capstantia

1970 godkänner berörda myndigheter både ritningar och budget för Dalís museum i Figueres. Även om Franco nu också skulle ge sitt medgivande så var Dalí säker på sin sak. Han hade ju tidigare sagt till Dalí: Ni kommer att förvandla detta till ett Mecka för västvärldens konst.

Dalí inbjöd nu till en presskonferens, som i vanlig ordning blev en performance. Själv stod han överst på en förgylld spiraltrappa, klädd i en grön sammetskostym och brokadväst. Han påkallade uppmärksamhet med några slag på räcket med sin käpp.

En flicka i genomskinliga slöjor uppenbarar sig. Hon bar på en stor bricka med Dalís huvud i choklad, där både ögonen och mustaschen rörde på sig. Dali tog emot gåvan och deklarerade att trots att det var första april så tänkte han, som alltid var tvärtom, vara allvarlig.

Dalí avslöjade nu sina planer för det nya museet. Att det skulle vara öppet för unga förmågor, att det skulle finnas en teater... och att museet skulle bli det rikaste i världen. Han undvek att berätta om sina eventuella egna donationer, även om han mycket väl visste hur han skulle hantera sin givmildhet. (Han skulle donera tavlorna en och en så att det det märktes många gånger). 

Han gjorde också ett fåfängt försök att imponera på dom, som inte trodde på hans storhet, genom att avslöja att han tog 10 000 dollar för en minuts reklam.  -Jag är en av de första stora konstnärer som arbetat i reklambranschen... Det var Einstein som gav mig idén. En gång när han blev bjuden på en fest frågade han: "Vad betalar ni mig för att gå dit?". Ett fullständigt logiskt svar, ansåg Dalí inför den häpna publiken.

Senare ska Dalí ha sagt: När jag dör, om det kulle bli så, och eftersom jag inte har några barn, tänker jag skänka allt jag äger till staten,

När Dalí var i Spanien tillbringade han nu alltmer tid i Figueres för att aktivt delta vid uppförandet av sitt museum. Hans sågs också på biblioteket och stans caféer.

Gala ägnade sig mest åt sina egna kärleksäventyr på slottet i Pubol. Men hon kunde dyka upp i PortLligat vid betydelsefulla besök, för att slå vakt om myten Dalí-Gala.

Dalí skulle aldrig erkänna att han saknade Gala. När en journalist frågade om ensamheten svarade han trotsigt: Jag är aldrig ensam. Jag är van att alltid umgås med Salvador Dali, och för mig är det en ständig fest.

Under 1970 avslutar Dali en svit om 25 litografier på temat Carmen. Den spännande, men också tragiska, operan som utspelar sig i Spaniens Sevilla omkring år 1830.

Operan handlar om den förföriska skönheten Carmen som bedårar både tjurfäktaren Escamillo och den unge kopralen Don José. Båda förälskar sig i henne och det fick naturligtvis konsekvenser.

Enligt många är detta de bästa litografierna som en spansk konstnär har åstadkommit.

I november 1970 hölls en stor retrospektiv utställning av Dalís verk på Museum Boymans von Beuningen i Rotterdam. Den skulle senare följas av en rad liknande utställningar både i Europa och Amerika.

Utställningen i Rotterdam slog publikrekord och kröntes av den oplanerade närvaron av konstnären själv med sin fru Gala.

Det var många ur den yngre publiken som här fick se vad Dalí hade åstadkommit tidigare i sitt liv. De fick nu bekräftat att han var en skicklig konstnär och inte bara en publicitetshungrig gycklare. Även en del tidigare negativa kritiker gjorde sina omvärderingar av Dalí. 

Nu äntligen, 1971, skulle Dalí förverkliga en önskan från sin vän Marcel Duchamp, från 1964. Nämligen att designa schackpjäser åt American Chess Foundation.

Nästan alla pjäserna är avgjutningar av hans egna fingrar. Damerna är Galas tumme och tornen är kopior av saltkaren på Hotel St Regis i New York. Kungar och drottningar har krönts med något som liknar en tandavgjutning, och tornen har toppats med hans egen bröstvårta.

Dalí förklarar: Jag hade ett exakt och ändå symboliskt koncept. I schack, som i andra former av mänsklig alkemi, finns det alltid en skapare. Konstnären som skapare. Det var detta jag ville uttrycka med konstnärens hand, den evige skaparen. Hur bättre kan man uttrycka denna vision än genom att skulptera min egen hand, mina egna fingrar.

Paret Eleanore och Reinholds Moore, som hade samlat på Dalís konst i 25 år, insåg att deras hem i Cleveland (Ohio) inte längre räckte till, och att den borde göras tillgänglig för allmänheten på ett bättre sätt.

Därför öppnade de 1971 ett eget Dalí-museum i en tillbyggnad av sitt företag i Beachwood, en förort till Cleveland. Redan här kunde de visa stora målningar som Columbus upptäcker Amerika och Hallucinogen torero.

Detta var föregångaren till det musem som senare skulle bli The Dalí (Salvador Dalí Museum) i St. Petersburg, Florida.

Även om Dalí nu började bli till åren kommen så hade han kvar sin intellektuella förmåga. Han hade hela tiden fortsatt att hålla sig á jour med de senaste vetenskapliga rönen. När så Dennis Gabor fick Nobelpriset 1971 för sin uppfinning och utveckling av en holografisk metod, så väcktes intresset återigen hos Dalí detta som konstart.

Han träffade själv denne Gabor, som också gav honom värdefulla råd inför hans första trevande försök med den nya tekniken. Dalí visade några av sina holografiska kompositioner på Knoedler Gallery i New York året därpå.

Kritikerna var skeptiska: Dalí har helt enkelt använt en ny metod för att förmedla sitt gamla maner. Denne kritiker visste tydligen inget om Dalís stora intresse för vetenskap, och att det här inte var något som han åstadkommit av sensationslusta.

I december 1971 gav franska Vouge ut ett specialnummer (julnummer) med Dalí som gästredaktör. Förutom omslag, texter och layout hade han också valt ut fotografer och t o m bestämt vilka annonser som fick vara med.

Omslagets första sida utgjordes av ett collage där Marilyn Monroe uppträdde som ordförande Mao. En medabetare har sagt: Som redaktör tog Dalí det fullständiga ansvaret för den här utgåvan. För att skilja den från alla de andra kallas den "this one and only one time Vouge".

Den här mycket speciella utgåvan av Vouge blev naturligtvis en raritet för samlarna. Idag betalar man runt 30 000 kr för ett fint exemplar.

Förberedelserna till den speciella Dalí-utgåvan av Vouge gjordes i Port Lligat. Deras konstnärlige redaktör Jocelyn Kargère bodde då ett par månader hos Dalí, och kom då väldigt nära honom som person. Hon berättar om en märklig händelse: 

Sedan såg jag honom sitta på en bänk en dag med penna och papper, han satt där utan att teckna. Jag tog mig friheten att gå fram och han bad mig att sätta mig bredvid honom och gjorde en gest att jag skulle vara tyst.

Jag väntade minst en halvtimme innan den första regndroppen föll, och han sade: "Nu ska jag visa dig något". Och plötsligt föll det en droppe på papperet. Han tog penna och bläck och ritade en linje runt regndroppen och bläcket sögs upp i regndroppen och spreds ut...

Det kom fler regndroppar och han ritade mer, och plötslig fanns där det mest underbara träd med grenar, och Dali sade: "Det här är en happening".

Det som var så fantastiskt var att han måste låta pennan följa de ställen där dropparna föll och det kunde han ju inte veta på förhand, men han visste vad som skulle hända när han han gjorde det. Det var som japansk kalligrafi. Jag är säker på att han hade haft det någonstans i bakhuvudet i åratal och här kom det till sist till utförande.

Genom den helt oberoende Vouge-medarbetaren Jocelyn Kargère fick vi också höra en del sanningar, som inte var så smickrande för Gala:

Hon avskydde mig eftersom jag tog med mig det som rättmätigt tillhörde henne. Teckningarna han gav mig måste han göra i hemlighet i badrummet. Jag var instängd tillsammans med Dalí i badrummet medan han tecknade och han sa: "Göm undan dem". Allt han gjorde tog Gala, för att antingen sälja eller byta bort...

Mot mig var hon elak... hon hade ett sätt att strunta i mig och bara titta på mig. Jag kände styrkan som fanns där, men det var den mörka styrkan bakom Dalí. Hon var en vampyr, men han kunde inte heller leva utan henne... Han var försiktig, han gick på tå när det handlade om Gala. Han använde ofta uttryck som "Det skulle inte Gala tycka om" eller "Akta dig för Gala".

I början av 1970-talet började Dalí och Gala intressera sig för för yngre megakändisar som Beatles och Rolling Stones. Förmodligen hade Amanda Lear ett finger med i spelet. Det var ju hennes värld, i utbyte mot att hon fick entré till deras.

Nåväl, Dalí älskade de här rockande ungdomarna och deras sätt att lägga hela världen för sina fötter. Och de å sin sida beundrade Dalí och tyckte han var verkligt cool.

Dalí gjorde ett hologram av skräck-rocksångaren Alice Cooper och nu fick han också i uppdrag av självaste John Lennon att göra en födelsedagspresent åt Ringo Starr.

På hösten 1971 satte Peter Brown upp rockoperan Jesus Christ Superstar på Broadway i New York, med en okänd förmåga i huvudrollen som hette Jeff Fernold.

Peter Brown, som hade arbetat med Beatles, uttalar sig om sitt nya förvärv: Det enda han någonsin hållit på med var att han spelat i något litet okänt band i Mellanvästern… han hade en mager, Kristusliknade kropp och han var ingen skådespelare med det gjorde ingenting… han visste att ta sig fram, han utnyttjade folk, men han var trevlig så ingen tog illa upp.

Denne unge man skulle nu bli ett av de största hotet mot Dalís märkliga kärleksförhållande till Gala. Efter att Gala hade träffat honom på någon tillställning och inlett ett förhållande, så hade Jeff Fenholt blivit hennes fasta sällskap och älskare under 1973.

Gala hade blivit blixtförälskad i Jeff Fenholt. Hon var som förhäxad och formligen överöste honom med pengar och presenter. Det gick så långt att han trodde själv att han var Messias. Eller som han hade sagt till pressen: Jag är Guds källa.

Men deras förhållande betydde fortfarande inget för den luttrade Dalí. Han hade sett så många av Galas älskare komma och gå, så han bekymrade sig inte nämnvärt.

Andy Warhol, som Dalí hade lärt känna tidigare och som nu var ihop med hans exmusa Ultra Violet, var numera gäst på hans bjudningar på söndagseftermiddagarna - fattighjons-te som Dalí kallade det. 

Andy Warhol berättar för oss:

I New York brukar de alltid bo på St. Regis Hotel på Fifth Avenue. Varje söndagseftermiddag håller de tebjudning – med champagne. Sen bjuder Dalí med hela sällskapet på middag på Trader Vic’s. Han är mycket generös av sig. Där är alltid minst tjugo gäster – alla stans utsvultna unga skönheter och transvestiter. Jag blir aldrig klar över ifall Dalí kopierade sina transvestiter från mina eller jag från hans.

Gala är alltid den som kommer sist till middagsbordet. Hon gör dramatisk entré arm i arm med en tonårspojke med långt blont hår som spelade huvudrollen i Jesus Christ Superstar någonstans, en gång. […] När Gala kommer in i rummet reser sig Dalí upp, knäpper med fingrarna, äskar tystnad, viftar med sin gyllene spira och kungör: ’Gala! Y Jesús Cristu Superstar!’ Alla applåderar. Det är som att vara bland kungligheter eller cirkusfolk. Det är därför jag gillar att vara med Dalí – för att det inte är som att umgås med en konstnär.

Galas förhållande med Jeff Fenholt blev alltmer intensivt. Hon trodde att hennes gunstling skulle bli en superstjärna med hennes bistånd, precis som med Dalí för många år sedan.

Till en början hade Dalí varit likgiltig till deras förhållande, men när han upptäckte hur mycket pengar Gala formligen öste över sin älskare, blev han för första gången ängslig för sin egen relation med henne.

Droppen var när Dalí blev varse att Gala hade gett sin älskare ett par av hans värdefulla målningar. Då hade hon överstigit gränsen för det tillåtna. Hans och Galas förhållande byggde ju trots allt i grunden på lojalitet.

Gala syntes nu alltmer sällan i utelivet. Hon var fortfarande besatt av sin älskare Jeff Fenholt och kunde låsa in sig i veckor med honom på sitt slott. Hon hade nu också tappat intresset för vad Dalí gjorde, och hennes likgiltighet, och uteblivna stimulans, gjorde att han inte längre kände sig så motiverad.

Peter Brown: Jag såg dom aldrig ute ihop i New York. Dalí gick med mig på Johns (Lennon) och Yokos (Ono) utställning... han kom på flera fester hemma hos mig, men alltid utan Gala. Jag tror faktiskt inte att de träffades så ofta.

Gala hade nu också avpolleterat kapten Moore, som hade skött det mesta av Dalís affärer under många år, och ersatt honom med den lokalt förankrade Enrico Sarbates. 

Men Dalí skulle inte bli av med sin militärattache kapten Moore så lätt. Han hade nämligen byggt ett eget hus inte långt ifrån Dalís i Port Lligat. Dessutom hade han haft fräckheten att öppna ett eget Dalí-museum i Cadaqués. Men det innehåller nästan bara grafik, som ju något av ett specialområde för Moore när han arbetade för Dalí

Nu verkade Dalí ha blivit av med både sin fru och sin militärattache på kort tid. Dessutom hade han börjat bli krasslig. 1974 fick han både bråck och besvär med prostatan. Och leverfläckarna i hans allt magrare ansikte oroade honom. Kanske hade han fått hudcancer?

Den 23 september 1974 var det äntligen dags att inviga Teatro-Museo Dalí i Figueres. Det var en stor dag för den då snart 70-årige Dalí. 

Dalí och Gala anlände till invigningen var för sig. Han kom från Port Lligat tillsammans med Amanda Lear i täten för ett stort följe. Medan Gala kom med sin älskare Jeff Fenholt från sitt slott i Pubol.

Naturligtvis var det här en stor händelse även för invånarna i Figueres med omgivningar, så det var stor trängsel när borgmästaren tog till orda. Ett varmt tal som lovordare Dalí och avslutades med att han fick ta emot Figueres guldmedalj.

Dalí invigde sedan det museum som hade sysselsatt honom själv aktivt i tio år.

Det är uppenbart att andra världar finns, det är säkert... men som jag redan sagt vid många andra tillfällen, dessa världar finns i vår, de bor på jorden och är exakt i mitten av Dalí-museets kupol, som innehåller den nya. 

Under 1974 gavs det ut en en reviderad och utökad utgåva av Dalís handbok för blivande målare 50 Secrets of Magic Craftmanship.

I denna klassicererar Dalí bland annat sina penslar och beskriver dom som pigga, gnidna, vildsinta och monotona. Han tar även upp sin palett av färger och avsöjar koloristens hemligheter.

Han avslutar boken med ett nytt kapitel (hemlighet 51) som handlar om tredimentionellt stereoskopisk måleri.

Den här utgåvan av handboken (för den som tänker bli en ny Dalí eller kanske da Vinci), sammanfattar en stor konstnärs erfarenheter under nästan hela hans liv och anses av många vara en av den allra bästa. 

I slutet av 1974 medverkade Dalí i decembernumret av det bland herrar mycket populära magasinet Playboy. Så gott som hela numret var nedlusat med lättklädda och oklädda unga damer, som poserade enligt Dalís erotiska fantasier och uppgjorda skisser. På en del bilder rysligt maskerade

Fotograferingen hade skett året innan på stränderna vid Dalís Port Lligat, dit fotografen Pompeo Posar hade tagit sig med de nödvändiga objekten, Plaboy bunnies (Playboy-kaniner), och förevigat dom i plågsamt bisarra bilder enligt Dalís anvisningar.