capstantia

Sigrid Hjertén föddes i Sundsvall den 27 oktober 1885. Familjen tillhörde stadens högborgerliga klientel. Hennes far Svante Hjertén var advokat, som senare också kunde titulera sig vice häradshövding. Modern Maria Rahm var dotter till den förmögne grosshandlaren Johan Rahm och hans hustru Anna Brita. De hade ett stort hus i centrala Sundsvall där också familjen Hjertén fick bo.

Modern dog i tuberkulos redan vid 23 års ålder efter att ha fött sonen Gustaf. Dottern Sigrid hade då inte ens fyllt tre år. Samma år som modern dog (1888) utbröt en storbrand i Sundsvall, som ödelade hela den inre stadskärnan, som bestod av trähus. Även det Rahmska huset slukades av den häftiga branden, men familjen hann rädda sig över på den andra sidan av Selångerån.

Efter branden flyttade den decimerade familjen Hjertén runt i olika byar runt Sundsvall. Till slut bosatte de sig på Näs gård i Skön, där fadern hade fått anställning som arrendator på Moms trävaruaktiebolag. När familjen Rahms hus hade återuppförts, nu som en pampig stenbyggnad vid Stortorget, kunde den forne svärsonen Svante Hjertén ha sitt advokatkontor där. Men eftersom barnen var små, så behövde han en hushållerska.

Han fann en överbliven kvinna från Stockholm i fyrtioårsåldern. Hon hette Tora Östberg och var syster till den kände arkitekten, och senare professorn, Ragnar Östberg. När Sigrid var tolv år gifte sig fadern med Tora och det dröjde inte länge förrän familjen hade fått tillökning i form av barnen Sven och Karin. Den utökade familjen Hjertén flyttade nu tillbaka till Sundsvall.

Livet i Sundsvall fick ett abrupt slut då Sigrids far, advokaten Hjertén, kom på obestånd på grund av ekonomiska oegentligheter och misslyckade affärer. Familjen flyttade då till Stockholm och en lägenhet på Sturegatan. Sigrid började då (1902) på Statens normalskola för flickor. 

Några ur den Rahmska familjen ansåg att Sigrid måste skaffa sig ett yrke. De såg till att hon fick en plats på Sundsvalls Handelsinstitut och att hon då fick bo hos sin mormor, änkefrun Anna Brita Rahm.

Efter sju månader insåg Sigrid att det inte var något för henne, så hon flyttade tillbaka till Stockholm. Där fick hon åter kontakt med sin styvmorbror, arkitekten Ragnar Östberg. Han var vidsyntare än de andra i släkten och ansåg att hennes konstnärliga talang måste tas tillvara. Även om de andra i den borgerliga Rahmska släkten inte såg en sådan karriär med blida ögon - möjligen som ett tidsfördriv innan hon gifte sig skaffade sig familj.

Ragnar Östberg var förutom en skicklig arkitekt också en duktig tecknare. Han hade sett Sigrids konstnärliga begåvning och uppmuntrade henne att fortsätta teckna. Han gav henne själv lektioner i teckning och hon fick också en del små uppdrag på hans arkitektkontor. Hon fick beröm och ett första arvode om 20 kr för att hon på ett kunnigt sätt komponerat och utfört teckningar till intarsia-arbeten avsedda för av mig komponerade möbler.

Syskonen Sigrid och Gustaf var ambitiösa. Gustaf kunde börja på Tekniska högskolan och Sigrid kom in på den Högre konstindustriella skolan (Konstfack) efter en förberedande kurs. Hon examinerades därifrån som teckningslärare 1908.

Sigrid hade redan under studietiden börjat intressera sig för textil konst genom sin lärare, keramikern och textilkonstnären Gunnar Wennerberg - känd designer för Gustavsbergs porslinfabrik. Hon genomgick en kurs i växtfärgnining i Mora och fick ert resestipendium til London för att studera gobelängteknik.

Det textila konstintresset, och hennes duglighet som designer, gjorde att hon blev anställd hos textilkonstnärinnan Selma Giöbel på Svensk konstslöjdsutveckling. Det var på rekommendation av skulptören Carl Eldh, som var en nära vän med Ragnar Östberg.

Sigrid ställde ut sina textila alster på Konstindustri-utställningen i Stockholm 1909, där hon hade ett eget litet rum där hon visade tre väggbonader och några kuddar och dukar. Hon fick ett en positivt omdöme av Célie Brunius i Svenska Dagbladet: I den lilla interiör som helt och hållet är fröken Hjerténs verk, är nog den kraftig violetta bonaden den vackraste.

Det var första gången som Sigrid fick beröm av Célie Brunius, men det skulle bli fler positiva omdömen från både henne och hennes man August Brunius långt senare.

Sigrid hade ännu inga planer på att börja måla. Hon var tillfreds med sin texttilkonst - att designa gobelänger, mattor och möbeltyger. Det var först när hon hade träffat Isaac Grünewald, som hon började med sitt måleri, men då parallellt med sina textilier. Kanske också ett arv efter hennes mormor - med den då ansenliga summan av 5000 kronor - medverkade till att hon vågade ta steget in i den mer osäkra målarbranschen.

Isaac kom från en fattig judisk familj, som hade flytt från rysk förföljelse i nuvarande Baltikum. Familjen bodde i en liten lägenhet i fattigkvarteren uppe vid nuvarande Högbergsgatan på Söder. Här hade judiska familjer från de baltiska länderna samlats i en slags koloni, där man talade jiddisch och försörjde sig som hantverkare, vävare, skomakare, klädmånglare...

Hans farfar hade invandrat till Sverige redan omkring 1860. Han kom från den lilla staden Kalvarija i nuvarande Litauen, nära den polska gränsen. Först hamnade han i Göteborg och försörjde sig på att sälja tyger och kläder. En verksamhet, som sedan hans son (Isaacs pappa) Bärnhard skulle fortsatte med efter han hade flyttat till Stockholm. Då hade familjen också bytt efternamn från Grienwald till Grünwald. 

Modern Sofia (Laschke) hade kommit till Sverige efter att ha flytt från en judisk utrensning (pogrom) i nuvande Lettland. Hon och Bärnhard hade funnit varandra i Stockholm och bildat familj.

Familjen Grünwald var inställd på att så snabbt som möjligt integreras i det svenska samhället, även om de ville behålla en del av sina rötter. Speciellt då modern Sofia, som var troende och ofta besökte synagogan på S:t Paulsgatan - de fattiga öst-judarnas synagoga.

Pappa Bärnhard var gårdfarihandlare och sålde så kallade minutvaror. Det var mest underkläder, strumpor och tröjor till skärgårdens bönder. Ibland var det någon annan pryl, som kunde inbringa några kronor extra. Men han var ingen vidare affärsman, så familjen hade det mycket knapert.

Det var oftast mamma Sofia, som fick se till att det fanns mat i huset. Hon tiggde spruckna ägg och skadad frukt av handlarna på torgen. Ibland kom hon över gammalt bröd och kunde göra fattiga riddare. Då var det fest - men oftast fick man dämpa hungern på kvällarna med vatten.

Isaac följde ibland med sin pappa på hans resor ute i skärgården. Pappan hade börjat bli känd och kallades Grönwall. Isaac har själv berättat hur han under en sådan resa hade börjat teckna och måla:

Jag var nio år och pappa gick från stuga till stuga med sitt knyte på ryggen. Sålde strumpor och tröjor och under vandringarna eller roddturerna mellan kobbarna och skären insöp jag den vidöppna naturens frikostiga färgupplevelser. Jag tecknade då flitigt i min lilla hemgjorda skissbok…

Isaac försökte sedan, när de hade kommit hem, fånga sina naturupplevelser på sin skjorta (i avsaknad av målarduk) med färger från en målarlåda som han hade fått av sin mamma. 

Anm. Märkligt nog fick även Matisse sin första målarlåda av sin mamma.

"Blommande vallmo", 1903 av Isaac Grünewald.

Familjen Grünwald fick flytta runt på Södermalm allt eftersom familjen växte. Förutom Högbergsgatan bodde de bland annat på Åsögatan och Renstiernsgatan. Men de var trångbodda vart de än tog vägen. Isaac var företagsam och vid mågot tillfälle sökte han ekonomiskt stöd från Den judiska församlingen med de skriva orden:

Jag har inte ens en vrå i hemmet, delar rum med fyra systrar och fem bröder av vilka den äldste är arton år och den yngsta ett och ett halvt och han är på grund av trångboddhet och umbärande mycket svag.

Även mamman Sofia fick förnedra sig tidvis genom att tigga av de mer välbärgade judiska familjerna som bodde på Östermalm.

Visserligen var det både fattigt och knapert hemma hos familjen Grünwald, men de hade något som många andra familjer saknade. Det var en sammansvetsad familj, som präglades av tillit och och äkta kärlek. Föräldrarna gjorde vad de kunde för att barnen skulle få en harmonisk uppväxt. De gjorde saker tillsammans, bland annat utflykter till Djurgården på söndagarna. Då kunde de i bästa fall också dela på en medhavd matsäck.

Det var mamma Sofia som såg till att de båda äldre sönerna, Gabriel och Isaac, kunde börja i läroverket. Hon hade lyckats övertyga några välgörare om deras skarpsinne och lust att förkovra sig. Isaac studerade först på Katarina läroverk och sedan på Södra Latin.

Men Isaac skulle fastna i sitt tecknade. Kanske var det då han också upptäckte en konstnär med ett liknande efternamn, nämligen 1500-talsmålaren Matthias Grünewald - känd för sitt epokgörande altarskåp i Isenheim. Eftersom han också ville bli en känd konstnär, så bytte han namn till sin föregångares - Grünewald klingande bättre och det hans forne namne hade gjort verkade spännande.

Den försigkomne och initiativrike Isaac hade reda som trettonåring sin första utställning i frukostmatsalen på Södra Latin. Hans teckningslärare Olof Sörlin hade insett hans begåvning och upplät skolans teckningssal för Isaacs konstförening, med fyra medlemmar, för konstnärliga aktiviteter och diskussioner.

Isaac minns att han alltid gjorde minnesanteckningar på sina teckningar. Ganska typiskt för en blivande expressionist, som för det mesta målade minnesbilder. Till skillnad från en impressionist som målar av nuet.

Allt skulle ritas av och för säkerhets skull försågs teckningarna med underskrifter för att jag bättre skulle minnas.

Konstnären Richard Bergh, som var engagerad i Konstnärsförbundets skola, blev imponerad av Isaacs teckningar och ansåg att han borde börja på deras skola trots att han bara var femton år. Han betraktades vara ett ämne till något stort och blev genast antagen som elev. Visserligen blev hans föräldrar djupt besvikna. De hade ju sett honom i en framtida roll som läkare, eller kanske advokat, och inte som en konstnär med en osäker framtid.

I och med att han slutade på Södra Latin fick han inte längre något ekonomisk bidrag från sina välgörare. Han lyckades då sälja några små målningar för 25 kronor och hyrde sig ett litet eget rum på Hökens gata.

Under sin tid på konstskolan fick Isaac gneta och snåla. Han åt på de enklaste syltorna och samlade på sig tömda färgtuber, som de andra eleverna hade slängt - men som hade några färgklickar kvar. Han hade fått en gammal fiol av sin pappa och tillsammans med sin syster Anna, som sjöng, uppträdde han på Södermalms innergårdar - och kunde därmed inkassera en och annan slant. Han fick också överta en del kläder från sina mer välsituerade studiekamrater.

Isaac ingick i skolans tredje studiegrupp (den tredje skolan) som hade börjat 1905 och skulle avslutas 1908. Bland studiekamraterna kan nämnas Einar Jolin, Edward Hald, Einar Nerman, Arthur Percy, Birger Simonsson, Carl Ryd och Leander Engström. Som lärare hade de Karl Nordström, Christian Eriksson, Eugène Jansson, Richard Bergh och Nils Krüeger.

"Stilleben med kruka, flaska och apelsin", 1904 av Isaac Grünewald.

Redan i unga år skulle Isaac visa sig vara en duktig porträttmålare. Han avbildade inte fotografiskt, utan hade förmågan att fånga personligheten. Även om man ibland tyckte att hans bilder var lite väl vågade, så skulle han göra många porträtt genom åren, av både vanligt folk och högt uppsatta personer.

Till en början fick han betala sina modeller, men senare var det många i högre samhällsklasser som ville låta sig porträtteras mot en rundlig summa pengar. Det var med god hjälp av sina porträtt av framstående personer som så småningom skulle göra honom ekonomiskt oberoende.

Isaac insåg tidigt under sina studier på Konstnärsförbundets skola, att han inte skulle ägna sig åt något naturalistiskt eller nationalromantiskt måleri. Han inspirerades i stället av radikala målare som Edvard Munch och Ernst Josephson.

Det skulle senare visa sig att han inte var ensam om sina tankar om det radikala och nydanande. Tillsammans med sina vänner skulle han ta den svenska kulturella eliten på sängen och efter ett sent uppvaknande också få ett erkännande av den expressionistiska konsten.  

Det var nästan ett måste för konststuderande på den tiden att resa till konstens världsmetropol Paris och förkovra sig ytterligare. Det hade varit så under en längre tid - de flesta av deras lärare hade också varit där, under längre och kortare perioder när de var yngre.

Så efter avslutade studier på Konstförbundets skola så reste Isaac och hans bäste vän Einar Jolin dit för att ansluta till Académie Matisse - på rekommendation av Birger Simonsson, som hade varit i Paris några år tidigare och imponerats av den ledande fauvistiske målaren. En annan svensk målare, Carl Palme, ska också ha haft ett finger med i spelet när Matisse startade sin Académie, och eftersom den var gratis skulle den dra till sig många fattiga blivande konstnärer.

De två unga förväntansfulla målarna från Sverige anlände till Paris och Gare du Nord efter en lång tågresa någon gång frampå höstkanten 1908. De möttes av ett myller av folk på järnvägsstationen, som hämningslöst gestikulerade och skrek till varandra på ett främmande språk. De var trötta och kände sig vilsna.

Hemma i Sverige var ingen av dem känd för att vara blyg, men här var det annorlunda. Så det tog en stund innan de vågade sig fram till en hästdragen droska och visa upp en papperslapp med namnet på det hotell som de hade blivit rekommenderade.

Efter en äventyrlig transport genom Paris, och med stora ögon, hamnade de i Montparnasse. De stannade på den lilla gatan Rue Delamre och där, insprängt mellan husen, låg deras Hôtel des Écoles. Redan när de hade betalat kusken, började de bli oroliga för sin ekonomi. Isaacs hela reskassa var bara på 200 franc.

Isaac och Einar Jolin tillhörde den andra vågens skara målare som anslöt sig till Académie Matisse. Undervisningen bedrevs.i ett gammalt kloster i hörnet mellan Bouleward des Invalides och Rue de Babylons. Matisse hyrde även en del utrymme i den närliggande herrgårdsbyggnaden, som idag rymmer Musée Rodin. När höstterminen 1908 började fanns också en del andra svenska målare på plats, bland andra Leander Engström, Thor Bjurström och Arthur Percy.

Matisse var en mycket skicklig och omtyckt lärare, som frikostigt delade med sig an sina egna erfarenheter och gav goda råd. Han propagerade aldrig för någon viss konstriktning, som man lätt kan tro eftersom han själv var en ledande fauviist. Han använde i stort sett beprövade metoder i sin undervisning, samtidigt som han uppmuntrade till konstnärlig frihet.

De svenska konstnärerna brukade träffas på det närliggande Café de Versailles, där de hade ett hörn för sig själva. De umgicks mera sällan med de andra och deras hörn gick under namnet negerbyn. eftersom det talades ett så konstigt språk där.

De flesta av Matisses elever var fattiga och levde under knappa förhållanden. Det gällde inte minst Isaac Grünewald. Han lär ha tillbringat sin första vinters kvällar på dansställena uppe i Montmartre, hellre än att sova i sitt eget ruggiga hyresrum. När nattklubbarna stängde traskade han den kyliga halvmilen ner mot Seine och sedan upp till Montparnasse. Där fick han vänta på att någon vänlig kypare skulle låsa upp dörren till Café de Versailles klockan sex på morgonen. Efter någon timmes sömn på en bänk i caféet var det dags för morgonpasset klockan åtta på Akadémien.

De två unga målarna från Sverige besökte naturligtvis det välkända Louvren för att beundra de gamla mästarna som Rembrandt, Leonardo da Vinci, Rafael och andra kände målare från förr.

De besöken var visserligen givande, men det var i Musée du Luxenbourg som de fann den nya konsten. Konst som knappt hade berörts av lärarna på Konstnärsförbundets skola. Det var första gången som de lät sig fascineras av impressionisterna, med målare som Renoir, Monet, Degas, Manet, Pissaro, Sisley...

Målare som de blev mest imponerade av låg lite vid sidan av impressionisterna - post-impressionisterna Gauguin, Cézanne och van Gogh. Var och en med sitt eget manér. 

Den här säsongens höjdpunkt för Isaac var Höstsalongen i Paris 1908, där mästaren och hans lärare Matisse fick visa upp hela elva målningar och en hel del teckningar. Den duk som fick mest uppmärksamhet var tveklöst Stor väggmålning för matsal, som hade beställts av den ryske samlaren Sergei Shchukin.

När Isaac fick se den blev han helt tagen och utbrast: Plötsligt stod jag framför en vägg som sjöng, nej... vrålade av färg och strålade av ljus. Här stod jag inför något helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet.

Den här målningen bytte sedan namn och blev känd som Harmoni i rött. Matisse hade visat den för köparen Shchukin som Harmoni i blått, men hade bytt färg på den i sista stund. Även om Shchukin aldrig hade sett den i rött, så godkände han den för leverans till sin samling i Moskva.

När Isaac Grünewald fick se Harmini rött utbrast han:

"Plösligt stod jag framför en vägg som sjöng, nej... vrålade av färg och strålade av ljus. Här stod jag inför något helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet".

Till skillnad från många av de andra unga svenska målarna i Paris sökte Isaac kontakt med konstnärer från andra länder. Carl Palme som hade tipsat honom Matisses akademie hade också rekommenderat Closerie des Lilas, dit de flesta européerna drog sig. På tisdagskvällarna var det högläsning av unga poeter. Inte för att Isaac förstod franska, än mindre prata det konstiga språket. Det gick ofta hett till och slutade med små slagsmål, som dock genast släcktes med några extra glas försoning.

Men Isaac lärde sig ganska snabbt franska och blev mycket populär gäst på Closerie des Lilas. Hans utåtriktade och positiva läggning gjorde att han snart fick en ny vänkrets bland det befintliga avantgardet av författare, poeter och konstnärer. Till dem hörde bland andra Jules Pascin, André Samon, Max Jacob och  Apollinaire. Och genom dem lärde han också känna Picasso.

"Modell", 1909 av Isaac Grünewald.

Isaac var inte buskablyg. Enligt Carl Palme så uppträdde Isaac ganska snart själv som talare på franska: Vännen Isaacs humaniora kunskaper, de var solida och mångomfattande, hade förvärvats genom åhörande… av mer eller mindre implicerade föredrag och disputationer bland herrar professorer vid Closerie des Lilas universitetet. Grekisk mytologi, franska klassiker fram till Stephan Mallarme och modernister som Arthur Rimbaud, antik koreografi och modern, intet var honom främmande.

Långt senare konstaterar Carl Palme: De tal som Isaac vid skilda tillfällen hållit härhemma bär vittnesmål om färdigheter förvärvade vid "Akademien för vältalighet" på Closerie des Lilas.

"Gosse i blå tröja", 1909 av Isaac Grünewald.

Sommaren 1909 tillbringade Isaac i halländska Simlångsdalen tillsammans med en grupp av sina vänner från Konstnärsförbundets skola - Birger Simonsson, Knut Jansson, Sigfrid Ullman och Jane Gumpert.

Umgänget med de andra målarna var stimulerande och det blev en hel del målat. När gamla skolkamrater träffas och bor tillsammans blir det också en hel del festande. Isaac själv hann också med en kort men intensiv romans med en av gårdens flickor.

Det var här i Simlångsdalen som Isaac gjorde sin första riktigt stora målning, Konstnärskamrater. En målning som många anser vara klart inspirerad av Cézanne, medan andra menar att det är mer likt en uttunnad Edvard Munch.

"Röda byggnader", 1909 av Isaac Grünewald.