capstantia

Bastille Day

Det var Frankrikes nationaldag. Den 14:de juli. La Fete Nationale. Nationalfesten. Restaurangen låg i Montmartre. Namnet har jag glömt. Men det var det värsta hålligånget på länge. Det glömmer jag inte. Trångt var det. Och varmt var det. Men atmosfären var på topp. 

Det dansades. Det sjöngs. Händer klappades. Fötter stampades. Man ropade Viva la France. Alla åt ur samma köttgryta. Den enda maträtten, som det minimala köket lyckats åstadkomma. Grytan gick runt på borden. Endast ett slags vin serverades. Husets röda. Och det var gratis en kväll som denna.

Fråga mig inte vilken restaurang vi var på. Det fanns många att välja på. Och de byter ju namn lika ofta som jag byter skjorta. Sedan var det ju ett tag sen jag var där.

En stor familj. Det kändes som så. Det kramades. Det pratades. Det flamsades. Flera språk på en gång. Mest franska. Med inslag av svenska. Engelska. Japanska. Ungerska. Ja, av allt möjligt. Ett enda sammelsureum. Men roligt var det. Viva la France.

Champagneflaskor öppnades. Champagnekorkar smällde. Skummet sprutade. Skål. Salut! Cheers!  En del hade glas. Andra halsade ur flaskor. Marseljäsen sjöngs så det dånade. Mer Campagne. Någon bjuder! Hip hip hip! Hourra! Viva la France! Mer Champagne!

Det var ett lyckat firande av nationaldagen. Några timmar då alla plötsligt var fransoser. Vi rullade hatt nedför backen mot Pigalle och nöjeskvarteren. I sällskap av två flygvärdinnor. Den ena från Japan. En andra från Ungern. Men en natt som denna kunde vi alla prata franska.

Alla minns vi väl stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789. Inledningen till de franska revolutionen. Nej, det var nog ingen som tänkte på den. Bastille Day. Det var just nu och här, som gällde. Viva le monde entier. Ja, jag tror det heter så: Leve hela världen.