capstantia

I början av 1935 hade livet återgått någorlunda till det normala för Matisse och hans närmaste. Hans hustru Amélie hade återvänt till Nice, men hon var fortfarande alltför svag för att benen skulle bära henne. Marguerite hade återvänt till Paris, där hon nu skulle börja bygga sitt nya liv. Under tiden var hennes lille son hos sina morföräldrar i Nice, där Lydia Delectorskaya hade hand om honom.

Lydia hade ju också varit ett dagligt sällskap för Amélie under en längre tid. När hela familjen hade råkat ut för en elakartad influensa fick hon flytta in i Matisses lägenhet, för att ta hand om sjuklingarna på heltid. Matisse beordrades av sin läkare att vila och hålla sig inomhus i det långvariga ruskvädret, som hade överraskat den franska sydkusten inpå det nya året.

I februari kunde man se det första tecknet på att Matisse hade hittat ny inspiration, och kunde påbörja sin vandring mot något nytt. Det var ett porträtt av en stilig siciliansk kvinna iklädd kappa och hatt. Men hon skulle inte bli långvarig, då hon verkade alltför upptagen av sina egna affärer, för att passa in i Matisses schema.

Vid ett annat tillfälle då Matisse hade tagit fram sitt skissblock och skulle teckna av en ung barnflicka, så blev han väldigt irriterad. Hon hade suttit där i sina dagdrömmer, lyssnade inte på honom (Sitt still), med sitt ansikte halvt gömt i sina armar - medan hennes ledsagare störde poseringen med sitt tjatter. Efter den händelsen så tog Matisse mod till sig och frågade Lydia om inte hon kunde stå modell för honom.

Matisses första målning av Lydia, Blå ögon, var signalen som han hade väntat på. Det var den första i en serie av experimentella studier, där målningar var helt olika de han hade gjort under sin tid med fantasifulla och utmanande odalisker. Den nya given var mera verklighetsnära.

Det var startskottet för en period av en intensiv entusiasm och handlingskraft från Matisses sida. Något som fick ytterligare stimulans på en retrospektiv kubistutställning i Paris, där Picasso visade upp ett par explosiva målningar, som hade haft en kraftigt påverkan på honom.

Lydias utseende skilde sig väsentligt från de flesta av Matisses modeller, som hade sydländska drag med svart hår, mörka ögon och en gyllenbrun hy. Medan Lydia, som kom från det ryska Sibirien, hade ett nordiskt utseende med blont hår, blåa ögon, vit hud och renodlade ansiktsdrag. Hon såg ut som en isprinsessa, sa Matisse senare.

Hon var en av de många ryssarna i exil i Frankrike, som av fransmännen betraktades som primitiva, okänsliga och hetlevrade. Själv förstod hon ingenting. Hennes franska var dålig, men snart blev Matisse varse att, till skillnad från honom själv och hans barn, så hade hon sådana skolbetyg att hon när som helst skulle bli antagen för universitetsstudier i Frankrike.

Amélie trivdes väldigt bra i Lydias sällskap. För Matisse var det naturligt att han bidrog med pengar till nya kläder eller en extra matbit. Han var också noga med att avlöna henne, som en professionell modell, då hon poserade för honom.

När sedan Lydia hade flyttat in i deras våning fick hon mat och husrum och en årslön (som var vanligt, men olagligt för immigranter). Lydia själv var mycket tacksam för att ha blivit av med sin lättsinnige partner och hamnat i en trygg familj, vars värderingar och livsmönster var ganska lika hennes egen familjs, innan hennes föräldrar dog så tragiskt.

Hon liknade Matisse vid en vänlig och korrekt gentleman, med ett belevat sätt som påminde om hennes egen fars.

Matisse fortsatte ganska omgående med en ny målning, som fick namnet Drömmen. Det var en bedrägligt enkel, nästan geometrisk, studie av Lydia när hon ligger med sitt huvud vilande på sina armar. Då denne var så enkel, som han hade trott, blev han både arg och frustrerad.

Vid de här tillfällena ville Lydia återställa lugnet i ateljén, och det enda sätt hon kom på, var att berätta om sin barndom i Sibirien. Hon berättade om de hårda vintrarna. Hur hon låg i sin säng och väntade på att hennes far skulle komma hem sent från sjukhusets laboratorium, för att berätta förtrollande godnattsagor…

Hon kom också ihåg när gatorna i hennes hemstad Tomsk, efter revolutionen, gjordes osäkra av stridande bolsjeviker och mensjeviker. Strider, som sedan upphörde med hjälp av den hastigt bildade Röda armén, som hade tagit makten i Sibirien 1918.

De första porträtten med Lydia som modell kulminerade i målningen Rosa akt (Pink Nude eller The Reclining Nude). Han använde då sin beprövade metod, som i Dansen, med sax, papper och stift, när han sökte efter det slutliga.

Han fotograferade modellens ställning med jämna mellanrum, som till slut skulle bli som en filmsekvens. Lydia fick inta nya ställningar hela tiden - vridande och spretande, sträcka ut och kura ihop, långsträckta armar och uppdragna ben…

Matisse manipulerade armar och ben, och förändrade den relativt enkla kompositionen till en yttersta gräns, utan att förlora kontakten med den verklighet som Lydia representerade, där hon låg på de blå-vit-rutiga överkastet med böjda ben och ena armen höjd över sitt huvud.

Pierre, som hade kommit till Frankrike i juni, fångades direkt av Matisses nya skapelse, även om den ännu inte var målad. Den fanns ännu så länge bara i tecknade konturer med färgade och fastnålade pappersbitar, klar för målning. Pierre kommenterade sin fars verk: Här är den som som står för din förnyelse.

Äntligen kände Matisse att han hade lyckats ta sig ur de mörka åren, då han inte hade kunnat prestera något som han var nöjd med. Han hade hittat en ny stil, som av många skulle ses som färgläggningar av hans lovordade teckningar.

Det var en nöjd Matisse, som nu med gott samvete skulle ägna delar av sommaren åt att vila och skaffa nytt bränsle inför sina kommande projekt. Pierre och hans familj - fru, dotter och den tvåårige sonen Paul. De besökte Amelie och Matisse i Nice och då fick Paul träffa sin kusin Claude. De två små pojkarna fann varandra direkt och började leka.

Det var stolta mor- och farföräldrar, som betraktade sina barnbarn. Men också svaga, då pojkarna tilläts göra sådant, som ibland överskred gränsen för familjens nedärvda normer.

När sommaren började bli för varm i Nice reste Matisse, med Amelie, Claude och Lydia, till Beauvezer, där de tog in på ett kurhotell vid foten av Franska Alperna. Här var det betydligt behagligare klimat. De friska vindarna från berget hade visat sig ha vitaliserande verkan på Amelie.

När Matisse var på hotellet fick han ett brev från Pierre, som innehöll en mer detaljerad analys av de målningar han hade sett i Nice. Här pekade han ut Rosa akt som något speciellt, medan han avfärdade resten av målningarna, som han ansåg inte gav honom något - de var bara exempel på ett bakåtsträvande.

Pierres brev följdes av dräpande kritik från hans älskade dotter Marguerite, där hon förklarade, att hon såg som sin plikt, att tala om för honom, att han hade misstagit sig å det grövsta, om han trodde att hans senaste arbeten var något mer än en upprepning av sina vanliga teman, utan någon märkbar framåtblick.

Kritiken från hans egna barn tog Matisse hårt. Han försökte förklara att han bara var i början av sin resa, vars destination han inte kunde förutse i nuläget. Den hårda kritiken fick honom emellertid att inse att han - liksom många andra målare, som erbjuder sin publik något nytt - inte kunde förvänta sig något sympati i detta skede.

Under 30-talet skiljde sig Matisses måleri från sina samtida mer märkbart än någonsin. Medan andra målare drogs till politik, och möter socialt sönderfall med söndrande konst i en helt nytt bildspråk, - att jämföras med de surrealistiska utvecklingen i Nazi-Tyskland och fascism i Spanien - så envisas Matisse med att måla nakna modeller i Nice. Han framstod då, även för sina beundrare, som en som avskärmar sig från verkligheten.

Själv såg han på det hela med andra ögon. Han donerade dukar, och skrev sitt namn på protestlistor mot den ökande fascism och flyktingars svåra situation. Men han trodde inte på politiska lösningar. Våld och förstörelse ville han bemöta med sådant som gjorde livet värt att leva. 

Marguerite, som nu hade haft framgång med sin klädkollektion, beslutade sig nu att starta sitt egna företag. Hon var kände sig då tvungen att överlämna Matisses affärer, som hon skött, till någon annan. En av de utlösande faktorerna till hennes beslut var, att hon ansåg att föräldrarna hade bidragit starkt till att hennes äktenskap inte hade blivit så lyckat.

Till allas förvåning erbjöd nu sig Matisses krassliga hustru Amélie, att ta över Matisses affärer. Och när hon väl hade tagit ett beslut var hon orubblig - även om Matisse gav henne många skäl och ursäkter för att avstå.

Efter de här händelserna avtog kontakterna mellan Nice och Paris, för att sedan bli mer sporadiska och till slut upphöra helt, när Claude hade flyttat tillbaka till sin mor i Paris. Matisse, som kände en fruktansvärd saknad efter sin dotter, höll dock kontakten med henne i hemlighet. Men Amélie var obeveklig. Hon kunde aldrig acceptera, att hon anklagades av Marguerite för att ha saboterat hennes äktenskap.

När hon nu tog över sin makes affärer, så fick hon överlämna sin sekreterarroll till Lydia. Hon fick bland annat maskinskriva Matisses brev och översätta artiklar med recensioner och annat om honom. Hon lärde honom också de elementära fraserna det engelska språket.

Lydia hade alltså på kort tid, sedan hon hade flyttat i Matisses lägenhet, gjort sig mer eller mindre oumbärlig. Hon hade under en period minst tre väsentliga roller: Modell, barnskötare och sekreterare. 

Lydia skapade med sin blotta närvaro en lugn och harmonisk atmosfär i Matisses ateljé. Men när han förstod, att hon också följde hur hans arbeten framskred, med noteringar och fotografier, blev han förargad. Du har inte förstått någonting. Som alla konstkritiker.

När Matisse hade lugnat ned sig, så kom de överens om att det var onödigt att följa honom på det sättet. Men troligen var det därför han nu, för att visa vem som bestämde, återvände till temat Nymf och Satyr. Det blev ett stort antal skisser och teckningar, innan slutresultatet kunde presenteras på en stor duk flera år senare.

Lydia kände sig som om hon hade återfått sitt människovärde, då hon fick dela dagarna med en man som inte behövde henne sexuellt. Tidigare hade det hört till vanliga och enda möjligheten för att överleva. För mig uppträdde han alltid som en förförisk gentleman. Han var så charmerande, så känslosam. Han visste hur han skulle tämja mig.

Matisse har sagt, att under de kommande två decennierna, så kom han att lära känna hennes ansikte och kropp med hjärtat, lika bra som han kunde alfabetet. Han tecknade henne för att komma ner i varv, och tecknade henne igen, för att återstarta sig själv. Men när han var äldre, närmare sjuttio och därefter, behövde han mer än någonsin ta till alla tillgängliga reserver av energi, för att kunna prestera något. Och om Matisse älskade med Lydia, så var det bara på dukarna och i hans teckningar.

De minst sagt vågade teckningarna, som Matisse gjorde under 1935, ställdes ut på Leicester Galleries, London i februari 1936. Trots att Simon Bussys fru Dorothy hade varnat honom. Matisse tyckte då att visst kan folk se erotiska avsikter i dom, men så är det inte för mig.

Men Dorothy såg ut att få rätt. När Marguerite anlände till London med de sexiga bilderna täckte H M Customs (Tullverket) över dom med papper. När sedan Marguerite tvingade galleriets direktörer ställa ut en av de djärvaste i skyltfönstret blev de riktigt nervösa.

När utställningen öppnades blev det en viss uppståndelse, men polisen fick inga anmälningar om osedlighet. Många av teckningarna såldes, även om de aldrig skulle hängas upp i ett respektabelt hem. Intendenterna från både British Museum och Victoria and Albert Museum var på plats. Chefen för National Gallery köpte en teckning och Clive Bell skrev en entusiastisk recension.

Paret Bussy spelade en viktig roll för Matisses återkomst och anseende. De presenterade honom för Englands främsta konstkritiker, museeintender, kuratorer och samlare. De hade också mycket goda kontakter i Frankrike, dit de bland annat räknade författarna André Gide och André Malraux, samt poeten Paul Valéry.

Bussys tillbringade vanligen höst och vinter i sin villa i Roquebrune Cap Martin i närhet av Matisses Nice. På sommaren bodde de för det mesta i Londons intellektuella stadsdel Bloomsbury, med grannar som Leornard och Virginia Wolf, Clive och Vanessa Bell…

Dorothy Bussys passion var litteratur och författare. Simon Bussy själv, hade stannat i sin utveckling som målare, något som Matisse djupt beklagade. Matisse kände också stor sympati för sin vän, när han hunsades av sin fru och dotter. Inte minst då de besöktes av framstående författare som Kipling, Gide, Romain Rolland… eller av medlemmarna i Bloomsbury-gruppen.

Matisse kommer ihåg Simon Bussy, som den i särklass duktigaste i Gustave Moreaus ateljé under studietiden. Redan då fick han flera utmärkelser för sin skicklighet. De andra eleverna kände sig bortkomna när de såg honom i aktion. Nu var han en skugga av sitt forna jag. Han var inte längre Målaren Bussy, utan Dorothy Bussys make.

Men under åren på Académie des Beaux-Arts hade de båda eleverna fattat tycke för varandra. Bussy hade då varit ett stort stöd för Matisse. Och nu när han nu inte var så framgångsrik längre, så ville Matisse återgälda det. Men även nu, och åren däremellan, hade de ömsesidigt utbyte av tankar och idéer - eller stöttade varandra i sina kriser. Matisse besökte ofta Bussy när han var i sin Villa La Souco. Och Bussy lär ha sagt, att när de inte hade setts på ett tag, så satt han vid fönstret och väntade på att Matisse skulle höra av sig.

Matisse trivdes aldrig i Dorothy Bussys sällskap, även om han respekterade henne som kulturperson och för hennes litterära begåvning. Men han gick ändå på hennes tebjudningar för sin vän Simons skull. Han klädde upp sig och deltog i det högtravande småpratet, men hans försök att passa in var inte så lyckade.

Dorothy och dottern Jane (Janie) var, liksom deras vänner, hängivna kommunister, som såg upp till Leon Trotsky. De tyckte om att driva med borgarbrackan Matisse. Janie skrev en kort biografi om honom, A Great Man, där han framställdes som ett fiktivt monster med odräglig fåfänga, banalitet och pretentioner. Texten höglästes på Bloomsburys Memoir Club.

De som protesterade bemöttes av damerna Bussy med ytterligare några väl valda fraser om Matisse: Den störste nu levande målare. Den störste nu levande egoisten och Den störste nu levande tråkmånsen. Den uppdiktade versionen gav upphov till avundsjuka och ilska, även hos de som aldrig hade träffat Matisse. Virginia Woolf, exempelvis, vägrade delta i ett party som Bussys hade ordnat till Matisses ära.

Det som hade varit ett relativt harmlöst, men dåligt skämt,, mynnade ut i skrämmande historier om Matisse och hans måleri, som spreds över London. En del berodde på att, enligt Bloombury-gruppen, så gillade fel människor hans konst. Den hängde ju bara på väggarna hos de rika och sofistikerade - som hos David Tennnant, Clarks, Hutchinsons and Russells.

En annan kvinna som Matisse porträtterade var Mrs. Gilbert Russell. Hon fick uppleva det ansikte. som Matisse visade upp för sina vänner bland målarna. Vid en lunch fick han henne att skratta, så hejdlöst och så länge, att när lunchen var slut så var det tedags.

Det ansikte Matisse vanligen bara plockade fram för sina vänner var både enkelt och vänligt, med en stor portion humor. Den kände engelske målaren Christopher Nevinson skrev: Matisse är motsatsen till allt det nonsens, som både hans vänner och fiender har skrivit om honom. Han var chockad över de stora skillnaden mellan verkligheten och de rykten som spreda, och kanske ännu mer förvånad av Matisses stoiska acceptans av det.

Den populära bilden av den girige, tråkige och självgode Matisse, förstärkte ryktet om att hans arbeten var ytliga och likgiltiga. Allt det här tjafset ignorerades av konsthandlaren Paul Rosenberg, som tecknade ett treårskontrakt med Matisse 1936. Han hade då övertagit Kahweilers roll som Paris ledande konsthandlare och hade såväl Picasso, som Braque och Leger, i sitt stall.

I maj 1936 ställde Rosenberg ut ett urval av Matisses senaste arbeten på sitt galleri i Paris. Då hade det gått ett helt decennium sedan han ställdes ut i den franska metropolen.

Alfred Barr hade nu ersatt Clive Bell som Bloomsburys inofficielle talesman för samtida fransk konst. Den konservative Bell hade gjort allt kunde för att förstärka den vanliga uppfattningen att Matisse var en lättviktare jämfört med Picasso.

Visserligen hade Alfred Barr ifrågasatt Matisses arbeten för några år sedan, men nu när han hade återvänt, så lovordade han honom: Matisses målning är ren och enkel glädje. För att få ut något av Picassos bilder… krävs en intellektuell ansträngning. Barr ska också ha sagt vid något tillfälle: Matisse målar hänryckande som en fågel sjunger.

Det hade dykt upp stora svarta moln över Europa 1936. De syntes först i mars, när Hitlers soldater hade marscherar in i Rhenlandet - den icke-militära zon mot Frankrike, som hade beslutats efter det första världskriget. Intrånget på förbjuden mark utlöste starka reaktioner i Frankrike, där kommunisterna samlades i strejker och demonstrationer.

I Spanien utbröt inbördeskrig i juli, efter en misslyckad militärkupp mot den republikanska regeringen. Detta fick många intellektuella att reagera. Från Frankrike skickade man ett telegram till till den republikanska styret i Katalonien, där man gav den sitt stöd. Det undertecknades av både Picasso och Matisse.

På sommaren fick Matisse till sin stora besvikelse vetskap om, att han var den ende av de betydande franska konstnärerna, som inte hade erbjudits ett statligt uppdrag som förberedelse för världsutställningen i Paris 1937: Exposition Internationale des Arts et Techniques dans la Vie Moderne.

Han fick iställer nöja sig med ett erbjudande från de unge entusiastiske direktören för stadens eget moderna museum - Musée d'Art Moderne de Paris - Han ville köpa den version av Dansen, vars mått var felaktiga för passa hos Barnes (La Danse de Paris), för att visa den på världsutställningen. Den köptes, men visades aldrig, utan förpassades till ett förråd. Den fick sin plats på en av museets väggar först 1977. Långt efter Matisses död.

I mitten 1930-talet hade Matisse blivit intresserad av fåglar. Han tyckte om deras färger, fjäderdräkt och när de sjöng. Det påminde honom om en musikalisk trast, som sjöng för honom högt upp i toppen på en palm utanför utanför Hotel Stuart i Papeete på Tahiti. Från sin barndom minns han också sångfåglarna som satt i burarna i vävstugornas fönster.

Fåglarna både stimulerade honom och distanserade honom från besvärligheter. Han köpte dom av fågelhandlare på Seines kajer i Paris. På sommaren 1936 hade han stannat kvar i huvudstaden för att vänta på en sent ankommande amerikanska, Mrs. Donald Paley, som skulle sitta modell för ett porträtt. När hon äntligen dök upp var Matisse så distraherad av sina nyligen inhandlade fåglar, att den oljemålning han gjorde av henne blev så dålig, att hon fick nöja sig med en teckning.

Matisse skulle aldrig glömma, att han var en av de få betydande franska konstnärerna, som aldrig fick förtroendet att utsmycka någon statlig offentlig byggnad. Jag kunde ha gjort många stora och fina utsmyckningar, om någon hade frågat mig.

Matisse uttryckte nu sin ilska och förakt för det stelbenta statliga etablissemanget, genom att på sin hustrus inrådan, göra det ingen förväntade sig. I nvember 1936 skänkte paret Matisse sin mest värdefulla ägodel, Tre badare av Cézanne, till staden Paris. Det fanns inget som bättre sätt att ge den franska staten en läxa, konstaterade Matisse efteråt.

Den här målningen hade följt paret Matisse i nästan fyrtio år och köpts med hjälp av Amélies morgongåva. Den hade symboliserat de djupaste meningen med parets äktenskap och hade också varit en viktig symbol för familjens sammanhållning. Matisse själv, hade målningen för att samla moralisk kraft och djärvhet i sitt måleri. Han hade också använt den som ett bra exempel i sin utbildning på Académie Matisse.