capstantia

Matisse tog nu in på Hôtel de la Mediterranée et la Côte d'Azur på 25, Promenade des Anglais, i närheten av det hotell han hade bott på tidigare.

Han hade fastnat för det lilla hotellets charmiga italienska 1800-stil, med stora fönster ut mot La Baie des Anges (Änglabukten). Visserligen var hotellrummet litet och sparsamt möblerat, men det hade sin tjusning med de luftiga gardinerna, spjälade fönsterluckor i trä och en balkong i bearbetat konstsmide.

Det hade också lite bättre standard än Hôtel du Beau Rivage, om än inte så storvulet som grannhotellen Royal och Westminster. 

Det nya året började med en kraftig storm över Nice. Vågorna från det ilskna Medelhavet kastade sig mot stranden och svämmade över strandpromenaden, så att gatan förvandlades till en strid grå flod. Vinden slet av fönsterluckor på hotellet, krossade rutor och slog sönder en stor spegel i hotellentrén.

Det är så extraordinärt att jag inte har nog med ögon för att ta in allt. Han målade det här natursceneriet från sitt fönster, medan hans händer skakade av chock och upphetsning. Det speciella ljuset, och den regntvättade atmosfären, kändes våldsamt stimulerande.

I mitten av januari skrev Matisse till sin hustru och klagade över att han befann sig i en uppförsbacke, och att han sliter men får ingenting gjort. Samtidigt säger han att har något på gång, men kan inte säga mer förrän det händer.

Några dagar senare fick Matisse kontakt med en modell genom rektorn på konstskolan. Men det var ont om unga flickor som poserade, så han skulle vara tvungen att dela henne med flera andra kända målare i trakten, inklusive Renoir.

Kanske Renoir kände på sig, att den nya flickan skulle passa bättre för Matisse än för honom själv, som ju tyckte mest om fylliga och äppelkindade modeller. I varje fall så slutade det med att modellen, Antoinette Arnold, skulle posera regelbundet för Matisse på Hôtel Méditerranée.

Antoinnette var nitton år, hade en smidig kropp och förde sig med klass. Och kanske framför allt så var hon intelligent, lyhörd och svarade snabbt på målarens idéer och tankar. Den synergieffekt, som uppstod mellan målare och modell, var just vad Matisse strävade efter. Det givande samarbetet skulle fortsätta de kommande två åren och skulle resultera i en mängd avbildningar -  målningar och och ännu fler teckningar.

Han målade henne klädd olika plagg, och även naken. Sittande, liggande och stående. Läsande eller vilande… Ofta genom det öppnade fönstret mot balkongen, med det magiska ljuset, och med himmel och hav i nyanser av blått. Han skapade sina motiv efter sin egen fantasi. Ofta med accessoarer, som en vas med blommor, ett par citroner, en spegel, en mönstrad duk, matta eller tapet...

När Matisse tänkte tillbaka på vad som gjorde Nice till en kommande tillflyktsort, så framhåller han Medelhavets ljus. Klart, silvrigt och mjukt, trots sin enastående briljans. Han kunde inte tro sin lycka, när han vaknade på morgnarna och möttes av samma fantastiska ljus.

Med tiden blev det inte bara ett underbart ljus, utan det hade också en både en  renande och befriande verkan. Man fick en känsla av, att det ständigt oförändrade ljuset, på något sätt, isolerade staden från resten av Europa. Nice erbjöd en bildmässig likhet med de gynnsamma förhållandena i ett laboratorium, vars uppgift var att utforma framtiden.

Parisarna betraktade Nice som en utpost till världens ände. Staden var kulturellt isolerad och den låg geografiskt avskärmad från både Frankrike och Italien med höga berg. Den var helt oskadad, och verkade ha sovit sig genom kriget.

Matisse kände sig som en främling här under den första tiden. Han känsla av overklighet förstärktes av hotellrummets italienska 1800-talsinredning - med klinkergolv i rosa, rokokofigurer i gips, sirligt utformade och guldfärgade möbler...

Taket var också inspirerat av det italienska 1800-talsmodet. Det lystes upp av solens reflekterande strålar från vattnet genom spjälorna i fönsterluckorna - som om det vore en scenbelysning.

Men den här artificiella miljön älskade Matisse. Här skulle han påbörja en ny era i sitt målarliv. En era som inomhusmålare med dekorativa interiörer, oftast med kvinnliga modeller. Han målade visserligen fortfarande landskapsmotiv, men det var i sin hemiljö som han trivdes bäst, och dit räknade han också sitt hotellrum.

Även när han målade interiörer, skulle Medelhavets magiska solljus bli en viktig ingrediens, då han mestadels riktar sina blickat mot öppna fönster och dörrar. Kritikern Bosson, som följde Matisse förvandling i Nice, sa: Matisse är alltid den stora djävulen, som hoppar upp ur lådan igen så gott som ny.

Många av Matisse vänner och supportrar hade farit illa under och efter kriget. Prichard var helt nedbruten efter sina år i tyskt fängelse. Sembat var sjuk och hade bara några år kvar att leva. Purrmann hade hamnat i en svår situation, när tyskarna nu var bittra över det förlorade kriget. Men han hade som en sista tjänst lyckats återföra de målningar, som Michael och Sarah Stein hade lånat ut till ett museum i Berlin före kriget.

Men tyvärr så var det lite sent, eftersom paret Stein, troligen i panik över att hamna i en ekonomisk kris, hade sålt sin Matisse-samling, i slutet av 1918, för ett vrakpris till den danske affärsmannen och konstsamlaren Cristian Tetzen-Lund. Matisse och Halvorsen, hade gjort flera lönlösa försök att få Steins på andra tankar. (Konsamlingen såldes sedan vidare på en auktion1925).

I Ryssland hade det varit revolution 1917, mitt under brinnande krig. Tsaren hade störtats, och efter ett tag var det Lenin som styrde och ställde. Han hade personligen konfiskerat Shchukins hus och allt som fanns därinne. Det blev nu ett folkets museum i statens regi. Shchukin själv hade förpassats till en tjänares sovrum, med uppgift att guida bland sin egen konstsamling.

Något år senare lyckades en relativt välmående Shchukin fly och återförenas med sin familj i Frankrike. Där skaffade han sig en vinterbostad i Nice, där Matisse tog emot honom med öppna armar. Men den goda relation de hade haft tidigare skulle aldrig återuppstå igen. Den målning som Matisse hade sparat för hans räkning, Interiör med en skål med guldfisk, sålde han nu till Halvorsen.

Hela Matisses tillvaro var nu koncentrerad på måleriet. Han levde, sov och arbetade i sitt trånga hotellrum. I ett brev till sin hustru kallade han sig själv för Eremiten av Promenade des Anglais. Han gjorde visserligen ett kort avbrott i sitt arbete, då han valde ut målningar för sin första separatutställning på sex år hos Bernheim-Jeune. Men han var så djupt engagerad i sitt arbete att han glömde bort vernissagen i början av maj.

Den enda målningen på utställningen, som orsakade en smärre uppståndelse, var Kvinna med grön paraply, som snabbt hade döpts om av åskådarna till Kvinnan utan ögon. Men samtidigt var det just den duken, som André Breton ansåg var den mest betydande av Matisse sedan Guldfisk och palett (1914).

När Matisse återvände till Paris och Issy i slutet av juni hade Marguerite genomgått en lyckad, men mycket riskfylld, operation för att bli av med sina problem med strupen. Han hade följt hela händelseförloppet brevledes med sin hustru, och gett allt stöd och uppmuntran i flera kärleksfulla brev till sin dotter.

Nu återförenades hela familjen i hemma i Issy och Matisse hade också tagit med sig Antoinette från Nice. Jag är den lyckligaste mannen i världen, sa han i intervju, där han satt i sin prunkande trädgård och målade en av sina sista stora dukar i Issy: Te i trädgården. 

Matisse tog nu på sig ett uppdrag, som han han bittert skulle ångra. Han hade på sommaren fått besök av herrarna Sergej Djagilev och Igor Stravinskij, som efter flera tidigare försök nu övertalade honom att gör dekor och kostymer till Les Ballet Russes för en uppsättning av baletten Näktergalen.

Musiken hade hämtats från Le Chant du rossignol av Stravinskij, som byggde på H.C. Andersens saga Näktergalen. Baletten skulle ha premiär på L'Opéra i Paris efter årsskiftet, tillsammans med Tricone, som designats av Picasso och La Boutique fantasque av Derain. Alltså en spektakulär satsning, för att fira Les Ballet Russes återkomst efter kriget.

Djagilev hörde inte av sig igen förrän en bit in i oktober. I ett telegram bad han Matisse att omgående ta sig till London för att diskutera projektet. Men här Matisse kom dit, så ställdes han inför ett ultimatum: Antingen stannar ni här och gör färdigt dekoren och kostymerna, annars klarar vi oss utan er. Matisse blev helt överrumplad.

Han var helt oförberedd och tyckte att han gått vilse i den tjocka London-dimman. Både i verkligheten och sinnesvärlden. Han förbannade sin egen dårskap, och fick känslan av, att varje dag som han ägnade den där baletten, stals från hans riktiga arbete. 

Matisse kände sig nu helt villrådig, och utan idéer för det han hade anlitats för. Men efter att konsulterat sin vän Prichard, och på hans inrådan hade besökt Victoria and Albert Museum och den kinesiska avdelningen på British Museum, kom han äntligen igång med sitt arbete.

Han höll tid i den ateljé, som hörde till The Empire Theatre, där han nu började bygga sin egen lilla leksaksteater. Han gjorde om en låda, till en modell av scenen i The Empire Theatre och lät installera en trovärdig belysning. Sedan klippte han ut sina komponenter i färgat papper och monterade dem i sin modell.

Ingen hade någonsin varit med om en sådan okonventionell metod för att skapa scendekorer. Själv sa han att han såg sin dekor som en målning med färger som rör sig. Efter många hårda prövningar, diskussioner och förändringar var Matisse färdig med dekoren. Nu återstod bara att göra den i full skala, vilket han överlät åt andra.

Efter tre veckor i London återvände Matisse till Paris. Han åtföljdes då av Djagilev och balettens koreograf Léonide Massine, för att diskutera kostymerna med den kända designern Marie Muelle. Hon sa att bara kejsarens kappa skulle ta tre månader för hennes team. Men Matisse trodde att det skulle gå betydligt snabbare efter hans eget arbetssätt.

Genom att använda Matisses förenklade metod och anvisningar, gjordes den här kostymen på att par dagar i modeskaparen Paul Poirets ateljé.

Den här metoden (cut-outs) skulle Matisse återkomma till långt senare, bland annat när han gjorde sina pompösa arbeten med figurer utklippta ur färgat papper.

Matisse skulle återvända ännu en gång till London denna höst. Nu för att närvara vid sin egen utställning på Leicester Galleries, tillsammans med Maillols skulpturer. Galleriet, som också låg på Leicester Square, liksom Empire-teatern, hade vernissage den 15 november. Matisse ställde ut ganska nygjorda mindre målningar. Men engelsmännen var som galna efter dom, så nästan alla såldes omedelbart.

När Matisse nu ändå var på plats, så fick ha ett utökat uppdrag av Djagilev: Att designa ridån till Näktergalen. Det tog några dagar innan han äntligen kunde ta båt-tåget hem till Paris - efter att ha kastat bort två månader, som han ha kunnat tillbringa i Nice och ägna sig åt sådant som var betydligt viktigare för honom.

Matisse kom inte iväg till Nice förrän den 12 december. För sent för att ännu en gång få träffa Renoir, som hade avlidit veckan innan. Hans tidigare rum på Hotel de la Méditerranée var uthyrt, så han fick nöja sig med ett rum utan balkong.

Vid årskiftet skulle också hans modell Antoinette lämna honom för ett bättre och mer lönsamt arbete. Hon ersattes av sin syster, som inte alls hade hade samma förutsättningar som modell - vare sig det gällde utseende eller utstrålning.

Men Les Ballets Russes och Näktergalen skulle fortsätta att utmana Matisse in i det sista. Någon vecka innan premiären blev han tvungen att avbryta sitt eget arbete i Nice och resa till Paris, för att bistå vid slutjustering av kostymerna. Premiären på L'Opéra den 2 februari slutade med ett totalt fiasko.

Den krävande Paris-publiken, som tidigare hade förtrollats av glädjen i Boutique fantasque (Derain) och den halvgalna kubistiska Parade (Picasso), var inte alls roade av den slätstrukna sagan om Näktergalen.

Djagilev var rasande efter föreställningen. Han skyllde balettens katastrofala misslyckande på koreografin, kostymerna och dekoren. Matisse lovade sig själv att aldrig med arbeta ihop med den ryske impressarion.