capstantia

Hilma af Klint avslutade sitt gigantiska livsverk Målningarna till templet vid årsskiftet 1915-1916. Sedan behövde hon en tid för att smälta och bearbeta alla sina intryck av vad hon hade gjort - när andeväsen mer eller mindre handfast hade ledsagat henne i hennes konstnärskap.

Under den tiden förberedde hon också sin egen återkomst som en mer självständig målare. Något som frampå höstkanten innebar början till en omfattande projekt med 122 små abstrakt geometriska akvareller i serien Parsifal.

I legenden om den Heliga Graalen är karaktären Parsifal en mytisk riddare, som ger sig ur för att leta efter den Heliga Graalen. Han räddas av sitt nyfikna öppna sinne. Något som betraktarna av Hilmas verk kanske också behöver för att förstå hennes verk och få en inblick hennes värld.

Parsifalserien, 1916.

Dem omfattande Parsifalserien utgörs av en numrerad sekvens av de många ingående akvarellerna. Serien är uppdelad i grupper, som ofta i sin tur har flera delar.

Det finns generellt sett ett genomgående mönster, som visar hur en idé, eller en bild, ger upphov till en annan. Man får en känsla av rörelse, som visar på framsteg.

Liksom i legenden om den Heliga Graafen representerar de här målningarna ett sökande efter andlig kunskap genom olika nivåer av medvetande.

Här visas endast ett axplock ur den omfattande parsifalserien. Färgernas halvtonsövergångar gör att hela den här serien får ett visuellt flyt.

Här har Hilma också i en del målningar lagt till texter, som är kopplade till olika riktningar - inte bara vertikalt och horisontellt, som framåt, bakåt, uppåt, nedåt - utan också i andra dimensioner, som inåt och utåt.

Det är som hon här hade velat gå bakom papperet som hon målade på, och skapa något tredimensionellt eller kanske fyrdimensionellt. Riktningar som idag kallas postmodernt eller konceptuellt, som ju var helt okända begrepp 1916.

Atomserien, 1917.

Runt sekelskiftet och en bit in på 1900-talet var den osynliga atomen högaktuell i populärvetenskapliga skrifter. Även Hilma fascinerades av detta märkliga fenomen.

Atomserien består av tjugo akvareller, som visar två sidor av atomen. Den ena i övre vänstra hörnet är dess energinivå på eterplanet. Den andra nere till höger visar energin på det fysiska planet. Hon kommenterar själv bilderna i skrift.

Hon beskriver atomen och dess utvecklingsprocess, som om det vore ett levande väsen, där en överordnad kärlekskraft ligger till grund för atomens existens och utveckling. Den insikten hade hon fått genom att skåda sin egen inre eterkropp.

Sommaren 1917 gjorde Hilma ett uppehåll i sitt bildskapande av olika anledningar. Ateljén på Munsö hade invigs och hon var troligen upptagen av att inreda den och bereda plats för alla sina målningar.

Hon var också sysselsatt med att diktera sina andliga erfarenheter, tankar och funderingar under rubriken Studier över själslivet - ett verk, som när det skrevs ut 1941-1942 fyllde hela 1200 maskinskrivna sidor

Under den här perioden flyttade hon också med sin mor, som hade blivit allvarligt sjuk, till villan Furuheim på Munsö - troligen av ekonomiska skäl. Till sin hjälp att sköta om modern hade hon sjuksköterskan Thomasine Andersson, som skulle visa sig bli en nära vän för livet.

Hilma började inte arbeta med sitt måleri igen förrän i början av 1919. Hon återvände då till en andra period med detaljerade bilder av floran med blommor och andra växter. Det blev en gedigen botanisk samling, som hon sedan deponerade i det Naturvetenskapliga arkivet i Goetheanum - det Antroposofiska sällskapets centrum i Schweiz.

Visserligen hade hennes stora naturvetenskapliga och medicinska intressen följt henne hela tiden. Även i hennes abstrakta målningar kan man se blommor, rankor, klängen, kransar, rötter och annat som kan härledas till växtriket.

Men redan efter de första detaljerade och naturtrogna bilderna, så gjorde Hilma en djupdykning i floran, genom att göra ingående spirituella, botaniska vetenskapliga studier. Hennes anteckningsböcker fylldes av sådana studier och bilder under begreppet Blommor, Mossor och Lavar.

De här studierna krävde såväl noggranna meditativa observationer, som en klärvoajant uppfattningsförmåga - och ett konstnärligt uttryckssätt. Hon fyllde tre anteckningsböcker med de här studierna under 1919 och 1920.

Hon utvecklade ett speciellt trefaldigt diagramspråk för att fånga egenskaperna hos varje växt. Det var ett helt främmande sätt att uppleva naturen - långt ifrån den traditionella botanikens vetenskap. Bilderna ses på det astrala planet, stod det i en av anteckningsböckerna.

När Hilmas mor dog 1920 försvann också alla tidigare bindningar för att ta hand om henne. Hilma kände nu ett behov av bryta upp från det gamla och pröva något nytt. Under tiden, som sjuksköterskan Thomasine Andersson hade skött om modern, så hade Hilma och hon hunnit blivit riktigt goda vänner. Så det var ingen större överraskning att de båda skulle följas åt även i fortsättningen.

Hilma af Klint och Thomasine Andersson flyttade nu till Helsingborg. Anledningen är något oklar. Men att Hilma hade en förkärlek till havet, kan vara en av dem? Att hon hade sedan länge drömt om att bygga ett tempel på den närliggande, men också fridfulla, ön Ven i Öresund, kan vara en annan?

Men den största orsaken var nog att båda två, som nu var tillvända antroposofer, ville komma närmare kontinenten och den rörelsens högkvarter Goetheanum i schweiziska Dornach. Dit skulle det bli många resor framöver.

När de två väninnorna - som båda började närma sig de sextio - hade installerat sig i en våning på Karl X Gustafs gata i Helsingborg, följde en intensiv period av oljemålning för Hilma. På kort tid gjorde hon en mängd målningar, som bland annat föreställer olika religioners utseende på ett andligt plan.

Det blev också naturtrogna studier av sädesslag och växter, jämte deras astrala abstrakta avbildningar. Det var typiska bilder, som kan hänföras till teosofin - antroposoferna hade en helt annan syn på måleri.

Redan i oktober 1920 gjorde de båda damerna sin första resa till det antroposofiska centrumet Goetheanum i byn Dornach en bit utanför Basel i Schweiz. Thomasine Andersson hade tidigare förvärvat kunskaper i Tyska, vilket underlättade deras vidare studier på plats.

Hilma hade ju tidigare träffat Dr. Rudolf Steiner, upphovsmannen bakom antroposofin, och nu skulle hon utveckla den bekantskapen och få vägledning av honom i denna livsfilosofi.

På den första resa till Dornach ställdes de båda kvinnorrna inför en helt annan syn på konst än den teosofiska. Man hade utvecklat en mycket speciell konstuppfattning, både vad det gällde större målningar och mindre akvareller. 

Att Hilma hade haft många och långa lektioner av Dr. Rudolf Steiner, framför allt i färglära, framåt av de omkring 36 välfyllda anteckningsböckerna från den är perioden. Tiden i Dornoch hade varit omväldigande och det skulle ta tid för henne att smälta det hon hade fått uppleva. Det skulle dröja nästan två år innan man såg någon målning av Hilma igen.

Redan året därpå reste de två väninnorna tillbaka till Goetheanum, där de skulle tillbringa hela vinterhalvåret 1921-1922, från december till maj. De ägnade nu sin tid åt att gå på djupet i den nya antroposofiska ideologin. Och inte minst den syn på konst, som Dr. Steiner hade utvecklat på basis av Goethes färglära - med mottot: Färger är naturens själ och hela universums - och vi blir själva en del av denna själ när vi lever med färgerna.

Hilma fick också tillfälle att utveckla sin akvarellmålning, enligt den antroposofiska modellen, under ledning av Dr. Steiner. Medan Thomasine Andersson besökta Goetheanums arkiv för göra avskrifter av hans föredrag.

Efter hemkomsten från Dornach blev det ett uppehåll under sommaren, som de tillbringade på Munsö. I september, när de hade återkommit till Helsingborg, följde en intensiv period med akvareller av Hilma. Mestadels utförda enligt det koncept, som Dr. Rudolf Steiner hävdade vara det enda rätta, d v s hans eget och det antroposofiska.

Hennes målningar i flytande akvarell (vått i vått) var helt olika de som hon sedan länge hade arbetat med. Inga geometriska former eller gestaltningar av olika ockulta upplevelseplan. Det handlade nu om färgkompositioner, med motiv som hämtades från betraktelser ur växtriket.

Det hände ibland att Hilma föll tillbaka i sitt gamla måleri. Men det visade sig snart att det inte passade för den nya friare akvarelltekniken.

I den antroposofiska modellen var färgupplevelsen det väsentliga enligt Dr. Steiner. Enligt hans uppfattning skulle målaren också undvika direkta avbildningar och det rent översinnliga. Någonstans däremellan låg den konstnärliga gestaltningen.

Eftersom Hilma betraktade Dr. Steiner som den absoluta auktoriteten, var hon beredd att blint följa honom och hans anvisningar - han var mästaren och de nye ledaren.

Hon lyckades att anpassa sitt måleri och skapa sig en egen stil i linje med den antroposofiska färgfilosofin, även om hon ibland kunde drista sig till att använda sig av den förbjudna färgen svart.

Det blev ett långt uppehåll under 1983, kanske beroende på att Goetheanum hade brunnit ner till grunden i en anlagd brand på nyårsaftonen 1922 -1923. Men på våren 1924 var det dags för ett återbesök till Dornach, där Hilma och hennes vännina skulle bli kvar i hela fem månader. Lagom till den årliga sommarvistelsen på Munsö. Det året stannade de bit inpå hösten, då Hilma gjorde ett tjugotal akvareller här under oktober.

Hilma hade nu släppt växtriket och hennes akvareller hade nu förtätats och i en del av dem kunde man skymta gestalter i form av människor och djur. En del målningarna kunde också härledas till människans inre organ, som mjälte och njure.

De två äldre damerna gjorde ytterligare några kortare resor till Dornach de följande åren. Till deras stora saknad dog mästaren själv, Dr. Rudolf Steiner, under 1925. Dödsorsaken ska ha varit sviterna efter att ha gått in i väggen på grund av sitt hårda arbetsschema, med bland annat över 300 föredrag på åtta månader.

Visseligen had Hilma beundrat Dr. Steiner, och sett upp till honom som sin nya ledare, men samtidigt han hon svårt att smälta att han inte ville ställa ut hennes Målningarna till templet i Dornach.. Samma misstro skulle hon möta vid flera andra försök att få sin andliga konst accepterad - bl a av folk från den teosofiska tidskriften Wendingen, när hon i Amsterdam 1927 visade upp små reproduktioner av målningarna från sitt resemuseum.

Men Hilma och hennes väninna gladdes åt, att de vid sina kommande besök i Dornach fick uppleva det nya Goetheanum. En byggnad i betong, som hade återuppförts enligt mästaren Dr. Steiners anvisningar och modell.

Sommaren 1928 hölls en andlig konferens i London: World Conference of Spiritual Science and Its Practical Applications. Där ställde Hilma ut några verk ur sviten Målningarna till templet under rubriken Studies of Rosicrucain symbolism (Studier av en rosenkreutzisk symbolism). Hon deltog själv och gjorde en presentation av sina målningar, men gjorde inte något avtryck hos publiken.

Givetvis var hon väldigt besviken över att ha ignorerats av kritikerna. Hon hade ju släpat på sina stora målningar, på ett fartyg den fyra dagar långa resan mellan Stockholm och London. Men som kanske värre var, att detta ointresse skulle bidra till hennes kommande beslut, att inte visa upp sina målningar igen på många år. Hon hade nu äntligen insett att tiden inte var mogen.

Den sista resan gjorde de båda äldre damerna under 1930, därefter verkar åldern ha tagit ut sin rätt . Under tiden fram till dess finns inga kända målningar. Men efter den sista resan finns en del av Hilmas alster bevarade. Hon hade i sina anteckningar från den 27 december uttryckt sin oro för den sämre stämning, som rådde inom det Antroposofiska sällskapet efter Dr. Steiners bortgång och ledarskap.

De flytande akvareller (vått i vått), som hon gjorde in på 1930-talet har människor som tema. Människor i töcken och från den astrala världen, som hon nu tycks ha återvänt till. Troligen hade hon fortfarande kontakt med den andra sidans väsen. Av hennes anteckningar att döma skulle hon inte heller tappa sin kontakt med Dr. Rudolf Steiner, som ju nu befann sig på den andra sidan.

Hilmas akvareller hade nu utvecklats alltmer till en dialog mellan hennes medvetna och omedvetna liv. I juni 1932 gör hon två visionära akvareller, där hon förutspår händelser i Europa under det kommande Andra världskriget.

Den ena är en kartbild över Storbritannien, där hon pekar ut London som mål för en kommande intensiv bombning av de tyska nazisterna (Blitzen 1940-41). Den andra kartbilden beskriver de våldsamma sjöstriderna runt Medelhavet i slutet av kriget, där den Iberiska halvön med Spanien, som då var neutralt, lämnas i fred.

Hilma af Klint ville gärna exponera sitt livsverk Målningarna till templet, men hon lyckades aldrig som sin egen marknadsförare, trots flera seriösa försök. Efter att ha blivit ignorerad och hånad så många gånger var hon nu beredd att ge upp. Hon insåg att världen och nuets människor inte var mogna för hennes konst. Den skulle nog förstås senare av kommande generationer.

Hon beslöt sig därför 1932 - sjuttio år gammal - att skänka sitt livsverk till framtiden. I sin anteckningsbok skriver hon symbolen +x, med förklaringen ”20 år efter min död”, med den mer detaljerade utvikningen: ”alla verk som bär detta tecken får ej visas förrän 20 år efter min död”.

Allt eftersom åren gick blev Hilma mer och mer orolig för vad som skulle hända med hennes livsverk när hon inte längre fanns. Hon försökte intressera det svenska Antroposofiska sällskapet att ta hand om hennes kvarlåtenskap.

Hon poängterade att hon de senaste åren hade stått grundaren Dr. Rudolf Steiner mycket nära och att hon var väl förtrogen med antroposofins filosofi. Hon hade också själv sedan en längre tid tillämpat den målarkonst som förordas i sina akvareller. Hon höll hon ett långt föredrag 1937 för antroposoferna i Stockholm, i syfte att övertyga dom. Men hon lyckades inte och det hela rann ut i sanden.

1934 flyttar Hilma och hennes livskamrat Thomasine Andersson från Helsingborg till Lund. Den första fasta adressen där var Grönegatan 28 - en lägenhet som de hyrde från 1935. Här skulle de bo i fem år tills Thomasine Andersson dog 1940. Några år tidigare hade Hilma också fått sörja en annan av sina bästa väninnor, nämligen Anna Cassel, som hade dött 1937.

När Hilma hade hade blivit ensam flyttade hon till en mindre våning på Spolegatan 3A, där hon skulle bo i fyra år innan hon flyttade Stockholmstrakten igen för att komma närmare Munsö på ålderns höst. Hon bosatte sig då frampå höstkanten 1944, hos sin kusin, fröken Hedvig af Klint, som ägde en villa i Djursholm.

Hilma var nu både gammal och svag. Vid ett besök inne i Stockholm råkade hon falla av en buss och skadade sig i huvudet och ena armen. Hon repade sig aldrig mer, utan avled 81 år gammal, i hemmets lugna vrå den 21 oktober 1944.

Hennes frånfälle orsakade ingen större uppståndelse. Några dagar efter sin död hölls en minnesstund, där hon hedrades med blommor från antroposoferna i Stockholm och teosoferna i Lund. Det var samma dag då hon skulle ha fyllt 82 år - den 26 oktober 1944.