capstantia

Paret Matisse skulle tillbringa hösten i Toulouse för att invänta sitt första barn. De bodde i Amélies morföräldrar hus på Rue des Abeilles nära Canal du Midi.

Matisse hade redan tidigare fått veta en del om Amélies uppväxt i de här trakterna. Han hade också fått klart för sig hennes föräldrars nära relation till det förmögna paret Humbert, och hur de hade följts åt till Paris.

Amélies mor Chatherine hade redan som ung tagit hand om den moderlösa Thérèse (Humbert), som var åtta år yngre: Det var praktiskt sett jag som uppfostrade henne.

Redan som ung hade hon lovat Thérèse sin obrottsliga lojalitet. Den här innerliga vänskapen skulle fortsätta även när Thérèse plötsligt fick ärva 100 miljoner franc i värdepapper från en man hon för länge sedan hade räddat från döden med luktsalt - som visade sig vara den amerikanske mångmiljonären Robert Henry Crawford.

Sedan skiljer sig berättelserna om vad som hände med arvet. En pålitlig källa vill göra gällande att Thérèse inte fick röra innehållet i lådan med värdepapper förrän hon hade vunnit den segslitna processen med Crawfords två brorsöner. Till dess fick hennes familj leva på lån med värdepapperen som säkerhet. Eftersom de alla trodde blint på en slutlig seger, så klarade familjen Humert att föra sitt lyxiga liv. Mycket tack vare Amélies föräldrars uppoffringar. 

Amélie hade ärvt både mod och ståndaktighet från sin mor. Det var inte många svärmödrar på den tiden som skulle acceptera en svärson som inte kunde försörja deras dotter, och som dessutom hade valt ett yrke utan framtid. Matisse: Hon var mig mycket kär och hon förstod mig lika mycket som hon förstod sin dotter.

Matisse tyckte också mycket bra om sin svärfar Armand, en kortväxt man med sydländskt temperament, men fylld av humor och ett briljant intellekt. Båda Amélies föräldrar var dessutom mycket toleranta och hade gett sin välsignelse till sin dotters val av make.

Under vistelsen i Toulouse hade Matisse läst några stridbara artiklar av Paul Signac i La Revue Blanche. Signac, som var både socialist och anarkist, ansåg att måleriets frigörelse gick han i hand med mänsklighetens.

I de här artiklarna varnades unga målare för att låta sig förvirras i impressionismens töcken. Han förordade en mer vetenskaplig metodik. Sedan beskrev han ingående ett nytt sätt att måla på, som kom att kallas neo-impressionism.

Mot slutet uppmanar han de unga fritänkande målarna att våga allt, att inte frukta för att deras harmonier någonsin skulle kunna bli för fulla av färg. Detta lät natrligtvis som ljuv musik för Matisse, som ju trodde på färgens betydelse. Han försökte nu också måla några verk enligt den neo-impressionistiska metod som Signat hade beskrivet.

Den 10 januari födde Annélie parets första barn. Det blev en son som senare skulle döpas till Jean Gerhard Matisse. Denna händelse var också en markering för att Matisses prövoår som målare var till ända, och att han nu hade en familj att försörja. Han skulle snart fylla 30 år.

Någon gång i februari-mars 1999 lämnade makarna Matisse sin lille son till en amma i Toulouse och reste till Paris för att försöka hitta något inkomstbringande.

I det grå och vintriga Paris påbörjade nu Matisse sin resultatlösa rundvandring till tänkbara intressenter för hans målningar från södern. 

Han besökte också Moreaus gamla ateljé på École Baeux-Arts för att få tillgång till en levande modell. Då var det den inte så populäre Fernand Cormon som förestod ateljén. Samme Cormon, som hade undervisat Russell, van Gogh och Toulouse Lautrec i sin ateljé för ett antal år sedan, och som då van Gogh hade hotat att skjuta.

När Matisse visade en av sina målningar för Cormon, granskade denne den under under pinsam tystnad, sedan vände hans sig till den ateljánsvarige eleven och sa: -Är han över trettio? Svar: -Ja. -Vet han vad han håller på med? Svar: -Ja. -Ja då måste han försvinna! Denna föraktfulla händelse skulle Matisse aldrig glömma.

Matisse besökte nu också ofta sin vän Pissarro för diskutera konst i allmänhet och mest impressionism - speciellt då Cézannes senaste verk.

Eftersom Matisse inte sålde något, och inte heller fick några uppdrag, återvände han till Louvren för att kopiera mästarna. Men insåg ganska snart att det var ett ämne, som var förbehållet släkt och vänner till de styrande på muséet.

Han var nu allvarligt bekymrad, medan han försökte att smälta alla intryck han fått av Signac, Russell, van Gogh, Pissarro, Manet och Cézanne. Han passade nu också på att fullborda en målning från Korsika, av Amélie när hon låg tillfälligt sjuk.

Ibland besökte Matisse den ganska nyetablerade konsthandlaren Vollard för att försöka avyttra någon duk. Vid ett tillfälle fick han där se en målning av Cézanne, som han bara måste ha. Den lilla målningen hette Tre badande kvinnor.

Efter många diskussioner om priset, som Vollard höjde varje gång, fick paret Matisse i all hast resa till Toulouse, då deras lille son hade blivit allvarligt sjuk. Matisse anlitade då sin vän Marquet att slutföra förhandlingarna.

Till slut fick han köpa den för 1500 franc, samtidigt som Vollard köpte dukar av honom för 1000 franc. Men för att få ihop till de resterande 500 franc, var han tvungen att pantsätta den magnifika smaragdringen som Amélie hade fått i bröllopsgåva.

Även om Amélie saknade sin älskade ring, så insåg hon att hon behövde göra den här sortens uppoffringar för sin man. Men senare skulle hon upptäcka att just denna lilla målning skulle spela en betydande framtida roll för hela familjen Matisse.

Nu var Matisse helt uppgiven och umgicks med allvarliga planer på att avbryta sin karriär som målare, och försöka hitta ett annat yrke. Men hans kära hustru var förberedd. Hon skulle hjälpa till med det ekonomiska genom att öppna en modistbutik. Innan hon hade gift sig hade hon ju prövat på yrket som modist.

Ganska snart hittade hon en kompanjon och en lämplig affärslokal mitt i Paris förnämsta shoppingområde - på 25, Rue Châteaudun, strategiskt belägen mellan operan och Montmartre. Ovanför affärslokalen fanns det också små rum där de kunde bo.

Sannolikt hade madame Humbert haft sina fingrar med i spelet - både var det gällde att hitta lokalen och att betala årshyran om 4 200 franc.

Matisse hade nu börjat besöka sin dotter Marguerite mer regelbundet och märkte då tydliga tecken på att hon var väldigt olycklig, och att hennes mor Camille var mycket missnöjd med tillvaron.

Han blev nedstämd av vad han såg, och stod inte ut med de dubbla lojaliteterna. Återigen var det Amélie som fick ta tag i det hela. Hon sa helt frankt att barnet måste ha en familj, och erbjöd sig att ta hand om dottern och behandla henne som sin egen.

Det var ett förslag som Camille inte kunde motstå. Även om det kändes sorgligt, så hade hon snart insett att det var den bästa praktiska lösningen. En ensam ung levnadsglad mor hade nog inget val på den tiden.

Det lilla rummet ovanför Amélies butik, som Matisse hade tillgång till, var alldels för litet. Därför sökte han sig till sin gamle vän Manguin, som hade en provisorisk atelje vid sin bostad inte långt därifrån. Dit kom också Marquet och Jean Puy, så de var fyra som kunde dela på en levande modell.

Sedan skaffade Matisse sig en egen större ateljé på samma adress som tidigare, 19, Quai Saint-Michel. Det var tre sammanhängande rum med utsikt åt Notre-Dame åt ena hållet, och bron Pont Saint-Michel åt ett annat. De här vyerna skulle han också måla åtskilliga gånger.

Matisse trodde inte det var sant: Jag gick uppför trappan på 19, Quai Saint-Michel... med telegrammet i handen, stannade varannan minut och upprepade bestört: "Evenepoel är död, min bäste vän".

Livet gick vidare på 25, Rue Châteaudun. Amélie hade verkligen menat det hon hade sagt: - att ta hand om Marguerite som sin egen dotter. Och hon kanske till och med blev mer än en vanlig mor. De skulle bli förtrogna hela livet.

Marguerite kände sig nu att hon hade hamnat i en trygg miljö. Hon svarade på den kärlek hon mötte, genom att snabbt anpassa sig till det nya hemmet. Hon skulle bli både lycklig och älskad av hela familjen Matisse. Dessutom skulle hon senare bli en favoritmodell för sin far.

Amélie väntade nu sitt andra barn framåt sommaren och då skulle Marguerite som femåring också hjälpa till i hemmet. Senare har hennes styvbröder sagt att det var hon som uppfostrade dom. Helt i familjen Parayres anda.

I början av år 1900 sökte sig Matisse till en skola som drevs av italienaren Giuseppe di Camillo i Montparnasse på Rue de Rennes. Här kunde han få tillgång till en levande nakenmodell. Läraren hette Eugène Carrière och de femtontal eleverna var betydligt yngre än Matisse.

Själv var Carrière en mycket duktig målare som följde traditioner och i ett senromantiskt måleri. Men samtidigt var han öppen för nytänkande och var ödmjuk i sitt sätt - näst intill timid.

Matisse blev förvånad över lugnet i ateljén, han hade nästad förväntat sig att bli lika trakasserad av de andra eleverna, som han hade blivit på Académie Julian.

Matisse kunde vara väldigt provokativ, så vid ett tillfälle ställde han sitt staffli mot de övriga eleverna, som blev helt chockade av vad de såg - medan Carrièra försökte smyga ut bakvägen.

Ursäkta monsieur Carrière, protesterade Matisse, men ni har inte bedömt min studie! Har jag inte?, sa en synbart olycklig Carrière, som kastat besvärande blickar åt Matisse håll... Han ställde sig framför den häpnadsväckande blandningen av för jättestora fötter och den allmänt förvridna återgivningen av posen... 

Eh bien, mon ami, n´est-ce-pas? - Carrière hade svårt att uttrycka sig och använde n´est-ce-pas? som verkade lugnande - var och en har sitt eget sätt att uppfatta naturen, n´est-ce-pas? Ert sätt att se se naturen är inte precis detsamma som mitt. Under sådana omständigheter förstår jag faktiskt inte hur några påpekanden jag kan göra skulle vara till någon särskild nytta för er, n´est-ce-pas?, och med detta gick han återigen mot dörren, där han tog sin hatt och gick.

Matisse, med sina revolutonerande idéer om målning, gjorde ett stort intryck på en del av de yngre eleverna. Till dessa hörde Blake, Puy, Boudot-Lamotte och Derain. Puy sa senare: Matisse som var över trettio stod för det som lockade och gav näring åt vå fantasiflykt... Det var med nöje vi både lyssnade på honom och diskuterade hans idéer.

Den av de här ungdomarna Matisse hade mest utbyte med var tveklös André Derain: Derain var arton när jag träffade honom. Jag var över trettio... Jag fick klart för mig att han inte arbetade som de andra... Han intresserade mig... Så småningom började vi prata...

Matisse och Derain skulle senare bli föregångare till den nya konstriktningen Fauvism.

Det var Marquet som presenterade Matisse för Charles Camoin. De här tre målarna skulle nu börja umgås och teckna tillsammans. Ställena de besökte för att teckna varierade, men gemensamt var att de kunde sitta där i ett par timmar  med en kopp kaffe eller en öl, med levande modeller, innan de blev utkastade.

Ett populärt ställen för den här något udda trion var Café Procope, men ibland tog man sig också till de billiga kabaréerna i Montmarte eller till Petit Casino i Galerie de l´Opéra.

Ofta var de också ute på gator och i parker för att fånga folklivet. Ibland, när de hade råd, köpte de ett kvällspass på Académie Colarossi, där de kunde teckna en levande modell under två timmar för 50 centime, medan de lyssnade på levande klassisk pianomusik.

Innan Matisse visste om Carrière och hans undervisning hade han anmält sig till en gratis kvällsskurs i skulptur, som hölls inte långt från Amélies hattaffär. 

Där gjorde han nu sina första försök att forma lera, som för alla noviser började med att försöka kopiera en av Antoine-Louis Baryes "Jaguar sliter sönder en hare" (1900). Nu fick Matisse smak på denna hantverksbetonade konstart, som hans skulle ägna en hel del tid åt framöver. Hans förutsättningar var goda med tanke på att han hade fått 17 poäng av 20 möjliga på sin anatomiuppsats på École Beaux-Arts.

De unga, mer elle mindre okända, målarna hade det inte lätt den här tiden, även om det påstods att i Paris levde man i La Belle Epoque. I brist på försålda dukar fick de leva snålt och försörja sig på sidoinkomster, ibland tvivelaktiga sådana.

Matisse själv hade tagit på sig rollen som massier (ordningsman) i Carrièras ateljé, och fick därför delta kostnadsfritt vid hans lektioner. Han kommer inte ihåg hur många gånger han pantsatte sin klocka och överrock.

Den 1 juni 1990 var det dags för ännu en världsutställning här i Paris. Det innebar att man behövde mycket arbetskraft i förberedelsearbetet. Här såg nu medellösa yngre målarna en möljighet till extrainkomster.

Matisse och hans vänner fick arbete hos den kände teaterdekoratören Marcel Jambon, som hade sin verkstad i norra Paris. Som tillfälligt anställda fick de 1 franc i timmen. Arbetsdagen var nio timmar och den som försökte ta en vilopaus väcktes upp med bannor och sparkar.

Matisse fick den tröstlösa uppgiften att måla lagergirlander på en kilometerlång bård, som skulle smycka salarna i det nybyggda Grand Palais. Det var en monotont arbete i den dragiga verkstaden, som gjode att Matisse blev både sjuk och vresig. Så det slutade med att han avskedades efter tre veckor för aggressivt uppträdande och olydnad.

På världutställningen skulle det finnas en paviljong för samtida konst. Matisse hade för tillfället lånat sin tidigare sålda målning Läsande kvinna (1894) för bedömning. Men även om han valt en av sina mest rumsrena målningar, så blev den stämplad som Refused.

Däremot skulle vävare och fabrikanter från hans hemstad Bohain fira stora triumfer. En släkting till honom skulle få guldmedalj för sina modetyger.

I början på sommaren födde Amélie deras andre son i Bohain, han kom att heta Pierre Luois Auguste Matisse. Matisses mor Anna skulle komma att älska sina barnbarn, som också fick tillbringa mycket av sin barndom i de här trakterna. Hon tackade också högre makter för att hon fått en sådan kvinna som Amélie som svärdotter.

De flesta av Matisses gamla kamrater från ungdomsåren hade stannat i trakterna och kommit upp sig, undantaget Léon Vassau, som nu var klar med sina läkarstudier och nu hade öppnat egen praktik i Normandie. Han skulle fortsätta att samla verk av Matisse, något som han inte kom att ångra.

Makarna Matisse återvände snart till Paris, men skulle senare fara vidare till Amélies föräldrar på Humberts Château des Vives Eaux. 

Det var många i Matisse omgivning som avundade honom för hans hustru, och som beundrade henne för hur hon klarade av att ta hand om sina små pojkar, samtidigt som hon abetade i sin hattbutik - medan han antingen satt fastlåst i sin ateljé och målade, eller besökte caféer och kabaréer med sina vänner för att teckna.

Jean Puy blev förbluffad då Matisse klargjorde för honom, inför sin hustru, att han skulle ha velat leva ensam som en munk och bara ägna sig åt att abeta. Men märkligt nog så var det den här typen av målmedvetenhet som stimulerade Amélie. Det hade varit en av anledningarna till att hon hade fastnat för honom.

Det var som om de hade ingått i en hemlig pakt, där han skötte målandet och hon gjorde allt annat, för att hålla dem flytande.

Efter kvällskursen i skultpur sökte sig Matisse till en mer professionell utbildning och hamnade då hos Antonio Bourdelle, som då var den främste medhjälparen till den namnkunnige Auguste Rodin. Till skillnad från sin mästare var Bourdelle en nytänkare och skulle snart bli sin egen.

Här fortsatte Matisse med det påbörjade verket Trälen, med en manlig modell vid namn Pignatelli (kallades Bevalacqua), som också hade också varit Rodins favoritmodell. Matisse lär ha tecknat, målat och modellerat honom i drygt hundra poser under de tre närmsta åren. Matisse har själv sagt att han hade betalat honom 1800 franc som modell.

Att Matisse fick Bourdelle som lärare, och inte Rodin, var en lyckad tillfällighet, eftersom Bourdelle hade fått en annan modernare syn på  modellering som passade Matisse. Rodin skulle fortfarande göra allt så precist i minsta detalj.

Bourdelle var en duktig lärare som hävdade att: Handen blir aldrig tafatt när tanken är klar, när uppsåtet inte är tvetydigt... Man måste skapa ett allt starkare band mellan sig själv och motivet... alltid komma ihåg att det är inte hos modellen vi finner formen. En sådan process kan givetvis inte tvingas fram, eftersom den från vår sida kräver något som kommer från djupet av själen, nämligen Känslan.

I Boudelles ateljé stod ofta en tärd man vid namn Mécislas Golberg som modell. En karismatisk filosofisk anarkist, som hade en stark påverkan på Bourdelle för en radikal förändring av konsten - en estetik som grundade sig på förenkling - mindre rörelse och tempo. Grovhugget.

Bourdelles tro på konstens radikala föränding gjorde att han blev mycket förtjust i de färgspakande och förenklade målningarna från Korsika, som Matisse visade för honom. Innan dess var det bara Marquet, Fandrin och Camoin bland hans vänner som hade varit positiva.

Det här gensvaret från Bouedelle bemötte Matisse med att han fick en av dessa målningar. Det påstås att han också lånade en av dom för att hänga i matrummet, så han kunde studera den närmare när han åt.

Matisse träffade Maurice de Vlaminck första gången på den första stora Van Gogh-utställningen i Paris, som öppnade i mitten av mars 1901. Det var en högljudd oborstad typ, som visade sig vara barndomskamrat med Derain - även om dennes föräldrar hade förbjudit allt umgänge med honom, då han ansågs var hemortens buse.

Vlaminck hade för några år sen kastat sig över måleriet med samma glöd, som när han boxades. Han hade ingen konstnärlig utbildning och betraktade sådan skolning med ett fnys. Men han hade i smyg varit recensent av sådant som hade Derain visat honom.

Hans egna färgrika alster var chockerande, berättade han mycket nöjd med sig själv. Han var alltså som klippt och skuren, ur alla synvinklar, att så småningom ansluta sig till konstriktningen fauvism (vilddjuren).

I april ställde Matisse ut några målninger på Salon des Indepéndants. Vare sig han eller Marquet fick något sålt, så de fick ta sin kärra med alla sina osålda målningar och ta sig hemåt med tunga steg, besvikna och med oförrättat ärende. Då konstaterade Marquet att han själv och Matisse var de enda av utställarna som använde ren färg.

När undervisningen hos Carrières var slut så träffades de mest dristiga eleverna i Jean Biettes ateljé på Rue Dutot, så långt bort man kunde komma i det då lantliga Montparnasse. När Matisse var på dåligt humör en grå dag, målade han där ett porträtt av Bevilacqua, som skulle få de grå väggarna i altején att bli ännu gråare. 

På våren målade Matisse och Marquet tillsammans en hel del utomhus. De sökte sina motiv i parker och sköna förortsmiljöer. När de målade i Jardin du Luxenbourg hade de ofta sällskap av paret Jules Fandrin och Jacqueline Marvel, som hade sin ateljé i en fallfärdig barack i närheten.

De hade heta konstdiskussioner om vad som var vacket eller fult, bra eller dåligt. Det slutade alltid med att de blev överens om, att en målare måste frigöra sig från allt han lärt sig i den akademiska skolan.

Marvels målningar skulle visa sig få ett stort inflytande på Matisse. Hon själv skulle också bli mycket populär. Inte bara för sin konst, utan också för sitt intresse av fashion - med kläder från modeskapare som Paul Poiret och Jeanne Paquin - som gjorde henne till drottning i Paris konstvärld.

På försommaren följde Matisse med sina släktingar från Bohain-trakten på en resa till Schweiz, där de bodde på ett hotell i Villars-sur-Ollon. På den tiden tllbringade välbärgat folk vintrarna på Riveran, för att komma till de här trakterna på sommarhalvåret för att njuta av solen och den klara luften - promenera och umås. Lyxhotell och tesalonger fanns det gott om redan nu, men skidåkning, och annan vintersport, var ännu inte aktuellt.

I den här miljön gjorde Matisse några vykortsliknande målningar av landskapet och någon interiör. 

När Matisse hade återvänt till Paris skulle tråkigheterna staplas på varandra. Hans far hade kommit i ekonomiskt trångmål och hade inte längre råd att ge Matisse hans månatliga bidrag om 100 franc.

Matisse försökte då få ett arbete som kunde ersätta bidraget, men hittade inte något lämpligt. Alltså fick man nu klara sig på det Amélie drog in från sin hattaffär.

Nästa tråkiga händelse var när Matisses dotter fick difteri (strypsjukan), eller krupp, så att den tillkallade läkaren fick göra i kirurgiskt ingrepp i hennes strupe, så hon fick luft och kunde andas. Det lär ha skett på köksbordet medan Matisse höll fast henne.

Dottern togs in på Hôpital Bretonneau i Montmartre, där hon fick stanna en vecka. När hon sen kom ut var hon så svag att hon drabbades av tyfus. Hon hämtade sig så småningom, med skulle hädanefter ha ett band runt halsen för att dölja det nästan decimeterlånga ärret.

De här händelserna skulle innebära att Matisses känslor för sin nu sexåriga dotter skulle fördjupas och bestå. Det var nu han också för första gången använde henne som modell.