capstantia

Jobbigt i Sydney

Så var vi då på väg mot slutdestinationen: Sydney. En lång flygresa om 630 mil, som tog bortemot åtta timmar. Vi fick frukost, lunch och annat. Allt i samma anda som till Singapore. Serverat av samma lilla förtjusande, lite snedögda, flygvärdinna. Om inte samma, så en likadan. Och included var tydligen en standardfras. Helt plötsligt, någon timme innan den beräknade landningen, började flygvärdinnorna uppföra sig märkligt. De började gå omkring och spraya inuti kabinen. Ovanför våra huvuden där vi satt. Vi blev helt överrumplade. Luktade vi så illa? Senare fick vi reda på att det var någon slags

desinsektering. De ville inte få in några löss, eller annan ohyra, i landet. 

Det var tydligen något som hette Permetrin, men ibland användes DDT. Fy attan. Det lär finnas flygpersonal, som har fått Parkisons, efter att ha tvingats spraya varje gång man landade. Andra påstås ha fått hjärntumör. Tur att man inte åkte till Australien så ofta.

Väl landade på Sydney Kingsford-Smith Airport blev vi utsatta för den gängse, minutiösa, besiktningen. De verkade vara speciellt noggranna innan de släppte in folk i det här landet. Inga dagdrivare eller annat slödder. Inga som bar på smittsamma sjukdomar. Inga undangömda djur eller främmande växter. Inga utan giltiga pass och visum. Inga… Vi klarade samtliga kontroller. Vad jag kommer ihåg, så hade vi inga visum. Men vi skulle ju bara stanna i tio dagar, och såg väl hyfsat hederliga ut...

Något jag lade märke till var att det fanns en taxfree-shop i ankomsthallen, och inte som brukligt i avgångshallen. Så förståndigt. Då slipper man ju släpa med sig sina varor. Och flygplanen slipper ju onödig last. Men vi hade ju redan brutit mot detta, eftersom vi hade med oss ett par pissljumna burkar Pripps Blå från Sverige. Fråga mig inte hur vi lyckades med detta tilltag. Förbi alla dessa säkerhetskontroller på vägen. Men säkerheten var man väl inte så noga med på den tiden.

Vi vaknade morgonen därpå på hotellet Marly Pacific. Det var söndag. Vi hade alltså en dag för att hämta andan och acklimatisera oss. Efter en runda i omgivningarna kunde vi konstatera, att vi hade hamnat på ett badhotell. Men inte vilket badhotell som helst. Det var ett jättestort lyxhotell, placerat ett hundratal meter från en långsträckt sandstrand: Marly Beach. Förutom hotell fanns där butiker, barer, souvenirer... Alltså ganska likt en svensk exklusiv badort.

Här var det glest med folk den här årstiden. Det var det tidig vår. När vi åkte hemifrån var det höst. En konstig känsla. Men det är väl därför Australien kallas för landet down under. Vi hittade en liten mysig bistro i närheten, som skulle bli ett stamställe under vår vistelse. Där skulle vi inta alla våra frukostar. Jag visste att hotellräkningen skulle kunden betala, men beträffande mat fanns inget skrivet. Så jag tog det säkra före det osäkra. Vi fick leva på mina traktamenten och snåla med maten.

Det fanns väl en anledning till, att vi blivit förlagda på det här ödsliga badhotellet under lågsäsong. Vi skulle inte bli frestade av nöjeslivet inne i Sydney. Vi var här för att jobba, och för att göra ett bra jobb. Varje morgon prick klockan 8:00 blev vi upphämtade av vår tillfällige arbetsgivare, som representerades av en stor kraftig typ med stenansikte. Varje eftermiddag, prick klockan 16:00, blev vi skjutsade tillbaka till vårt hotell. Att stenansiktet var militär i botten, rådde det ingen tvekan om.

Det blev inte så mycket gjort på dagarna, och det märkte han tydligen. Redan efter två dagar, spände han ögonen i mig, och frågade efter resultat. Dagen därpå levererade vi en diskett med bortemot tjugo välfyllda A4-sidor. Hot stuff. Nästan allt hade vi producerat på hotellet på kvällstid. 

Vårt samarbete fungerade utmärkt, precis så som jag hade föreställt mig innan. Mitt rum blev till en arbetsplats. Där låg jag mest på sängen, fantiserade och dikterade, allt medan min medarbetare försökte följa mina tankar. Han vägledde mig om jag kom på fel spår, och han tillförde själv en hel del. Dessutom var han ju betydligt bättre i att hantera det engelska skriftspråket. Vi drack massor av kaffe, varvat med öl. Inte heller de stackars burkarna Pripps Blå fick vara i fred. Men då väl kylda i rummets minibar. Vad gjorde då vår tillsyningsman, stenansiktet, under tiden. Han jobbade förstås. Han tog emot våra manuskript och omvandlade dom, till ett annat grafiskt utförande, enligt helt andra normer. Konstiga normer. Kanske efter det australienska försvarets. 

På fredagskvällen bjöd stenansiktet på en så kallad Sidney Harbour Dinner Cruise. En trerätters middag i Sydneys hamnområde, med fascinerande vyer av staden i kvällsbelysning. Speciellt då Sydney Central Business Districts skyline. Det man kommer ihåg var naturligtvis Operahuset och Harbour Bridge, kända varumärken i spektakulär belysning. Maten var inget att minnas direkt. Men vinet till huvudrätten kommer jag ihåg: En välsmakande Shiraz, jag inbillar mig att det var Penfolds Grange. Och om det stämmer, så brydde sig inte stenansiktet ett dugg om priset.