capstantia

Efter att ha tillbringat mer än ett dygn på tåget, anlände Matisse till ett kallt och regnigt Madrid den 17 november 1910. Här skulle han stanna några dagar för att se de stora mästarna på Prado-muséet. Som han själv uttryckte det till Marquet i ett brev: Studerade målningar av Goya, Greco, Velasques, Tintoretto och alla de andra skojarna.

Resan gick sedan vidare via Córdoba till ett Sevilla med underbart solsken. I Madrid hade han stött på den gamle skolkamraten Francisco Iturrino, som också skulle till Sevilla. Den här tiden var ju målare på ständig jakt efter nya miljöer och motiv.

I Sevilla tog Matisse in på Hotel Cecil i närheten av Plaza Nueva. Här träffade han den gästfrie vännen Augusti Bréal, som för några år sedan hade köp två målningar från Lesquelles av honom.  

Auguste Bréal visade Matisse runt i staden och guidade honom genom det spanska vardagen och dess kultur, där också Flamenco hade sin givna plats. Han fick nu också tillfälle att inhandla lokala och moriska rariteteter till Amélie, till deras trädgård, till sig sjäv och att pryda sina målningar med - keramik, mosaik, glas och tyger. 

Han skrev till sina vänner: Solen skiner från en klarblå himmel. Länge leve vin, kvinnor och tobak. Men festen skulle få ett abrupt slut. Den sömnlösa anspänning, som han hade utsatt sig för den senaste tiden - Shchukinaffären, den långa tågresan och det hårda utelivet skulle ta ut sin rätt. Han var nära ett sammanbrott, så Bréal fick tillkalla en läkare, som ordinerade honom varma bad och mycket sömn. Det sistnämnda var nog lättare sagt än gjort.

Efter en knapp vecka hade Matisse tillfrisknat så pass, att kunde påbörja sin dagslånga tågresa till Granada där slutmålet Alhambra hägrade.

Han tog in på ett pensionat i utkanten av Granada inte långt från kullen med borgen och palatsen i Alhambra. Ett fruktansvärt oväder gjorde att han stannade på sitt rum hela dagen därpå. Han skrev då en hel del vykort till sina vänner.

Själv fick han ta emot ett brådskande telegam från Amélie, där hon meddelade  att Shchukin vill köpa ytterligare två stora stilleben av honom. Det blev som en nytändning för Matisse, som genast skrev ett svarsbrev till Amélie: Jag kan se dem färdiga båda två, och de var gjorda här i Spanien.

Matisse ägnade två hela dagar åt att studera hela Alhambras härlighet i form av arkitektur, design och mönster, vilket också senare skulle återspegla sig i hans målningar. Redan när han besvarade brevet från Amélie, efter den första dagen här, visste han hur han skulle använda sig av sina intryck i sina målningar.

Byggnadsverken, med den stilfulla och harmoniska aktitekturen, som hade skapats under tiden för korstågen och de hårda striderna mellan österland och västerland, speglade de muhammedanska drömmarna om harmoni, fred och lyx. En vision som också skulle bli signifikant för Matisses konst. De rena linjerna och morernas arabesker skulle ofta återfinnas på hans dukar.

Efte några dagar i Granada kom Matisse tillbaka i Sevilla en sen kväll. Där väntade ett brev från Georgette Sembat, som bad honom att ignorera kritikerna, vars missnöje skulle förbytas mot beundran om tio år, och då skulle han jämföras med J.D. Ingres.

Dagen därpå hyrde Matisse en atelje tillsammans med sin skolkamrat och nyvunne vän Itterino, som han hade träffat i Madrid. De två målningarna, som han gjorde på uppmaning av Sergei Shchukin, skissades redan innan han hade fått de eftersända målarattiraljerna hemifrån. 

Fylld av entusiasmen och skaparglädje målade han sedan de två stillebena i rask följd. De skulle komma att markera en nytändning och hans återkomst. En väsentlig komponent i de här verken var det tygstycke i blått och beige, som han hade köpt tidigare i Madrid.

Matisse och Itterino målade tillsammans i sin ateljé med samma stilleben som måltavla. Även Bréal tillstötte då han hade ordnat med en modell, som alla tre målade. Modellen som hette Joaquina var en spansk dansös med korpsvart år, höga kindknotor och starka uttrycksfulla drag.

Dansen hade alltid betytt mycket för Matisse under åren. Nu fascinerades han av Sevillas zigenerskors danser. Han skulle aldrig glömma den blott sextonåriga Dora, som hade hänfört honom i Paris med sin smidighet och rytmik. Dora, eller Isadora Duncan som hon hette, dansade fräckt och ohämmat – snarare som en gymnast än en dansare – han liknade hennes dans och rörelser med morernas arabesker.

Under hela sin vistelse i Spanien brevväxlade Matisse en så gott som dagligen med sin hustru Amélie. Men tonen i breven blev med tiden allt kyligare. Amelie var besviken för att han inte visade några tecken på att vilja återvända efter de två veckor som överenskommet. Han hävdade att han måste stanna kvar i Sevilla och färdigställa de stilleben som Shchukin hade efterfrågat. För allas bästa, som han uttryckte det.

När julen närmade sig skrev han i ett brev till Amelie och bad henne komma till honom i Sevilla. Han hade bifogat en detaljerad resplan med tågtider och allt. Amélie svarade inte, utan reste i stället till sin syster Berthe och hennes far i Pergignan. Alla dessa ursäkter och missförstånd i brevväxlingen ledde nu till en äktenskaplig kris.

Matisse var nu tydligt tagen av att hans hustru inte längre skrev till honom. Han skickade då ett för honom ovanligt och översvallande brev till henne: Låt oss älska varandra, låt oss ge varandra så mycket glädje som möjligt medan vi fortfarande är tillsammans. Han skickade också med en skiss på ett familjeporträtt, som Shchukin hade beställt i en målning av honom tidigare.

Matisse båbörjade sin återresa i början av januari 1911. Det blev en lång resa med måga avbrott. På vägen upp mot Madrid stannade han i Tolero för att se målningar av El Greco. Där blev han fast i flera dagar eftersom järnvägsspåren var helt igensnöade. Sedan valde han kustvägen och stannade till några dagar hos Etienne Terrus - han hade sett Amélie i Perpignan och anade då att allt inte stod rätt till.

Vad som egentligen hände när Matisse kom hem till Issy efter sin långa bortavaro är ingen som vet. Det enda påtagliga han hade med sig hem var tre dukar, varav två stora stilleben, som han skickade direkt till Shchukin i Moskva. Sedan hade han ju alla sina minnesbilder, intryck och souvenirer, som också skulle komma att prägla hans konst framöver.

Den 21 april var det dags för årets Salon des Indépendants, där Matisse visade sin spanska målning Joaquina och en relativt nygjord duk av sin hustru i en sjal för Flamenco-dansare (Manila-sjal).

Den här gången var det de där kantiga geometriska målningarna, som väckte både uppmärksamhet och uppståndelse. Det var första gången som en grupp kubister ställde ut, utan att officiellt inte ha fått denna etikett sig tilldelat. De hade förvisats till en speciell sal (salle 41) och bedömdes som dagssländor. Där kunde man se verk av bl a Fernand Leger, Robert Delaunay och Jean Metzinger (Picasso eller Braque ställde ut hos Kahnweiler).

Matisses målning av sin hustru väcke en hel del bryska kommentarer från kritikerna: En överdådigt dekorativ syntes, där målaren har reducerat sin hustru till lite mer än en skissad tvådimensionell Baby Doll.

Reaktionen på den här målningen gjorde Matisse så uppbragd, att han helt sonika tog ned tavlan och ersatte den med den purfärska Målarens ateljé (Den rosa ateljén), som knappt hade hunnit torka.

Matisse förhållande till sin före detta elev Olga Meerson skulle bli mer komplicerat och dramatiskt än han någonsin hade anat. Hon bodde kvar i den byggnad där han hade haft sin Academie. Matisse besökte henne ibland när han var inne i Paris och hon var alltid välkommen till hans hus i Issy, där hon nästan betraktades som en familjemedlem.

Problemet var att Olga hade blivit förälskad i Matisse, men fick en dålig respons eftersom han fortfarande älskade sin hustru - även om måleriet alltid gick i första hand. Den här situationen ogillades naturligtvis av hans hustru Amélie, och var säkert en bidragande orsak till hennes svala behandling av sin make på senaste tiden.

Men både Matisse och hans hustru tyckte synd om Olga. Hon hade ju fallit i den fälla, som Matisse hade varnat henne för: Att börja måla som han och överge allt det som hon behärskade till fulländning. Nu tvingades hon leva på gamla meriter - kopior av mästarna på Louvren och lånade pengar av sina före detta ryska kunder. Dessutom började hon få problem med droger.

Med undantag av Matisses hustru Amélie, var det inte många som kom Matisse så nära inpå livet som Olga. Förmodligen drömde hon om att få ett likadant konstnärsförhållande, som hon sett hos sin tidigare läromästare Kandinsky och hans stora kärlek Gabriele Münter.

De röda ateljén skulle bli den tredje målningen av de fyra som symboliserade årstiderna. En imaginär vägg med olika objekt som flyter omkring, eller som kan ses upphängda på den. Matisse själv lär ha sagt till de som undrade: Ni letar efter en vägg... Den väggen existerar helt enkelt inte.

Matisse viss mycket väl hur riktiga perspektiv skulle målas, men han målade som han själv upplevde verkligheten. Färg och rymd var ledorden.

Den röda ateljén skulle nästa trettio år senare korsa Atanten till Amerika, för att där påverka en rad abstrakta målare.

Sergei Shchukin var mycket nöjd vad Matisse hade levererat till honom hittills och ville nu ha mer av den varan. Han hade skrivit till Matisse om flera målningar, som han föreslog skulle anspela på ett symboliskt tema. Antingen ungdom, mognad och ålderdom - eller, kanske årstiderna.

Matisse hade fastnat för det sistnämnda, och hade nu redan avslutat den första i den serien, som med sina kalla ljusa färger fick symbolisera våren. Det var Den rosa ateljén. Nästa målning, som skulle representera sommaren blev Den röda ateljén, vars färger var betydligt varmare. Ett artificiellt orientaliskt paradis, som någon uttryckte det.

I början av juli kom Shchukin till Paris för att beskåda de två färdiga målningarna. Han köpte dom på stående fot, men samtidigt började han bli osäker på om alla skulle rymmas i det rum, som han hade avsatt för Matisse i sitt hem. Därför bjöd han in Matisse till Moskva, så att han själv fick se vilket utrymme han kunde disponera. Besöket skulle ske efter Höstsalongen i oktober. 

I slutet av juli reste hela familjen söderut till sitt älskade Collioure. Nu hyrde de ett hus av Marie Astré på Avenue de la Gare, mellan stans nestor Souliers hus och Dame Rouseets järnvägshotell.

I det här huset hade Matisse förvarat sina målarattiraljer sedan flera år tillbaka. Från bottenplan ledde en trappa i järn, på husfasaden, upp till den väl tilltagna ateljén, som fylldes av ljus från det stora fönstret. Härifrån hade man utsikt över floden Douy och järnvägsspåret som ledde till Spanien, med Pyrenéerna i bakgrunden.

Pojkarna hade sett fram emot den här vistelsen, där de återsåg sina kamrater bland fiskarnas söner och fick återuppleva sina gamla roliga stunder. Marguerite delade sin tid med att assistera sin far i ateljén och att hjälpa sin mor i hushållet. 

Den här sommaren i Collioure var ingen annan lik. Hos Matisses var det öppet hus med många gäster och glada stunder. Amélies far var där, och många av Matisses vänner kom och gick: Jean Puy, Hans Purman, Etienne Terrus, Simon Bussy...

Många kom för att se när Matisse arbetade med sin sista målning i serien om årstiderna: Interiör med auberginer, som enligt ryktet var något utöver det vanliga. Till de intresserade hörde Picassos nuvunne partner Georges Braque, som lär ha gått hela den 3 mil långa vägen från Céret (La Fenêtre) för att stilla sin nyfikenhet.

Interiör med auberginer köptes omgående av några av främsta samlare, Sarah och Michael Stein, och blev den enda i den här serien som blev kvar i Frankrike.

Det enda som höll på att grusa den här trivsamma sommaren var när Olga Meerson anlände, utan att Matisse hade förvarnat sin hustru. Hennes ankomst väckte återigen Amélies känslor av obehag och misstankar.

Den annars så gemytliga atmosfären blev som förbytt och väldigt spänd. Något som framgår av ett fotografi från Matisses atelje, där allas blickar riktas mot kameran, utom de två kvinnornas på var sin sida om Matisse. Olga stirrar stint på Amélie, som tittar ner i sitt knä.

Men än en gång skulle det brista för Amélie. Känslan av att ha blivit förd bakom ljuset blev henne övermäktig. Hon hade tyckt sig se det i sin makes skuldmedvetna ansikte. Våldsamma utbrott följdes av försäkran och försoning.

På Höstsalongen i oktober ställde Matisse ut Utsikt över Collioure, samtidigt som Olga visade sitt porträtt av den vilande Matisse. Men nu var det kubisterna som fick publiken att tappa andan och kritikerna att misströsta.

De hade blommat ut ordentligt och fyllde nu två hela salar med sina geometriska verk. Bland de som syntes där var Leger, Metzinger, Delaunay, Gleizes och Duchamp.

Föregångarna till den här konstriktningen, parhästarna Picasso och Braque, lyste fortfarande med sin frånvaro, då de var kontrakterade av Kahnweiler och inte fick visa upp sig någon annanstans än i hans galleri.

Matisse reste med Shchukin, som hade varit på Höstsalongen, med tåg till Ryssland som de hade kommit överens om. Efter tre dagar anlände de till Sankt Petersburg den 4 november. De blev besvikna då Hemitage-muséet var stängt för renorvering.

Resan gick vidare till Moskva, dit de ankom ett par dagar senare. Matisse första intryck av Moskva var att han liknade den med europeisk storstad, som hade gjorts om till en prålig asiatisk by med färgglada hus, men också lyxiga butiker.

Shchukin hade för ett tag sedan gjort om sitt palats Trubetsky till ett permanent galleri för modern konst, som var öppet för allmänheten. Han hade endast behållit de mest privata delarna och en våning i ett omgjort kapell för sin äldste son, där nu också Matisse fick bo under sin vistelse.

I palatsets salar hängde ett stort urval av mästare som Monet, Gauguin,van Gogh,Cézanne och Pisarro - och nu också Matisse och Picasso. All konst var testamenterad till staden, men salarna användes fortfarande för konserter och större festligheter.

Shchukin hade med stor tvekan fått upp sina förvärvade målningar Dans och Musik på väggarna. Han hade också börjat visa dom för för en del slutna sällskap, bland andra Moskvas mest framstående kolumnister och kritiker.

Han förklarade för dom att det krävdes tålamod för att öppna en så svår målning och förstå den... det som i början tycktes slumpmässigt, överdrivet eller groteskt. skulle senare avslöja dess egna känsla och rytm: Man måste leva med en bild för att förstå den... låta den bli en del av sig själv.

Det var betydligt svårare att försöka förklara den här processen för hans mer konservativa vänner Ostroukov och Alexander Benois, som inte kunde acceptera något som avvek från vad som var gängse i Moskvas socitetskretsar.

När Matisse kom till Moskva skämtade man vitt och brett om Shchukins dåliga smak vad det gällde konst. Men på en finare middagsbjudning hos honom började de prominenta gästerna att beundra det pittoreska inslaget av de vågade målningarna Dans och Musik - i detta palats som i övrigt var fyllt av siden, rokoko-möbler och en livréklädd dörrvakt.

Valentin Serov, som var talesman för den äldre generationens ryska målare, erkände i enrum att Matisse fick andra målare att verka urvattnade.

När sedan Shchukin tog med sig Matisse till sin mer försiktige vän Morozov, också samlare, hade denne insett att hans val av en målning av Maurice Denis var ett stort misstag. Matisse skrev då till sin hustru: Denis stjärna bleknar här. Musik-rummet,som han hade dekorerat för Morozov är helt livlöst. Jag skulle inte vara stolt av att ha gjort något sådant med mina händer.

Shchukin hade arrangerat en intervju av en känd konstkritiker från tidningen Zerkalo, motsvarigheten till Londons Times. Då fick Matisse redogöra för sina mål och förklara bakgrunden till sina arbeten. Han passade då också på att samla poäng, när han sa att han hade fattat tycke för ryska målare, som han menade inte alls behövde resa till Paris för att förkovra sig. 

Den här artikeln, som översattes för Matisse morgonen därpå, skulle ange de positiva tongångarna under hela hans vistelse i Moskva. Han hade blivit en cebrilitet över en natt, hyllad och förföljd av reportrar hela tiden.

Det fanns givetvis även konservativa kritiker, men deras kommentare drunknade i vågona som svallade över Matisse i Moskva.

Det fanns ingen hejd på firandet av Matisse under vistelsen i Moskva. Ensamblen i den prestigefyllda föreställningen av Tjajkovkis Spader Dam hade en mottagning för honom efteråt. Poeter och filosofer applåderade honom när han anlände till Det fria estetiska sällskapet.

Konstvärlden i Moskva hade samlats på stans bästa cabaré - Nikita Balieffs La Chavre-Souris - för att hylla sin hedersgäst Matisse. En fest som frampå småtimmarna avslutades med att han förärades en målning, där han själv stod på en pedistal omgiven av nakna damer i en ring - med texten Aduration du grand Henri.

Enligt Matisse var Shchukin mer nöjd än han själv. Så nöjd att han innan Matisse rete hem igen, beställde ytterligare ett tiotal dekorativa målningar för sin egen samling.

Matisse hustru Amélie tog hand om Olga Meerson i Issy under Matisses vistelse i Ryssland. Under den tiden fick Matisse rapporter av henne, som vittnade om hur Olgas själstillstånd försämrades och hur hon tog droger. Han övertygade då hennes syster i Moskva om att hon behövde professionell vård. Hon togs då in på en instutition i Schweitz för behandling av den kände psykopatelogen Dr. Paul Dubois.

När Matisse kom hem Issy möttes han av en förtvivlad hustru, som hade fått stå ut i tre veckor med Olga och hennes ideliga antydningar om hennes förhållande med maken. Matisse konstaterade senare: När jag var borta roade sig Olga med att plåga min hustru med grova illvilliga beskyllningar.

Sedan gjorde Matisse ett stort misstag, då han försökte dölja ett brev från Olga, där hon uttryckte sina varma hänslor för honom. När Amélie nu fick sin psykiska kollaps, kunde Matisse konstatera att han nu hade varit orsaken till två kvinnors psykiska sönderfall.

Matisse hade levt i tron att Amélie och Olga hade pratat färdigt om hans förhållande med Olga. Men onekligen var det inte så.

Matisse beslöt nu att försöka reparera det han hade ställt till med, så han tog med sig Amélie och reste söderut - till Marocko.