capstantia

Long Beach events

Kan du föreställa dig en supé i Sir Winstons matsal på en lyxig atlantångaren i slutet av 1930-talet. Jag har faktiskt dinerat på det enda återstående ångfartyget från den tiden. Ett par gånger till och med. Hon heter RMS Queen Mary. Det kanske var atmosfären, den brittiskt genuina, som gjorde att maten smakade så bra, att vinet var så gott, att… Att helheten blev så fantastisk. De här måltiderna avnjöts i samband med ett årligt återkommande seminarium. Vi var en grupp på ett tiotal personer från Skandinavien varje gång. Och det var jag, som stod för fiolerna.

Queen Mary hade naturligtvis en lång och brokig historia. När hon byggdes var målet att passagerarna skulle känna det, som om de var ombord på ett flytande palats. Hon vägde nästan dubbelt så mycket som Titanic. Hon var både längre och bredare. Men hon hade bara tre skorstenar, jämfört med Titanics fyra. Men då ska man veta, att Titanics fjärde bara var en prydnad.

Under andra världskriget användes Queen Mary för att frakta mängder av soldater från USA till Europa. Och det gick snabbt. Hon gjorde över 30 knop. Tyska u-båtar gjorde sig inte besvär. Inte ens de eskorterade jagarna kunde hänga med henne. Efter kriget var hon åter i trafik som lyxångare över Atlanten. Sin sista resa gjorde hon 1967 till Long Beach, där hon nu är fast förankrad, och fungerar som hotell och restaurang. Det var på detta luxuösa och gigantiska fartyg, som vi dinerade i Sir Winston Churchills matsal. Oförglömligt!

Det första, av nämnda seminarier, gick av stapeln på ett hotell i Los Angeles downtown. De andra i Long Beach, ett par mil söder ut. Det var bra seminarier, annars hade vi ju inte återkommit. Seminarierna hölls på Long Beach Convention Center, som var näst intill sammanbyggt med vårt hotell. Och till Qween Mary, nere i hamnen, åkte man spårvagn.

Vi var alltså en grupp intressenter på en gemensam resa. Jag själv, och mitt företag, stod som arrangörer. Här fick deltagarna fylla på sin informationsbank, och umgås en hel vecka med likasinnade. Flera av deltagarna bekände, efter ett par öl i hotellets bar, att gruppgemenskapen hade spelat en stor roll för deras deltagande. Vägen var ju utstakad, seminariet bokat, studiebesöken var inplanerade, inga bekymmer med bokning av resa och logi. Och eftersom vi var en mycket intressant målgrupp behandlades vi som VIPar, med allt vad det innebar. 

Long Beach är ju en egen liten stad inom storstaden Los Angeles. På namnet låter det som om det är ett underbart ställe. Långt ifrån allt elände, och alla bekymmer. Verkligheten ser något annorlunda ut. Long Beachs centrum bestod då av en stor hamn, ett dussin finare hotell, några gallerior och diverse småaffärer.

Typiskt för de här havsnära småstäderna, i södra Kalifornien, är att ju längre man kommer ifrån vattnet, desto sämre bor man. Bara fem-sex kvarter från hamnområdet hittade man slummen, med ruckliga små kåkar, vanvårdade trädgårdar, och raggiga blandrashundar. Längst ner mot vattnet bodde de vita. Lite längre upp bodde snedögda och latinare. Och längs ifrån vattnet de mörkfärgade. Jag upplevde slummen själv på en längre ensampromenad uppåt kullarna. Och jag måste erkänna att jag var ganska skärrad, även om det var mitt på ljusa dan. Man hade inte händerna i byxfickorna precis. Jag lovar.

En kväll bjöd ett företag på en minnesrik mexikansk afton. En bjudning, som inte alls var förväntad. Inbjudan gavs inkognito, med ett meddelande i vår hotellreception. Alla i gruppen var lika förvånade. Men som lydiga svenskar följde vi instruktionerna. En buss transporterade oss någon mil söderut till mexikansk restaurang. Kanske denna bjudning ingick i en kampanj om vår grupps gunst. Eller så var det en förtäckt firmafest för värdarnas familjer. Det låter jag vara osagt. Men jag kände inte igen någon värd.

Vi var väl ett trettiotal till bords. Vi satt på långbänkar. Och det var en salig bandning av människor. Från kostymnissar, till mammor med småttingar. Det flödade av mexikanska maträtter och dryckjom: Tortillas, tacos och urstarka chilisalsor. Corona, Tequila och blaskigt vin. Allt var, som man tänker sig en livad fest på riktig en mexikansk bodega. Vem som bjöd på kalaset är fortfarande ett mysterium.

Så gott som varje kväll var det ett speciellt arrangemang. Interna föredragningar av någon i gruppen, eller av någon utomstående specialist. Och ibland bjöd någon leverantör på öl eller cocktails. Det var en säljare, som var speciellt enträgen. Han hängde oss i hasorna hela tiden. Och man kunde inte bli förbannad på honom. För det första såg han ut som jätteledsen hund i ansiktet. Och för det andra, bjöd han oss på både på öl och supé.

De lediga dagarna ägnades åt sightseeing i Los Angeles. Vi anlitade en litade en liten firma, som guidade oss. Guiden var svenska, och hennes sambo infödd. I sin minibuss tog de vår grupp, till många av de mest intressanta ställena i Los Angeles: Hollywood Buolevard, Universal Studios, Santa Monica Pier... För min egen del hade jag ju både sett, och varit med om, det mesta. Flera gånger dessutom. Men en del hade förnyats så pass mycket, att det var värt ett nytt besök.

Marina del Rai, där kunde man bli serverad den där utmärkta cocktailen Margarita: Tequila, en skvätt Cointreau och pressad lime i en salig blandning. Iskall och med saltad glaskant. Man kan inte låta bli att imponeras varje gång man är där. Här ligger båtar, som är upp till sextio fot. Av någon anledning talar man ju om fot, när det gäller båtar. Men i runda tal är sextio fot nästan tjugo meter. Nåväl, utmed kajerna ligger det ju också massor av utskänkningsställen. Och det var på ett av dessa, som vi avnjöt den omtalade Margaritan.

En annan attraktion var Paul Getty Museum. Det var första gången jag var där. Han, Mr Getty, var en av världens första dollarmiljardärer, och under lång tid en av världens rikaste. Och att samla på konst var hans passion. Framför allt rörde det sig om konst, och föremål, från antiken och renässansen. Typiskt för nyrika amerikaner. Att samla på sådant, som har en lång historia. Något som man ju själva saknar här i USA.

Som vanligt besökte vi Hollywood Walk of Fame. Enda skillnaden från tidigare var, att nu försökte en del i sällskapet para ihop sina fötter och händer, med de avtryck kändisarna hade gjort i cementen. Mycket lustigt. Men huvudsaken att de själva tyckte det var roligt.

Kändisarnas kyrkogård hade jag aldrig besökt tidigare, Westwood Memorial Park. Här finns många kändisars aska i urnor. I The Corridor of Memories hittar man Marilyn Monroes kvarlevor i krypta 24. Själv tyckte jag att alltihop var ganska makabert.

Det var också första gången jag besökte den berömda Venice Beach. Eller kanske beryktade. Vi stannade tyvärr inte så länge. Men jag förstod ganska omgående, att detta var något av bohemernas paradis. Men också att variationen är stor. Där hittar du dom alla. Beatnics och hippies. Konstnärer och gatumusikanter. Uteliggare och muskelbyggare. Månglare och predikanter. Skejtare och surfare. Och så turister naturligtvis. Övervägande turister, då vi var där. 

Utbudet av varor var det välkända. Mest souvenirer och krimskrams. Några boutiquer. Det fanns utskänkningsställen också: Barer, restauranger och kiosker. Och tatuerare, spågummor... På en del håll osade det kväljande sött av marijuana. Vi strosade mest runt på shoppingytan, och såg inte så mycket av vare sig beach, eller hav. Jag skulle gärna vilja utforska platsen lite närmare. Kanske då frampå kvällskvisten.

När det övriga sällskapet var på Universal Studios passade jag på att besöka en konstutställning downtown. Jag hade redan tidigare varit intresserad av konstnären som hette Roy Lichtenstein. Han var en av de stora inom den amerikanska Pop-konsten. Samtida med den mer kände Andy Warhol. Hans mest kända verk var tagna från olika tecknade serier. Och hans favoritämnen var Krig och Kärlek. Dessutom kunde han lätt kännas igen på sitt sätt att använda rastrerade (små punkter) ytor i sina motiv. Att få se hans alster i originalformat var intressant. Utställningen var rolig och gjorde intryck. Men jag skulle aldrig få för mig att inhandla något av hans objekt. Möjligen om jag fick det billigt, och sedan kunde tjäna en hacka på det.

När seminariet gick av stapeln på Century Plaza i centrala Los Angeles, inträffade en ganska kraftig jordbävning. Det visade sig senare, att ett hundratal personer hade strukit med. Det var främst utkanterna, som det hade bävat ordentligt. Vi stötte på en del av de drabbade. Chockade sanningsvittnen, som hade tagit sig ned till downtown. De berättade, gråtande, hur naturkrafterna hade raserat deras hem. Och att de nu var helt utblottade. Hotellpersonalen såg till, att de kom vidare till något uppsamlingsställe. De behövde naturligtvis akut psykhjälp. Själva var vi ganska skärrade, även om vi bara hade känt av hur golvet gungade lite, och fönsterna dallrade något.