capstantia

Piet Mondrian Holländaren Mondrian hade kommit till Paris och Montparnasse ganska tidigt. Redan 1911 skaffade han sig en ateljé på 26 Rue du Départ och den behöll han sedan ända tills 1936. Undantaget krigsåren.

Kvarteret där han bodde, och hade sin ateljé har rivits och fått lämna plats för en modernare bebyggelse. Man hävdar att ateljén helt enkelt har ersatts av  Montparnasse Tower.

Säga vad man vill om att placera en skyskrapa mitt i de kulturhistoriska kvarteren. Men utsikten från panorama-observatoriet på skrapans topp kan vara värd några euron. Den är fantastisk.

Mondrian skapade sin egen stil. En stil som kom att erövra världen i sin estetiska enkelhet. Rutmönster, som skulle komma att användas inom många områden: Konst, arkitektur, mode, heminredning…  

En del ansåg att det var en form av syntetisk kubism. Medan Mondrian själv envisades med att det var neo-plasticism. Och så fick det bli.

När den amerikanske skulptören Alexander Calder besökte Mondrians ateljé fick han en smärre chock. Den var inte lik någon annans. Huset, som nu är begravt under Montparnasse Tower, var ruckligt som de flesta. Men att komma in i Mondrians ateljé var som att träda in i paradiset.

Alla väggar vitmålade. Och utmed dom fanns fyrkantiga fält i Modrains favoritfärger: Rött. Gult. Blått. Och grunderna: Svart. Vitt. Grått. Vertikalt och horisontalt. Åtminstone till en början.

Det var som ett enda harmoniskt rutmönster. Mot de vita väggarna och det svarta golvet. Det var hans egen inspirationskälla. 

Kombinationmöjligheterna tycks ha varit oändliga. Mondrian varierade sina mönster i olika tidsepoker. Men det vi kommer ihåg, är nog alstren med de rena klara grundfärgerna: RÖTT GULT BLÅTT med svart och vitt. Mönster, som skulle komma att inspirera många andra.

Det var en lång väg tills Mondrian hittade sig själv och sin egen stil. Hans far var en duktig tecknare och arbetade som teckningslärare, så därför kom han i kontakt med konstens värld ganska tidigt. Han började teckna och måla på egen hand i sällskap med sin farbror, som också hade en konstådra.

Till skillnad från många andra begåvningar, så verkade hans föräldrar inte ha något emot att han valde en bana inom konsten. Mondrian gick på konstskolan Rijksakademie van Beeldende Kunsten i Amsterdam.

Till en början målade han, som de flesta andra holländarna enligt Haag-skolans mönster. Landskapsmotiv. Naturalistiskt. Impressionistiskt.

Nu blev han nyfiken på det nya sättet att måla. Som avantgardet i Paris målade. Detta var runt 1910, då kubism (Picasso) och fauvism (Matisse) hade slagit igenom i Paris konstnärskretsar.

Det gjorde honom nyfiken och han ville ha mer. Så han flyttade till dit för att i Paris få uppleva förändringarna på nära håll. Och kanske få vara med själv.

Redan innan han flyttade till Paris hade hade han tagit intryck av Matisse och hans målarstil fauvism.

Men när han bosatte sig där, blir han påtagligt påverkad av kubisterna. Bland andra av Fernand Leger. Föregångaren till kubism Paul Cezanne, kände han till redan tidigare.

Han återvände till Holland 1914 då när hans far blivit allvarligt sjuk. Sedan kom första världskriget. Så han återvände inte till Paris förrän det var slut.

Under sin Hollands-vistelse började han experimentera med ljusare färger, förenklade färgval och balanserade former. Detta var en början på vad som senare kom att kallas neo-plasticism.

Han  hade fått sin inspiration efter sin vistelse på konstnärskollektivet The Laren artists. Där han hade fängslats av sättet att endast använda primärfärger. Även den raka enkelheten hade påverkat honom.

På målarkollektivet hade han också fått kontakt med Theo van Doesburg. Och tillsammans med några likasinnade bildade de 1917 konstgruppen De Stijl. En grupp, som kom att påverka estetiska principer för arkitektur, skulptur, målning och grafisk formgivning.

Enligt De Stijl skulle konsten skulle vara helt och hållet abstrakt. De förespråkade en användning av elementära former i konsten. I första hand kuber, vertikala och horisontella linjer.

Endast räta hörn i horisontella eller vertikala lägen fick användas. Och färgerna skulle vara de enkla grundfärgerna, med tillägg av vitt, svart och grått.

Efter att ha kommit ihop sig med gruppens ledare Van Doesburg, bland annat om användning av diagonala linjer, så beslöt sig Mondrian för att lämna De Stijl.

Efter det kunde han känna sig betydligt friare i sitt sätt att utveckla sig och sin konst.

Gruppen De Stijl bildades delvis som följd av de tragiska händelserna under kriget och medlemmarna inspirerades av moderna filosofiska riktningar som teosofisk mystik. Genom den perfekt balanserade och harmoniska konsten skulle deras ultimata mål; förståelse, enighet och fred, nås.

Mondrian hade nu återvänt till Paris. Åter till sin tidigare ateljé. Hur detta nu var möjligt, efter så många år under kriget.

1926 fick Mondrian ett besök som var viktigt för karriären som konstnär. Tre tongivande medlemmar i Society of Independed Artists: Katherine Dreier (grundare), Marcel Duchamp och Man Ray.

Besökarna tog med sig en av Mondrians rutiga tavlor. Och senare skulle den visas upp på den första rikigt stora moderna konstutställningen i Amerika. På Brooklyn Museum i New York.

I utställningskatalogen kunde man läsa: Holland has produced three great painters... ...the first was Rembrandt, the second was Van Gogh, and the third is Mondrian.

Nu följde en tid med en massa olika kombinationer av fält. I huvudsak med grundfärgerna RÖTT BLÅTT GULT och svart/vitt/grått.

Det vanliga tillvägagångssättet när Mondrian tillverkade sina tavlor lär ha varit att måla på väggarna, bildlikt talat.

Han skapade sina verk genom att sätta upp färgade papperskvadrater och rektanglar på de vita väggarna. Och genom att flytta omkring dom, och storleksförändra, fick han till sina mönster tills han blev nöjd.

På 1930-talet började Mondrian att experimentera med minskade färgfält och att ge linjerna en mer betydande roll.

Han började också att jobba med dubblerade parallella linjer. Tunnare linjer. Det gav bilderna mer dynamik, tyckte han.

När de tyska nazisterna 1938 började närma sig Frankkrike och Paris, flyttade Mondrian till London. Eftersom nu också Holland låg i farozonen. Han visste att hans konst skulle bli konfiskerad (entarted kunst) av nazisterna och att han själv skulle bli bestraffad.

I London arbetade han vidare och fick ställa ut på välrenommerade gallerier. Men han kostade också på sig en del nöjen. Som att, tillsammans med Peggy Guggenheim och andra, besöka Londons jazzklubbar.

Under den här tiden gjorde han några välkända London-motiv. Även om det kanske inte framgår så tydligt i hans abstaktioner, så berättar namnen på tavlorna att det var motiv från stan.

Han stannade i England i bortemot två år, innan han reste vidare till Amerika. I tron att nazisterna var på väg.

Han anlände till New York 68 år gammal. Där fascinerades han av storstadens puls och häftiga nattliv. Det var på den tiden som Boogie Woogie var den musik som gällde.

Dessa upplevelser skulle ge inspiration till hans sista stora mästerverk: Victory Boggie Woggie. En duk som fortfarande stod ofärdig på hans staffli då han dog1944. 

Alexander Calder Återigen en konstnär som skulle gå sina egna vägar och skapa sin egen konst. Ståltråd, mobiles och stabiles skulle bli känneteckande för sådant som gjorde honom känd och uppskattad. Sedan blev det mer av annat också.

Han växte upp i en konstnärsfamilj. Hans far var en känd skulptör och hans mor porträttmålare. Hon hade utbildning från Académie Julian här i Paris.

De ville inte att han skulle välja en osäker bana inom konsten. Så därför började han att studera till mekanik-ingenjör. Och jobbade som sådan under några år.

Men några starka visuella upplevelser gjorde att han tänkte om. Han började då på en konstskola i New York (Art Students League). Samtidigt hade han en del extrajobb och kom då i kontakt med en cirkus. Han blev betagen av dess atmosfär med fart och fläkt. Action. Vilket skulle komma att påverka hans framtida konst.

I sin kontakt med cirkusen hade han alltid sitt skissblock till hands. Han gjorde en hel del teckningar av cirkusens djur och akrobater. Det blev till och med en liten lärobok om hur man tecknar djur.

Nu hade konstintresset ökat så pass, att han sökte sig till konsthuvudstaden Paris. Han började på Académie de la Grand Chaumière och hyrde sig en ateljé på 22 Rue Daguerre i Montparnasse. Det var år 1926. Och han skulle stanna där i sju år.

På de närliggande caféerna kom han i kontakt med dåtidens avantgarde i form av Fernand Leger, Jean Arp, Marcel Duchamp, Man Ray, Joan Miro... Flera av dom blev hans vänner för livet.

Han träffade också en serbisk handlare inom leksaksbranschen, som övertygade honom att det där med mekaniska leksaker var en lönsam affär. Så han började tillverka sådana som sin födkrok.

Det blev mängder av leksaker som kunde röra på sig. Träleksaker, med ståltråd som en viktig ingrediens för ledande kroppsdelar – armar, ben, svansar…

Hans intresse för cirkus väcktes på nytt. Och i sin entusiasm för uppfinningar började hans egen minicirkus ta form. Clowner, akrobater, vilda djur, lejontämjare, trollkonstnärer…

De små figurerna byggdes med ståltråd, korkar, tygbitar, gummi... Ja, allt som kunde fylla en funktion i sammanhanget.

Cirque Calder växte och han började göra framträdanden med den. Påhejad av sin konstnärsvänner. De var entusiastiska. Det blev en stor framgång. Alla ville se den. Och han kunde börja ta inträdesavgift.

Cirkusen hade framträdanden lite överallt. Även på finare gallerier. Och på riktiga cirkusar. Till och med på andra sidan Altanten. Det gick åt fem stora resväskor för att transportera den här minicirkusen.

Troligen var de här cikusföreställningarna hans stora inkomstkälla under de första åren. Innan han blev känd som en riktig konstnär.

En vän föreslog att han skulle göra karaktärer helt av ståltråd. Och på den vägen blev det. Iron Wire Sculpture kallade han denna konstart. Och det är väl med den, som han fick sitt egentliga genombrott. I Montparnasse började man kalla honom The King of Wire.

Till en början gjorde han statiska figurer utan liv. Det blev människor och djur i olika positioner. Och porträtt av folk i närheten. Naturligtvis så avbildade han den (ö)kända Kiki de Montparnasse, Josephine Baker och många andra.

Efter Alexander Calders chockartade besök hos Piet Mondrian blev han helt tagen av abstrakt konst. Och han påbörjade genast arbetet med sina första abstrakta kinetiska (kinetic) skulpturer. Abstrakta skulpturer, som rörde sig, skulle bli hans signum i fortsättningen.

Han laborerade då först med hjälpmedel som vevar och motorer. Rörliga konstverk döpte Marcel Duchamp till mobiles. En märklig hopslagning av franskans motion och motive. Men låt gå, mobiles eller mobiler är väl ett bra namn.

Men han upptäckte snart att de motoriserade verken blev alltför monotona i sina fasta rörelsescheman. Hans lösning blev då, att rörligheten fick komma genom en touche eller genom ett vinddrag.

Det var just vinddraget, som i många fall skulle sätta hans senare utomhuskonst i rörelse.

Under den här tiden arbetade Calder också statiska abstrakta skulpturer. Sådana döpte Jean Arp till stabiles för att skilja dom från mobiles.

Alexander Calder återvände till Amerika 1933. Han fortsatte med sina skulpturer. Mobiles och Stabiles. Små och stora. Ibland monumentala. I plåt och trä. Och ståltråd för de mindre, naturligtvis.

Den färgskala, som från början var blått, rött, vitt och svart, utökades med gult. Precis som Mondrians alltså. Så det var nog inte bara det abstrakta, som Calder hämtade från sin kollegas atelje. Färgerna också.

Eftersom Caldner var mekanik-ingenjör så var han alltid noga med sina beräkningar i konstruktionerna. Han dokumenterade dom noggrannt. Det var en stor fördel, om han skulle behöva justera sina statyer. För att få dom att se ut och fungera som det var tänkt.

Eftersom han inte blev antagen till marinkåren, under andra världskriget, hade han ju mycket tid att ägna sig åt konsten. Och liksom många andra artister provade han också på andra konstarter. Enligt min mening med varierande resultat.

Naturligtvis målade han tavlor. Abstrakta motiv. Men inte bara det. Han designade smycken också. De flesta tillägnade han goda vänner. Ett smycke gav han till den kända konstsamlaren Peggy Guggenheim.

Dekorer till teaterföreställningar, bokillustrationer och posters var andra områden han ägnade sig åt. Han hade många strängar på sin lyra, som man säger.

Det mest spektakulära han tog på sig var att färglägga flygplan. Först ut var en fyrmotorig DC-8. Sedan målade han en Boeing 727 i amerikanska färger: Flying Colors of the United States. 

BMW fick också en tävlingsbil signerad med  Calders färger.

Joan Miró hade i likhet med Piet Mondrian och Alexander Calder valt RÖTT GULT BLÅTT som sina grundfärger. Även om han använde grönt och andra färger ibland.

Miró var en av 1900-talets största spanska konstnärer. Tillsammans med Picasso och Salvador Dali. Han var i huvudsak en stor surrealist. Men som de flesta andra surrealister passerade han flera konstriktningar på vägen dit.

Ibland finns de som anser att en del av hans verk andades abstrakt expressionism. Men det saknar egentlien betydelse i vilket fack hans verk placeras.

Hans målarstil kan ibland tyckas vara kontroversiell. Antingen tycker man om hans konst. Åtminstone delar av den. Eller så anser man att det mesta är skräp.

Här får du en möjlighet att lära känna konstnären. Hans konst och hans karriär. Så får du själv döma.

Namnet Joan är en katalanska stavning. I övriga Spanien stavar man Juan. Den katalanska tillhörigheten var en hjärteangelägenhet för Miró.  

Miró växte upp och tillbringade sin ungdom i Barcelona. Där han gick på handelshögskolan enligt sina föräldrars önskan. Och på konstakademien La Lonja enligt sin egen vilja. Samma konstskola, som Picasso hade gått i några år tidigare.

Senare  gick han också på de avantgardiska Escola dArt de Francisco Galí.

Två krävande utbildningar samtidigt blev troligen för mycket för den ambitiöse Miró. Han fick en nervkollaps (tyfus påstår en del) och fick tillbringa en längre tid på föräldrarnas gods i Mont-roig del Camp i närheten av hamnstaden Tarragona. Cirka 20 mil från Barcelona. Tiden fördrev han naturligtvis med att måla. Och att läsa om modern konst.

Han hade blivit intresserad av vad avantgardet i Paris höll på med. Så 1919 gjorde han sin första resa dit. Då träffade han bland andra Picasso, som faktiskt lade beslag på en av hans målningar. Ett självporträtt. Huruvida Picasso betalade för tavlan, eller ej, låter jag vara osagt.

Hur som helst, under den här första vistelsen i Paris lät sig Miró influeras av både fauvism och kubism. Något förenklat: gälla färger och kantiga figurer. Även om det kanske inte var högsta modet just då. Han umgicks då med Picasso, Juan Gris och andra likasinnade.

Den första egna utställningen i Paris blev ett totalt fiasko. Men från och med nu skulle Miró tillbringa mycket tid i Paris. Medan somrarna hade han vikt för godset i Mont-roig del Camp på den spanska solkusten.

Vid den här tiden lärde han också känna författarna Hemingway, Henry Miller och ett antal surrealistiska poeter: Breton, Aragon, Eluard…

Det var då som Hemingway köpte tavlan Farmen av honom. Han blev förälskad i den här målningen från första stund. Men smakar det så kostar det: 5 000 franc. Och vid den här tiden var Hemingway en fattig familjeförsörjare. Så han fick låna av vänner och bekanta.

Kanske den i alla fall var värt sitt pris, då den följde honom genom hela livet, tills han (officiellt hans fru) 1987 donerade den till National Gallery i Washington D.C.

Hemingway påstod att tavlan hade inspirerat honom många gånger i sitt författande. Miró var å sin sida mycket nöjd med att tavlan hade hamnat i rätta händer. Hemingway och Miró blev vänner för livet.

Efter att ha kommit i kontakt med dadaisterna, bland annat på en utställning, så målade Miró en av sina få tavlor som luktade dadaism.

Ateljén han hyrde då, låg på 45, Rue Blomet i Montparnasse. Närmsta granne med André Masson, som just hade förändrat sitt måleri från det kubistiska till det surrealistiska.

Denne Masson var då ganska fixerad av något som kallas automatic drawing. Något som innebär att man låter pennan, eller penseln, föras efter stundens ingivelse. Så har jag förstått det.

En surrealistisk målning kan tyckas ha kommit till spontant i stundens tanke. Man drog några penseldrag och skvätte lite färg på duken lite varstans, på måfå.

För en del var det nog så. Men icke för Miró. Hans målningar föregicks av långa metodiska processer.

Han var alltså ingen slumpmålare. Men när han väl kom till staffliet tillät han sig själv att göra avsteg från det planerade.

Så godkändes han då av tidens ledande surrealister. Han fick vänner i Jean Arp, Giorgio de Chirico, Max Ernst, Paul Klee, Man Ray, Marcal Duchamp…

Han deltog nu i deras tillställningar. Och tillsammans hade de en framgångsrik surrealistutställning 1925 på det anrika Galerie Pierre i Paris. Då hade de också fått förstärkning i form av Picasso.

Man kan med fog säga att detta var något av en vändpunkt för Mirós konstnärskap. Tidigare hade man kunnat urskilja en del figurer i hans målningar. Men efter 1925 blir de alltmer sällsynta.

Bland surrealisterna var det de som ansåg att Miró var den mest surreatistiske av dom alla. Med sin egenartade och drömliknande "non-objective" -stil. Det vill säga en stil, som inte innehåller några specifika eller verkliga objekt, människor eller annat konkret som går att identifiera.

”Surrealism and the Rue Blomet”. Det var rubriken på en utställning i New York 2013. Låt oss återvända dit. Till 45, Rue Blomet. Det skulle bli en legendariskt tillhåll. Miró ju sin ateljé där. Men det var René Massons ateljé som skulle bli den intressanta. Den blev nämligen surrealisternas inofficiella högkvarter. Att liknas vid Picassos Le Bateu-Lavoir i Montmartre ett tjugotal år tidigare.

Det var på Rue Blomet, som de surrealistiska målarna och poeterna skulle samlas. Kvällar och nätter. De utbytte tankar och idéer. Diskuterade sina alster. Läste upp sina märkliga poem. Drack starka drycker. Opium, ryktades det. Miró sammanfattar i en intervju:”We talked, we drank a lot. Those were the days of brandy and water, of mandarin Curaçao”.

Nu finns där en skylt som bekräftar surrealisternas närvaro. Den talar också om vilka andra som hade hade hört hit: De kända franska skulptörerna Boucher och Rodin. Den spanske skulptören Gargallo, som Miró delade ateljé med. Och inte minst poeten Robert Desnos, som Miró har tillägnat en staty på den närliggande parken.

Miró hade nu en period då han ägnade sig åt målningar med stora sammanhängande färgytor. Bland annat interiörer och imaginära landskap, influerade av en vistelse i Holland.

Tillsammans med Max Ernst gjorde han också scendekorer för Ryska baletten. Något som irriterade de andra surrealisterna. Främst då poeten André Breton, surrealismens grundare och en central idégivare.

Förmodligen bröt detta tilltag av Max Ernst och Miró mot surrealismens grundläggande regler.

Miró flyttar 1927 till Rue Tourlaque i Cité de Fussains i Montmarte. ”Les Fusains” (träkol). Där hade, på den här tiden, också Max Ernst, Jean Arp och Paul Éluard sina ateljéer. Och efter dom kom André Masson, René Magritte, Salvador Dali... En härlig samling surrealister således!

Tidigare hade många andra kända konstnärer haft sina ateljéer i det här grannskapet: Renoir, Derain, Bonnard, Toulouse Lautrec… 

Området är idag klassat som historiskt monument. Och delar av det är avstängda från obehöriga. Artisternas gamla ateljéer var mycket eftertraktade och såldes till skyhöga priser.

Om det finns några konstnärer kvar idag låter jag vara osagt.

Miró fick sitt verkliga genombrott 1928 på Galerie Georges Bernheim i Paris. Det var där man skulle hänga om man hade ambitioner och ville bli känd, har jag förstått.

Galleriet hade under sina 150 år varit stället för såväl Delacroix, som Van Gogh och Cezanne. Och därefter kända impressionister, kubister, fauvister, surrealister… Ja, alla kända förmågor ända tills alldeles nyligen. 2018 tog det slut till mångas saknad. Det anrika galleriet stängde för gott.

Miró visade här för första gången upp sina collage (Papiers collés), som blev mycket uppskattade. Så efter den här utställningen tog det fart ordentligt för Miró. Både privat och i jobbet.

Han gifte sig Palma de Mallorca med en mallorcanska och fick sedan en dotter.

Han hade collage- och skulpturutställningar i Paris och Bryssel. Och 1930 skulle hans konstverk visas på andra sidan Atlanten. Först i New York. Och året därpå i Chicago. Under mellantiden hann han med att göra dekor och kostymer till den Ryska baletten.

Under tiden hade hann hunnit skaffa sig en ny ateljé på Rue Francois Mouthon. Och cikeln var sluten. Han var tillbaka i Montparnasse.

Sedan var det dags för den gemensamma surrealistutställningen Surindépendans 1932. Och återigen till New York. Nu i Pierre Matisses regi (son till Henri Matisse), som nu representerade Miró i Amerika.

Året därpå omvandlade han sina collage till stora målningar (ca 130 x160 cm), som han ställde ut med lyckat resultat i Paris.

1934 börjar Miró sin så kallade Vilda period, med pasteller på velourpapper (papper med färgad och sammetslen yta på den ena sidan). Kännetecknande för den perioden är bland andra tavlan Snäcka Kvinna Blomma Stjärna.

Efter några utställningar i Europa – Luzern, Köpenhamn…– kom höjdpunkten på Museum of Modern Art (MoMA) i New York. Hela femton verk fick Miró bidra med till utställningen Fantastic Art, Dada, Surrealism.

Det spanska inbördeskriget gjorde att Miró lämnade sitt sommarställe (godset i Mont-roig del Camp) och återvände inte till Spanien förrän 1940.

I samband med kriget gjorde han en han affischen "Hjälp Spanien", som såldes i Patis för 1 franc. Han gjorde också en väggmålning i Spaniens monter på världsutställningen i Paris 1937. Liemannen hette den (försvunnen). Och naturligtvis var det en protest mot Franco-regimen.  

Miró deltar i den internationella surrelistutställningen på Galerie des Beaux Art. Och reser därefter till Normandie där han tillbringar sommaren och påföljande år. producerar nu 33 guacher, en serie som han kallade Konstellationer.

Han återvänder till Paris, för att snart lämna stan igen, när de tyska trupperna marscherar in. Nu återvänder han till Spanien och bor omväxlande mellan Palma de Mallorca, Mont-roig del Camp och Barcelona.

Miró hade sin först retrospektiva utställning på Museum of modern Art (MoMA) i New York 1941. Det var stort. Även med våra dagars mått mätt. Året därpå flyttar han till sitt födelsehus i Barcelona.

Han börjar göra de första bronsfigurerna och keramik. Färdigställer också en serie om femtio litografier med temat Barcelona (teckningar).

Miró gör sin första Amerikaresa 1947, för att utföra en jättemålning i Cincinnati (Terrace Plaza Hotel). Deltog också i en surrealistutställning arrangerad av Breton och Duchamp, tidigare vänner från Paris.

Återvänder året därpå för en utställning på Galerie Maeght, som nu representerar honom i Europa. Nu målar han också den kända tavlan Figurer och hund framför solen.

"Om ni öppnar ett konstmuseum, så ska jag se till att fylla det". Ett löfte som Miró gav sin gallerist Maeght. Och så blev det efter några år. Nästan. För han fick celebert sällskap.

Museet, Foundation Maeght, byggdes på franska rivieran. Och dess trädgård är fylld med keramik och statyer av Miró. Även andra finns på plats. Le labyrinthe kallas trädgården. 

Sedan följde retroperspektiva utställningar i Bern, Basel och Stockholm. Väggmålningar för Harvard University i USA. Väggbilder på Guggenheims i New York.

Miró får det stora internationella grafikpriset på Biennalen i Venedig. Då har man bedömt hans grafik och keramik under de senaste fyra åren.

Så flyttar Miro till Palma de Mallorca för gott (1956), och låter bygga sig ett speciell ateljehus: San Abrides,

Nu hade han äntligen fått den arbetsmijö som han  önskade. Lugnet utan städers larm. Och en lokal lämpad för storverk. Med utsikt över Medelhavet.

Ateljén fungerar nu som museum under namnet Fondació Pilar i Joan Miró a Mallorca.

Han färdigställer nu också keramikmurarna för UNESCO i Paris. Något som hade sysselsatt honom, då och då, under en treårsperiod. Och får för dessa Guggenheim-stiftelsens stora pris.

Reser till USA för den andra stora retro-utställningen på MoMA i New York. Han får nu också ta emot Guggenheim-priset av president Eisenhower (1959).

Nya retro-utställningar i Bryssel, Amsterdam och Basel. Vandringsutställningen Miro, det grafiska verket: Krefeld, Berlin, München, Köln och Hannover.

Sedan följer Dokumenta II i Basel: Tolv målningar. Målar en trio tavlor i blått...

Nu äntligen blir det dags för en retro-utställning i Paris (1962). Det var på tiden. Stan som nästan hade varit hans andra hemstad under många år.

På Musee National d´Art Moderne visade han upp inte mindre än 250 konstverk. Detta var innan Centre Pompidou hade byggts. 

Foundation Maeght inviger sitt nya exklusiva museum i Saint-Paul-de-Vence (1964). I trädgården Le labyrinthe har Miro en hel uppsättning statyer och keramik. Gjorda enbart för att finnas här.

Alexander Calder finns också där. Och många andra inomhus: Braque, Chagall, Leger, Bonnard... 

Han har samma år (1964) viktiga retro-utställningar på de anrika museerna Tate Gallery i London och Kunsthaus Zürich. Deltar också i Dokumenta III i Kassel.

Miró visade också upp sin konst i Japan. I Tokyo och Kyoto. Och nu påbörjar han också sina första monumentala bronsskulpturer: Skidlektioner. Tilldelas 1967 det eftertraktade Carnegie-priset för konst.

Han målar samma år Det himmelsblåas guld. När man ser enkelheten i de här tavlorna, så förstår man också att Miró är en av de enklaste konstnärerna att förfalska. Vilket också sker med jämna mellanrum.

Mot slutet av sin karriär älskade Miro´ att jobba i stora format. Så kallade murals. Materialet var då oftast keramikplattor (mosaik) i olika former.

Förutom de som redan nämnts finns Mirós murals lite varstans: Kunshalle Frankfurt, Arte National de Arte de Cataluna (MNAC) i Barcelona, Harvard University i Cambridge USA, Wilhelm Hack Museum i Ludwigshafen, Guggenheims Museum i New York...

Retro-utställning på Palais des-Arts i Bryssel. Så var det dags för en vandringsutställning i USA (1968): New York, Chicago och Los Angeles.

Samma år kallades Miró-året Barcelona. Stadens beslutsfattare hade enats om att bygga ett Miró-museum. Till detta skänkte Miró ett fyrtiotal konstverk.

Sedan var det en stor retro-utställning i Haus der Kunst i Mȕnchen (1969). Året därpå var hektiskt med en jättelik keramikinstallation på Barcelonas flygplats och väggmålningar för världsutställningen i Osaka.

Ytterligare en vandringsutställning i USA. Denna gång med skulpturer till Minneapolis, Cleveland, Chicago och Boston. Samma år (1971) grundas stiftelsen Joan Miro Foundation i Barcelona.

Året därpå visar Guggenheims i New York Drömbilder från 1920-talet under titeln Magnetic Fields.

Muséet Joan Miro Foundation öppnar 1975. Och givetvis är det han själv som står i fokus.

Ett par år senare gör Miró en väggbonad för National Gallery i Washington D.C. Och stora keramikarbeten för Wichita State University i Kansas, USA.

Musée d´Art Modern de la Ville Paris visar 1978 upp Hundra skulpturer av Miró. En monumentalskulptur ställs upp på Esplanade de la Défence. En stor retro-utställning på Museo Espanol de Arte Contemporáneo i Madrid.

1973 sa vi GRATTIS till Miró på 80-årsdagen. Men än ger han sig inte. Han skulle ju vara aktiv några år till. Men åldern tar ju ut sin rätt, så att den egna produktionen skulle avta. Däremot skulle de monumentala verken ta fart. Väggmålningar och stora bonader. Men då stod han ju nästan bara för designen.

Grand Palais i Paris hade 1974 en jättelik retro-utställning med Miró-alster. Musée d´Art Moderne de la Ville visade de grafiska verken.

Miró hade ju varit en skicklig skulptör också. Han gjorde många skulpturer genom åren. Både i brons och målad plåt. De kanske mest kända för utebruk. På offentliga platser och skulturparker.

Han vänskap med Alexander Calder resulterade ofta i att de visade upp sig tillsammans i olika sammanhang. Exempelvis på Foundation Maeghts museum på Franska rivieran. Calder har ju också smyckat utsidan till Foundation Miró i Barcelona.

Ibland är statyerna kopierade så att de finns att beskåda på många olika platser.

Innan Mirós låga slocknar hinner man med utställningen Miró in America på Museum of Fine Arts i Houston. Man reser också den jättelika skulpturen Kvinna och fågel i Barcelona.

Miró har hunnit bli 90 år, när han dör i Palma de Mallorca 1983. Han ligger begravd i sin födelsestad Barcelona. 

Men det är ju inte på långa vägar slut, för att Miró inte finns mer. Tvärtom. Hans konst lever vidare. De retroperspektiva utställningarna är populärare än någonsin. Och kommer så att vara många år framåt. Tavlorna blir mer och mer eftertraktade och värdefull. Buden på auktionsfirmorna bara höjs. 

Miró har variit vägledande och och inspirerat många konstnärer. Både under sin levnad och efter sin bortgång. Som exempel nämns de abstrakta expressionisterna Motherwell, Gorky, Pollock, Matta och Rothko.