capstantia

På våren 1931 påbörjade Matisse det dekorativa arbete, som han han hade fått i uppdrag av Dr. Barnes att utföra för hans nya museum i Merion utanför Philadelphia. Han hade hyrt ett stort garage i Nice för ändamålet, eftersom den planerade triptuch-målningen skulle bli hela tretton meter lång och fem meter bred. Motivet, som han fick välja själv, kom inte helt oväntat att heta Dansen.

Matisse kastade sig över sitt arbete med stor frenesi. Hela hans värld skulle under lång tid framöver kretsa kring den stora målningen. Han krävde också en hel del av sin omgivning.

Hans modell Lisette skulle inte bara finnas på plats, han gav henne också strikta levnadsregler, så att hon alltid var utvilad och fräsch när hon kom till garaget för att posera. Han skulle också under den här tiden försumma sin invalidisierade fru, och eftersom han krävde Lisettes ständiga närvoro, så gick hans hustru också misste om hennes sällskap.

Det blev långa intensiva pass med med korta avbrott för Matisse och Lisette. Tidigt varje morgon efter frukosten gick de till garaget på 8, Rue Désirée, en bakgata nära konstskolan. Matisse körde hårt med Lisette och ännu hårdare med sig själv. Men den som hade det svårast var nog hans hustru Amélie, som i sin ensamhet låg och hoppades på att tillfriskna. 

De enda gångerna Matisse lämnade sitt stora arbete, var när han gjorde illustrationer till en diktsamling av poeten Stéphane Mallarmé. Något han gjorde på uppdrag av bokförläggaren Albert Skira. Det blev tjugonio etsningar, som av många ansågs vara de bästa Matisse hade gjort i den tekniken.

I slutet av april var Matisse klar med sin fullskaliga layout av sin stora målning Dansen. Han skickade då över ett par fotografier till Barnes, och i juni började han färglägga den - nu helt övertygad om att han hade nått halvvägs, och därmed skulle få den andra av de tre checkarna på USD 10 000, som de hade avtalat.

Matisse träffade Barnes på sin egen retrospektiva utställning på Galeries Georges Petit - den första i Paris på över tjugo år. Det blev en utställning, som knappast var värd prefixet retro. Den omfattade mest målningar från det senaste decenniet i Nice, med få inslag av vad han hade gjort tidigare. Denna begränsning gav intryck av, att han bara var en dekorativ målare, utan någon förankring i den moderna verkligheten. Det var ingen rättvis bild av Matisse och hans livsverk. Många ville nu begrava honom medan han ännu levde.

Matisse skulle få sin upprättelse senare på hösten, då den unge direktören Alfred Barr för det nystartade Museum of Modern Art (MoMA) i New York, svarade konsteliten i Paris med en verklig och fantastisk retrospektiv av Matisse - en utställning värd hela namnet retrospektiv.

Utställningen omfattade verk från hela Matisses verksamma liv. Från kopian han gjorde av Chardin i Louvren, över hans fauvistiska period, till hans dekorativa interiörer, målningar av Lorette och några nyare odalisker. Här fanns också teckningar och skulpturer från de olika perioderna.

Detta var MoMAs första fullskaliga retroaktiva porträtt av en europeisk målare, som täckte varje fas av karriären, förutom de som Moskva hade vägrat att låna ut. Men tyvärr kom det här erkännandet för sent. Hans rykte hade redan skamfilats av det som hade visats i Paris, och hans produktion under 1920-talet.

Arbetet med Dansen flöt nu inte så smidigt som Matisse hade förväntat sig, så i början av september gjorde han ett uppehåll för att samla nya krafter på en kurort i Italien. Där fick han en läkande behandling av sin slitna arm varje morgon. På eftermiddagarna körde han till det närbelägna Padua, för att kurera sin mörka sinnesstämning med freskerna av Giotto i Scrovegikapellet.

När han kom tillbaka till Nice började han tillämpa en ny metod för sitt arbete. Han lade undan sina penslar och lejde en väggmålare, som fick måla stora pappersark i de färgerna han hade valt för Dansen - svart, grått, rosa och blått. Han överförde sedan sin ursprungliga design på pappersarken. Varje figur och yta ritades upp på färgade pappersarken enligt den färglagda layouten. Därefter anlitade han en assistent, som fick uppgiften att klippa ut figurerna och fästa dom där de hörde hemma i helheten.

Resultatet blev som ett gigantiskt collage. Den sora fördelen med denna teknik var, att han mycket enklare kunde genomföra ändringar från det befintliga.

Efter nästan ett års arbete var Matisse färdig med sitt storverk, som skulle bli hans språngbräda till nya tillskyndare och köpare i Amerika. Den stora succén på MoMA i New York året innan, skulle på våren 1932 följas av en annan, vid den första publika visningen av Dansen på Galeries Georges Petit i Paris.

Strax innan den stora målningen skulle skeppas till Amerika, där Barnes och den förväntansfulla pressen väntade, upptäckte Matisse att han hade gjort ett fruktansvärt misstag. Han hade arbetat ett helt år efter felaktiga mått. Det saknades nästan hel meter på längden. Givetvis blev Barnes upprörd, men han ville inte köpa några justeringar av den befintliga. Så Matisse fick börja om från början med en ny Dansen.

I början av juli 1942 påbörjade Matisse sin nya version av Dansen. Själv tyckte han, att figurerna i den som hade refuserats var både trotsiga och aggressiva, så i den nya målningen skulle han välja en mjukare och mer lyrisk stil.

I slutet av sommaren var han färdig med sin layout, och var redo att börja laborera med färgat papper till ett nytt collage. Eftersom Lisette nu var mycket upptagen vid hans sjuka hustrus sida, så skaffade han hjälp av eleverna på den närbelägna konstskolan. I slutet av september upptäckte han en speciell begåvning, den unga ryskan Lydia Delectorskaya, som tog över klippning och uppsättning av figurerna på sina platser i helheten.

Det var en jobbig tid för Matisse som ju började bli till åren. Förutom arbetet med Dansen, så hade han ju också sina etsningar till diktsamlingen att arbeta med. Det gav honom många sömnlösa nätter, varvat med långa promenader med hunden.

I januari 1933 blev Matisse färdig med collaget för den tredje versionen av Dansen. Barnes kom då till Nice för att inspektera skapelsen. Han gav visserligen sitt godkännande, men kunde inte låta bli att påminna Matisse om konstmarknadens ekonomiska kris och att han var Matisses enda potentiella inkomstkälla. Han mästrade Matisse, som om han vore en yngre anställd, trots att målaren då redan låg nere för räkning. Något upprättat förtroende var det inte tal om.

När Barnes hade lämnat Nice gjorde Matisse en del finjusteringar och den 20 mars kunde den anlitade väggmålaren (plankstrykaren) fylla de olika figurerna med färg. När målningen var klar, efter en månad, kunde Matisse äntligen få lite sinnesro. Han hade då en informell förhandsvisning i garaget på 8, Rue Désiré Niel. Dit kom bland andra paret Bussy, André Masson, författaren André Gide, paret Duthuit, koreografen Léonide Massine, hans assistent Lydia Delectorskaya och den amerikanska journalisten Dorothy Dudley.

Matisse avstyrde planerna på att Dansen skulle ställas ut i Paris innan den transporterades till Amerika. Han kände sig alltför nedgången för att stå i rampljuset, oavsett vad folk skulle tycka om hans verk. Han hade knappt krafter kvar att förbereda sin resa till Amerika, men han kom iväg den 24 maj med Dansen i båtens lastrum. 

Föruom Dansen, som nu skulle levereras, så hade Barnes sedan tidigare ett antal målningar av Matisse i sin samling. 

Vid ankomsten till New York den 11 maj möttes han av sin son Pierre, som dagen efter körde honom till Merion. Det var en fredag, och redan på lördagen skulle den första delen av målningen vara på plats.

Atmosfären var så laddad att Matisse fick en mindre hjärtattack. Han blev helt blå i ansiktet och måste återställas med en stor whisky, innan en hjärtspecialist var på plats. Han undersöktes sedan av läkare i Philadelphia, som ordinerade total vila i några månader.

Det var naturligtvis ett chockartat beslut. Matisse hade nu kastat bort två år på sin skapelse Dansen, i tron att han med den skulle kunna bryta ny mark i Amerika.

Han skrev till sin dotter och uttryckte sin aggression: Han är sjuk… Han är ett egoistiskt monster… det finns inget som kan hindra honom! Kanske fick han nog av den hårda kritiken av sin bok om mig? Allt detta mellan oss, eftersom det som räknas är att han gav mig chansen att exponera mig i storformat, och att han erkänner, så gott han kan, det excellenta resultatet.

Matisse fick aldrig mer se Dansen, som han hade gjort åt Barnes. Endast hans närmaste hade sett den, då han hade haft en inofficiell visning i sitt ateljé-garage i Nice. Och hos Barnes i Amerika var det bara hans närmaste som fick se den.

När Matisse kom hem igen hade hade ännu inte kunnat smälta det som hände i Amerika. Han kontaktades av Dorothy Dudley, som frågade hur Dansen togs emot av kritikerna, speciell deras gemensamme vän McBride. Matisse svarade: Han såg den aldrig… Du är den enda. Hon förstod hans besvikelse och beslöt då att skriva en artikel om hans arbete med Dansen, som hon lyckas få publicerad i Hound and Horn, den enda tidskriften inom branschen som gavs ut både i Amerika och Europa.

Det var ingen som fick se Dansen utan speciellt tillstånd av Barnes själv. Vare sig pressen, kuratorer, andra samlare eller konstälskare var undantagna. Han förbjöd också att Dansen (och allt annat annat i hans samling) fick reproduceras i färg. Och de här förbuden varade under hela Barnes livstid.

I början av 1934 fick Matisse i uppdrag av den amerikanske förläggaren George Macy att illustrera James Joyces bok Odysseus (Ulysses). Matisse hade inte läst boken själv, men efter vad hans vän Bussy hade sagt var handlingen ganska komplex och utspelade sig i irländska Dublin, så därför föreslog Matisse att han skulle välja bekanta scener från den ursprungliga Odysséen av Homeros.

Detta skulle orsaka en del problem senare, men när han började sitt arbete gav det honom ganska fria händer. Han valde ut sex episoder att arbeta med: Kalypso, Sirenerna, Cykloperna, Nausikaa, Kirke och Penelope. Alla, utom en, handlade om kvinnor, och inleddes med de nymfer och förförerskor Odysseus mötte på sin resa, och som avslutades med hans tålmodiga hustru som väntade på honom.

Matisses och Amelies äktenskap hade varit under hård prövning under de senaste åren. Han hade ägnat all sin tid och kraft åt Dansen, medan hon hade varit sjuk och inte lämnar sitt rum på flera år. Förutom han själv, Lisette och hennes läkare, så var systern Berthe den enda som hade besökt henne regelbundet.

När Matisse hade insett att både han och hans hustru behövde miljöombyte och vila, så hyrde han en strandvilla för två månader på den gröna halvön Saint-Jean-Cap-Ferrat mellan Nice och Monaco.

I slutet av augusti, beordrades Matisse av en läkare, att genomgå en kur på ett spa i Vittel. Förutom sina fysiska problem med hjärtat och värken, led han nu också av en ständig ångest, som gjorde honom både krävande och intolerant.

Hans dotter Marguerite, som kände sin far kanske bättre än någon annan, menade att han behövde både en moralisk och fysisk rening. Hon visste att han i grund och botten var beroende av en stark kvinna vid sin sida, så hon uppmanade honom att anstränga sig mer för att reparera det fundamentala i sin vardag. Hans överdrivna absorption i sig själv och sitt arbete, hotade hans äktenskap, menade hon.

Någon gång i oktober stod Amélie inte längre ut med sin ensamhet och sin makes arbetsrutiner. Hon lämnade plötsligt sitt rum på Place Charles-Felix och flyttade oanmäld in hos sin syster Berthe, som alltid hade ställt upp för sin familj. Berthe, som nu var pensionead, hade t o m ändrat sina planer på att skaffa sig en rymligt hus med trädgård i sin hemtrakts Beauzelle. Men när Amélie hade blivit sjuk, och behövde hennes närhet och stöd, blev det istället en liten våning på Avenue Emelia i en förort till Nice.

Matisse och Amélie återförenades i våningen på Place Charles-Felix redan i mitten av november, då han lovade att han skulle ta sig samman och verkligen anstränga sig till allas belåtenhet. Han skulle också göra eftergifter för att ändra sina arbetsvanor.

Matisse började genast ta hand om en del de praktiska förändringarna. Bland annat köpte han en större amerikansk bil, så att Amélie kunde följa med på utfärder i trakten. Han hyrde också en chaufför, då paret Marie och Michael (som hade kört bilen), nu hade ersatts av det tjeckiska paret Marie och Emil Kas (som skulle lära sig att köra).

En annan stor förändring var att Lisette hade blivit avskedad på uppmaning av Amélie, som hade tröttnat på henne. Efter ett par misslyckade försök att ersätta henne, hade Amélie själv föreslagit Matisses före detta duktiga assistent - ryskan Lydia Delectorskaya.

Lydia var både ung och vacker, men hon var också receptiv, lättillgänglig och diskret. Att hon var var både duktig och effektiv hade hon ju visat när hon arbetade som Matisses assistent.

Att Lydia var både ung och stark, gjorde det möjligt för Amélie att komma iväg på lite längre utflykter. Lydia tog hand om henne under systrarnas resa till byn Beauzelle, där de hade växt upp.

Hon stannade där hela sommaren och skötte det stora hushållet, som bestod av de två systrarna, deras gamla moster och Marguerites tvåårige son Claude. (medan hon besökte sin bror Pierre i New York). Amélie fick en märklig känsla av att Lydia var mycket lik henne själv när hon var yngre - uthållig men också flexibel.

När Lydia hade tjänstgjort som Matisses ateljé-assistent det överenskomna halvåret, fick hon låna pengar av Matisse för att med sin partner öppna en rysk tesalong. Matisse var ganska säker på att inte få se de här pengarna igen. Hans farhågor besannades redan samma kväll då hennes partner spelade bort allt på Casinot i Nice.

Men Lydia, som var ärligheten själv personifierad, ville betala tillbaka lånet på bortemot tusen franc. Hon tog ett extrajobb på en nattklubb i Cannes och efter en månad gjorde hon sin första avbetalning med tvåhundra franc.

En tid därefter hade Georges Duhuit sett henne dansa timmar i sträck på Casinot i Nice. Han beskrev henne som helt utarbetad, grå i ansiktet och blanka ögon. Hon stödde sig på ett gäng sjömän, som en och en snubblade runt med henne på dansgolvet till gästernas förtjusning.

Matisse, som fick en lägesrapport, skickade genast en chaufför att hämta hem Lydia. Där fick den skrämda unga kvinnan en rejäl avbasning för vad hon höll på med. Han var arg, men hon vägrade ändå att få sin skuld avskriven.

Amélie lovordade sin make för hans agerande, och efter den händelsen skulle Lydia komma dagligen för att besöka och umgås med Amélie.

Matisse var mycket missnöjd med sig själv och sin avsaknad av inspiration. En av de få målningarna, efter den monumentala Dansen, var Interiör med hund, som han inte var speciellt nöjd med. Han förväntade sig något större av sig själv. Ibland var han rädd för att hans kritiker och belackare hade rätt i, att vid hans ålder hade han inte någon framtid.

Nu hade det gått så lång tid, sedan han hade gjort några bra målningar, att han på allvar umgicks med tankarna att trappa ner sitt arbete som målare. Han hade redan konkreta planer på hur han skulle klara det ekonomiskt. Han skulle skära ner på kostnaderna och sälja den ena, eller båda, bilarna och reducera underhållet till sina barn. Men förutom Pierre hade ingen av hans barn, eller deras partners, någon fast inkomst, vilket bekymrade honom.

Som om Marguerite hade lästs sin fars tankar, då hon skrev att bistrare tider väntar. Hitlers framgångar kommer att innebära att vi får kämpa för att hålla huvudet över vattenytan. Jean, som hade valt ett liv som (medioker) konstnär, var helt beroende av sin fars underhåll.

På sommaren-hösten 1934 höll hela världen på att rasa ihop för Matisse. Det var inte nog med hans egna problem av sin målartorka. Hans hustru hade fått ett återfall och låg sjuk hos sin syster i Beauzelle, så dit åkte han ofta för att finnas vid hennes sida.

Hans älskade Marguerite hade fått en nervkollaps, då hennes man Georges Duhuit hade lämnat henne och flyttat till London, efter att ha haft en affär med en engelsk kvinna. Matisse var då inte sen att komma till hennes hjälp i Paris. Hon följde sedan med sin bror Pierre till Amerika, där honom fick hämta sig hos hans svärföräldrar på kusten i Maine.

Dessutom låg hans bästa vän Bussy svårt medtagen på ett sjukhus i London, efter en misslyckad smärre operation. Han var nära döden. Hans fru och dotter fanns vid hans sida och rapporterade dagligen om hans tillstånd. Brev som Matisse besvarade med uppmuntrande ord. Han hade också planer på att besöka honom.