capstantia

En skiclkig möbelsbickare. Min farfar, som kunde bli förgrymmad på mig och mitt slarv. 

Min egen lilla verktygslåda.

Farfar hade ett förflutet på anrika Jönköpings Snickerifabrik, "Snecken" kallad av den tidens invånare.

Vi bodde bara några kvarter från farfar och farmor. I ett gammalt ruckligt trähus på Björngatan 2 i Jönköping - en flerbostadskåk  som hade fått stå kvar bland alla de nytillkomna betonghusen. Här fanns bara en vedspis i köket, som också skulle sprida värme till våra två rum. Varav ett var för mig och min storasyster att sova i, såvida det inte var upptaget och hyste en inneboende främmande varelse. Det andra rummet, finrummet, fick inte användas mer än till fest. Här var möblerna överhöljda med vita lakan under veckorna. Köket blev alltså familjens mesta tillhåll.

Kåken vi bodde i hade formen av ett U och hyste fjorton eller sexton arbetarfamiljer - alla mer eller mindre fattiga. Byggnaderna tillsammans formade en naturlig innergård, som efter gångna tiders praxis var belagd med kullersten.

Våran träkåk stod ensamt pall bland de nya betonghusen.

En huslänga trä, nästan identisk med våran kåk. 

Kvarterets ungar i en gruppbild. Näst längst till vänster står min sju år älde syster Birgitta. Hon som såg mig som ett enda stort besvär.

Dasset hae två hål. Det ena vårt och det andra var grannens. Men ibland blev det ett ställe för meditation för mig ihop med en kompis.

Utedassen var personliga. Man delade dass med sin granne, men va och en hade sitt hål.

En kåkmiljö som man aldrig kommer att glömma.

Vässtra skolan, som samlade både stadens vanartade ungar och elitens telningar

Torpaplan med Torpakiosken. Här påbörjade jag min skoldag under de första åren.

På Bäckalyckan bodde de mer bemedlade. Flera av deras avkommor blev mina klasskamrater på Västra skolan.

Västra Skolans barnbespisning. Där fiick ungar från de mindre bemedlade sin dagliga dos av näring i form av välling och annat. Även vi som bodde långt bort fick fick åtnjuta denna förmån.

På andra sidan Klostergatan från Västra skola räknat låg den lummiga Lasarettsparken. Där fanns också en lekpark. På frukostrasterna var parken pupulärare än skolans trista grusöken till skolgård.

När man var hjälten Biggles i i parkens gungor glömde man bort både tid och rum. Det hände att man missade en och lektion till frökens missnöje.

Redan tidigt fick man en glimt av vad världen hade attbjuda. Västra skolan bjöd oss småskoloebarn på utflykter och äventyr.. Ibland kunde vi besöka Fjällstugan på Öfre Bymarken med utsikt ända till Huskvarna. Då fick man traska i led hela vägen i en läng uppförsbacke. Men efter saft och bullar var det en behglig nedförsbacke hem till skolan igen. 

Den skolresa jag minns mest gick till Gränna och Visingsö. Då bussades vi  till Gränna för att sedan ta färjan till Visingsö. Här väntade hästdragna vagnar, s j remmalag, som skulle ta oss till det mest givande på hästlängders avstånd, Förutom att få åka remmalag, var besöket i Kumlaby kyrka det roligaste. Där kunde man klättra upp i tornet och få en överblick av stora delar av ön. Men det var nog själva klättringen som betydde mest.

Visingsöborna skulle nog bli beklämda om de visste hur bara en gnutta av deras vackra och historiskt händelerika ö hade visats upp för den yngre generationen. Men det gläder mig att säga att jag sedan dess har besökt Visingsö flera gånger och fått se det mesta av det bästa.

Bara själva båtresan med färjan fråni Gränna till Visingsö var en stor upplevelse för en tioåring.

Polkagrisarna i Gränna var ett populät inslag på vår skolresa till Visingsö.

I hamnen på Visingsö väntade håstar med vagnar, så kallade remmalag, som skulle bjuda på en kort åktur på ön.

Det var så lite som gjorde oss småungar förundrade. Att får åka häst och vagn var bland det bästa man visste.

Kumlaby kyrka hade nog mycket att berätta. Men för oss så var nog trappan upp till tornet det bästa.

Under de fyra åren i Västra skolan, med spårvagnsresor fram och tillbaka varje skoldag, så lärde jag känna vägen ganska bra. Spårvagnen gick hela tiden från Torpaplan och utmed Klostergatan norrur. Raka spåret så att säga. Det finns många minnesbilder från de här resorna. Här följer nu ett urval. 

Man brukar ju säga att man inte finner ord för dittan och dattan. I det fallet säger jag att jag finner inga bilder som berättar hela sanningen. Så därför blir min resa inte så fullständig som jag hade önskat.

Spårvagnaen var Jönköpings slothet under åren som jag växte upp på 1950-talet. Min linje gick mellan Tabergsgatan och Rosenlund.

Min skolresa började och slutade mest från Torpaplan. Ibland en hållplats senare.

Snart passerade men cigarr-& pappershandeln Linnéa, dit jag ofta skickades att köpa penning-lotter åt min faster.

Till vänster låg Barngareroben, som ibland anlitades för ungars kläder och ibland mina egna.

Man passerade Lindströms Konditori på höger sida. Ett av många kondis på Klostergatan.

Överlevande Sandéns konditori i korsningen till Drottninggatan, också på den högra sidan . 

Idas Skola till vänster. Här utbildades min syster matlagning för storkök. Något som hon sedan alddrig kom i närheten av.

Annie Johanssons hembageri som jag bara har ett vagt minne av. Men som många pratade om.

Apoteket Tre rosor till vänster , som jag mest kommer ihåg för att min blivande fru praktiserade här. 

Korsningen mellan Klostergatan och Kungsgatan kunde ibland vara hektisk redan då.

Hållplatsen efter Västra Skolan var Sofiakyrka där jag senare skulle konfirmeras. 

På samma sida som Sofiakyrkan fnns den en anrika butiken Svenssons läder där jag köpte ina första handskar.

Klostergatan ta slut när den möter Västra Storgatan. Nu hade jag brutit mot alla regler. Man fick inte gå för lång ifrån skolan! 

Tvårs över Klostergatan från Västra skolan räknat fanns det en del som lockade oss skolbarn. I hörnet läg Amquists speceriaffärdär man kunde köpa godis. Här fanns också Einar Nilsson järnaffär, som tillhandahöll smällare. Men mest intressant för oss pojkar var den leksaksaffär som läg inkilad mellan de två nämnda.

Det var i den här som ett par av klassens småtjuvar stal tennsoldater, som de sedan gav till oss andra för att köpa sin popularitet. 

Om jag ägde en handfull spartanska och omålade tennsoldater, så förfogade en del av mina klasskamrater av hela arméer.

Pappa drygade ut sin magra lön på Munksjö pappersbruk med artistika extraarbeten med gratulationskort (bilden är inte gjord av honom).

Pappa var en duktig tecknare under sitt artistnamn Paddock. Denna enla teckning värderas idag till bortemot 2000 kronor.

Mejericentralen symbol som sedan skulle bli Arlas

J-Södras framgångrika lag efter sässongen 1849-1850, då man tig det stota silvret (andraplats) i Allsvenskan.

Fotbollsintresset i Jönköping var enormt den här tiden. Matchen mellan J-Södra och Malmö FF (1-4) på våren 1950 samlade inte mindre än 18 522 betalande åskådare.

Vi smågrabbar som gillade fotboll hängde utanför entrén till Stadsparksvallen för att bli ledsakad av en vuxen utan att behöva betala. Få jag följa med farbror in? var frågan som man aldrig glömmer.

Tablettasken Alfa blev mycket populär bland oss grabbar i början av 50-talet. Inte för tablettena, utan för korten på kända fotbollspelare.

Den första Alfa-bilden av brassen Pelé efter fotbolls-VM 1958. En raritet som 2024 såldes för 166 000:-.

"Nu fick väl kärringarna så att dom teg"!

Även om min sju år äldre syster tyckte att jag var att likna vid pesten, så fanns det de som betraktade mig som en Guds gåva. Inte då minst min faster Kerstin, en religiöst engagerad ogift kvinna som bodde kvar med farmor och farfar i deras lilla våning på Brahegatan.

Hon tycks ha sett mig vara övermänsklig och i sin välmenande ambition och stolthet över mig - det sköna barnet - så engagerade hon mig tidigt i olika kyrkliga sammanhang. Jag minns när jag skulle läsa Tomten av Viktor Rydberg på Sofia församlingshem. Det var mitt första uppträdande inför publik, Efteråt var min faster nöjd och stolt, medan jag själv var lättad över att ha klarat mig med livet i behåll.

Bara någon vecka senare blev jag ertappad efter en skolavslutning utklädd som tomtenisse på spårvagnen hem från skolan. Till alla äldre  passagerares förtjusning. 

Tomten av Viktor Rydberg. Mitt första publika uppträdande. Aldrig mer, men som senare skulle bli många fler, men då inte med Tomten.

Sofia församlingshem där jag gjorde mitt första officiella framträdande med Viktor Rydbergs "Tomten". Min tårdrypande tolkning av "Tomten" gjorde stor succé bland min fasters vänner i Svenska kyrkan.

Nu efteråt så kommer jag att tänka på när S-O Sandberg efter en radiosänd sång sa: "Nu fick väl kärringara så att dom teg" - ett konstaterande som av misstag gick ut i direktsändning till alla radiolyssnare..

Lördagsgodis.

Lördagarna var speciella för mig som liten grabb, Då var det ofta dags för en stor rengöring av kroppen på stadens varmbadhus. Efterson pappa oftast var ledig från jobbet var det en hel del på programmet.

Av det jag minns var besöken på Falbygdens ostnederlag och Krönleins depå på Torpa för arr fylla på en kagge med svagdricka. Om tiden så medgav så kunde det också bli ett besök på Västra torget, där man saluförde allt från fisk och grönsaher till kläder och korgsmöbler.

Att handla ost på Falbygdens var ett rent lördagsnöje. Även om det kanske inte blev så mycket köpt.

Jönköpings varmbadhus. Här skulle kroppen rengöras åtminstone varannan lördag. Hemma fanns ju knappt varmvatten.

Att besöka Västra torget på lördagarna var som en spännande äventyrsfilm. Här salufördes allt från frukt, grönsaker och fisk, till kläder, mattor, godis och korgmöbler. Och mycket annat.

Scouting är som en förskola till den riktiga"Lumpen"!

Först var jag Vargunge, sedan blev jag Scout. Tydligen en hyfsig sådan, eftersom jag efter ett tag blev patrullledare för Duvhöken inom Sofia scoutkår i Jönköping. Jag vet inte varför, men min patrull med en handfull duvhökar, firade många segrar över de andra patrullernas arter av hökar.

Man frågar sig om man var född som ledare? Nog är det nog så, för dessa egenskaper skulle följa mig under resten av livet. Det var påhittigheten, framåtandan och förmågan att stimulera och engagera, jämte tilliten till andra - om det nu fanns fog för det. Och insikten om vad andra var bättre på än man själv. Teamwork skulle bli ett motto i min ganska framgångsrika karriär. Men märk, att utan egen gedigen kunskap, så kan man inte bli den bäste av chefen. Att alltid ligga ett steg före betyder mycket. Själv har jag läst och tänk en hel del när andra har umgåtts med John Blund under sena kvällar och på nätterna.

Folke Bernadaotte, en av vära mest kända scouter, som med sina vita bussar räddade livet på en många under Det andra världskriget

Att vara scout är inte bara att vara "Allid redo". Det var en nyttig läxa för livet. Något av en "junior-lumpen". Här fick man praktisera många vettiga grejer. Och kanske framför allt den sociala biten med att kunna umgås och trivas med andra.

Scoutlivet var ett äventyr i sig. Hajker och läger, Naturliv och en del mystik. Ibland tyckte man sig vara en dåtida vildmarkens Davy Crocket.

Getingjakt med konsekvenser.

Bara någon kvarter bort från våran kåk fanns en liten park på Munkplan med bland annat en plastdamm. I mina unga år drog ofta min storasyster med mig dit. Inte mig emot för det var gnska kul att plaska omkring i det vattnet, som var blandat med kiss och bajs. Speciellt när man nästan lyckades dränka henne med en kaskad av det illaluktande vattnet när hon kom för nära kanten.

När jag sedan blev lite äldre så var den parken också en utmärkt plats att fånga getingar på. En tom tändsticksask var mitt vapen. Genom att öppna asken något och placera den över en bromsterhungrig geting och sedan stänga till, så var det ganska enkelt. Det var först när jag av misstag råkade öppna glasburken med alla mina getingar hemma, som den hbrutala jakten fick ett abrupt slut.

Munkplan med plaskdamm och en utmärkt plats för getingjakt med Nermans tändsticksask Solstickan.

Strax intill Munkplan hade den legendariske pojklagsledaren (J-Södra) G-man sin ambullerande tidningskiosk. 

G-mans tidningskiosk var ofta strategiskt placerad vid Banarpsgatan (Riksettan) tvårs över gatan till Munksjö pappersbruk där min pappa arbetade.

40 mil på en gammal tandemcykel. Aldrig mer!

För att spinna vidare på ämnet G-man, så hade jag själv inte så mycket med honom att göra. Det var först när jag var i tonåren, då han arrangerade sin ishockeyserie med kvarterslag i dalen mellan Gräshagen och småstugeområdet intill. Förutom att han då ledde spolningen av isen på sena kvällar, så var han den som dömde matcherna. Hans skridskoåkning var kanske inte den bästa, men han spetsade sig fram så gott han kunde. Själv hade då startat IK Narva Hockey - samlat laget och ordnat med dess tröjor.

Nästa påtagliga sammanträffande med G-man var då jag och några kompisar lånade två gamla tandemcyklar av honom. Vi var fyra äventyrliga grabbar som hade bestämt oss för att förgylla en del av sommaren på Skrea strand i Falkenberg. Och för att imponera på omgivningen så skulle vi ta oss dit på tandemcyklar. En utmaning som skulle uppmärksammas i hela världen och dra avundsjuka blickar till sig, vilka hjältar vi skulle bli!

Vi hade bestämt oss för rutten Jönköping-Falkenberg-Varberg-Borås-Jönköping, utan att fundera på hur långt det var.

Vår rundtur på tandemcyklar blev 40 mil lång. Och denna herotiska insats gav inte ens en blänkare i Jönköpingsposten. Man undrar vad reportrarna hade för större händelser?

Den strapatsfyllda resan började i Jönköping en eftermiddag i Juli. Vi hade flera följebilar efter oss till Skillingaryd, där vi slog upp vårt tält på en idyllisk plats inör natten. Att den inte var fullt så idyllisk blev vi varse dan därpå - vi hade övernattat på en soptipp!

En annan händelse att minnas var på hemvägen utanför Borås. Efter många tunga mil på tandemcykeln var vi helt slut, Att vila var ett måste. Efter hur lång tid vet jag inte, men jag vaknade av att en ko hade mig som saltsleke.

På Skrea campng blev vi mottagna som Hjältarna från Telemarken. Om det var för vår heroiska bravad, eller för att få låna våra tandemcyklar, får bli en olöst gåta. 

Att som stadsgrabb från Torpa på Söder i Jönköping få tillbringa ett par veckor på sagolika västkusten- utan övervakning - var en fantaskisk och brunbränd upplevese.

Glommen utan för Falkenberg.

Byxelkrok på norra Öland.

Blå jungfrun med sin labyrint.

Öckerö i Göteborgs skärgård.

Härbre utanför Leksand.

Fiskeläge i Blekinge.

Tivoli i Köpenhamn.

Frykensjöarna i Värmland.

Liseberg i Göteborg.

Gullholmen i Bohuslän.

Jag vet inte om jag kom ut som "kursetta" från fjärde klass i Västra skolan. Men till mammas och min fasters stolta förtjusning, så blev jag antgen som elev på det anrika lärosätet Jönköpings Högre Allmänna Läroverk. Där väntade nu fem års studier fram till en realexamen med en grå mössa som belöning. Tiden fram till dess fick man nöja sig med en svart skolmössa.

Realskole-elevens svarta skolmössa.

Mamma var stolt över sin tioårige son och propsade på att jag alltid skulla bära denna skolmössa, som bevisligen tydde på att det här var en gosse med klass. Själv var jag kluven efterson grabbarna i min vardag såg mössan som ett långt gånget förräderi.

Efter en tid hade jag tröttnat på att ständigt bli kallad "pesadräng", så jag gömde mössan på ett säkert ställe. Ett skäl nog för att slippa bära den. Men efter flera nyinköpa och försvunna skolmössor, så gav min mamma också upp.

Det blev omvälvande första tid på läroverket. Allt var så stort och annorlunda. En akademisk miljö som man trodde att en sådan var. Det var högt i tak i alla salar och korridorer. Det ekade även om man tassade sig fram på tå. 

Läroverkets entré och sidobyggnad med gymnastiksal.

I läroverket lärde vi oss tidtgt namnen på lärarna: Slaktarn, Hängkäft, Fågelboet, Kaparn, Kräm... och om de redan inte ett namn, så blev det en utmaning att hitta på något träffande (bilden är från annan källa).

Bilden visar läroverkets stora aula, där man varje dag måste delta i  morgonsamlingen. Annars kunde man bli grymt bestraffad. 

Läroverket hade smyckats inuti med kubistiska mural-målningar av den store konstnären ,och före detta eleven, Georg Pauli.

"Pesadräng" och svikare, i dubbel bemärkelse!

I läroverkat omringades man av idel söner från en högre samhällsklass. Här fanns det egentligen ingen plats för en arbetarson i otidsenliga kläder - en utomjording kanske. Jag var nog den ende som skiljde sig från gossar som hade fäder som var något att räkna med - läkare, lektorer, advokater, direktörer, majorer och andra högstående titlar.

Det som skule rädda mig i det här getingboet var nog att jag tidigt visade att var minst  lika begåvad som de flesta och att jag tillhörde de bästa i lagidrott och fick förtroendet att reprsentera skolans idrottföreningen Sparta i både handboll och basket.

När mina civila kompisar på söder fick reda på att jag spelade handboll i den bittra konkurrenten Hallbys pojklag tappade de helt förtroendet för mig. Pesadrängen var nu inte vatten värd i deras ögon.

Att spela handboll i den värste konkurrenten till J-Södra var ett ännu större svek än att gå på "Peset".

Stiletten var hans Talisman - utan den var han en nolla.

Ingen i Läroverket skulle kalla mig kruka även om jag var yngst och minst i klassen. Alla hade under lång tid varit rädda för en tuff klasskamrat som gick och glänste med en stilett. En riktig stilett, vars långa blad fälldes ut framåt. Ett dödligt vapen! Han var en läskig typ, flottig i håret och och skinnjacka med uppfäll krage. Inspirerad av Marlon Brando i The Wild One, som gick på biografen?

En dag fick jag nog. Han ska tommefaen inte springa omkring och stoltsera med en stilett i korridorerna. Han var klen så jag brottade ner honom innan han hade fått fram sitt vapen. Efter att ha avväpnat honom till alla åskådaras förtjusning,  så gav jag stiletten till den som stod närmast, som skickade den vidare bakåt i ledet. Vem vet vart den tog vägen? 

Som jag hade anat, så var den här tuffe gossen ingenting utan sin stilett. Han var urtypen för en som lätt blir mobbad. Det var nästan så att jag tyckte synd om honom nu när han var utan sin sin skyddande talisman.

Kanske hade vår knivman inspirerats av den tuffe Marlon Brando i den aktuella filmen "The Wild One"?

Efte att h blivit utspelade ordentligt i ishockey var vära klasskamater från Vättersnäs inte så kaxiga längre.

Helrör.

Halvrör.

Sillarör.

Cetralvärme, rinnande vart vatten, badkat och vattenklosett... En ny tid. Ett annat liv.

Rådhusparken i Jönköping strax intill Jönköping Högre Allmänna Läroverk. När bussen hade släppt oss var det bara några hundra meter tvärs över parken till Läroverkets entré.

Haporlekaren och hans son. En staty man skulle passera många hundratals gånger på vägen till Läroverket.

Där Klostergatan mynnar ut i Västra Storgatan möttes man den här bilden av de gamla tändsticksfabrikens huvudkontor.

Västra Storgatan vid mötet med Banarpsgatan.

Från Rådhusparken västerut mot Kyrkogatan..

Kojor och liander i träden.var några kreativa islag. .

Dåtidens stora svenska stavhoppstjärna hoppade som bäst 4,46 m (1956) med stålstav.

Idag hoppar vår egen världsmästare "Mondo" Duplantis högre än 6,25 m, men då med en katapultstav i glasfiber.

Ganska snart blev grupptrycket allt starkare från mina nyvunna kompisar. Inte nog med att jag spelade handboll i Hallbys pojklag, utan också fotboll i samma vedervärdiga förening. När denna lumpna handling uppdagades, så hade jag inte mycket att komma med till mitt försvar.

Jag övertalades att följa med på en J-Södras träningar för pojklag på grusplanen i Odensberg, som var J-Södras örnnäste. Det var G-man som ledde träningen. Alla ville göra bra ifrån sig, så alla sprang dit bollen rullade. Det liknade mest ett svärmande getingbo. Det var mitt första intryck!

G-man inför, eller efter, ett träningspass med J-Södras pojklagspelare. 

J-Södras pojklagslegendar G-man står staty på Torpaplan i Jönköping (C-J Johasson) , Enligt mitt estetiska tycke vore han värd ett bättre öde.

 Utsikt över Jönköping från Odensberg.