kinder, medan han och hans far spelade duett med sina fioler.

Från att ha varit nära ett totalt sammanbrott så repade sig Pierre med stöd av sin familj. Matisse hade haft många djupa samtal med sin son. Den öppenhet och det förtroende, som de då visade för varandra, skulle stärka banden mellan dom så länge de levde. Till Matisse glädje så pratade Pierre allt oftare, med entusiasm, om att han skulle resa till New York om där skaffa sig ett arbete.

De närmaste veckorna oroade sig hela familjen för eventuella hämndaktioner från Korsika. Denna ovisshet gjorde att det brådskade. Matisse hade återvänt till Paris i slutet av november, för att hjälpa till med Pierres förestående resa. Han gav honom 10 000 francs i reskassa och skickade med honom femtio gravyrer. Han hade också pressat Berheims, att låta honom hålla i någon slags utställning i New York - med assistans av familjen Stein och Walter Pach.

Pierre avseglade till New York den 9 december och lämnade därmed ett stort tomrum efter sig i sin familj. Matisse återvända vände ensam till Nice och var bekymrad över att han inte hade hunnit förmedla alla de råd till sin son som han hade tänkt.

När Pierre steg iland i det nya landet strax före jul, så hade han bara elementära kunskaper i det engelska språket. Men han hade ändå bestämt sig för att här skulle han göra karriär. Ingen visste då att han skulle bli en mycket framgångsrik gallerist. En av de allra främsta. Han skulle introducera amerikanarna för de moderna mästarna från Europa, bland andra Joan Miró och Marc Chagall. 

Henriette var en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Inte bara som modell - en levande skulptur - utan också som balettdansös och violinist. Hon hade också visat anlag för måleri.

Hon och Matisse tog fiollektioner för François Eréna, en ledande violinvirtuos i de mycket aktiva musikkretsarna i Nice. Henriette var en så duktig violinist, att hon fick spela förstafiolen, som solist, i konserter som Eréna anordnade på söndagarna. Hon överglänste professionella musiker från Operans och Casinots orkestrar.

Men uppståndelsen skrämde henne, så hon valde att satsa på måleriet i stället, med Matisse som lärare. Redan året därpå ställde hon ut i Nice och sedan på Salon des Independants i Paris, där hon sålde en målning till Amis des Beaux-Arts (Vännerna av skön konst). Matisse spådde henne en lysande framtid som målare.

Under julen låg Matisse nerbäddad i influensa. Han grämde sig över att hans arbete hade blivit förryckt det senaste halvåret och han fick tårar i ögonen då han tänkte på sin förlorade son. Ovanpå ateljén pågick renoveringen av de nya våningen som bäst och han hoppades att den stod färdig när Amélie skulle komma.

I Paris var man fullt sysselsatta med att packa ner hushållsartiklar och inventarier till den nya våningen. Amélie, Marguerite och hennes man anlände med den stora packningen några dagar inpå det nya året 1925 - samma dag som Pierres första brev från Amerika. Efter att ha inspekterat den nya våningen reste det unga paret hem, så att Amélie och Matisse fick börja packa upp och inreda sitt nya hem. 

Matisse hade nu kommit i en period då hans motiv bestod av naket, blommor, frukt med diverse utsmyckningar. Det var ytterst sällan han lämnade sin ateljé för utomhusmålning. 

Hans verk visade inga tecken på ångest eller oro. Tvärtom, så var de fyllda av ett magiskt ljus, som någon kallade arkitektoniskt. Marguerite skrev till sin far, att när hon hade hängt upp några av hans senaste på på väggarna i parets nya våning på Quai Saint-Michel, så fylldes rummen av ett harmoniskt ljus.

Matisse målningar mottogs med blandade känslor. Hans.målarkollegor såg en återgång till det bekväma och familjära. Konsteliten, som stod bakom någon form av Paris-standard, kunde konstatera att hans målningar beundrades alltmer av fel människor (vanligt folk).

Men det fanns också de som hyllade Matisse för hans dekorativa målningar. Han tilldelades på sommaren 1925 utmärkelsen Chevalier de la Légion d'Honneur. Sedan blev han framröstad, som en av Frankrikes mest populära konstnärer. Han blev också antagen av brittiska Vouges Hall-of-Fame.

De som ansåg att hans verk de tydde på moralisk feghet var nu tvungna att förklara och försvara sina åsikter. Tidigare beundrare försökte komma undan med sina besvärande friskrivningar från allt ansvar.

För konsthandlaren Kahnweiler var dekorativt och ornament fula ord, och Matisses verk var inte värda att kallas målningar.

Men den värsta salvan avlossade nog surrealistledaren och tidigare beundraren André Breton i en artikel i La Révolution surréaliste, där han fördömde alla målare, som hade avvikit från den rätta vägen och gett efter för de borgerliga reaktionärerna - han pekade också ut Matisse och Derain som två av de värsta syndarna.

När Georges Braque besökt Matisse i hans ateljé i Nice visade han direkt sin avsmak för Matisses måleri. Han tittade inte ens på vad han hade gjort. 

Bland de skulpturer, som Braque valde att ignorera i Matisses ateljé, fanns den första versionen av Henriettes huvud (av tre) och den påbörjade Large Seated Nude. Den sistnämnda var enligt Matisse själv det mest betydelsefulla och krävande verk han hade gjort. Han hade kämpat i flera år med den och skulle inte få den helt klar förrän 1929.

Den enda kommentaren Braque hade haft, då han råkade passerad den vid sitt ateljébesök var, att leran hade en vacker färg. Detta skulle inte vara sista gången Matisse kränktes av sina tidigare målarvänner.

Från början fick Matisse sin inspiration till skulpturen Large Seated Nude från Michelangelos kvinnofigur, som representerar Natten (Gryningen) i ett större monument i Florens. Man kan också se hur han använde sina egna bilder att skulptera efter.

Pierre Matisse hade varit i Amerika ett halvår, när han gjorde ett återbesök i Frankrike på sommaren 1925. Han skulle göra den här resan varje sommar de kommande åren, även om han riskerade en korsikansk hämndaktion av Clorindes far. Ryktet sa att han hade varit i Paris med en pistol för att dräpa Pierre.

Pierre hade haft en lyckad start i New York. Han hade anställts på anrika E. Weyhe Inc. på Lexington Avenue på Manhattan, där han sålde konsttryck. Men han hade också redan med framgång anordnat sin första utställning.

Återvändaren Pierre var den man samlades kring i Issy. Han hade blivit klokare, och kunde ge de andra förklaringar och goda råd. Och han spred glädje omkring sig - han livade upp Jean och skämtade frisk med Duthuit.

När hösten kom och Matisse kände sig ensam och övergiven i Nice, tog han det drastiska beslutet att skaffa sig en hund - en tik som hette Ghika. En livlig och sällskaplig hund, som invigde sitt nya hem genom att pinka på mattan.

Matisse kände sig trött och klarade knappt ett arbetspass om dagen. Han ordinerade då sig själv fjorton dagars vila. I oktober tog han in på ett hotell i bergen vid Saint-Martin-Vésubie, där han tillbringade dagarna med att bara dåsa och rasta hunden. När han kom tillbaka till Nice i november kände han sig fortfarande inte bra och beslöt sig för ytterligare någon veckas vila.

Amélie, som inte heller mådde så bra, trotsade sina illavarslande signaler och reste till Nice i början av december. Det blev, som Pierre hade förutspått, en lyckad förening. Båda kände sig nu bättre till mods, men nu de var rädda om varandra, så de skaffade sig nu för första gången en hemhjälp.