capstantia

Picasso var naturligtvis lyrisk över att ha besegrat Geneviève i den hårda kampen om Françoise. Men även om Françoise hade stannat hos honom i Golfe-Juan, så hade hon ju inte lovat att flytta ihop med honom på Rue des Grands-Augustins, därför började han ännu en övertalningskampanj.

Françoises beslutsamhet och självständighet hade imponerat på Picasso, något som han ville ta ur henne så snabbt som möjligt. Som vanligt var han en mästare på att spela på de känslomässiga strängarna. Han påstod att han verkligen behövde henne.

Françoise försökte slingra sig genom att använde sin gamla mormor som sköld, henne ville hon absolut inte överge.

Picasso och Françoise hann med en snabbvisit hos Matisse i Vence. De fann honom i sängen, där han satt tillsammans med sin assistent Lydia och klippte och ordnade sina målade papperssiluetter i olika mönster.

Matisse blev betagen av Françoises skönhet och färgena på hennes kläder, så han hade fräckheten, enligt Picasso, att han ville måla av henne. Efter besöket uttryckte Picasso sitt ogillande: Det är verkligen att gå för långt... Gör jag kanske porträtt av Lydia?

Picasso varnade Françoise för att bli målad av Matisse för då skulle hon komma i skymundan av en persisk matta. Men det hela resulterade ändå i att Picasso nu kom till insikt om hur han själv ville måla Françoise.

Picasso hade naturligtvis en massa invändningar och kloka ord mot Françoises ovilja att flytta hem till honom:

Om det finns en nödvändighet som dominerar alla andra för en, då måste man nödvändigtvis handla illa i något hänseende... Det är en fråga om att erkänna sitt öde, inte om att vara hård och hänsynslös.

Att välja en viss människa är alltid i viss mån att döda en annan. Och därför måste man ha en kirurgs eller mördares mod, så att säga, måste acceptera den skuldbörda det medför ...i vissa situationer kan man inte vara någon ängel...

När de väl kom tillbaka till Paris blev Doras närvaro där ytterligare ett argument för Françoise att inte flytta hem Picasso. Även om han än en gång bedyrade att att det var slut med henne.

Det krävdes en lunch med Dora för att Françoise på allvar skulle tro att Picasso verkligen hade gjort slut med henne. Det var Picasso som bjöd och Dora tycktes vilja hämnas på honom genom att beställa in mängder av det dyraste.

Konversationen under måltiden var kort och bisarr. Françoise hade knappt hunnit säga något förrän Picasso ropade till Dora: Är hon inte underbar. En sån hjärna. Jag har verkligen gjort ett fynd tycker du inte det?

När måltiden började gå mot sitt slut vände sig Picasso till Dora: Jaha, jag behöver väl inte följa dig hem. Du är ju en stor flicka nu. Dora svarade sarkastiskt: Jag är fullt i stånd med att ta mig hem på egen hand... Men jag tror att du behöver ungdomens stöd... Ungefär en kvart skulle jag tro!

Senare försäkrade Dora att det inte fanns något kvar att bryta upp ifrån, och att hon skulle bli förvånad om inte Françoise hade blivit kastad på soptippen inom tre månader: Du har aldrig älskat någon människa i hela ditt liv. Du vet inte vad det är att älska.

Françoise hade blivit orolig efter den våldsamma uppgörelsen med Dora, och vad hon hade sagt om Picasso. Hon gjorde då misstaget att berätta om sin oro för Picasso. Han visade ingen som helst förståelse, utan reagerade lika ursinnigt som när han brände henne på kinden med en cigarett.

Den här gången hotade han med att kasta henne i Seine, när de gick över en bro. Han pressade upp henne mot räcket och med en fast hand om nacken tvingade han ner hennes ansikte mot vattnet nedanför.

Rädsla och svaghet skulle bestraffas med tortyr. Så därför blev hennes motdrag att hon tyckte att han gärna kunde kasta i henne i vattnet, det var ju vår och hon simmade bra.

Picasso var lik en erövrare som marscherade genom livet, samlade makt, kvinnor, rikedom, ära, men ingenting av allt detta var riktigt tillfredsställande längre. Jag hoppades att när han hade erövrat allt vad han ville erövra, skulle han vara färdig att tillsammans med mig söka efter det som är sublimt i livet och gudomligt i oss.

Jag visste också att Picassos väg var beströdd med offer och jag hade själv fått känna på hans förstörelselusta... Men jag jag arrogant nog att tro att jag kunde kämpa mot mörkret inom honom och väcka ljuset till liv igen. Jag visste att det var en stor utmaning, men jag var beredd att ta risken och ta upp kampen.

I maj 1946 tog Françoise upp sin kamp då hon flyttade in hos Picasso på Rue Grands-Augustins.

Det var med blandade känslor som Françoise togs emot av den befintliga besättningen. Att kungen plötsligt hade fått en drottning störde Ines i hennes vanliga sysslor, så hon drog sig nu ofta tillbaka till sin egen lilla lägenhet.

Medan Sabartés var ambvivalent till det nya. I hans värld runt myten Picasso fanns det inte utrymme för några kvinnor. Å andra sidan, så var han glad att slippa ha Dora där, henne hade han aldrig kunnat med. Han var också tacksam över det lugn som nu i viss mån rådde, så att han inte så ofta blev utsatt för Picassos okväden och vredesutbrott.

Françoise själv upplevde att hon balanserade mellan underkastelse och eftergivenhet. Att hon var tvungen att underkasta sig hade hon förstått, men hon skulle aldrig visa sig vek och svag. Känslor som Picasso älskade att rida på.

Framåt sommaren reste Picasso och Françoise söderut. Först skulle de göra ett litet uppehåll i det hus Dora hade fått i gåva av Picasso. Men till Françoises besvikelse var det där de skulle tillbringa semestern.

Det blev en fasansfull vistelse för Françoise. Med Doras svävande ande, läskiga skorpioner, högljudda hornblåsare, samt inte minst Picassos gliringar och dagliga högläsning av lödiga kärleksbrev från Marie-Thérèse. 

Françoise kände att hon måste fly från detta helvete innan hon gick samma öde tillmötes som de andra kvinnorna. Hennes plan var att lifta till Marseille och därifrån ta sig till Tunisien. Hon hade inte hunnit så lång förrän en bil stannade för att ge henne lift. Men i den bilen satt Picasso... Så blev då Françoise infångad på nytt och efter en kyss och några kärleksfulla ord var hon tillbaka igen. 

Den här händelsen fick Picasso att tänka om, så nu flyttade de till en väns hus i Golfe-Juan. Françoise belönade honom genom att följa hans råd att följa sitt hjärta i stället för sin hjärna.

Françoise kommer ihåg, att innan hon träffade Picasso, så var hon helt övertygad om att aldrig skaffa några barn. Medan han hade sagt att hon aldrig skulle bli kvinna förrän hon hade ett barn. Någon månad senare var Françoise gravid.

Picasso fick nu ett erbjudande av intendenten för Antibes museum att disponera hela övervången i den gamla romarborgen där muséet var inrymt. Picasso accepterade, och som tack för denna generositet skänkte han det mesta av det han gjorde där, till muséets samlingar. Som från att ha varit högst oansenligt museum förvandlades det till en hissnande upplevelse med Picassos konst på väggarna. 

En dag då de var ute om promenerade i omgivningen av det gamla klostret drog Picasso in Françoise i den lilla kyrkan som låg i närheten. Han stannade upp framför vigvattenskålen: Här ska du svära på att du kommer att älska mig för evigt. Françoise tittade förvånat på honom. Han som alltid skroderade om att han var atteist.

Men han bara fortsatte: Jag tror man gör det bättre här än någon annanstans... Så är det. Man vet ju aldrig. Det kanske ligger något i pratet om kyrkor. Det kanske gör saken lite säkrare. Vem vet? Jag tycker inte att vi ska kasta bort den möjligheten. Det kanske hälper. Sedan svor de båda två att de skulle älska varandra för alltid.

Medan Picasso arbetade hittade han en liten skadad uggla, som han spjälkade benet på och vårdade ömt. När de fram på hösten återvände till Paris anförtrodde han ugglan till någon han litade på, tills han skulle återvända.

Picasso och Françoise hade bara varit hemma i Paris några dagar i slutet av november, då de fick budskapet om att Èulards hustru Nusch hade dött efter ett slaganfall. Närvaron av Françoise gjorde att Picasso inte tog ett dödsfall så hårt som tidigare.

Efter Nuschs bortgång blev Èulard en ständig följeslagare till Picasso och Françoise. Françoise minns: Han stod inte ut med att vara ensam. Han ville vara gift och sedan leva i ett fritt äktenskap.

Nu började Èluard rikta sina blickar åt Dora som en lämplig ersättare för Nusch. Båda hade ju meriter av att ha legat med hans store idol Picasso. Och det var nästan en förutsättning. Men innan han gick till verket försäkrade han sig om att Picasso inte hade något att invända. 

Èulard tog för givet att Dora, som var ensam och övergiven, skulle svara ja. Men till hans stora besvikelse hade hon bara svarat: Efter Picasso endast Gud!

I början av 1947 var en amerikansk konsthandlare i Paris för att höja statusen på sitt galleri med Picasso-målningar. Han köpte ett tiotal utan att ifrågasätta priset. Efteråt skrev han:

Vi öppnade utställningen i mitten av januari 1947. Köerna var enorma, och polisen fick hjälpa till med att slussa in besökarna. Vi hade sålt slut på allt redan klockan tre på eftermiddagen... Jag ringde samma kväll till Picasso och meddelade det goda resultatet. Han blev förvånad men reagerade starkt mot min önskan att återvända till Paris för att köpa flera målningar. Det var en nyttig läxa som jag lärde mig omedelbart: Att Picasso tyckte om att fatta besluten.

Picasso var inte glad när han fick höra att konsthandlaren Khanweiler sålde hans målningar till lägre priser än motsvarande av Braque. När det sedan kom ut en bok med titeln Braque le Patron blev han ursinnig. Om någon var Patron, så var det väl han. Ingen annan, inte ens Matisse, kunde kallas Patron.

Braque var en av de få som vågade säga vad han tyckte om Picasso: Picasso var förr en stor konstnär... men nu är han bara ett geni.

Picassos raseriutbrott övergick i självömkan: ...Du förstår, Braque är faktiskt en fähund. Han tar alla mina vänner ifrån mig. Jag vet inte hur han lockar dem till sig, men han måste göra något - något som jag inte kan göra. Följden är att jag inte har några vänner längre. De enda som kommer och hälsar på mig är en samling idioter som vill få ut något av mig.

Inte undra på att Picasso saknade besökare då han ofta skällde ut dom och kallade dom just för idioter.

Picasso vältrade sig i sin egen självömkan. Livet var en börda. Inga vänner. Måleriet var dåligt. Ont i magen tolkades som cancer... Det tog ett bra tag innan Françoise lyckades med konststycket att inte bara få upp honom ur den djupa svackan, utan att också ingjuta det mod som gjorde honom till en oövervinnerlig trollkarl och den störste av alla. Ett geni.

De 15 maj föddes sonen Claude. Egentligen ville Picasso att han skulle heta Paulo, som en ersättning för hans tidigare misslyckade son Paulo med Olga. Namnet blev i sin helhet: Claude Pierre Paul Gilot.

Françoise minns: Det var traumatiskt att få ett barn... För det första hade jag inga syskon och ingen aning om vad man ska göra med ett barn. Så jag läste en mängd böcker och började gå upp helt i att vara mor.

Picasso konstaterade: Du förstår, att göra en kvinna med barn betyder för mig att ta någon i besittning och bidrar till att döda de eventuella känslor som existerade. Du kan inte ana hur ofta jag känner behov av att göra mig fri.

Françoise om Picasso: En överlevande från en mycket gammal civilisation. Vad som gjorde det så svårt att handskas med honom var inte att jag var tjugofem och han sextiosex år gammal, utan att jag var tjugofem och han sextiosextusen år gammal. Han ville göra sina kvinnor gravida för att göra dem tyngre, ur stånd att springa omkring, och bli mer beroende av honom.

I början av sommaren åkte hela den nya familjen ner till Golfe-Juan. De var ett mycket tilldragande par tillsammans. Hon var så vacker, och han var verkligen förvånadsvärd, så rent estetiskt var de tilldragande att se på.

Picasso var fascinerad av sin nyblivne son, som redan hade fått drag av hans eget utseende. Men han var inte så förtjust i att han nu också fick dela den lilles mor Françoise med den lille krabaten.

Picasso ville ha henne mycket nära sig... Att iaktta dem tillsammans var som att beskåda en ritual, vars regler bara de kände till. Han brukade göra aggressiva anmärkningar, som var avsedda att förnedra och förödmjuka henne inför andra, men hon bara skrattade, så att det han hade sagt verkade sakna mening. Han brukade tala om henne som "kvinnan". Vad har "kvinnan" lagat till middag idag, brukade han fråga.

Françoises skratt och rollspel tog udden av hans gliringar. ...det kvävdes en ovanlig styrka och mogenhet för att finna sin roll i hans pjäs och improvisera replikerna.

När Sabarté blev kvar i Paris fick Françoise överta en del av hans ekonomiska sysslor, som bland annat innebar att skriva ut bidragscheckar till Olga, Paulo och Marie-Thérèse.

Picasso utdelade sina order till Sabartés per brev. Då passade han också på att plåga honom med sina sarkastiska påhopp. Det var en förmån som Sabartés fick utöver sin skrala lön. En lön som han också fick använda till sina tågbiljetter i 3:dje klass när han skulle besöka Picasso i Provence.

Picassos orättvisa behandling Sabartés förklarade han med: Att vara orättvis är gudalikt. Picasso sa att han inte hade något behov av att vara rättvis och att han tvärtom verkligen tyckte om att vara orättvis. Han kände sig då som en primitiv gud.

Picassos legitima fru Olga frångick inte sin vana att följa efter Picasso när han lämnade Paris. Nu var hon här i Golfe-Juan och förpestade tillvaron för Picasso och hans nya familj. Hon trakasserade dom på stranden där Picasso lekte med lille Claude. Skrek hotelser och annat olämpligt, som inte bara väckte Picassos ilska och Françoises obehag, utan också andras förskräckelse. 

Hon följde efter dom på gatorna, och när hon vid ett tillfälle blev allför vågad och högljödd, vände sig Picasso om och smällde till henne så hon ropade på polis. Men det hindrade henne inte att fortsätta med sina trakasserier. Även med brev och andra skrivna meddelanden, som handlade om hur lågt Picasso hade sjunkit från sina tidigare höjder och vilken odugling till son han hade gett henne.

Fram på höstkanten besökte Picasso paret Ramié och deras keramikverkstad i Vallanius för att inspektera de nu brända föremålen som han hade modellerat förra året. Där blev han kvar, och i brist på målarenergi samlade han nu all sin kraft och uppfinnelserikedom på keramiken.

Den bäste krukmakaren stod till hans förfogande och han både formade och dekorerade. Fantasin fick flöda och eftersom många av hans skapelser kunde kopieras skulle hela världen få tillfälle att beskåda dom

Den store mästaren hade än en gång bevisat att han var ett konstnärligt geni, oavsett vilket material han använde eller vilket konstart det gällde.

På hösten skulle intendenten för Moderna museet i Paris och direktören för franska nationalmuseerna fråga Picasso om några målningar till Moderna museet. Men eftersom de kände till hur vresig och snarstucken Picasso kunde vara, så kom de bara med försynta antydningar och råkade nämna att både Braque och Matisse skulle bli rikligt representerade.

Mer behövdes inte förrän förrän Picasso själv föreslog en donation om tio målningar. De försynta herrarna visade sin tacksamhet för den store mästarens generositet genom att först hänga tavlorna på Louvren, och tillsammans med hans egna favoritmålare Zurbarán och Delacruix

Redan i februari var Picasso, Françoise och Claude tillbaka i Golfe-Juan. Även denna gång följde den svartsjuka Olga dom i hasorna. Hon var nu mycket värre än vid det tidigare besöket. Den halvgalna kvinnan hotade nu Francoise inte bara med glåpord och förbannelser, utan också överöste henne med slag. Knuffade henne, nöp henne, klöste henne. Speciellt när hon bar på lille Claude.

Françoise tyckte synd om förgrämda Olga, men samtidigt stod hon inte ut med hennes traksserier. Till slut fick hon Picasso att skaffa dom en ny bosättning. De flyttade de då till ett litet fult hus i Vallauris. I samband med flyttningen sa Picasso: Jag vet inte varför jag skulle fullfölja det här. Om jag hade tvingats flytta varje gång kvinnorna börjar slåss om mig skulle jag inte hunnit med mycket annat i mitt liv.

Picasso och Françoise besökte Matisse i Vence i början av augusti. Han var då upptagen med en skiss för sitt kapell. Picasso attackerade honom direkt: Du är tokig som gör ett kapell för de där människorna... Tror du på de där sakerna, eller inte? Om inte, tycker du då att du borde gör något för en idé som du inte tror på?

Matisse försökte förklara, och talade då som om Picasso var hans egen bångstyrige son. Men Matisses fullständiga förklaring kom först vid kapellets invigning:

Detta kapell är för mig kulminationen av ett helt livs arbete och frukten av en enorm, uppriktig och svår möda. Det är inte någon möda som jag valt, utan som ödet valde mig till, vid slutet av min väg... Jag anser det, trots alla dess brister, vara mitt mästerverk, ett verk som är resultatet av ett helt liv vigt åt sökandet efter sanningen.

För Picasso var det nu keramiken som stod i fokus för de kreativa krafterna hos honom. Och de ständiga besöken av hans beundrare blev ytterligare bränsle till den enusiasm som han visade i sitt skapande med lera.

Françoise minns: Många av de människor omkring oss påminde mig om de som romarna kallade "klienter", människor som inte tillhörde någon betydelsefull familj, men som anslöt till överhuvudet i en av dessa familjer och följa hans spår. Och ju mer betydande denna person var, desto fler "klienter" hade han.

Som målare fanns det de som nu ansåg att Picassos storhetstid var förbi och att hans konst hade kommit in i sin dekadanta period. Det fanns även de som tyckte att han var slut redan efter de blå och rosa perioderna. Andra kunde sträcka sig över den kubistiska tiden, med några få undantag av en del geniala fullträffar.

I mitten av augusti reste Picasso till Wroclaw i Polen för att delta i den kommunistiska konferensen De intellektuellas Kongress för Fred. Han som inte gillade att resa, och att flyga förskräckte honom. Men han uppoffrade sig för sakens skull, eller kanske för att få sola sig i glansen. För kommunisterna var galjonsfiguren kamrat Picassos deltagande ett bevis på hur allvarligt hans engagemang i kommunistpartiet var.

Det var många sannningar som skulle fällas av de kommunistiska ledarna. Bland annat fick man höra hur Satres, en verklig kommunistisk förkämpe, var en sjakal utrustad med penna - en maskinskrivande hyena.

Man beklagade också Picassos dekadanta måleri och han impressionist-surrealistiska stil. Den talaren, en partikrake enligt Picasso, visste inte att han talade om kubismens uppfinnare, vilket gjorde Picasso rasande.

Vid en presskonferens bröt Picasso mot ännu en regel, då han tog av sig skjortan och visade musklerna inför världspressen. Ett allvarligt brott mot kommunistisk offentlig anständighet.

Men även om Picasso inte var en mönsterkamrat så fick han mottaga Kommendörstecknet med stjärnan av den polska pånyttfödelsens orden. Han fick också med sig staden Warszawas nycklar hem.

Picasso skulle vara borta i fyra dagar, men kom inte tillbaka förrän efter tre veckor. Han hade lovat Françoise, som nu var gravid igen, att han skulle skriva till henne, men han skrev aldrig. Men förslagen som han var, hade han lejt ut skrivandet till sin chaufför Marcel, som varje dag skickade ett egenhändigt komponerat telegram till henne.

Françoise hade ganska snart förstått vem som var avsändare. Hennes namn var felstavat och undertecknat Picasso, inte Pablo som han brukade. Dessutom var avslutades det alltid med Bon baisers, en vanlig hälsning inom arbetarklassen.

Att han avslöjades var helt enligt planerna. Han bara ville djävlas med Françoise, som med de andra kvinnorna. Men hon bestämde sig vad hon skulle säga åt honom: Om jag av kärlek är villig att vara en slav, är jag en kärlekens slav, inte din slav. Om min kärlek tar slut, tar mitt slaveri slut.

När Picasso äntligen kom tillbaka efter tre veckor gav Françoise honom en örfil med orden: Här har du för Bons baisers!  

Picasso återvände med Françoise och Claude till Paris i oktober. Det var en expressionistisk period, men utan den sadism som fanns i hans arbeten från andra perioder. Det fanns inget raseri och ingen vrede i målningarna, och eftersom de var mjukare så trodde många att de var svagare.

I november ställde man ut delar av den keramik som Picasso hade tillverkat i Vallauris. Kritiken var blandad: ...lera och eld i Picassos händer blir den levande symbolen för materia och ande, deras kamp och deras seger. ...arbetena var okonstlade och förtjusande, men knappast exempel på vad ett skapande geni kan åstadkomma.

Picasso ryckte på axlarna av kritiken: De väntar sig att bli chockerade och torterade... Om monstret bara ler, så blir de besvikna.

Nu följde en för Picasso mycket ovanlig harmonisk period, som han med glädje delade med Françoise:

Vi var ständigt tillsammans. Till och med när han arbetade brukade han komma ut mycket ofta, röka en cigarett och prata. Det var ett förhållande dygnet runt. Det finns män som ger så lite av sig själva i kärleken att man aldrig får uppleva kärlekens sublima sida tillsammans. Sådan var inte Pablo. När han gav av sig själv gav han sig helt och hållet.

Det var lätt för kvinnan att känna sig som Psyche i myten Psyche och Eros - efter att ha upplevt den gudomliga kärleken skulle hon gå till världens ände för att uppleva den på nytt. Eller i Pablos fall skulle hon stanna, hur det än gick. Det var mycket förledande, särskilt som han var i stånd att skapa ett klimat där kvinnan glorifierades i målningar av den mest välkände målaren i världen. 

Sena kväller och tidiga morgnar gjorde den gravida Françoise så nergången att hon av läkare rekommenderades att omedelbar lägga in sg på sjukus, även om det var någon månad tills den förväntade nedkomsten.

När hon återkom från läkaresöket bad hon Picasso att låta Marcel köra henne till sjukhuset. Picasso, som tyckte att han hade gett henne allt i kärlek, hur kunde hon då fråga om såna struntsaker? Du får hitta en annan lösning! Han ska just skjutsa mig till fredskongressen!

Marcel hittade en lösning så att Françoise kom iväg till sjukhuset. Bara några timmer senare födde hon en liten dotter. Picasso var djupt ångerfylld när han besökte dom på sjukuset, men hade redan bestämt att dottern skulle heta Paloma efter hans duva. Namnet kompletterades senare med Ann efter Françoises älskade mormor. Vi skriver då 19 april 1949.

Picasso hade fått i uppdrag att producera affischen inför fredskongressen. Men eftersom han inte hade kunnat åstadkomma något, så hade han vän Aragon letat fran ett litografi av en skogsduva i Picassos gömmor. Skogsduvan, som blev tamduva, förvandlades till en affisch för freden.

Picasso var förtjust: Stackars gamle Aragon. Han vet inget om duvsläktet. Det finns inget grymmare djur. Glupska och grälsjuka. Jag hade några och de hackade ihjäl en stackars liten ringduva därfär att de inte tyckte om den. De hackade ögonen ur den och slet den i bitar. Det var hemskt! Vad sägs om en sådan symbol för freden?

Över en natt blev Picasso och hans duva synonymt med fred. Fantasin visste inga gränser för hur fredens duva översvämmade världen i alla möjliga former och sammanhang. Den omsusade FREDSDUVAN var född, och tjänar än idag som symbol för freden.

Picasso och Francoise kom tillbaka till Vallauris på sommaren. Då fanns även hans ohängde förste son Paulo på plats. Nu som en storvuxen misslyckad 27-åring. Han hade återvänt till Franrike efter kriget, gift sig och fått en son. Men fortfarande var han i starkt behov av droger och alkohol.

Nu skulle han utmärka sig genom att i fyllan en morgon försökte kasta ut uppraggade flickor från fönstret i sitt hotellrum. Flickorna hade skrikit så att polisen kom, vilket fick Picasso att beordra Françoise att hämta hem honom omedelbart.

Så fort Picasso fick se honom brast alla fördämningar: Din värdelöse varelse, din borgerlige anarkist, vitryskans son... samtidigt som han överröste honom med allt lösöre han fick tag på. Françoise fick också sin beskärda del av de kastade föremålen, så hon protesterade. Då skrek han åt henne: Skyll inte ifrån dig. Han är min son. Du är min hustru. Alltså är han din också. Du måste ta din del av ansvaret!

Ett par gånger i veckan fick Marcel köra Picasso till Juan-les-Pins där Marie-Thérèse och Maya firade semester. Françoise hade länge insisterat på att få träffa dom och till slut hade Picasso gett med sig, i hopp om att få uppleva ytterliga ett slagsmål om honom.

Men till hans stora besvikelse blev det bara en ordväxling. Marie-Thérèse: Vad ni än tror så kan ni inte bryta vår samhörighet och inta min plats. Françoise: Jag kan inte inta er plats. Den plats jag har intagit stod tom.

Den nu tonåriga Maya var väldigt negativt inställd till sina två nya halvsyskon: När hon först såg dem ville hon döda dem... men det var förstås påverkan från hennes mor. När hon tilläts uppleva sin fars nya familj på egen hand ändrades allt och hon var lycklig över att förljugenheten var över.

Senare ska Claude ha sagt: Mayas första barn var jag och Paloma. Även Françoise blev senare en nära vän till Maya, även om hennes mor motsatte sig det.

Françoise hade aldrig hunnit återhämta sig riktigt från den svacka hon befann sig i innan Paloma föddes. Nu drabbades hon, förutom av utmattning, också av blödningar i underlivet vilket var en smärre katastrof med tanke på Picassos väldiga sexuella behov.

När Picasso på höstkanten skaffade sig en ny atelje, i en gammal parfymfabrik, några kilometer från hemmet La Galloise i Vallauris, uppdrog han åt Françoise att värma upp både den och bostaden, så att han både kunde vakna upp och börja arbeta i behagliga temperaturer. 

När Françoise vädjade om avlastning från Picasso svarade han bara att han inte tyckte om sjuka kvinnor. Även ungarna hade börjat irritera honom: De är inte barn, de är elefanter... Ena stunden tyckte han: Att producera spädbarn vid min ålder är löjligt. Andra stunden tyckte han: Tänk vad underbart om vi kunde få så många barn som Chaplin fick med Oona.

Françoise drog sig till minnes: Jag började känna att allt var orättvist - jag hade gjort mitt yttersta för att uppfylla hans förväntningar ...i stället för att det skulle leda till att vårt förhållande mognade, hade det blivit tvärtom. Min hälsa hade aldrig varit så dålig, vårt sexuella förhållande var skadat, och han talade om för mig med både gärningar och ord att jag inte var till någon större nytta längre... Det var början till min förbittring och djupa besvikelse.

...eftersom vår hälsa beror av hela vår tillvaro, var det min kropp som betalde priset redan innan min hjärna visste varför... Svaret kom som ett tydligt direktiv: Att koncentrera mig ännu mer på mitt eget arbete, att koncentrera mig ännu mer på barnen och att koncentrera mig om inte på Pablo, så åtminstone min plikt mot honom - se till att han hade ett så välbalanserat liv som möjligt och så fritt som jag kunde göra det från problem och människor som distrahetrade honom från sitt arbete.

Nu hade Picasso fyllt sextioåtta år och det började dyka upp en del böcker om och med hans konst under åren. Kahnweiler hade tidigare gett ut en bok om hans statyer, när hans egen pjäs Les quatre petites filles (De fyra flickorna) publicerades på hösten 1949.

Det var en skrämmande historia som visade på en värld av lek och ångest. I något stycke kunde man läsa: Låt oss leka att vi gör varandra illa, sa den första lilla flickan, ...och omfamna varandra rasande och göra hemska oljud...

Picasso började nu allt som oftast lämna hemmet. Medan Francoise var kvar i huset La Galloise i Vallauris sökte sig Picasso ständigt nya erövningar och tillfälliga affärer. För att uträtta sina sexuella behov och bevisa sin bestående viralitet.

Françoise berättade att hon aldrig varit så fattig som när hon levde med Picasso. Han var mångmiljonär men hon hade inte ens råd att köpa sina egna klänningar. Det var ännu ett sätt att för honom att utöva sin makt. Han trodde att känslor kunde köpas genom att göra någon beroende. Han var helt klar över hur maktbalansen skulle fördelas till hans förmån.

Françoise löste det här problemet genom att teckna ett kontrakt med konsthandlaren Kahnweiler för sin egen konst.

Han hade trott att jag skulle bli bunden av att han gav mig barn och inte kunde lämna honom, men nu förtjänade jag mitt eget uppehälle och kunde om det behövdes sörja för mig själv och barnen.

Picasso vurmade för skrot och gamla förbrukade saker. I avsaknad av målarinspiration ägnade han sig nu åt att skulptera med de upphittade föremålen som rekvisita. Han letade ofta upp dom i en avskrädeshög inte långt från sin ateljé. Ibland följde Françoise med honom med en barnvagn och lastade i det han pekade på.

Nu fick han i alla fall utlopp för sin enastående fantasi och skaparglädje. Han gjorde då den begömda geten (She-goat eller Pregnant goal), vars havande mage bestod av en flätad gammal papperskorg, mjölkannor som spenar... 

En annan känd fantasifigur blev Liten flicka som hoppar rep, med kropp av en flätad korg, ett böjt järnrör som rep, felvända klumpiga skor...

I slutet på året tilldelades den sanne kommunisten kamrat Picasso Lenins fredspris. Han var också inbjuden som talare till den tredje kommunistiska Fredskonferensen i Sheffield. Han hade anlänt själv, eftersom de andra i hans följe inte hade fått tillträde till landet.

I England var hållningen till kommunistisk propaganda mycket strikt mot sådana politiska tillställningar mitt under Koreakriget. Picasso blev då förbittrad över att han själv inte betraktades som en farlig revolutionär, som de andra i hans sällskap.

Hans tal var kort och konsist och tog inte ens en minut: Jag håller på livet och inte döden. Jag håller på fred och inte på krig. Och med de orden var det väl ingen som kunde protestera oavsett politisk tillhörighet.

Den 6:e augusti var en mycket speciell dag för Picasso. Då skulle man på torget i Vallauris avtäcka den staty, som han hade förärat stadens kommunistiska styre: Mannen och lammet.

Vid samma högtid skulle också Picasso bli utnämnd som hedersmedborgare av stadens borgmästare. Han erbjöds också att dekorera ett före detta kapell i närheten av torget, enligt sin egen världsliga inspirationens ingivelser.

Flera av mer kända kommunist-artister bevittnade skådespelet, bland andra Éluard och Tzara. Även Cocteau var närvarande, men på avstånd. Själva avtäckningen av statyn gjordes av den kände kommunistledaren Laurent Casanova, som i sitt tal utropade: Honnör för Picasso, vår vapenbroder.

Påmind om Korea-kriget gjorde Picasso nu ett tappert försök för freden genom att illustrera det amerikanska ingreppet. Resultatet Massakern i Korea blev ljumt mottagen även av hans partikamrater.

Kritikern James Lord sågade både konstverket och upphovsmannen Picasso: Som formell produkt gör den ett ytligt bruk av estetiska grepp som målaren för länge sedan har tagit död på. Det är den sannaste metaforen för våld.

Något har hänt med Picasso. Han var förändrad både som människa och konstnär. Han omgav sig med mediokra smickrare och tredje klassens konstnärer, och av dem kunde ingen påminna honom om att det inte längre förekom stunder då han gjorde stora verk.

Förhållandet mellan Picasso och Françoise hade nu kommeit in i ett skede som var mer affärsmässigt än kärleksfullt. Han fortstte med sina eskapader, medan hon ägnade sin tid åt barnen, sitt eget arbeta och att administrera hans affärer. 

...varje gång han var det minsta kärleksfull och omtänksam och jag tillät mig att slappna av, och blev öppen och sårbar, ändrade han sig och blev hård och grym. Följden blev att jag aldrig kunde sänka garden.

Ibland kunde Picasso hitta Françoise gråtande, men bara lukten av svaghet gjorde honom elak: Du var en Venus när jag träffade dig. Nu är du Kristus - och till på köpet en romansk Kristus, alla revben syns så att man kan räkna dem. Jag hoppas att du förstår att du inte intresserar mig då... Du borde skämmas över att låta dig förfalla på det sättet - din figur, din hälsa. Vilken annan kvinna som helst skulle bli bättre efter ett barn, men inte du. Du ser ut som en kvast. Tror du verkligen att kvastar verkar tilldragande på någon? Inte på mig!

Picasso och Françoise var närvarande när hans trogne vän Éulard gifte sig med Dominique i Saint-Tropez. De två paren började umgås men Picasso var genast klar över att det fick räcka så: Om Paul tror att jag tänker bedra honom igen och gå till sängs med hans fru, så misstar han sig den här gången.

Men Dominique var både välväxt och kallsinnig: En sak som jag tyckte var olidlig var den eviga vördnaden för Picasso. Den väckte min lust att utmana honom. När han sa att han ville måla ett porträtt av mig sa jag att han aldrig kunde ge mig en så vacker byst som Valentie Hugo.

Han var inte alls van vid av bli av avfärdad på ett sådant sätt. Han hämnades genom att göra ett dussin teckningar av mig, binda ihop dem med ett snöre och riva sönder dem mitt framför ögonen på mig.

Nu började det gå rykten om Picassos amorösa dubbelliv. När han besökte Éluard och Dominique i Saint-Tropez, tillsammans med den återvunna Geneviève Laporte, sedan tidigare, vägrade Dominique att släppa in honom. Han hade ju varit där bara några dagar innan med Françoise och barnen. Att överhuvud taget visa sig med en annnan kvinna  i Saint-Tropez tyckte hon var lite väl magstarkt.

Françoise var helt ovetande om vad som pågick, men fick av Madame Ramié på keramikverkstaden veta att det talades om Picassos amorösa äventyr och förlustelser utmed kusten, med kvinnor av alla kategorier.

Men nu har det gått för långt tyckte Madame Ramié när hon pliktskyldigast, och som en nära vän, anförtrodde Françoise, att hon hört att han var ihop med en kvinna i Saint-Tropez och planerade att resa till Tunisien med henne.

Françoise tänkte tillbaka: Jag kände mig som om jag hade blivit förgiftad och livet ebbade ut ur mig. Visst hade jag misstänkt något, men jag hade skjutit undan sådana tanker, och att få veta det av någon som bara ville mig ont gjorde det så mycket värre.

Françoise konfronterade Picasso så snart han kom innanför dörren: Är det sant? Var snäll och säg mig sanningen. Säg mig bara sanningen! Picasso tittade häpet på henne: Du är galen... som faller till föga för det senaste skvallret. Det pågår ingenting! Han lät så övertygande att Francoise blev osäker. Kanske den där Madame Ramié bara hittat på. Kanske...

Men oron tog ny fart när Picassos kvinnoaffärer började dyka upp i tidningarna. Men Picasso bara blånekade och sa att det var både ogrundat och ärekränkande.

Vid sin älskade mormors begavning försonades Françoise med sin far som hon inte hade träffat på åtta år. Han hade naturligtvis följt Picassos eskapader i tidningarna, och han lovade nu Françoise allt stöd han kunde ge henne och att han skulle skriva sitt testamente till förmån för hennes barn.

... för första gången förstod jag att min känsomässiga situation var allmänt känd. Det var mycket förnedrande, särskilt när min far sa att han hade följt med i tidningarna vad som hade hänt och fått klart för sig, att om Picasso ville ha en affär, så kunde han han ha haft den i hemlighet utan att alla visste om den och att han därför faktiskt velat att jag skulle få veta det.

Än en gång konfronterades Picasso av Françoise. Nu hade hon också i förtroende av den snälla Madame Ramié fått veta att Picasso just nu var tillsammans med Geneviève Laporte, och nu ville hon höra hans bekännelse öga mot öga: Jag vill att ni ska ha det modet att säga mig sanningen - när det började, hur länge det har pågått och om ni vill att det ska fortsätta. Då kommer jag att veta vad jag själv ska göra. Nu har jag inte ställt frågor till er på ett helt år och ni har haft gott om tid att själv berätta det för mig. Nu frågar jag.

Picasso förnekade allt. Ingenting hade hänt. Ingenting hade förändrats. Han hade ingen aning om vad hon pratade om. 

Först då insåg Françoise vilken lögnare Picasso var: Jag hade accepterat hans långa och händelserika förflutna... och jag kunde ha accepterat de nuvarande förhållandena om han hade varit öppen om det, men att fortsätta förneka det som alla andra talade om, att fortsätta behandla mig som en idiot var att försöka beröva mig den självaktning som jag möjligen hade kvar.

Plötsligt insåg Françoise att han hade ljugit för henne ett otal gånger redan innan den här stora lögnen. Hans ursäkter och skäl till att vara borta flera dagar. Det gick inte en dag utan att hon upptäckte att och annat lik i den mörka garderoben.

Det var slutet på oskulden och slutet på förtroendet. 

Den 25:e oktober firade man Picassos 70-årsdag i Vallauris. Hela stan tycktes  närvara för att gratulera honom. Utom hans chaufför Marcel. Han hade olovligen lånat Picassos bil och kvaddat den mot ett träd under en söndagsutflykt med sin familj. Picasso var obeveklig till denna grova förseelse, så han hade helt frankt avskedat honom på stående fot - efter 25 års trofast betjänande av sin herre.

Françoises försök att rädda Marcel var lönlösa, Picasso gick inte att resonera med. Marcel själv skrädde inte orden: Efter allt som jag har varit för er avskedar ni mig utan vidare. Ni har inget hjärta. Ni ska få se. Ni kommer att jaga bort varenda hygglig människa. Nästa gång blir det Mademoiselle (Françoise) som lämnar er.

Picasso köpte en ny lyxbil - en Hotchkiss - som ersättning för den kvaddade Oldsmobilen. Sedan uppdrog han åt sin son att bli hans chaufför annars skulle han inte få några mer pengar i bidrag.

I slutet av året blev Picasso sängliggande med reumatism. Han var på ett grinigt humör när han tog emot skulptören Alberto Giacometti och gick till angrepp direkt: Du tycker inte om mig lika mycket som som förr... Du kommer inte och hälsar på mig längre.

Redan när de träffades första gången för tjugo år sen hade Giacometti gjort klart för Picasso att han inte skulle ligga på knä för honom. Då hade Picasso uppskattat hans uppriktighet, men nu...

När Picasso föreslog att Giacometti skulle övernatta i det fuktiga rummet i källaren tackade han nej. Picasso blev ursinning: Jag tål inte människor som säger nej till mig. Giacometti svarade: Jag är inte intresserad av nån vänskap med dig om jag inte kan svara vad jag tycker.

Jag har kommit till en tidpunkt i mitt liv där jag där jag inte vill bli kritiserad av någon, sa Picasso. Giacomettis svar var dräpande och skoningslöst: Då har du kommit till den tidpunkt då jag går och kommer inte tillbaka!

Kanske var det i vredesmod som Giacometti gjorde sin bedömning av Picasso: Han är helt och hållet dålig, fullständigt poänglös från början med undantag av den kubistiska tiden, och till och med den halvt missförstådd. Fransk konstnär, illustratör, journalistisk... Fult. Gammalmodigt, vulgärt utan känslighet... Förfärligt i färg eller utan färg. Mycket dålig målare en gång för alla. 

Picassos före detta chaufför Marcel kunde väl knappast ana hur snabbt hans profetia skulle slå in. Picasso gjorde nu allt för att bryta med de i hans vänkrets, som hade andra åsikter än han själv. Till och med Chagall hade börjat ifrågasätta honom: Vilket geni, denne Picasso. Så synd att han inte målar.

Picasso uppvaktade Françoise på hennes trettioårsdag på sitt eget speciella vis: Vilken flicka som helst är vackrare än dig. Françoise gjorde tappra försök att ignorera Picassos gliringar och svek. Hon drog sig gärna tillbaka för att frenetiskt arbeta inför en kommande utställning.

Picasso tålde inte hennes strategi: Du har blivit så tyst, du är sarkastisk, reserverad och kall. Jag skulle en enda gång vilja höra dig vräka ur dig allt du har inom dig, skratta, gråta - spela "mitt" spel. Men Françoise blev bara ännu mer reserverad och otillgänglig.

Françoises utställning, som hade vernissage i början av april 1952, blev en stor framgång. Cocteau skrev: Hennes måleri använder Picassos syntax med en kvinnlig vokablär. Full av charm... Hon sålde faktiskt också ett stilleben till franska staten, som valts ut av självaste Förste inspektören av de fria konsterna (Cogniat).

Paloma avgudade sin far. Hon var helt fascinerad av hans trollkonster och andra påhitt. Picasso å sin sida tyckte bäst om henne då hon sov, som hon gjorde ganska ofta: Hon kommer att bli en förträfflig kvinna. Passiv och undergiven. Så borde alla flickor vara. De borde fortsätta att sova tills de blev tjugoett år.

Claude var ofta oppositionell. Han tyckte att hans mamma var bättre på att rita och måla än hans pappa. Han signerade ofta sina egna teckningar med Henri Matisse, för att retas med sin far: Det är en riktig målare, brukade hans säga.

Picasso själv sa: När jag var i deras ålder kunde jag teckna som Rafael, men det tog ett helt liv att lära mig att teckna som de.

Picasso barrnsliga klotter återfinns i hans stora väggmålningar Krig och Fred (i klostret i Vallaruris, som han fick utsmycka efter eget huvud).

Jag började med Krig, Det första som trängde sig in i mina tankar var den klumpiga och skumpande färd som man ser likvagnar i provinsen göra när de så ömkligt och gnisslande drar genom gatorna i småstäder. Jag började måla från den högra sidan och det var runt den bilden som resten av målningen byggdes.

Om målningen Fred kan sägas att fiskarna i en fågelbur och fåglarna i ett akvarium symboliserar gränslösa möjligheter.

Tjurfäktning stod väldigt högt på listan av Picassos intressen. En tjurfäktares kamp med döden var hans egen duell. Om tjuren dödades gick äran till honom.

En tjurfäktare kan aldrig se det konstverk han skapar. Han har ingen möljighet att ändra på det som en målare eller författare har... Han kan bara känna det och höra publikens reaktioner på det. När han känner det och vet att det är storartat griper det tag i honom så att ingenting annat i världen betyder något.

Samman känsla fick Picasso då han gav sig i kast med sina stora målningar. Han upplevde på nytt tjurfäktningsarenan där insatserna var liv och död.

Fram på höstkanten skulle Picasso resa till Paris. Han vägrade bestämt att låta  Françoise följa med hur hon än tjatade. Hon varnade honom med att ju längre de var åtskilda, desto större var risken att hon skulle lämna honom. Han bara skrattade rått: Ingen lämnar en sådan man som jag. Förresten, människor som hotar med sådant genomför det aldrig. 

Françoise var bitter: ...I början av vårt förhållande talade han ofta om att bestiga vårt förtrollade berg tillsammans. Det fanns ännu något kvar av detta förtrollade berg. Men nu var jag på andra sidan av det, och under de veckor som Pablo var i Paris insåg jag att jag inte älskade honom längre och att det förtrollade berget hade försvunnit.

När Picasso kom hem till Vallauris från sin bäste vän Éulards begraving i Paris, ställdes han än en gång inför en tvivlande Françoise. Hon sa då att hon inte fann någon mening men deras samvaro och att det därför inte fanns någon anledning för henne att stanna hos honom.

Picasso reagerade genom att börja uppträda som om han ville skaffa Françoise ännu fler skäl att lämna honom. Han gav nu utlopp för alla sina lustar och rädsla för avtagande virilitet.

...jag kunde inte förlåta honom för att han hade förvandlats från den man jag älskade till den man jag föraktade. Han hade förvandlats till en gammal snuskgubbe, och det hela var så groteskt att jag inte ens kunde vara svartsjuk.

Picasso och Françoise arbetade nu vidare var och en för sig. Hon förberedde bland annat hans kommande utställningar i Rom och Milano. Picasso själv arbetade mest i sin ateljé och i keramikverkstaden.

Där lärde han känna ett ungt biträde vid namn Jacqueline Roque, en kusin till ägarinnan Madame Ramié. Hon var nyskild och hade en sexårig dotter. Att hon ägnade mycket tid åt att distrahera Picasso såg den snälla Madame Ramié med förtjusning och uppmuntrade.

Mot slutet av året reste Françoise till Paris för att göra skisser till baletten Herakles. Då skrev hon ett brev till Picasso, där hon förklarade allt som hon hade haft svårt att få honom att lyssna till: Hur han hade förstört deras kärlek, hans svek, hans lögnar... Hon avslutade med att hon inte skulle återkomma om han inte var ärlig - om han inte slutligen talade sanning.

Picasso kastade sig iväg till Paris så fort han hade läst brevet från Françoise. Han kom till deras övernattninglägenhet på Rue Gay-Lussac med brevet i handen. Fylld av ängslan inför den slutliga bekännelsen. Nu var det på allvar hade han insett: Allt vad du skriver är sant. Och det är ett vackert brev - du skriver så bra.

Sedan började han gråta. Han grät och bad om förlåtelse, och lovade att sluta upp med sina affärer vid sidan av. Hur gärna Françoise ville tro honom så kunde hon inte vara riktigt säker. Visserligen hade han lämnat huset under en kort stund, för att göra slut med Genviève Laport som väntade på ett café i närheten. (ännu ett brutet hjärta)...

Men med den ynkligt snyftande Picasso framför sig beslöt sig nu Françoise att en sista gång försöka leva ihop med honom.

Det dröjde inte många dagar efter hemkomsten till Vallauris innan Picasso kände sig fångad i sin egen fälla. Han hotade då med att ta livet av sig. Françoise hade lärt sig läxan och sa då: Det skulle onekligen vara en effektiv lösning på alla dina problem.

Picasso blev helt chockad över gensvaret: Du som var så rar och mild. Du har fallit ner från det förtrollade berget...

Picasso uttryckte också sitt missnöje i ett par tavlor där Françoise attackerar hans hund Yan. Här beskrev han hur han såg på sin egen situation: Den hjälplöse hunden som blev illa behandlad.

Kamrat Picasso fick nu i uppdrag att göra ett porträtt av Stalin som hade slutat sina dagar de 5:e mars 1953. Teckningen publicerades i partiorganet Les Lettres Francaises under Rubriken Vad har vi Stalin att tacka för.

Porträttet väckte stor uppståndelse och indignation hos parivännerna. Den stora statsmannen hade avbildats som en skurk och helt utan värdighet. Det var så allvarligt att centralkommitén grep in och läxade upp både Picasso och tidningens utgivare kamrat Aragon.

Partiets sektretariatet hade fått ta emot många arga brev: Vi fann i porträttet varken geniet eller de ständigt vakna intellegensen... Vi anser detta vara ett politiskt misstag... Vår kamrat Picasso har fullstädigt glömt...

När Françoise frampå vårkanter var i Paris för att arbeta med scenografi och kostymer för baletten Herakles träffade hon den grekiske filosofen Kostas Axelos. Han ifrågasatte reda på ett tidigt stadie hennes förhållande med Picasso.

Vad hade hon egentligen för skäl att stanna hos honom? När hon talade om att inte svika sina barn, talade han om att hon inte skulle svika sig själv.

Han kämpade ner mig bit för bit, personligen och filosofiskt, med alla verbala vapen i sin arsenal. Grekland har alltid fascinerat mig och här var Kostas den unge, vackre filosofen - prinsen.

I slutet av april tog Picasso med sig barnen och reste till Paris. Han såg premiären av Herarkles pliktskyldigast och närvarade också vid den galamiddag som gavs efteråt. Nu var det plötsligt Françoise, som man svärmade omkring och gratulerade. Medan stod tillbakadragen och muttrade för sig själv: Baletter har alltid fört otur med sig för mig.

Plötsligt skedde en fullständig förändring av vårt liv... Nu var han den som väntade tills jag var färdig att åka tillbaka till Vallauris, och när jag sa att jag ville tillbringa mer tid ensam i Paris tog han med sig barnen och återvände till Sydfrankrike för att vänta på mig.

Françoise fortsätter: Kostas och jag var forfarande nära vänner men ingenting mer. En kväll i juni, strax efter Pablos avresa... Den kvällen blev vändpunkten i vårt förhållande. Kostas sköt de filosofiska argumenten åt sidan och vände sig till mig som man till kvinna.

Han sa att han älskade mig och även om jag ännu inte älskade honom, kunde han för en tid älska för oss båda och hjälpa till att stödja mig medan jag samlade nog styrka för att lämna Pablo.

Vi blev älskande - jag tror mindre beroene på en bevingande sexuell lust, än på att han innan jag återvände till Vallauris ville bekräfta att vårt förhållande var verkligt på många sätt, däribland det sexuella.

När Françoise återvände till Vallauris igen överöstes hon med kärleksbrev från Axelos, där en av avsikterna var att ge henne modet att ta ett avgörande beslut.

Picasso undrade vad som höll på att ske och då berättade hon att hon skulle lämna honom för gott tillsammans med barnen. Hon hade redan skrivit in barnen på en skola i Paris och beställt tågbiljetter. 

Picasso tog henne inte på allvar, hon bara hotade igen. Han upprepade, som så många gånger förut: Ingen lämnar en sådan man som jag. Hon svarade: Om ingen lämnar en sådan man som du, så kommer du att få se något som du aldrig sett förut.

Den sommaren var av naturliga skäl väldigt spänd. Men lättades upp något av Maya, som hade en viss förmåga att skoja bort besvärligheter.

Picasso och Françoise blev nu bjudna till greven och grevinnan de Lazerne i Pergignan, men Françoise avböjde då hon redan hade märkt hur Picasso kastade lystna blickar på den sköna grevinnan.

Picasso var nu mest på resande fot. Mest till Perginan, men även Nimes och Collioure där tjurfäktningar lockade. När han kom hem från en resa i slutet av september höll Françoise på att packa. Han vägrade fortfarande att tro att hon skulle ge sig av.

Han trodde inte sina ögon när taxin kom och Françoise med barnen steg in i bilen, efter att chauffören hade lastat in deras bagage. Det enda han sa när taxin rullade iväg var: Merde (jävla skit).

Ryktet om att Françoise hade spridit sig som en löpeld. Och Picasso själv höll inte igen. när han berättade för alla om Françoise och hennes stora svek. Han var djupt kränkt och i sitt ursinne hävde han ur sin otidigheter om hur självisk och elak hon var.

Picasso hov blev först förvånade, men reste sig snabbt med vässade knivar. Och temat var oftast att ingen lämnar Picasso, hon hade aldrig förstått hans storhet. Skvallerpressen var inte heller sena ut ur startgroparna när de nu fick sitt stora scoop. Ett scoop som dessutom kunde kryddas med en ung bildskön grek.

Men det fanns även de som tog Françoise i försvar. Kvinnor främst: Eftersom jag inte hade stått ut med honom en vecka, beundrade jag henne för att hon stod ut så många år... Argons hustru Elsa Triolet talade om för alla att detta att våga lämna Picasso var det modigaste Françoise kunde ha gjort och tillägnade henne sin senaste bok.

Någon månad efter att Picasso hade fyllt 72 år slutade han prata och hans vrede övergick i saknad och självrannsakelse. Han började nu arbeta frenetiskt och på bara ett par månader skulle han producera 180 teckningar.

Françoise hade ju påmint honom om att han var en grotesk gammal man och det var så han nu också såg sig själv i många av dessa teckningar: gammal, ful, dvärglik...

Författare Michel Leiris beskriver den här serien: En visuell dagbok av en förförlig tid i helvetet, en kris i hans privata liv som kom honom att ifrågasätt allt.

Många anser att den här uppsättningen teckningar är bland det bästa Picasso har gjort. Den heter The Human Comedy (Den mänskliga komedin).