capstantia

Sigrid fick ett erbjudande att ställa ut tillsammans med andra målarinnor på Liljenvalchs Aprilutställning 1921. Bland de medverkande var den dåtida svenska kvinnliga målareliten, förutom Sigrid Hjertén, bland andra Siri Derkert, Maj Bring, Vera Nilsson, Charlotte Mannheimer, Siri Rathsman och Mollie Faustman, Ellen Trotzig och Milly Slöör (Tjäder).

Själv var Sigrid i Paris, så hon bad Isaac, som hade dröjt sig kvar i Stockholm, att plocka fram kvarlämnade målningar i ateljén på Katarinavägen, namnge och katalogisera dem. Hon gav honom också anvisningar om hur de skulle hängas.

Tidigare hade de kvinnliga målarna fått ganska positiv kritik, men nu var det bistrare tongångar. Någon vill påstå att det berodde på att kvinnorna just hade fått rösträtt, och att de nu också börjat ta för sig av sådant som tidigare endast hade varit männens previlegier. Kanske kände sig också de manliga kritikerna trängda av de manliga målarna?

Även nu uppenbarade sig den argsinte kritikern Albert Engström. Han skrev i Strix:

Jag besökte härom dagen fruntimmernas utställning hos Liljevalch och något så förskräckligt har jag aldrig sett ...en skam för hela kvinnokönet. Eftersom kvinnorna saknade självkritik borde de förbjudas att blamera sig själva och landet som nu skedde.

Efter Aprilutställningen reste familjen Grünewald-Hjertén och deras hjälpreda Berthe till den lilla idyllen Saint-Aubin-sur-Mer i Normandie vid Engelska kanalen. Här bjuder kusten på ett dramatiskt landskap med över hundra meter höga kalkstensklippor, som formats under långa tider av havets raseri och vindgudars ursinne.

Femtio år tidigare hade Carl Fredrik Hill fängslats av det här spännande landskapet (falaiserna) och gjort flera målningar härifrån. Nu var det Sigrid Hjerténs tur att bli tagen av de spektakulära klipporna. Hon målade då Kalkstensklippan, St. Aubin. Ett motiv som hon skulle återvända till senare i andra sinnesstämningar.

Isaacs mest kända målning härifrån är från  pensionater där de bodde. Ett typiskt Matisse-inspirerat motiv från entrén, som fick namnet Inne och ute, Saint-Aubin.

Striden om arvodet för Isaacs scenografi till Simson och Delila hade gett nytt bränsle åt hans antagonister. Journalisten Eric Lindorm, skriver under signaturen Skarpögat i Social-Demokraten bland annat under rubriken Försvinn Grünewald: 

Och nu denna Operaskandal, så illaluktande, att man knappt vill ta i den, denna snurra av beskyllningar, skällsord, krogpatrull, lurendrejerier! Han må ha aldrig så rätt i själva saken, hans kontrakt må vara aldrig så klart utformat, hans penningfodringar aldrig så rimliga, men tonen med vilken han står på sin rätt, dessa stinna ord, dessa spanska knyckar på nacken! Det blir för mycket, man storknar och vill kräkas upp hela karln. Man håller för ögonen, man vill inte se denna profil längre. Man håller för öronen, man vill inte höra denna röst mer. Man vill stryka ut hela begreppet Grünewald ur sitt medvetande! 

Frampå höstkanten återvänder familjen till Paris och sin ateljé, som nu också hade blivit deras bostad. Våningen låg i ett vackert men slitet ateljéhus från mitten av 1800-talet och hade en tillhörande stor uteterrass för avkoppling, men som också skulle komma att användas som utomhusateljé när vädret så tillät.

Iván hade nu börjat i en närliggande skola medan Berthe skötte hushållet. Både Isaac och Sigrid återupptog sin målning, ofta med Iván och Berthe som modeller. Sigrids porträtt, som tidigare hade gjorts med en färgstark palett, hade nu en mera dämpad färgskala.

På hösten 1921 hade Isaac sitt första stora framträdande i Paris. Han hade hyrt Galerie La Licorne, där många i Paris avantgarde ställde ut. Och som vanligt när Isaac var i farten, så gjordes inget halvhjärtat. Hans utställning omfattade över etthundrafemtio målningar och han hade lyckats med konststycket att få självaste André Salmon att skriva inledningen i utställningskatalogen.

André Salmon tillhörde den innersta kretsen runt Picasso, tillsammans med  Apollinaire, Modigliani och Max Jacob. Han var kubistisk förespråkare, poet, författare och konstkritiker. Han tog sitt uppdrag med stort allvar, när han med sin franska vältalighet berömde Isaac, som han ansåg vara en värdig representant för den modernistiska konsten. Han var en av de utvalda - han var en av dem!

Recensionerna i Paris-pressen var blandad, men gav mest beröm. En recensent var lyrisk: Grünewalds färgprakt skapar ofta gnistrande juveler. Det vibrerar, exploderar, men dämpas alltid i rätta ögonblicket… Men den målning som rönte störst intresse var tveklöst porträttet av Tollie Zellman. Man strödde rosor över hur hennes personligheten och karaktär hade fångats - det var minsann inte bara en avbildning!

Även om nu Isaac hade välsignats i Paris konstkretsar, så gladdes han kanske ännu mer av att hans utställning hade gett eko även i Sverige. Svenska Dagbladet berättar med slolthet om den i en artikel på första sidan: För första gången på många, långa år har man nöjet att kunna hälsa en verkligt storslagen, rik konstnärsfantasi, som förmår realisera sina djärvaste visioner i konstnärlig form...

Bara några månader senare, på våren 1922, arrangerade samma Galerie Le Licorne en soaré där man bl a visade pjäsen Deo Ignoto av Georges Pillement. Till denna satir, vars udd riktades mot den samtida borgerlighetens Paris, svarade Isaac både för scen- och kostymskisser.

1925 gjorde Isaac också en del liknande arbeten för Opéra Comique Paris. Det var för baletten Sous Marine med den svenska erkänt duktiga Carina Ari som solodansare.

Isaacs bild programbladet för pjäsen "Deo ignoto", då den uppfördes för andra gången 1923.

När Sigrid kom till Paris såg hon fram emot ett mer stadgat familjeliv. Hon hade själv inga större ambitioner, utan var inställd på att stödja Isaac och hans franska karriär. Men Isaac var orolig själ med många järn i elden, som gjorde han ofta måste tillbringa långa perioder i Stockholm. Han hade där bland annat ett uppdrag att illustrera diktsamlingen Kung Salomo och Morolf med teckningar och akvareller. Han arbetade också med scenografin till pjäsen Stormen av Shakespeare.

Sigrid och Isaac hade en intensiv brevväxling, som mest kom att handla om deras konstaffärer. Något som de skulle ägna sig en hel del åt under åren i Paris. Isaac hade redan under sin tid i Köpenhamn 1917 lärt känna den österrikiske konsthandlaren Alfred Gold, som kunde den internationella marknaden för fransk konst. Han hade året därpå gett dem i uppdrag att förmedla ett självporträtt av Eduard Manet mot en riklig provision. Även om den förmedlingen misslyckades, så hade den väckt intresset för konsthandel hos både Isaac och Sigrid.

.

Det framgår tydligt av korresponensen att det var Sigrid, som skötte affärerna under parets konsthandlarperiod. Isaac var en bra dörröppnare och kunde tala för varorna, men enligt Sigrid så var han hopplös när det gällde att göra avslut - han kunde blamera sig, och låta lura sig, så att hon blev mörkrädd. Hon varnade honom för att ha affärer ihop med tänkbara skojare, sådana som norrmannen Halvorsen - som hon inte litade på.

Sigrid och Isaac hade kontakt med de stora inom branschen, bland andra Paul Rosenberg, som hade Picasso i sitt stall, och den danske samlaren Christian Tetzen-Lund, som nyligen hade köpt Sara och Michael Steins samling, med många målningar av Matisse. I sina affärer handlade man ofta med de stora mästarna, som Cézanne, van Gogh, Gauguin, Toulouse-Lautrec, Manet, Renoir, Rousseau... ja, till och med en Rembrandt (men som senare visade sig vara falsk).

Huruvida de gjorde bra eller dåliga affärer framgår inte av korrespondensen, men så mycket står klart, att de hade sparat flera rariteter för egen del.

"Porträtt av Hermine David", 1922 av Sigrid Hjertén.

Under året bildades en ny grupp av svensk konstnärer på Les Deux Magots på Bouleard Saint-Germain. Gruppens namn blev Falangen och fick tjugofem medlemmar. Man beslöt också att Otte Sköld, Biger Simonsson och Isaac Grünewald skulle ansvara för kommande utställningar, varav den första var tänkt på Liljevalchs i Stockholm.

Men Otte Sköld ryckte själv åt sig initiativet, eftersom han inte litade på Isaac och helst ville bli av med honom i gruppen. Han lyckades övertyga de andra och när Isaac blev utstött, så ställde inte heller hans lojala hustru Sigrid upp.

Visserligen tog Sigrid det hårt att de än en gång blev utfrysta, men konstaterade efteråt: Vi klarade oss själva, det visade sig att det inte spelade någon roll för oss om vi var med eller inte i föreningen. Genast kom man och begärde vårt återinträde. Vi sa nej, men kunde i längden inte motstå Skölds upprepningar, då min man i alla fall tyckte om kamraterna. Vi gick på nytt in i föreningen, som skulle ha sin nästa utställning i Göteborg.

I början av 1923 kunde Isaac uppfylla sin dröm, då han köpte familjens första automobil, En öppen fyrcylindrig Renault med sufflett för 6 000 kronor. Men han skulle inte få pröva den ordentligt förrän framåt sommaren, eftersom han än en gång var tvungen att resa till Stockholm, och då med tåg. Senare på våren var det dags för den stora jubileumsutdtällningen i Göteborg, i samband med att staden fyllde 300 år.

Isaac hade nu också fått i uppdrag att göra scendekorer och kostymer till operan Oberon av Carl Maria von Weber inför Operans 150-årsjubileum. Återigen fick Sigrid och de andra klara sig själva i Paris. Även nu följde en internsiv brevväxling mellan Stockholm och Paris. Och nu med mer dramiskt innehåll av Isaac med intima drömmar med erotiska inslag.

"Vår i Bièvres" , 1923 av Sigrid Hjertén.

Medan Isaac var i Stockholm ägnade sig Sigrid mest åt sitt måleri. Men hon passade också på att roa sig med vännerna Per Krogh och hans Lucy, Jules Pascin och hans Hermine David och flera av deras vänner. Isaac visste att det brukade gå hett till i Pascinis vilda sällskap. Efter en lång krogrunda brukade sällskapet hamna uppe hos honom i Montmartre för att avrunda natten med en efterfest. Isaac hade själv varit med om när nakna modeller serverade smörgåsar, medan vinet flödade, frampå morgonkulan.

Isaac spelade upp svartsjuka scener i sitt huvud, med Sigrid i huvudrollen. Han skriver till henne: Blir mörkrädd vid tanken på att du ditt lilla kåta odjur låter någon annan säga dig komplimanger, som endast jag har rätt att säga dig därför att jag älskar dig. Hör du, min Flud, jag älskar dig, dig, dig, dig och bara dig...

Jag känner dig! För varje sött ord blir du allt våtare och våtare i din lilla kåta flickfitta och så märker de brunstiga kararen det och så sitter ni och runkar varandra och så låter du det gå för dig och så tigger dom att få knulla dig och jag blir galen vid tanken på allt detta.

"La Vallée de Bièvres", 1923 av Isaac Grünewald.

"Porträtt av R. Östbergs hustru Madame Burer", ca 1923 av Isaac Grünewald.

Den 8 maj 1923 öppnades Jubileumsutställningen i Göteborg för att fira stadens trehundraåriga historia. Firandet hade fördröjts ett par år på grund av krigets efterdyningar. Det var en multiutställning som hade inspirerats av den Baltiska utställningen i Malmö före kriget. I samband utställningen, som invigdes av kung Gustaf V, skulle staden nu begåvas med än i dag kända landmärken - som Liseberg, Svenska Mässan, Botaniska trädgården och inte minst Götaplatsen med Göteborgs konstmuseum. Det var här, som de utvalda svenska modernisterna skulle ställa ut sina senaste verk.

Utställningen visade samtida konst från samtliga nordiska länder. Bland de svenska konstnärer, som hade valts ut av museets intendent Axel Romdahl, fanns både Sigrid Hjertén och Isaac Grunewald representerade med vardera ett tiotal målningar.

På utställningen hade Sigrid flera nya målningar från Paris. Bland andra Klostret, som var i blickfånget från deras terrass, och flera bilder med sonen Iván. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidningen, som tidigare hade varit negativ, gav henne nu bra kritik. Nu var det i stället Isaac som kritiserades för att hans målningar var tomma: Fru Grünewalds konst är konsekventare än mannens. Hon odlar sin koleriska begåvning med all slags matematisk saklighet.

Sigrid gladde sig speciellt åt att en av kritikerna tyckte att man skulle sluta kalla henne fru Grünewald, när hon själv hade valt att uppträda under sitt flicknamn Hjertén. Hon hade ju alltid hävdat att hon ville stå på egna ben.

Även Birger Bäckström på Handelstidningen stämde in i den berömmande kören. Han hade fastnat för en hamnbild, som han beskriver i sin recension: Hamnmotivet med dess flammande röda och svavelgula effekter har obestridligt en inre logik som mången betraktare har gott av att söka förstå, istället för att bara avskräckas av den bristande naturtrogenheten.

Några dagar innan utställningen skulle öppna hade Isaac besiktigat hängningen av sina målningar. Han var inte nöjd med sin vägg och konstaterade att det fattades något, han ville ha en större målning som byggde upp de andra dukarna. Han beslöt därför att i sista minuten måla denna betydande tavla innan vernissagen. Han fick arbeta både dag och natt på sitt hotellrum för att få den färdig. Och när den till slut fick sin plats på väggen hade den inte ens hunnit torka.

Motivet till den stora kompletterande duken hade han hämtat från ett tidigare arbete med illustrationer till Kung Salomo och Morolf, där en av illustrationerna hette Omfamningen - som också denna duk heter. Det är en av hans mest klassicerande oljemålningar, men inte mindre expressionistisk för det.

Vernissagefesten på Stadskällaren i Kungälv den 11 maj, skulle bli känd som en av den tidens största skandaler. Både Isaac och Sigrid var där, tillsammans med sitt gamla gäng med bland andra Per Krogh, Birger Simonson och Otte Sköld. Det var en bra stämning på festen med god mat och champagne. Sällskapet var uppsluppet, men inte på något sätt störande.

Efter festen tog många av gästerna den hyrda ångbåten över Göta älv till järnvässtationen Bohus, för att sedan ta tåget tillbaks till Göteborg. Men på stationen i Bohus hände något, som skulle få mycket olyckliga konsekvenser för paret Grünewald-Hjertén.

Det finns många versioner av vad som egentligen hände på stationen. Men för att ta en av de korta varianterna, så började det spralliga sällskapet från festen att göra hyss på stationen. De lär ha sjungit snapsvisor och skjutsat omkring varandra på stationens tralla.

Isaac, som gillade att synas, var en av de mest tongivande i det glada sällskapet. Han borde ha vetat bättre. Som den kände judiske målaren Isaac Grünewald riskerade han ju alltid att bli måltavla för den antisemitiska pressen.

När det var Sigrids tur att få en åktur på trallan, med Isaac och några av de andra som skjutsade på, dyker stationföreståndaren upp och ber dem sluta, ställa tillbaks trallan och lämna spåret. När de sedan skulle gå på tåget, ska Isaac ha sett till att alla kom med. Men då han själv, som siste man, skulle äntra tåget blev han stoppad av konduktören, som ansåg att han för berusad och därför inte fick åka med.

Bakom konduktören står två stationskarlar beredda att hjälpa till med avhysning. De griper tag i rocken på Isaac och håller fast honom. Han blev förbannad och skriker åt dem, medan han försökte slita sig loss. Sigrid, som står i vagnens dörröppning, sträcker sig efter Isaac och försöker få upp honom på tåget. Konduktören säger att han full och klappar till henne i ansiktet så hon tappar sin hatt.

Isaac blir ursinnig när han inte får hjälpa sin hustru och golvar konduktören.

Inne på stationskontoret hålls ett första förhör av stationsmästaren. Isaac är fortfarande upprörd och försöker resa sig från stolen, men blev genast nedtryckt av de brutala stationskarlarna. Sista ordet fick Sigrid, då hon påminde om att hon också hade fått ett kraftigt slag - ifall det skulle bli någon påföljd av det här.

Det hela lugnade ner sig efter ett tag, men sista tåget till Göteborg hade gått för dagen, så Isaac och Sigrid fick ta en taxi till sitt hotell.

Det dröjde inte länge förrän pressen hade kommit händelsen på spåret. Först var det antisemitiska veckobladet Vidi, med rubriken Then Isaac i sin prydno. Sigrid hade sina misstankar om att hela händelsen var arrangerad av den här tidningen.

Efter alla försök att få något stöd från vänner och bekanta inser Sigrid att de skulle få klara sig själva under den tid som processen mot Isaac skulle pågå (ca 3 år). Hon var uppgiven och hennes sköra nerver skulle inte klara av så mycket mer.

Efter hennes brev från Stockholm förstår Isaac allvaret med hennes hälsa, så han skriver tillbaka och ber henne att genast komma till honom och familjen i Paris. När hon väl var hemma skulle han ordna en stor fest för att söka glömma och glädjas för en stund. Sedan skulle de ta sin nya bil och resa söderut, så långt som möjligt från alla bekymmer.

"Café des Arts", 1923 av Isaac Grünewald. En skissad akvarell, som senare skulle bli en olja hemma i ateljén.

Bilen var lika med frihet och oberoende. Det hade Sigrid insett tidigt och när Isaac var upptagen i Stockholm under långa perioder hade hon passat på att ta körlektioner. När det nu var dags att väcka bilen, som hade inhandlats i början på året, kunde hon stoltsera med ett eget körkort.

I juli packade de sina målargrejor och andra pinaler i sin franska Renault och körde söderut. Det skulle bli en lång resa genom Frankrike och Italien på bortemot femhundra mil. Men de turades om att köra och det blev många stopp på vägen. Både frivilliga och ofrivilliga, eftersom bilen ganska ofta fick punktering på de dåliga grusvägarna och tappade spikar från hästskor. Men stoppen var inte alltid av ondo, då kunde de också passa på att teckna och måla. De landskap man passerade var så gott som alltid värda att avbilda.

"Kvinna med krus", u.å. av Sigrid Hjertén.

Isaac berättar efteråt i en bok om hur han på den här resan träffade på sin och Sigrids läromästare Matisse i Rom: 

Jag stod framför en av Rafaels fresker i Vatikanen. Plösligt hörde jag en röst som tycktes komma ur väggen, mais c'est Grunewald, bonjour. Jag hajade till. Var det själva Rafael som hälsade på mig? Då hörde jag prassel i en djup, cirkelrund fönsternisch. När jag tittade in i den fick jag se Matisse som krupit in där och var i färd med att i en stor skissbok rita av Borgobranden.

Det verkar som den långa bilutfyken var den rätta medicinen för att lugna Sidrids upprörda nerver. Hon beskev sina upplevelser i samman poetiska anda som hon målade:

Låga kullar mot horisonten täckta av kritiga stränder, rosenfärgade egendomar och svarta popplar. Landsvägen var fulla av kärror dragna av mulåsnor delvis, kärror fullastade med vindruvor eller kar med korgar till brädden fyllda med mörkvioletta, blåvioletta eller ljusröda vindruvor. Mil efter mil bara vin i sol och väg som ett bonat salongsgolv. 

Efter den här resan hade Sigrid fått både körvana och lärt sig om bilens skötsel, i form av oljepåfyllnad, smörjning och annat matnyttigt för att den skulle fungera. I stället för att sitta låst i Paris, medan Isaac arbetade i Stockholm, kunde hon hädanefter ta bilen och tillsammans med Iván och Berthe, ta sig söderut till Rivieran på egen hand.

När Isaac ibland dröjde sig kvar i Paris, hände det att han och Sigrid målade tillsammans som förr i tiden. De hade fått ett tips om en professionell yrkesmodell, som var mycket uppskattad i Paris artistkvarter. Hon kallades La belle Polionaise, som betyder Den vackra polskan.

De anlitade henne för sitt gemensamma måleri och de avbildade henne i olika poser. Som vanligt med var och ens uppfattning om hur hon skulle gestaltas. Den här gången blev det inte någon större skillnad, mer än att Sigrids bild är mjukare hennes palett är betydligt varmare.