capstantia

När Dalí och Gala kom till Port Lligat i mars 1936 insåg de att deras hus var alldeles för litet. De kunde inte ta emot de gäster, som de gärna ville se hos sig. Därför inledde nu Dalí förhandlingar med fiskaren i huset intill. Han var villig att sälja sitt hus, men till den hutlösa summan av 10 000 franc. Pengar som inte fanns, men som de räknade med att genom ett par lönsamma tavelaffärer.

Men eftersom de här affärerna drog ut på tiden, så bestämde de sig för att bygga till det befintliga huset. De fick de bakomliggande fiskebodarna till en spottstyver och kunde nu utöka – med badrum, ateljé och sovrum – uppåt kullen. Något som de med tiden också skulle fortsätta med, så att det färdiga huset blev som det blev, och är idag.

Den här våren var Dalí full av energi. Förutom att han målade, så skrev han en hel del för Minotaure. Kanske på Edward James anmodan, eftersom han hade satsat pengar i den surrealistiska tidskriften, och som sponsor av Dalí ville han göra honom synlig.

Den första artikeln handlade om prerafaeliterna (före Rafael) och publicerades i Minotaur Nr 8 under rubriken Den evigt kvinnliga spöklika surrealism i den prerafaelitiska konsten. Till detta nummer gjorde Dali även framsidan.

En annan artikel, som kom ut i det påföljande numret av Minotaur, byggde på Dalís essä En dag i skäggiga damens liv. I den följde han en kvinna under en dag, från det att hon vaknade på morgonen, tills hon gick och la sig. ...och därtill alla mer eller mindre ludna tankar som faller henne in. Artikeln fick namnet Den första morfologiska lagen om hår i mjuka strukturer.

Nu var det snart dags för den stora internationella surrealistutställningen, som skulle hållas i London mellan 11 juni och 4 juli. Men före den låg en surrealistisk objektutställning på Charles Rattons galleri i Paris: Exposition surréaliste objets. Där ställdes bland annat Dalís omtalade party-kavaj ut. Många av föremålen här skulle senare skickas till London-utställningen.

Men de här två högintressanta utställningarna var tydligen inte tillräckligt för Dalí och Gala. De hade bjudit in till en egen vernissage i sitt nya hus på Rue de la Tombe-Issoire i utkanten av Montparnasse. Hit kom bland andra Dalís amerikanske agent Julien Levy. Men då var alla tavlorna sålda. Det var först när den besvikne Levy skulle lämna föreställningen, som Dalí och Gala visade sitt intresse. Då ivriga att diskutera och en ny Dalí-utställning i New York. 

The first International Surrealist Exhibition invigdes av den franske surrealistledaren André Breton den 11 juni. Burlington Garden i London var fyllt av förväntansfulla åskådare denna varma sommardag. De stora utställningalokalerna stod beredda med verk av alla de stora konstnärerna: Dalí, Duchamp, Klee, Miró, Magritte, Man Ray, Chirico, Picabia... Skulpturer av Arp, More, Ciacometti, Brancusi, Calder...

Dalí och Gala anlände inte till England förrän utställningen i London pågick som bäst. De hade då åkt direkt till fotografen Cecil Beaton på en weekend-fest i hans Achcomb House, i Weltshire. Bland de övriga gäster var bland andra Edward James, Lady Caroline Paget och kompositören Lord Bernes. Nu fick paret Dalí alltså frottera sig med den engelska eliten också.

Efter festligheterna hos Beaton reste delar av sällskapet till London och utställningen i på New Burlington Galleries, där Dali skulle hålla ett oförglömligt föredrag under rubriken Paranoia, prerafalitern, Harpo Marx och vålnader.

Daily Mail beskrev det ganska bra: ...Dalí gjorde en av sitt livs stora entréer, iförd en dykardräkt där kylargrillen till en Mercedes placerats högst upp. Händer av plast hade fästs vid överkroppen och han hade två ryska varghundar i koppel i vänster hand, en biljardkö i den högra och en juvelbesatt dolk i bältet.

Men han hade inte räknat med att han inte kunde andas i sin dykarhjälm. Han inledde föredraget men kom snart av sig. Publiken förstod inte att han höll på att kvävas... När det stod klart att något var på tok rusade Edward James och Lord Berners upp på scenen och försökte slå loss hjälmens bultar. Till slut, när Dalí var halvdöd fick man tag på en vaktmästare som fick befria honom med en föga surrealistisk skiftnyckel.

Parallellt med den internationella utställningen visades ett trettiotal målningar och ett tjugotal teckningar av Dalí hos Reid & Lefevre, som hade lånats ut av Edward James från hans samlingar. 

En psyeudonym skrev i sin recension i tidskriften The Studio: Av de nya gestalter som speciellt har förknippats med den surrealistiska rörelsen är Salvador Dalí den absolut mest framstående, och han målar som en prerafaelit som blivit tokig. Dalís verk uppskattades verkligen av de stora mängder människor som hade strömmat till hans separatutställning...

Dalí och Gala stannade i London, och bodde hos Edward James, ända tills månadsskiftet juli-augusti. Tillsammans planerade de då surrealistiska inredningsobjekt, som Dalí senare skulle ha stor framgång med. Att de stannade i London var också tursamt, för den 18 juli utbröt det Spanska inbördeskriget. 

Innan Dalí lämnade  London kom han överens med Edward James att han skulle köpa ett porträtt av Gala för 25 000 franc, varav hälften skulle betalas nu när avtalet tecknades och resterande då målningen levererades. I kontraktet fanns också en luddig klausul om att Dali fick, om han så ville, behålla målningen i tre år. Ett märkligt kontrakt som senare skulle komma att störa relationen.

Dalí och Gala reste sedan till Italien, efter en kort mellanlandning i Paris. Där skulle Dalí studera konst från renässansen och måla inför den kommande utställningen i New York senare på hösten.

Dalís inställning till det spanska inbördeskriget var i högsta grad osmakligt. Här visade han sin absolut sämsta sida av sin karaktär. Edward James beskrev det kanske allra bäst efteråt i ett brev där han läxade upp Dalí:

När inbördeskriget bröt ut var du och din hustru mina gäster i London och du jublade varje dag över nyheterna om kommunistiskt och anarkistiskt våld i Spanien. Alla dina bundsförvanter tillhörde vänster-intelligentian. Men de var ärliga och bytte inte sida när de började inse att Franco skulle vinna. Vi följde alla hur du gjorde det. Vi som hade hållit av dig kände en hemlig skam över ditt uppförande, men du har inte visat tillstymmelse till skam - faktiskt inte känt någon.

För Dalí hade det inneburit en mycket stor risk att återvända till sina hemtrakter i Spanien. Han han tillhörde ju den högre medelklassen där och sådana översittare gick inte säkra för de medborgargarden och anarkister, som härjade urskiljningslöst med att prygla, bränna och döda.

Ett trettiotal av Dalís vänner fick sätta livet till. Hans syster Ana Maria arresterades av militärens underrättelsetjänst av misstag, hon hade fängslats torterats och troligen också våldtagits.

Familjen Dalís hus i Cadaqués blev utsatt för en granatattack och plundrades. Hans eget hus i Port Lligat nästan totalförstördes och allt av värde försvann spårlöst. Väggarna var nerklottrade med slagord, som hade strukits och skrivits över allt eftersom olika grupper hade övertaget.

Under de två månader som Dali och Gala var i Italien växlade de sitt boende mellan Edward James Villa Cimbrone på sydkusten och Lord Berners palazza i Rom. De fick regelbundna nyheter om det tragiska som hände i Spanien. En dag fick de höra att vännen Garcia hade arresterats och skjutits.

Dali blev naturligtvis tagen av beskedet, men kunde senare göra sin reflektion: Han dog inte som symbol för någon polistisk ideologi, utan som ett försoningsoffer för det allmänna tillstånd av revolutionär förvirring som inbördeskriget utmynnade i... i dessa dagar dödade man varandra utan att ens ha "ideella" skäl... Dali kunde också tänka sig att Lorca hade dödats för att var en så stark personlighet, eller för att han var homosexuell.

Dalí hade funderat mycket på om han hade gjort rätt i att inte återvända till Spanien, som ju nog var Galas beslut. Men efter närmare eftertanke, så kom han fram till att det bara skulle leda till tråkigheter, och att han inte tänkte spela rollen som martyr. Han hade för mycket ogjort, tyckte han.

Dalí och Gala återvände till Paris i oktober och gjorde de sista förberedelsern inför sin resa till New York och utställningen Exposition of Fantastic Art - Dada and Surrealism på Museum of Modern Art. Det var alltså ingen separatutställning för Dalí, men ändå var det han, som skulle stå i blickfånget och få de stora rubrikerna.

I samband med utställningen gav Time Magazin ut ett nummer med ett foto av Dalí som täckte hela omslagets framsida. Inuti tidskriften hade man en lång artikel om honom, som inleddes med: ...surrealismen skulle aldrig ha tilldragit sig sin nuvarande uppmärksamhet i USA om det inte hade varit för den stilige 32-årige katalanen med mjuk stämma och ansad skådespelarmustasch, Salvador Dalí.

Artikelförfattaren konstaterade också: ...han har en fallenhet för publicitet som skulle göra varenda pressagent på cirkus gröna av avund. 

Den uppmärksamhet som Dalí hade fått med den här utställningen gjorde att hans relationer med de övriga i surrealistgruppen försämrades ännu en gång, och nu var brytningen mer eller mindre definitiv. Att Breton var rasande behöver knappast sägas.

Redan på nyårsdagen 1937 var det dags för en ny separatutställning för Dalí på Julien Levy Gallery i New York. Då såldes inte mindre än tjugoen oljemålningar och ett stort antal teckningar. Dalí, Levy och James jublade.

Men det fanns de som var tveksamma till Dalís framgångar. En anonym kritiker skrev i Art Digest under rubriken Dalí, förslösaren av en stor konstnärlig talang: ...en framsående företrädare av den mångsidiga surrealismens kaffe-med-bulle-sida ...en spanjor som tog till sig holländsk realistisk teknik för att måla sagor av en läkare från Wien" (Freud).

Dalí gick in i det nya året med ett treårigt avtal som hade tecknats med Edward James och som skulle ge honom 200 pund i månaden fram till juni 1939 (i dagens penningvärde ca 150 000 kr). Visserligen band han upp sig, men å andra sida behövde vare sig han själv eller Gala ägna sin tid åt att förhandla med andra konsthandlare. Han kunde nu helt ägna sig åt sitt konstnärsskap.

Enligt kontraktet förband sig Dalí att sälja, och James att köpa, alla målningar, teckningar och skulpturer, som Dalí gjorde under en treårsperiod. Vidare så förband sig Dalí att under avtalsperioden fullborda minst tolv stora tavlor (ca 3,5 kvm), arton mindre (0,75 kvm) och sextio teckningar. Dalí hade själv rätt att sälja sina alster, som beställdes av tidningar och tidskrifter, men då skulle James ha 30% av priset.

Förut dessa huvudklausuler innehöll kontraktet en hel del finstilt om vad som gällde vid utlåning, återförsäljning, kontraktsbrott etc.

Gala visste mycket väl att Dalí och Edward James hade ett förhållande förutom det affärsmässiga. Men ibland kunde hon ändå få sina raseriutbrott, då hon trodde att någon skulle ta hennes guldklimp ifrån henne.

James berättar om en händelse, troligen strax före julen 1936: En gång när vi kom hem till deras lägenhet i Montparnasse, när han hade tillbringat natten hos mig på Hôtel Ritz hotade Gala med att lämna honom och åka till Portugal - "´je vais au Portugal" sade hon om och om igen. Men jag hade med mig hennes julklapp i en sammetsfodrad ask i fickan - och Dalí petade mig i sidan gång på gång och viskade "ge den till henne nu, nu, nu med en gång.

När jag hade fattat vinken och Gala hade öppnat asken och såg kedjan av oslipade safirer, rubiner och smaragder i guldinfattning, glömde hon omedelbart Portugal och gick utan knot ut i köket och lagade äggröra åt oss.

I slutet av januari 1937 reste Dalí och Gala till Amerika igen. Den här gången till Kalifornien, där de hade sett fram emot att träffa filmstjärnor i Hollywood. Liksom många andra intellektuella i Europa var Dalí en stor beundrare av bröderna Marx och deras filmer.

Dalí hade träffat Harpo Marx året innan i Paris och skickat honom en julhälsning i form av en harpa strängad med taggtråd, som Harpo hade svarat på med ett foto av sig själv med bandage om fingrarna. De var alltså samma andas barn. 

När de nu träffades diskuterade de genast ett gemensamt filmprojekt, som Dalí också skrev manus till, men som tyvärr aldrig genomfördes. Då hade de börjat tänka under rubriken Giraffer till hästsallad, som de sedan ändrade till De surrealistiska kvinnan.

Paret Dalí skulle nu tillbringa en tid i den österikerska alporten Zürs, där Dalí bland annat skulle fullborda målningen Narcissus metamorfos.

Kanske var det i bristen på inspiration från Empodà och Cadacués, som han nu hade börjat efterlikna de italienska barock- och renässansmålarna, som han hade studerat i Italien. Speciellt då Leonardo da Vinci, som han beundrade för hans mångsidighet. Liknelsen med dessa gäller både motivval och utförande, men fortfarande med en surrelistisk prägel.

Narcissus metamorfos skulle också komma att följas av en dikt, som Dali skrev på knagglig franska, och som sedan översattes till engelska av Edward James så gott det gick. Resultatet blev En engelsk variant av en dikt av Salvador Dali, som tillsammans med en bild av målningen gavs ut i en bok på Julien Levys förlag i New York.

I juli ställde Dalí, med Edward James tillstånd, ut sin senaste produktion på Galerie Renou et Colle i Paris, däribland Narcissus Metamorfas. På utställningen fanns även många teckningar, av vilka de flesta såldes. Detta var orsaken till ett stort gräl mellan Dalí och James, då Dalí hävdade att de hade gjorts innan de hade något avtal.

Denna schism var långt ifrån den enda under kontraktstiden. De bråkade också, bland annat, om när utbetalningar av månadslönen skulle ske, och i vilken valuta. Pund eller franc.

Angående kontraktet konstaterade James vid något tillfälle att ...detta var det absolut bästa sättet att få Dig att göra tavlor som kommer att bibehålla sin plats i konsthistorien eftersom de inte målas i allför stor hast. James menade, kanske med all rätt, att tavlorna inte blev några hastverk utan utfördes med teknisk noggrannhet. 

Det här året gjorde Dalí också en succeartad entré i Paris modevärld. Den är tiden, på 1930-talet, fanns det hårda knytningar mellan de avantgardiska konstnärerna och den socitet som backade upp dom och köpte deras tavlor. Likaså kunde sociteten kopplas till modehusen, som sålde deras festkläder och accessoarer.

Dali var inte sen att inse de här sambanden och började samarbeta med de mest exklusiva modehusen Schiaparelli och Chanel. Det reulterade bland annat i en festklänning för Schiaparelli prydd med en av Dalís favoriter: Hummern. Hummerklänningen fick en enorm framgång och bars av flera galanta damer välden över, bland andra hertiginnan av Windsor. En omtyckt accessoar blev också den berömda hatten, som hade formats som en sko: Skohatten.

Dalí förlängde också sin långa arm till de som skulle förmedla de exklusiva plaggen och riktade sig då till damernas inspirationskällor, det vill säga tidskrifter som Vouge, Harper´s Bazaar och senare ockå Flair.

André Breton, och de andra i de inre kretsen av surrealistgruppen, var inte alls roade av att se hur Dalí flirtade med modebranschen. Men tyckte att han bagatelliserade hela den surrealistiska rörelsen. Medan Dalí, som alltid var sin egen, såg det som ännu ett verktyg för att sprida de surrealistiska tankegångarna.

Även Gala skulle nu ryckas med i modeäventyren, då hon blev något av en favoritmodell för teamet Dalí-Schiaparellis surrealistiska kollektion. Hon belönades ofta med kläder av Elsa Schiaparelli och blev med ens en av de mest moderiktiga kvinnorna i Paris.

Dalí hade gjort sin debut som surrealistisk dekoratör av skyltfönster redan i slutet av 1936. Då hos det fashionabla varuhuset Bowit Teller i New York. Det hade blivit en stor succé, så nu ville också Elsa Schiaparelli ta hans tjänster i anspråk för ett liknande skyltfönster för sin boutique på Place Vendôme i Paris.

De nya tiderna gjorde att Dalí och Gala fick lägga om sina rutiner för året. På vintern blev det New York, där Dalí forsätte att bearbeta sin marknad och sprida sin ryktbarhet.

Våren och försommaren var tillägnade Paris, där paret forsatte att odla sociteten och delta i det glamourösa nöjeslivet. Hans målningar då var mest av mindre format, men han förberedde då också sina större alster.

Sensommaren och hösten var avsatta för det stora måleriet. Då bodde de mest i Italien, eftersom Spanien var upptaget av inbördeskriget. De frikostiga vännerna Edward James och Lord Berner fick stå för värdskapet. När tiden så medgav fortsatte Dalí sina studier av det äldre italienska måleriet.

Dalís och Galas förhållande hade mer och mer antagit en rent affärsmässig form, där de var helt beroende av varandra. Även om Gala inte var speciellt förtjust, så fick hon spela rollen av statist i skimret av den glamouröse Dalí. Av många nyvunna vänner inom sociteten kallades hon för ett tröttsamt bihang till den berömde målaren.

Men Gala var Dalís nödvändiga medarbetare. En form av sekreterare som fick hjälpa den handfallne Dalí med allt det praktiska. Han kunde fortfarande inte gärna gå ut genom dörren utan hennes sällskap. Det var Gala som ordnade med alla transporter både av honom och hans många tavlor.

Hon hade också i uppgift att förse den kräsne mästaren med lämpliga ramar för hans mästerverk. De skulle vara tunga och djupa, så att de styrde betaktarens ögon in i motivet. Helheten skulle chocka, eftersom ram och motiv egentligen inte alls förväntades höra ihop. Gala hade också uppgiften att serva Dalí med de bästa penslarna och de bästa färgerna...

Det var inte bara modebranschen som tog intryck av surrealisternas excentriska värld. På 1930-talet gick också socitetens många maskeradbaler i surrealismens tecken. Här hade man tillfälle att visa upp sitt andra jag utan att blamera sig. Tvärtom så tävlade man om att se mest mest bisarr ut, vara lustigast, väcka mest känslor...

På Havsbalen (Le bal de la mer) skulle man inte bli förvånad att hitta grevinnan de Noailles som en mångarmad bläckfisk. Eller Coco Chanel på skogsbalen (Bal de la forêt) föreställa ett träd. Det fanns ingen hejd på den fantasi och de galenskaper som till mångt och mycket kunde tillskrivas Dalí.

De Internationella surrealistutställningen 1938 öppnade i januari på Galerie Beax Arts i  Paris. Den arrangerades av Breton och Éluard. När de höll på med planeringen ställdes de inför problemet hur de skulle hanter Dalí. Den besvärlige, men ändå oundviklige, Dalí. Det svarta fåret.

Den sluge Breton löste det hela genom att göra Dalí till speciell rågivare för utställningen. På så vis kunde han ju använda det publikfriande namnet Dalí, utan att behöva ta upp honom i surrealisternas inre cirkel igen. Dessutom skulle han ju sätta en käpp i hjulet för eventuella protestsaktioner från den oberäknelige Dalí.

Istället för den gängse utställingskatalogen gav Breton ut någon form av uppslagsverk, där Dalí beskrevs som den sinnessjukt rike, ledande itellektuelle katalanen och Gala som en häftig steril kvinna.

Arrangörerna av utställningen hade utlovat alla slags höjdpunketer: Hysteri, flygande hundar, monster, snurrande dörrar, ekon, mörker, dofter och andra njutningar. Öppningen skedde på klockan tio på kvällen och krävde frack eller smoking av sina besökare.

Det var en stor kulturell händelse, som samlade hela den parisiska sociteten - och andra som var något att räkna med. Den kvällen hade inte mindre än 3000 besökare, tidvis var det så trångt att polisen fick ingripa och bringa ordning.

Utställningsbesökarna möttes på förgården av Dalís regntaxi, som blev mångas favoritobjekt. Den upplevelsen följdes av en lång korridor med gatuskyltar. Vid varje skylt stod en docka utklädd till ett surrelistiskt sexobjekt. Varje docka hade sin surrealistiske skapare. Dalís docka hade ett papegojehuvud som hatt och skedar instukna lite överallt på kroppen.

I den stora hallen, som var utformad som en grotta - eller livmoder - hängde kolsäckar i taket och besökarna fick använda ficklampor för att orientera sig. Höjdpunkter här var en balettdansös spöklika uppenbarelse, när hon dansade fram, i ficklampors sken, utklädd som en docka och med en levande tupp i handen. Hennes sorti var lika dramatisk, då hon försvann i en vattenbassäng. Och vem hade stått  för både regi och koreografi om inte Dalí.

Utställningen blev en stor framgång, inte minst för Dalí. Men detta skulle visa sig vara den sista stora manifestationen för den surrealistiska rörelsen. För Dalí, däremot, var det bara början till de framtida happenings och performance, som han nu hade fått smak på.

De flesta sanna surrealister trodde på den österrikiske psykoanalytikern Sigmund Freud och hans teorier om det omedvetna psyket. Breton hade brevväxlat med honom länge, men det hade fått ett abrupt slut då de blev oense.

Dalí hade kommit i kontakt med Freuds teorier redan under sin studietid i Barcelona, då han läste om drömtydning. Nu talade han om Freud, som en hängiven kristen talar om evangeliet.

Dalí hade gjort flera försök att träffa denne psykets guru i Wien, men hade alltid mötts av beskedet att han var bortrest på grund av hälsoskäl. Nu äntligen, efter flera rekommendationer, fick han en chans att träffa den landsflyktige Freud i London.

Att besöket var mycket givande för Dalí kan man förstå, men kanske mer intressant var att höra hur Freud efter besöket hade förändrat sin syn på surrealalisterna. Han hade då också sett målningen Narcissus metamorfos:

...fram till nu har jag vait benägen att betrakta surrealisterna - som tycks ha valt mig till skyddshelgon - som hundraprocentiga tokar (eller låt oss säga, som med alkohol nittiosexprocentiga). Denne unge spanjor, med sina oskuldsfulla, fanatiska ögon och sin uppenbarligen fulländade teknik har givit mig en annan uppfattning.

Sommaren 1938 tillbringade Dalí och Gala i en hyrd villa i närheten av Florens. Platsen var omsorgsfullt vald, då naturen liknade den i Dalis älskade Empordà. Där nåddes de en dag av ryktet att Coco Chanel låg sjuk i Venedig. Coco hade med tiden blivit en av paret Dalis när vänner, så de beslöt sig för att besöka henne.

Så fort Dalí kom in i rummet där hon låg, upptäckte han en målad snäcka på hennes sängbord. Dali var vidskepligt allergisk mot snäckor, så han bad att den omedelbart skulle avlägsnas. Tro det, eller ej. Men själv hävdar han att när den försvann, så lämnade febern Coco Chanel och hon blev genast bättre.

Hur som helst med sanningshalten i denna histora, men Dalis besök fick till följd att de bjöds in att gästa Coco Chanels sommarhus La Pausa i Roquebrune på Franska revieran.

Dalí och Gala skulle tillbringa fya månader som gäster hos Coco Chanel i hennes Villa La Pausa på Franska revieran. Förutom att Dalí här var i ständiga gräl men en annan gäst, diktaren Reveny (som hade varit Cocos älskare, nu bara nära vän), så var det upplagt för stort måleri den här tiden.

Här kunde Dalí kraftsamla inför den stundande utställningen i New York. Här målade han bland annat Den ändlösa gåtan och Hitlers gåta, som båda speglar den oro han kände för kriget i Spanien och vad som nu också höll på att hända i övriga Europa, där tyska trupper nu hade marscherat in i Tjeckoslovakien.

Alle de telefon-tavlor han gjorde nu lär ha inspirerats av alla de telefonsamtal han ringde till vänner runt omring, för att hålla sig à jour med utvecklingen.

Under tiden hos Coco Chanel träffade Dalí den Ryska balettens koreograf Massine i Monte Carlo. De kom överens om en en uppsättning av Tristan Fou, som Dalí hade skriviit librettot för.

Arbetet påbörjades och nu blev också Coco Chanel inblandad när de skulle rita kostymerna. Hon var van vid lyx, så hon använde äkta hermlin och äkta juveler. 

Men de hann inte bli färdiga med sitt arbete förrän den Ryska baletten fick lämna Europa vid krigsutbrottet. Baletten gavs senare på Metropolitan i New York, men då under namnet Bacchanale.