capstantia
Memoarer & Bildografier
RAPPORT från en svunnen tid! Första akten.
När jag sa till chefen att jag kom från Jönköping, så konstaterade han krasst att jag då var antingen läsare eller tattare! Något annat alternativ fanns inte på hans karta.
Att vara eller inte vara tattare eller läsare - det var frågan? Vanligt folk fanns ju inte i staden Jönköping!
Som nyanställd på AB Teleunderhåll 1966, möttes jag med misstro av min skånske chef "Nelson". En råbarkad före detta brottare från Broby.
Jag blir ständigt påmind om att min hemstad Jönköping är centrum i bibelbältet och kallas för Smålands Jerusalem. Liksom att stans Östra torg hyste mängder av illasinnade tattare. Här gjorde sig icke vanligt folk besvär!
Utsikt över Jönköping från Stadsparksberget på 50-talet.
Och jag som trodde att jag bodde i himmelriket!
Minns att jag var i fyraårsåldern. Att jag då vägrade att gå till Barnträdgården, som de flesta andra barn i min ålder. Barnträdgården var den tidens förskola. I stället blev det min snälla farmor som fick ta hand om mig på dagarna när mina föräldrar arbetade. Min mamma skjutsade mig dit på sin pakethållare varje morgon.
Farfar som var pensionerad möbelsnickare hade en liten verkstad i deras hyreshus - det var där i källaren man ofta kunde hitta mig. Nu efteråt inser jag att jag var något av den tidens Emil, med en farfar som blev kunde bli förgrymmad. Jag hade egna verktyg anpassade för småttingar, men jag var inget snickarämne, så det mesta blev inte så brat. Farfar var nog snäll innerst inne, men när det brast för honom, då uttryckte han sina känslor med suckar och surmulet minspel. Aldrig med en utskällning eller någon handpåläggning.
En skiclkig möbelsnickare. Min farfar, som kunde bli förgrymmad på mig och mitt slarv.
Min egen lilla verktygslåda.
Farfar hade ett förflutet på anrika Jönköpings Snickerifabrik, "Snecken" kallad av den tidens invånare.
Hemma hos farmor och farfar (snabbskiss av min pappa).
Jag själv i 4-rsåldern (av Classe Campbell).
Vi bodde bara några kvarter från farfar och farmor. I ett gammalt ruckligt trähus på Björngatan 2 i Jönköping - en flerbostadskåk, som hade fått stå kvar bland alla de nytillkomna betonghusen. Här fanns bara en vedspis i köket, som också skulle sprida värme till våra två rum. Varav ett var för mig och min storasyster att sova i, såvida det inte var upptaget och hyste en inneboende främmande varelse. Det andra rummet, finrummet, fick inte användas mer än till fest. Här var möblerna överhöljda med vita lakan under veckorna. Köket blev alltså familjens mesta tillhåll.
Det var vid köksbordet som min pappa och jag lekte ”dra ett streck”. En lek där man i turordning fick dra var sitt streck på ett från början helt blankt papper. Denna lek kunde resultera i de mest fantastiska resultat. Ibland kunde man vara medgörlig och fullföljda den andres idéer, men ibland kunde man också med ett enkelt streck sabotera allt som den andre hade planerat.
Våran träkåk stod ensamt pall bland de nya betonghusen.
En huslänga i trä, nästan identisk med våran kåk.
Kvarterets ungar i en gruppbild. Näst längst till vänster står min sju år älde syster Birgitta. Hon som såg mig som ett enda stort besvär.
Kåken vi bodde i hade formen av ett U och hyste fjorton eller sexton arbetarfamiljer - alla mer eller mindre fattiga. Byggnaderna tillsammans formade en naturlig innergård, som efter gångna tiders praxis var belagd med kullersten.
Ett utedass i en annan huslänga på innergården var vår toalett. Det var två hål i varje - ett för oss och det andra för grannen. På vintern, i kölden, var det en pina att gå på dass. Som liten fick, åtminstone jag, ibland kissa på en potta i den ouppvärmda tamburen.
När jag sedan hade blivit några år äldre fick dasset tjäna som hemlighus, Där kunde man sitta med en kompis, som satt på grannens hål, och pokulera i timvis. Längan med dassen hyste också vedbodar och kallförråd.
Dasset hade två hål. Det ena var vårt och det andra grannens. Men ibland blev det ett ställe för konversation för mig och en kompis.
Utedassen var personliga. Man delade dass med sin granne, men var och en hade sitt hål.
En kåkmiljö som man aldrig glömmer.
"Tattar-Oskar".
När lumpsamlaren Oskar Lindberg var i faggorna med sin dragkärra spreds ryktet snabbt. För ungarna var han Tattar-Oskar, som de också skrek efter honom innan de försvann runt hörnen. Men han fick hemmafruarna på gott humör. Med smicker och en enastående slagfärdighet kunde han konsten att förvrida huvudet på kvinnfolk. Bedyra sina goda avsikter, när han fick dem att mot en spottstyver lämna ifrån sig sina tomflaskor, avlagda kläder och överblivna metallföremål.
Men kontoret på fickan var hans affärsidé att köpa billigt och sälja dyrt. Han blev en välbärgad man, som på söndagarna kunde ses gå klädd som en patron med ridbyxor, blanka läderstövlar, skinnrock och en väl stukad hatt.
Minnet sviker, men jag tror att hade en stor krokig näsa och att han såg ut som en spjuver. Själv såg inget roligt i att skrika Tattar-Oskar efter honom.
Några av skolans ämbetsmän bedömde, med all rätta, att jag redan som sexåring var mogen för folkskolan.
När det senare var skoldags, så befanns jag klokare än de andra barnen och antogs till första klassen redan som sexåring. Egentligen skulle man ju vara sju år fyllda. Men jag fick inte plats i den närliggande Södra skolan utan fick börja i den Västra Skolan, dit man fick ta sig med spårvagn, sex hållplatser bort från Torpaplan.
Redan då blev jag varse samhällets orättvisor, eftersom mina kompisar, som bodde längre bort från Södra skolan fick göra sin skolplikt där. Men hade man en pappa i hög ställning, eller som ett socialdemokratiskt kommunalråd, så var det inte så svårt att påverka beslut om skolval för sina barns välbefinnande.
Västra skolan, som samlade både stadens vanartade ungar och elitens telningar.
Södra skolan, som det var nära till, men som inte hade någon plats över för mig.
Under de kommande åren traskade jag tidiga mornar till Torpaplan några kvarter bort, där jag tog spårvagnen till min Västra skola. Det var en blandat elevklientel på den skolan. Här tycktes man ha samlat de flesta av stadens ämnen till dårfinkar i så kallade hjälpklasser. Blandat med barn till burget folk från den närliggande stadsdelen Bäckalyckan.
Det var söner och döttrar till läkare, direktörer, överingenjörer och annat fint folk.
Vid ett par tillfällen bjöd jag hem någon av de rikas söner. De trodde inte sina ögon när de fick uppleva underklassens nödtorft. Och jag fattade ingenting, tills jag hade kommit till nåder och fick besöka deras luxuösa hem. Först då gick det upp för mig hur illa ställt det var. Hur de framgångsrika familjerna bodde i flotta villor med stora prunkande trädgårdar.
Torpaplan med Torpakiosken. Här påbörjade jag min skoldag under de fyra första åren.
På Bäckalyckan bodde de mer bemedlade. Flera av deras avkommor blev mina klasskamrater på Västra skolan.
Västra skolans barnbespisning. Där fiick ungar från de mindre bemedlade sin dagliga dos av näring i form av välling och annat mest flytande. Även vi som bodde långt bort fick fick åtnjuta denna förmån.
Det var så här jag minns mitt klassrum på Västra skolan i Jönköping. ("Blir du lönsam lille vän" av Peter Tillberg, 1972).
På andra sidan Klostergatan från Västra skola räknat låg den lummiga Lasarettsparken. Där fanns också en lekpark. På frukostrasterna var parken pupulärare än skolans trista grusöken till skolgård.
När man var hjälten Biggles i i parkens gungor glömde man bort både tid och rum. Det hände att man missade en och annan lektion till frökens missnöje.
Fjällstugan, Visingsö och Smålands Taberg var några av våra utflyktsmål i småskolan.
Fjällstugan ovanför Bymarken var ett vanligt utflyktsmål för oss småttingar på Västra skolan i Jönköping.
Utsikten från Fjällstugan var fantastisk. Här kunde man skymta Huskvarna över Vättern.
Redan tidigt fick man en glimt av vad världen hade att erbjuda. Västra skolan bjöd oss småskoloebarn på utflykter och äventyr. Ibland kunde vi besöka Fjällstugan på Öfre Bymarken med utsikt ända till Huskvarna. Då fick man traska i led hela vägen i en läng uppförsbacke. Men efter saft och bullar var det en behglig nedförsbacke hem till skolan igen.
Den skolresa jag minns mest gick till Gränna och Visingsö. Då bussades vi till Gränna för att sedan ta färjan till Visingsö. Här väntade hästdragna vagnar, så kallade remmalag, som skulle ta oss till det mest givande på hästlängds avstånd, Förutom att få åka remmalag, var besöket i Kumlaby kyrka det roligaste. Där kunde man klättra upp i tornet och få se stora delar av ön. Men det var nog själva klättringen som betydde mest.
Visingsöborna skulle nog bli beklämda om de visste hur bara en gnutta av deras vackra, och historiskt händelerika, ö hade visats upp för den yngre generationen. Men det gläder mig att säga att jag sedan dess har besökt Visingsö flera gånger och fått se det mesta av det bästa.
Bara själva båtresan med färjan fråni Gränna till Visingsö var en stor upplevelse för en tioåring.
Polkagrisarna i Gränna var ett populät inslag på vår skolresa till Visingsö.
I hamnen på Visingsö väntade håstar med vagnar, så kallade remmalag, som skulle bjuda på en kort åktur på ön.
Det var så lite som gjorde oss småungar förundrade. Att får åka häst och vagn var bland det bästa man visste.
Kumlaby kyrka hade nog mycket att berätta. Men för oss så var nog trappan upp till tornet det bästa.
Smålands Taberg, eller bara Taberg, var ett givet besöksmål för de yngre elevernas skolklasser i Jönköping. Så även för oss på Västra skolan
De utmanande klippväggarna var spännande för oss pojkar.
Tabergs toppstuga. Till våra skolfröknars fasa så klängde vi pojkar mest omkring skyddsräcket för de branta klipporna som var 100 m över marken.
Utsikt från Tabergstoppem mot Jönköping Med Vättern ovh Visingsö. Om man hade varit vuxen hade man säkert blivit tagen av vyerna.
Våra fröknar i Västra skolan var snälla och förlåtande. Medan skolans tandläkarna spred skräck omkring sig.
Våra fröknar i småskolan var väldigt snälla och förlåtande. Men det fanns också två kvinnliga tandläkare i skolan, som spred skräck omkring sig. Från deras mottagning hördes ibland gälla skrik, varvade med det ilskna och skärande gnisslet från de grova och långsamma borrmaskinerna - när borren grävde sig igenom emaljen och ner mot tandrötterna.
Det påstås, att om någon unge var bångstyrig, så höll den ena av dem fast den som trilskades, medan den andra gick loss på gaddarna. Käften var då vidöppen med någon slags skruvstäd.
Det lär också ha lagats obefintliga hål och dragits ut fel gaddar. Man hörde också talas hur skräckslagna små patienter flydde ut genom fönstret till mottagningen, som låg på första våningen.
Alla dessa ruskiga historier som berättades gjorde att man alltid undvek den där dörren där ångesten satt i väggarna. Kanske man var rädd för att plötsligt bli insläpad i denna skräckens kammare.
Jag berättade hemma hur det hela låg till, så mamma ordnade då, så att jag fick komma till en betydligt skonsammare tandläkare.
Tandläkarskräck!
Det gick många rysliga historier om den plågsamma så kallade tandvården på Västra skolan.
Från mina dagliga resor med spårvagn till Västra skolan.
Under de fyra åren i Västra skolan, med spårvagnsresor fram och tillbaka varje skoldag, så lärde jag känna vägen ganska bra. Spårvagnen gick hela tiden från Torpaplan och utmed Klostergatan norrur. Raka spåret så att säga. Det finns många minnesbilder från de här resorna. Här följer nu ett urval.
Man brukar ju säga att man inte finner ord för dittan och dattan. I det fallet säger jag att jag finner inga bilder som berättar hela sanningen. Så därför blir min resa inte så fullständig som jag hade önskat.
Spårvagnaen var Jönköpings stolthet under åren som jag växte upp på 1950-talet. Min linje gick mellan Tabergsgatan och Rosenlund.
Min skolresa började och slutade mest från Torpaplan. Ibland en hållplats senare.
Snart passerade man cigarr- & pappershandeln Linnéa, dit jag ofta skickades att köpa penning-lotter åt min faster.
Till vänster låg Barngarderoben, som ibland anlitades för ungars kläder och ibland mina egna.
Man passerade Lindströms Konditori på höger sida. Ett av många kondis på Klostergatan.
Överlevande Sandéns konditori i korsningen med Drottninggatan, också på den högra sidan.
Idas Skola till vänster. Här utbildades min syster matlagning för storkök. En syssla, som hon sedan aldrig kom i närheten av.
Annie Johanssons hembageri, som jag bara har ett vagt minne av. Men som många pratade om.
Apoteket Tre rosor till vänster , som jag mest kommer ihåg för att min blivande fru praktiserade här.
Korsningen mellan Klostergatan och Kungsgatan kunde ibland vara hektisk redan då.
Hållplatsen efter Västra Skolan var Sofiakyrkan, där jag senare skulle konfirmeras.
På samma sida som Sofiakyrkan fnns den en anrika butiken Svenssons läder där jag köpte mina första handskar.
Klostergatan ta slut när den möter Västra Storgatan. Nu hade jag brutit mot alla regler. Man fick inte gå för lång ifrån skolan!
Trakasserad av en vindögd elaking som var herre på sin mammas gata. Han var själv offer för mobbing!
Man fick tidigt lära sig att undvika faror. När jag gick till från spårvagnen fanns det en gata och ett hus, som jag inte gärna ville passera. Där bodde en vindögd elak gosse något år äldre än mig. Han hade fått för sig att han ägde en bit av gatan, dit ingen, som var mindre än han själv, hade tillträde. Även om man ibland försökte göra sig osynlig och smyga sig igenom, så nog tusan stod han där och vaktade. Det hände inget förrän en dag, när jag var ett par år äldre, beslöt att utmana ödet och möta min fiende öga mot öga. Han blev märkbart skärrad av min olydnad och bedyrade att han inte skulle vara i vägen för mig i fortsättningen.
"Gatans väktare".
Många år senare möttes våra vägar på nytt. Han hade inget minne av sina år som gatans väktare. Men när jag påminde honom, så minns han. Han berättade då att han själv hade utsatts för mobbning av äldre grabbar för att han var vindögd, och att han då måste ha någon annan att hämnas på. Han hade sett mig som ett lämpligt offer - yngre, mindre och såg ganska klen ut.
Han som var "Gatans väktare" blev mobbad för sin vindöghet.
Tvårs över Klostergatan, från Västra skolan räknat, fanns det en del som lockade oss skolbarn. I hörnet läg Amquists speceriaffär där man kunde köpa godis. Här fanns också Einar Nilsson järnaffär, som tillhandahöll smällare. Men mest intressant för oss ungar var den leksaksaffär som läg inkilad mellan de två nämnda.
Det var i leksaksaffåren som klassens småtjuvar (båda hette Janne) stal "tennsoldater", som de sedan gav till oss andra för att köpa sin popularitet.
Det var främst indianer och cowboys, som råkade hamna i våra "Jannars" fickor.
När jag var hemma hos de besuttnas barn kunde jag jämföra mina leksaker med deras. Om jag hade ett par torftiga "tennsoldater", så hade de en hel armé med fotfolk, hästar, fort och kanoner som kunde avfyras. Hela arméer som stred mot mängder av indianer stöpta i olika ställningar.
Som ni säkert har insett så levde vi på marginalerna, med små inkomster från mammas arbete på bageri och pappas på Munksjö pappersbruk. Men vi var lyckliga ändå och armodet verkade enande. Pappa, som var en duktig tecknare, tog på sig extrajobb med vad han kallade adresser. Det var större hyllningskort med fack för ovikta sedlar till burgna jubilarer. Korten skulle prydas med en karikatyr av den firade och namnen på givarna präntade med sirligt utsmyckade bokstäver. Som duktig konstnär sålde han också en och annan tavla. Då kunde man få något extra på sin tallrik. Men märkligt nog var jag aldrig hungrig. Mamma var en enastående hushållare.
Om jag ägde en handfull spartanska och omålade tennsoldater, så förfogade en del av mina mer bemedlade klasskamrater hela arméer.
Pappa drygade ut sin magra lön på Munksjö pappersbruk med artistiska extraarbeten med gratulationskort (bilden är inte gjord av honom).
Pappa var en duktig tecknare under sitt artistnamn Paddock. Denna enla teckning värderas idag till bortemot 2000 kronor.
Många har under åren frågat, både mig och sig själva, om jag inte hade ärvt min pappas anlag för teckning och målning. Mitt svar på detta evinnerliga tjat var att: Jag är nog bättre på det skrivna ordet - men att jag har dukar och färger undanstoppade hemma i en garderob. Så att om ordflödet plötsligt fattas, så har jag en reservutgång för min kreativa talang.
Okej, det är ju inte hela sanningen, för jag har faktiskt fått till en och annan abstrakt målning under åren. Min karriär som målare började redan i småskolan, där jag prisades i en tävling som hade utlysts av en mejerist, troligen Mjölkcentralen. Om jag har rätt för mig, så vann jag då ett halvt kilo smör. En sällsynt vara i vårt kök, där margarinet härskade och ibland härsknade.
Mejericentralen symbol, som sedan skulle bli Arlas.
Den fanns en tid då solen alltid lyste från en klarblå himmel.
Till vårt kåkkomplex hörde också en obebyggd bakgård. Där samlades vi hemmahörande grabbar och de obehöriga från traktens betonghus. Hets Wallin! Ropades det när ägaren av vårt boende kom för att inspektera sina ägor och sitt fastighetsbestånd. Då kastade sig alla obehöriga ungar över staketet till sina egna domäner och gårdar, medan vi som bodde här kunde stanna kvar och roas av att beskåda den stora flykten.
Våran bakgård var händelsernas centrum - kanske hela världens centrum - för oss smågrabbar. Idéerna för sysselsättning var outsinliga även om fotbollen dominerade: Tvåmålsspel, bolljonglering, nickdueller, hinderbanslöpning, friidrottstävlingar, trädklättring och byggen av trädkojor och jordgrottor, Och allt på en yta som bara var ca 500 kvadrat. Allt som dagens ungdom tycks ha gått miste om!
J-Södras framgångrika lag sässongen 1849-1850, då man tig det stota silvret (andraplats) i Allsvenskan.
Fotbollsintresset i Jönköping var enormt den här tiden. Matchen mellan J-Södra och Malmö FF (1-4) på våren 1950 samlade inte mindre än 18 522 betalande åskådare.
Vi smågrabbar, som gillade fotboll, hängde utanför entrén till Stadsparksvallen för att bli ledsakad av en vuxen utan att behöva betala. "Får jag följa med farbror in"? var frågan som man aldrig glömmer.
Tablettasken Alfa blev mycket populär bland oss grabbar i början av 50-talet. Inte för tablettena, utan för korten på kända fotbollspelare.
Alfa tablettaskar blev en dundersuccé. Inte för tabletternas skull, utan för korten på de fotbollsspelare som fanns i askarna. De blev alla grabbars samlarobjekt och byteshandeln blomstrade. Att få ihop ett helt fotbollslag, eller komma över en speciellt populär spelare, kunde stå en dyrt. Då fick man vara beredd på att satsa många andra spelare i sin samling i byte. Jag behöver knappast nämna att för oss på Söder i Jönköping, så var det spelare från J-Södra som var de mest attraktiva. Och tabletterna kunde man ju alltid använda för ställa in sig hos traktens småtjejer.
Den första Alfa-bilden av brassen Pelé efter fotbolls-VM 1958. En raritet som 2024 såldes för 166 000:-.
En påhittad variant av Fotbollsspel.
Tvärs över Banarpsgatan från vår bakgård räknat, på bakgatan Bygatan, pågick under en period något som kan kallas fotbolls-knäppspel. Det var en variant av de fotbollsspel som fanns att köpa.
Varje grabb med självaktning hade ett fotbollslag med egentillverkade spelare i trä. Det var platta figurer, ca 12-15 cm höga, målade i favoritlagets färger. De var tillspetsade nedtill, så att de kunde stickas ned i jorden på den uppgjorda spelplanen med två mål.
Till en match ställdes två fotbollslag upp på varsin planhalva och matchen kunde blåsas igång. Bollen utgjordes av en rund kork, eller formad av en bit aluminiumfolie. Den skulle knäppas med fingrarna från det egna målområdet mot motståndarens mål. Det var alltså av stor vikt hur spelarna hade placerats på planen.
Segrade gjorde naturligtvis den som gjorde flest mål. Om jag minns rätt så var det först till tio som gällde.
Det var naturligtvis kamp om vilket lag som skulle efterliknas. De flesta av oss hade allsvenska lag. Men givetvis var J-Södra det mest attraktiva laget hos oss att grabbar på Söder. Ett lag som Lasse hade vikt åt sig. Själv kom jag med sent i det här prestigefyllda spelet och fick nöja mig med Örebro SK. Men när jag skulle måla mina spelare i vita tröjor och svart byxor så saknades den svarta färgen.
Då erinrade sig nämnde Lasse att han hade sett att ÖSK ibland hade bruna byxor. Det skulle dröja ett tag innan jag kunde avslöja den välmenande Lasses sarkastiska lögn.
Ett kommersiellt fotbollsspel med vridbara spelare, som kunde sparka bollen.
Utbudet av olika Fotbollspel var stort på 1950-talet. Fotboll var ju den mest populära sporten världen!
"Nu fick väl kärringarna så att dom teg"!
Även om min sju år äldre syster tyckte att jag var att likna vid pesten, så fanns det de som betraktade mig som en Guds gåva. Inte då minst min faster Kerstin, en religiöst engagerad ogift kvinna som bodde kvar med farmor och farfar i deras lilla våning på Brahegatan.
Hon tycks ha sett mig vara övermänsklig och i sin välmenande ambition och stolthet över mig - det sköna barnet - så engagerade hon mig tidigt i olika kyrkliga sammanhang. Jag minns när jag skulle läsa Tomten av Viktor Rydberg på Sofia församlingshem. Det var mitt första uppträdande inför publik, Efteråt var min faster nöjd och stolt, medan jag själv var lättad över att ha klarat mig med livet i behåll.
Bara någon vecka senare blev jag ertappad efter en skolavslutning utklädd som tomtenisse på spårvagnen hem från skolan. Till alla äldre passagerares förtjusning.
Tomten av Viktor Rydberg. Mitt första publika uppträdande. Aldrig mer, men som senare skulle bli många fler, men då inte med Tomten.
Sofia församlingshem där jag gjorde mitt första officiella framträdande med Viktor Rydbergs "Tomten". Min tårdrypande tolkning av dikten gjorde stor succé bland min fasters vänner i Svenska kyrkan.
Nu efteråt så kommer jag att tänka på när S-O Sandberg efter en radiosänd sång sa: "Nu fick väl kärringara så att dom teg" - ett konstaterande som av misstag gick ut i direktsändning till alla radiolyssnare..
Lördagssysslor.
Lördagarna var speciella för mig som liten grabb, Då var det ofta dags för en stor rengöring av kroppen på stadens varmbadhus. Efterson pappa oftast var ledig från jobbet var det en hel del på programmet.
Av det jag minns var besöken på Falbygdens ostnederlag och Krönleins depå på Torpa för arr fylla på en kagge med svagdricka. Om tiden så medgav, så kunde det också bli ett besök på Västra torget, där man saluförde allt från fisk och grönsaher till kläder och korgsmöbler.
Att handla ost på Falbygdens var ett rent lördagsnöje. Även om det kanske inte blev så mycket köpt.
Jönköpings varmbadhus. Här skulle kroppen rengöras åtminstone varannan lördag. Hemma fanns ju knappt varmvatten.
Att besöka Västra torget på lördagarna var som en spännande äventyrsfilm. Här salufördes allt från frukt, grönsaker och fisk, till kläder, mattor, godis och korgmöbler. Och mycket annat.
En förskola till "Lumpen"!
Först var jag Vargunge, sedan blev jag Scout. Tydligen en hyfsig sådan, eftersom jag efter ett tag blev patrullledare för Duvhöken inom Sofia scoutkår i Jönköping. Jag vet inte varför, men min patrull med en handfull duvhökar, firade många segrar över de andra patrullernas arter av hökar.
Man frågar sig om man var född som ledare? Nog är det nog så, för dessa egenskaper skulle följa mig under resten av livet. Det var påhittigheten, framåtandan och förmågan att stimulera och engagera, jämte tilliten till andra - om det nu fanns fog för det. Och insikten om vad andra var bättre på än man själv. Teamwork skulle bli ett motto i min ganska framgångsrika karriär. Men märk, att utan egen gedigen kunskap, så kan man inte bli den bäste av chefen. Att alltid ligga ett steg före betyder mycket. Själv har jag läst och tänk en hel del när andra har umgåtts med John Blund under sena kvällar och på nätterna.
Folke Bernadaotte, en av vära mest kända scouter, som med sina vita bussar räddade livet på en många under Det andra världskriget
Att vara scout är inte bara att vara "Allid redo". Det var en nyttig läxa för livet. Något av en "junior-lumpen". Här fick man praktisera många vettiga grejer. Och kanske framför allt den sociala biten med att kunna umgås och trivas med andra.
Scoutlivet var ett äventyr i sig. Hajker och läger, Naturliv och en del mystik. Ibland tyckte man sig vara en dåtida vildmarkens Davy Crocket.
Getingjakt med konsekvenser.
Bara någon kvarter bort från våran kåk fanns en liten park på Munkplan med bland annat en plastdamm. I mina unga år drog ofta min storasyster med mig dit. Inte mig emot för det var gnska kul att plaska omkring i det vattnet, som var blandat med kiss och bajs. Speciellt när man nästan lyckades dränka henne med en kaskad av det illaluktande vattnet när hon kom för nära kanten.
När jag sedan blev lite äldre, så var den parken också en utmärkt plats att fånga getingar på. En tom tändsticksask var mitt vapen. Genom att öppna asken något och placera den över en bromsterhungrig geting och sedan stänga till, så var det ganska enkelt. Det var först när jag hemma av misstag råkade öppna glasburken med alla mina getingar, som den brutala jakten fick ett abrupt slut.
Munkplan med plaskdamm och en utmärkt plats för getingjakt med Nermans tändsticksask Solstickan.
Strax intill Munkplan hade den legendariske pojklagsledaren i J-Södra, G-man, sin ambullerande tidningskiosk.
G-mans tidningskiosk var ofta strategiskt placerad vid Banarpsgatan (Riksettan) tvårs över gatan till Munksjö pappersbruk.
Mamma var magisk - hon kunde alltid trolla fram pengar till fantastiska semesterresor!
Jag hade det förhållandevis väl förspänt som liten grabb. Somrarna minns jag glädje. Då hade mamma alltid en semesteresa på gång - efter att ha gnott och sparat under hela vinterhalvåret. Det var pensionat i Byxelkok på Öland, utanför Leksand och vid Frykensjöarna i Värmland - stugor i Glommen på Västkusten, utanför Sölvesborg i Blekinge, Öckerö i Göteborgs skärgård och Gullholmen i Bohuslän - hotell i Göteborg och Köpenhamn... Och detta var inte hela sanningen. Man tror nästan det inte var sant nu efteråt. Men med alla dessa tåg- och båtresor hade jag tidigt fått uppleva stora delar av vad södra Sverige hade att erbjuda redan innan jag var 15 år fyllda. En sann glodetrotter var född - Skulle det visa sig!
Glommen utan för Falkenberg.
Byxelkrok på norra Öland.
Blå jungfrun med sin labyrint.
Öckerö i Göteborgs skärgård.
Härbre utanför Leksand.
Fiskeläge i Blekinge.
Tivoli i Köpenhamn.
Frykensjöarna i Värmland.
Liseberg i Göteborg.
Gullholmen i Bohuslän.
Med buss till Axamo-badet.
Sommarloven var ju nästan två månader, medan familjens semesterresor bara var ett par veckor långa. Men mamma hade planer för resten av tiden.
När jag knappt hade börjat skolan så ordnade Jönköpings stad bussresor för oss barn till det populära Axamo-badet, där det förutom bad och lekar bjöds på saft och bullar. På bussen var det livat med sång som förgyllde resan: När temperaturen är hög uti kroppen, närmare fyrtio än trettiosju. För så ska det vara när ångan är uppe…
Några sommarveckor på en bondgård.
När jag var lite äldre så ordnade min omtänksamma mamma så att jag fick komma till någon bondgård för att inandas frisk luft och uppleva lantlivet. Vid ett av de här tillfällena hamnade jag på en bondgård i Månsarp, inte långt från Taberg.
Bara vägen dit var en upplevelse. Jag sattes i en lastbil, som samlade in böndernas mjölk. Det blev en lång resa med många stopp vid mjölkpallar utmed de små grusvägarna. Det var ett stort område som skulle kammas av. Väl framme, efter nästan en hel dags resa, blev jag inackorderad i ett eget rum på andra våningen i mangårdsbyggnaden. Så långt var allt frid och fröjd.
Bondmoran var änka med två söner, Den ene var bara ett par år äldre än jag och den andre betydligt äldre. Det hade förutspåtts att jag skulle vara med den yngre, men våra intressen gick isär. Han gillade att skjuta luftgevär på de stackars förskrämda ardennerhästarna som betade i hagen.
Att skjuta med luftgevär på gårdens ardennerhästar var en av de nöjen den stackars bondsonen hade.
Det var många mjölkpallar som skulle besökas innan jag var framme på bondgården i Månsarp.
Själv var nybliven tonåring vid min vistele på den här bondgården. Här fick jag uppleva lantlivet och vad som tycktes roa den yngre generationens blivande lantbrukare.
Att djävlas med de fridfulla kossorna var också roligt, enligt hans mening. Tills den unge tjuren fick nog. Jag sprang och lyckades kasta mig under taggtrådens räddande frihet, men den självsäkre bondsonen hann inte undan. Han fälldes av den ilske tjuren.
Som tur var fick han tag på tjurens horn medan han började skrika på hjälp. Nu, när han var i detta fasansfulla underläge, var han inte så morsk. Den äldre brodern som hade följt händelsen på avstånd skulle bli hans räddning. Men han tog tid på sig… troligen för att ge sin yngre bror en läxa som han sent skulle glömma.
Att ofreda de stackars värnlösa kossorna skull stå honom dyrt när deras beskyddare ilsknade till.
De fridfulla kossorna i hagen, som beskyddades av den tappre tjuren.
En katt bland hermelinerna på Jönköpings Högre Allmänna Läroverk.
Jönköpings Högre Allmänna Läroverk, 1913 (i folkmun kallat "Peset"). Nuvarande Per Brahegymnasiet.
Jag vet inte om jag kom ut som "kursetta" från fjärde klass i Västra skolan. Men till mammas och min fasters stolta förtjusning, så blev jag antgen som elev på det anrika lärosätet Jönköpings Högre Allmänna Läroverk. Där väntade nu fem års studier fram till en realexamen med en grå mössa som belöning. Tiden fram till dess fick man nöja sig med en svart skolmössa.
Realskole-elevens svarta skolmössa.
Mamma var stolt över sin tioårige son och propsade på att jag alltid skulla bära skolmössan, som bevisligen tydde på att det här var en gosse med klass. Själv var jag kluven efterson grabbarna i min vardag såg mössan som ett långt gånget förräderi.
Efter en tid hade jag tröttnat på att ständigt bli kallad "pesadräng", så jag gömde mössan på ett säkert ställe. Ett skäl nog för att slippa bära den. Men efter flera nyinköpa och försvunna skolmössor, så gav min mamma också upp.
Det blev omvälvande första tid på läroverket. Allt var så stort och annorlunda. En akademisk miljö, som man trodde att en sådan var. Det var högt i tak i alla salar och korridorer. Antika statyer här och var. Det ekade även om man tassade sig fram på tå.
Läroverkets entré och sidobyggnad med gymnastiksal.
I läroverket lärde vi oss tidtgt namnen på lärarna: Slaktarn, Hängkäft, Fågelboet, Kaparn, Kräm... och om de redan inte ett namn, så blev det en utmaning att hitta på något träffande (bilden är från annan källa).
Bilden visar läroverkets stora aula, där man varje dag måste delta i morgonsamlingen. Annars kunde man bli grymt bestraffad.
Läroverkets aula och det stora trapphuset utanför hade smyckats med kubistiska mural-målningar av den store konstnären, och före detta eleven, Georg Pauli.
Vi som kom från en 4-årig folkskola fick gå 5 år i realskolan. De första åren gick med glans. Jag tillhörde de bästa i min klass. Mycket bättre än många av de förnäma rikemansbarnen. Men det var inte gratis att gå i denna förnäma skola. Föräldrarna fick betala alla läroböcker och man fick ta med sig smörgåsar hemifrån till frukostrasten.
Bland de ämnen man skulle förkovra sig inom var bland andra Historia. Då undervisade Hängkäft, som faktiskt hade en del intressant att förmedla. Bland annat hyllade han det välordnade styret och Duman i Ryssland, som säkrade landet från att hamna i klorna på en envåldshärskare. (Jaså!).
I Kristendom hade vi en prästliknande figur som kallades Kräm. Han var alla stökiga elevers favorit. Under de här lektionerna utbröt alltid en form av anarki. Även de mest försynta eleverna fick då tillfälle att leva ut och medverka till att förstöra resten av dagen för den stackars Kräm.
Även jag deltog i de här bisarra upploppen. På en lektion råkade jag kasta en psalmbok på hans bläckpenna, då han just var i begrepp att skriva anmärkningar i klassens liggare. Det blev en stor bläckfläck i stället för de illavarslande noteringarna som skulle sättas på pränt.
Kanske jag är övertydlig när jag säger att "Hängkäft" hade en övernaturigt stor haka.
"Kräm" i Kristendom.
Psalmbocken träffade pennan, så att bäcket rann ut övr klassens liggare.
"Fågelboet" i Tyska.
"Pesadräng" och svikare, i dubbel bemärkelse!
I läroverkat omringades man av idel söner från en högre samhällsklass. Här fanns det egentligen ingen plats för en arbetarson i otidsenliga kläder - en utomjording kanske. Jag var nog den ende som skiljde sig från gossar som hade fäder som var något att räkna med - läkare, lektorer, advokater, direktörer, majorer och andra högstående titlar.
Det som skule rädda mig i det här getingboet var nog att jag tidigt visade att var minst lika begåvad som de flesta och att jag tillhörde de bästa i lagidrott och fick förtroendet att reprsentera skolans idrottföreningen Sparta i både handboll och basket.
När mina civila kompisar på söder fick reda på att jag spelade handboll i den bittra konkurrenten Hallbys pojklag tappade de helt förtroendet för mig. Pesadrängen var nu inte vatten värd i deras ögon.
Att spela handboll i den värste konkurrenten till J-Södra var ett ännu större svek än att gå på "Peset".
Flyfoto över området med Jönköpings Högre Allmänna Läroverk med realskolans pojkklasser.
Stiletten var hans Talisman - utan den var han en nolla.
Ingen i Läroverket skulle kalla mig kruka även om jag var yngst och minst i klassen. Alla hade under lång tid varit rädda för en tuff klasskamrat som gick och glänste med en stilett. En riktig stilett, vars långa blad fälldes ut framåt. Ett dödligt vapen! Han var en läskig typ, flottig i håret och och skinnjacka med uppfäll krage. Inspirerad av Marlon Brando i The Wild One, som gick på biografen?
En dag fick jag nog. Han ska tommefaen inte springa omkring och stoltsera med en stilett i korridorerna. Han var klen så jag brottade ner honom innan han hade fått fram sitt vapen. Efter att ha avväpnat honom till alla åskådaras förtjusning, så gav jag stiletten till den som stod närmast, som skickade den vidare bakåt i ledet. Vem vet vart den tog vägen?
Som jag hade anat, så var den här tuffe gossen ingenting utan sin stilett. Han var urtypen för en som lätt blir mobbad. Det var nästan så att jag tyckte synd om honom nu när han var utan sin skyddande talisman.
Kanske hade vår knivman inspirerats av den tuffe Marlon Brando i den aktuella filmen "The Wild One"?
En typisk realskoleklass med idel pojlar på 1950-talet (en symblosk bild och inte från Jönköings läroverk).
Förlåt all vi kommer för sent, men bussen var försenad!
I min klass fanns det en kvartett som jag retade mig på. Kaxiga gossar från Vättersnäs, mellan Huskvarna och Jönköping. De var hängivna fans till hockeyklubben Vättersnäs IF, som sedan blev en del av det mer kända HV71.
De här viktigpettrarna, som höll på ett lag som låg i andra divisionen med smak på den högsta, skulle få bekänna färg när isen låg blank på den närliggande Munksjön.
Det visade sig att de själva inte var så bra som sina idoler. De blev utspelade i en klassmatch av oss andra, även om de var väl rustade med helrör, riktiga benskydd och proffsiga hockeyhandskar. Själv hade jag då blivit nybliven stolt ägare till ett par halvrör, som man monterade med remmar på sina pjäxor. Sillarören hade gjort sitt, men vi hade inte råd med några helrör.
Efter att ha blivit utspelade ordentligt i ishockey var vära klasskamater från Vättersnäs inte så kaxiga längre.
Helrör.
Halvrör.
Sillarör.
En ny tid. En annan plats. Ett annat liv.
När jag började i Läroverket hade vi flyttat till den relativt nya stadsdelen Gräshagen lite längre söderut, med alla de bekvämigheter som vi tidigare hade saknat: Centralvärme, rinnande varmt vatten, eget badkar och vattenklosett. Det måste ha varit fantastisk för min mamma, som enligt pappa hade vuxit upp på ett jordgolv.
Härifrån gick inga spårvagnar, utan man fick ta bussen till skolan. Då öppnade sig nya stadsvyer som man tidigare inte vait så hemmastadd i. Nu blev Rådhusparken min hållplats för avstigning. Efter att ha sneddat över parken och korsat en gata var man framme vid huvudentén till Läroverket.
Cetralvärme, rinnande vart vatten, badkat och vattenklosett... En ny tid. Ett annat liv.
Rådhusparken i Jönköping strax intill Jönköpings Högre Allmänna Läroverk. När bussen hade släppt av oss var det bara några hundra meter tvärs över parken till Läroverkets entré.
Haporlekaren och hans son. En staty man skulle passera många hundratals gånger på vägen till Läroverket.
Med den nya resrutten med buss till Rådhusparken och Läroverket skulle det uppenbara sig nya vyer i Jönnköpings västra stadsdel. Visserligen följde bussen, liksom spårvagnen, Klostergatan ut till Västra Storgatan, men därefter hade jag bara en svag aning om vad som väntade på Västra Storgatan till Rådhusparken. Det var en kort men spännande upptäcktsresa för liten grabb i 10-årsåldern.
Där Klostergatan mynnar ut i Västra Storgatan möttes man den här bilden av de gamla tändsticksfabrikens huvudkontor.
.%207-5.JPG?etag=%222d0a5-6713d53d%22&sourceContentType=image%2Fjpeg&ignoreAspectRatio&resize=404%2B289&quality=85)
Västra Storgatan vid mötet med Banarpsgatan.
Från Rådhusparken västerut mot Kyrkogatan..
Från Rådhusparken österut med "Vinnebroa dä en kunne tjackra en vam kav mä brö".
En obehaglig upplevelse - därefter var man inte längre den he-man som man själv trodde att man var!
På morgnarna tog man bussen från Gräshagen till Rådhusparken. Trots att jag steg på den första hållplatsen, efter vändplatsen, var det ofta svårt att komma med. Det var många ungdomar som skulle till sin skola ungefär på samma tid.
När bussföraren tyckte att han hade fyllt bussen tillräckligt så stängde han dörrarna utan pardon. I bästa fall så körde man med dubbla bussar för att ta upp de som stod kvar. Annars fick man vänta tills nästa tur, som infann sig någon halvtimme senare.
Jag minns speciellt ett tillfälle när jag hade lyckats komma med. Denna händelse skulle påverka mina sinnen under resten av mitt liv. Bussen var mer än fullsatt och jag hade hamnat längst bak. Efter en stund kände jag mig inklämd. Som en sardin i en trång konsrvburk med blodröd tomatsås. En olustig känsla som blev värre och värre för varje hållplats vi passerade.
Till slut stod jag inte ut längre, jag ville bara ut. Jag lyckades komma åt knappen som tände signalen STANNAR upp i taket på bussen. Det fungerade och bussen stannade. Men det var så knökfullt att jag inte hann ut förrän bussen körde igen. Sen minns jag ingenting förrän jag vaknade i en ambulans i en mask med syrgas. Sen dess har jag svårt för instängdhet. En toutch av klaustrofobi.
Jag undviker sådana situationer så gott jag kan. Men ibland var man ju tvungen att trotsa sina brister. Jag reste under en tid ofta till USA i jobbet, då fick man man vara trotsig ofta. Att flyga jumbojet var inga problem, där var det gott om spelrum.. Men att betvinga alla skyskrapors hissar var inte lätt. Speciellt när hissarna, som i San Fransisco, går utanpå husfasaderna och är glasade runt om.
Stadsbuss i Jönköpiing 1956.
En knökfull buss. Man kände sig som sardin i i en konservburk med blodröd tomatsås.
Att flyga med jumbojet bekom mig inte. Men jag hade mina dubier då jag kröp in i skyttel mellan L.A. och San Diego.
Det var ingen höjdare att tvingas in i skysrapors hissar. Speciellt inte då de gick utmed husets ytterväggar och var glasde runt om.
Inga datorer. Inget Internet. Inga mobiler. Inte heller några kommunala lekparker. Då är det bara ens egen fantasi som sätter gränserna. Men det fanns inga!
Jag minns med stor glädje och tacksamhet min uppväxt i Jönköpings Gräshagen. Massor av nya vänner i dessa barnrika hyreshus i kvarteret Narva. Här fanns det mesta av vad som kunde roa en liten gosse. Här var det inget som var välordnat och tillrättalagt utan vi fick själva skapa våran egen underhållning.
Det fanns ett stort skogbevuxet grönområde mellan vårt kvarter och järnvägsspåret till Ulricehamn. Här skulle den omätbara fantasin få sitt omdömeslösa utlopp. Då och då!
Kojor och lianer i form av stålvajrar i träden var spännande inslag. På en gräsplätt hade vi friidrottstävlingar med bland annat stavhopp. Ett avskalat någorlunda rakt ungt träd och en egentillverkad gjuten stavgrop i cement - och det var upplagt för att slå tidernas rekord. om jag minns rätt så mätte vårt dåvarande rekord en höjd om smått svindlande 165 cm.
Kojor och liander i träden.var några kreativa islag. .
Dåtidens stora svenska stavhoppstjärna hoppade som bäst 4,46 m (1956) med stålstav.
Idag hoppar vår egen världsmästare "Mondo" Duplantis högre än 6,25 m, men då med en katapultstav i glasfiber.
Vårt bostadsområde på Gräshagen ca 1954. Till vänster ser man järnvägen som trafikerade Jönköping-Ulricehamn.
Rälsbuss på Ulricehamsbanan. På ena sidan spåret, närmast begyggelsen, låg "Lillskogen" och på den andra fanns "Storskogen". Dit fick man inte gå förrän man blev äldre.
När vi inte höll på med idrott, byggde kojor eller svingade oss lianerna, så fanns det tusen andra saker man kunde hitta på. På sommaren så tältade vi ofta på gräsplätten vid Lillskogen, där vi spelade monopol till sena kvällar innan vi slocknade. Och fram på höstkanten, när alla andra hade gått och lagt sig, smög vi ut och tog oss över det höga stängslet till den närliggande stora trädgården, där vi pallade äpplen.
En annan spännande syssla var att krypa igenom de stora rören där Junebäcken rann. Den längsta av dessa tunnlar gick under järnvägen och den korta gick bara under gatan som gränsade till Lillskogen. Om man vågade sig på, och klarade, den längsta så blev man hjälte.
Det fanns de våghalsar som hade krupit i dessa rör ända till Friaredalen, dit det var flera kilometer. Även om det inte var rör hela vägen så betraktades det som en enorm och hjältemodig bedrft.
Rören med Junbäcken som ma kröp i var nog en knapp meter i diamter.
Att spela Monopol var populärt. Ett spel som tycks överleva generation efter generatin..
Att palla äpplen har väl alla gjort någon gång! Inte så mycket för fruktens skull, utan för spänningens.
De första åren på Gräshagen var söndagarna en pina. Då skulle man vara finklädd, välkammad och helst hålla käften. Det var ju vilodag. En tystnadens dag. En dag som aldrig tog slut.
Men ågra år senare hade den äldre generationen släppt en aning på det kristna budskapet och då kunde man till och med ta bussen in till stan för en matinéfilm på Röda Kvarn. Det blev mest filmer med Vilda västern som skådeplats. Man var ju lättpåverkad de här åren , så efter att ha sett en western, så skulle man hem direkt och förvandla sig till filmens hjälte. Nya äventyr väntade, men nu med en själv i huvudrollen!
Biografen Röda Kvarn i Jönköping. Här visades spännande matinéfilmer. Vilda västern hörde till favoriterna.
Vi gjode vår egen version av det skräckfylla Blå tåget. En populär attraktion både på Liseberg och Tivoli i Köpenhamn.
Liseberg eller Tivoli i Köpenhamn? Skit samma! Men när jag som tolvåring kom hem från nöjesparken så var jag full av idéer och inspiration. Det fanns mycket att se och göra på de här ställena. Men jag hade fastnat för en attraktion som hette Blå tåget, en efterföljare till Spöktåget. Det var en åktur i vagnar som gick runt i mörker, och där det då och då dök upp olika skräckinjagande läskiga och bisarra figurer som skrämdes. Man hade Hjärtat i halsgropen flera gånger om under en åktur.
Blå tåget på Liseberg. En skräckfylld åktur.
Pariserhjulet på Liseberg.
Full av entusiastisk skaparglädje gick jag verket med ett par av mina jämnåriga. Vi skulle bygga ett Blå tåget i Lillskogen på vår sida om järnvägen. En löprunda, som vi gillrade med olika fällor: Förrädiska fallgropar som täcktes över med lite grenar och löv, snubbeltrådar, ruskiga figurer som hoppade ner från träden, snaror på marken som utlöste spända unga björkvidjor… Idéerna fanns det ingen hejd på.
Tanken på att de mindre ungarna, som sprang vårat Blå tåg, kunde komma till skada fanns inte på kartan. Men i det stora hela så blev denna lokala attraktion en succé. Ungarna köade och det blev en utmaning att klara sig förbi de lömska fällorna. Så småningom, när alla hade lärt sig att undvika fällorna, då var det inte roligt längre och projektet lades ner.
I vår variant av Blå tåget fick fick "åkarna" springa en runda fylld med lömska fällor.
Vi som byggde attraktion Blå tåget var speciellt nöjda med den förrädiska passagen över en bäck.
Fullt så här skräckinjade figurer fanns inte på våret Blå tåg.
40 mil på en gammal tandemcykel. Aldrig mer!
För att spinna vidare på ämnet G-man, så hade jag själv inte så mycket med honom att göra. Det var först när jag var i tonåren, då han arrangerade sin ishockeyserie med kvarterslag i dalen mellan Gräshagen och småstugeområdet intill. Förutom att han då ledde spolningen av isen på sena kvällar, så var han den som dömde matcherna. Hans skridskoåkning var kanske inte den allra bästa, men han spetsade sig fram så gott han kunde. Själv hade då startat IK Narva Hockey - samlat laget och ordnat med dess tröjor.
Nästa påtagliga sammanträffande med G-man var då jag och några kompisar lånade två gamla tandemcyklar av honom. Vi var fyra äventyrliga grabbar som hade bestämt oss för att förgylla en del av sommaren på Skrea strand i Falkenberg. Och för att imponera på omgivningen, så skulle vi ta oss dit på tandemcyklar. En utmaning som skulle uppmärksammas i hela världen och dra avundsjuka blickar till sig. Vilka hjältar vi skulle bli!
Vi hade bestämt oss för rutten Jönköping-Falkenberg-Varberg-Borås-Jönköping, utan att fundera på hur långt det var.
Vår rundtur på tandemcyklar blev 40 mil lång. Och denna heroiska insats gav inte ens en blänkare i Jönköpingsposten. Man undrar vad reportrarna hade för större händelser?
Den strapatsfyllda resan började i Jönköping en eftermiddag i Juli. Vi hade flera följebilar efter oss till Skillingaryd, där vi slog upp vårt tält på en idyllisk plats inör natten. Att den inte var fullt så idyllisk blev vi varse dan därpå - vi hade övernattat på en soptipp!
En annan händelse att minnas var på hemvägen utanför Borås. Efter många tunga mil på tandemcykeln var vi helt slut, Att vila var ett måste. Efter hur lång tid vet jag inte, men jag vaknade av att en ko hade mig som saltsleke.
På Skrea campng blev vi mottagna som Hjältarna från Telemarken. Om det var för vår heroiska bravad, eller för att få låna våra tandemcyklar, får bli en olöst gåta.
Att som stadsgrabb från Torpa på Söder i Jönköping få tillbringa ett par veckor på sagolika västkusten- utan övervakning - var en fantastisk och brunbränd upplevese.
Våra 40 mil långa cykeltur på tandemcykel satte sina spår. Inte bara i rumpan utan också känslomässigt. Min tandenpartner var inte alltför benägen, utan tog titt som tätt sina vilopauser i trampandet. Att ha en latmask bakom sig på cykeln märktes då det blev extra trögt i backarna. Nästa gång, vilken Gud förbjude, skulle jag insistera på att bli andrestyrman och själv få sitta där bak och lata mig.
Att tutta på en påskeld hade sin tjusning. Men vägen dit var alltid mer givande och innehållsrik.
Påsken närmade sig! En febril verksamhet pågick, där alla kvarterets ungar och ungdomar var engagerade. En stor påskbrasa skulle byggas. Men i vårt kvarter kunde inte den norra och södra sidan enas om platsen för den blivande elden. Så för att lösa problemet så blev det två brasor, som låg bara 100 meter från varandra. Det blev också upprinnelsen till en lokal strid. Inte bara om vilken brasa som var störst, utan också vilken som skulle brinna längst och locka till sig mest publik. De här striderna pågick sedan under flera år.
Själv tillhörde jag den norra sidan. Vi insåg ganska snart, att gamla julgranar och annat skräp inte skulle räcka till för att nå de uppsatta målen. Något snille kom då på, att vi kunde ju avverka en del av skogen. Och så fick det bli, men vi ville inte skövla vårt eget närliggande skogsparti, så de eftertraktade stockarna fanns att hämta i Storskogen på andra sidan järnvägen. Problemet var då den långa och besvärliga transporten. Men det löste sig med hjälp av ännu ett av våra många genier. Det byggdes kraftfulla slädar, som kunde dras på både på snö och barmark.
Insikten av att julgranar och annat skråp inte skulle räcka för att vinna, gjorde att vi nödgades att fälla träd i Storskogen.
Slädar var till stor hjäp för transport av den fällda skogen till påskelden.
Vår påskeld blev en publikmagnet, som lockde folk från när och fjärran.
Vår brasa segrade oftast i alla kategorier. Den var störst och samlade mest åskådare. Att den också brann längst - hela kvällen och natten och en bit in på nästa dag - berodde ju på de tjocka trädstammarna vi hade skövlat Storskogen på.
Han från det närliggande småstugeområdet som stal sin ved från våran blivande påskeld blev obarmhärtigt bestraffad. En kraftig påskpjäs i hans brevlåda och han visade sig inte mer.
Vägen fram till påskeldarna skulle tändas var full av rackarspel. Även om man hade varit övens om ett klockslag, så hände dat att någon lurade den andre geom att tända en liten brasa vid sidan om den riktiga.
Fråga mig inte varför, men hos oss var påskelden mycket större an majbrasan ur alla synvinklar.
Falnande brasa. Det kunde ta flera dagar innan en slutade att avge sin värme.
Idrotter - som man testade, provade, ratade och gillade.
När man var ung så testade man alla tänkbara sporter. Skolungdomens mästerskap på skidor var ett av de många prövningarna. Jag har fortfarande kvar en förvriden och misslyckad glaspjäs för en sjundeplats i min åldersklass. Ganska hyfsat, men jag insåg redan då att slitsamma och tråkiga konditionssporter - som skidor, långdistanslöpning, simning och cykling - inte var min grej!
Fridrott kanske? Vi var några jämnåriga grabbar från kvarteret som skulle pröva vår lycka inom friidrotten. Vi kom med i en ungdomsgrupp i Jönköpings AIS, som tränades av den kända höjdhopperskan Gunhild Larking. Mot slutet av säsongen utlystes en femkamp, som jag faktiskt vann. Det blev ytterligare en sekunda glaspjäs, som hade skänkts av något glasbruk. Men att vinna med bara hyfsade resultat, utan någon topp, var ju inget att yvas åt. Så jag lade även friidrotten bakom mig!
Inte ens den förföriska höjhopperskan Gunhild Larking kunde förmå mig att välja en karriär inom friidrotten
Jag beundrar dem. Dessa sega gubbar som orkar mil efter mil. Själv blir jag helt svettig, när jag bara sitter i fåtöljen ser dem slita på TV.
Basket vainte heller någon för mig. Även om var pricksäker, så var alldeles för kort i rocken.
Det var lagsporter som kom att attrahera mest. När man ung kunde man varva sommar- och vinteridrotter. Fotboll på sommaren, handboll och ishockey på vintern. Min meriter som hockeylirare är från ett lokalt pojklag som hette STAR. Ett hyfsat team, men som fick stryk med tvåsiffrigt varenda match. Och där slutade den sagan!
Då gick det lite bättre i rena bollsporter. Jag blev en hyfsad kant- och linjespelare i handboll. En karriär, som av en händelse skulle krönas med en match i Smålands juniorlag mot Hallands dito. Men det häftigaste minnet från handbollen är nog när jag lobbade in fem mål från kanten i en juniormatch för J-Södra i den allsvenska cupen.
Uppgiven! Efter fär många brakförluster.
Det fanns en tid då fotbollen betydde mer än allt annat i i livet och i världen.
Ganska snart blev grupptrycket allt starkare från mina nyvunna civila kompisar. Inte nog med att jag spelade handboll i Hallbys pojklag, utan också fotboll i samma vedervärdiga förening. När denna lumpna handling uppdagades, så hade jag inte mycket att komma med till mitt försvar.
Jag övertalades att följa med på en J-Södras träningar för pojklag på grusplanen i Odensberg, som var J-Södras örnnäste. Det var G-man som ledde träningen.
Alla ville göra bra ifrån sig, så alla sprang som förgiftade råttor dit bollen rullade. Det var mitt första intryck av den här klubben! Skulle jag verkligen byta klubb?
J-Södras pojklagslegendar G-man står staty på Torpaplan i Jönköping (C-J Johasson) , Enligt mitt estetiska tycke vore han värd ett bättre öde.
G-man inför, eller efter, ett träningspass med J-Södras pojklagspelare.
En riktig strut så att det rasslar i nätet.
Efter mycket tjat och påtryckningar från mina kompisar i Gräshagen blev jag så småningom också södrait. Men jag blev aldrig en av G-mans pojkar. Jag fick börja i en klass högre med andra ledare. De gillade min teknik och min vänskap med bollen, så jag blev ganska snart en kugge i J-Södras äldsta pojklag.
Några av klubben talangscouter, som spionerade på våra matcher, tyckte efter ett tag att jag kunde vara mogen för juniorlaget.
J-Södras idrottsanäggning med sportstuga och en stor gräsbeklädd fotbollsplan. En utmärkt träningsplan och där juniorlaget på min tid också spelade sina hemmamatcher. Fotbollsplanen ivigdes 1957.
Nu var det på allvar! Pelle Johansson var tränare och lagledare för juniorlaget. Han drog igång träningen redan i slutet av januari. Då handlade det mest om att bygga upp kondition och styrka. Det var långa och krävande pass i kyla, i snö och på isiga underlag. Utgångspunkt var J-Södras klubbstuga på Odensberg, sedan löpning nedför, förbi Vattenledningsparken, och ända till Stadsparken, där rusher och diverse kroppsövningar tog vid.
Jag tror inte att det fanns många A-lag i ganska höga divisioner, som drillades så hårt som vi. Det var några som spydde under de här bortemot milslänga passen, som utfördes två mörka kvällar i veckan. För att inte tala om hur många som decimerade truppen allt eftersom. De blev då heller inte aktuella för lagbygget fram på vårkanten.
Träningen på försäsongen var omänskligt tuff. En del spydde och andra fick nog och kom aldrig tillbaka efter nägra pass.
Vattenledningparken på vintern. Här sprang man förbi otaliga gånger under sina träningspass på väg till och från Stadspaken, där nya övningar väntade.
Vattenledningparken på sommaren. En idyllisk plats med utsökt utsikt ner mot Jönköping och Vättern.
Jag var 16 år då jag gjode nin debut i J-Södras juniorlag i en träningmatch på vårkanten 1961. Tydligen gjorde jg så bra ifrån mig, att jag blev ordinarie när serien senare satte igång. En serie, som bestod av lag från Jönköping och Huskvarna med omnejd. På den tiden talade man om inner och halvback - jag fick växla mellan dessa positioner. Första året blev det många matcher, eftersom jag då också spelade i det äldsta pojklaget.
Jag var ordinarie i J-Södras fruktade juniorlag under tre sässonger - 1961-1863 - och missade inte många matcher. Behöver jag tilägga att vi varje år stod som serisegrare. Det skulle bli tillräckligt många matcher för J-Södra för bli belönad med den lilla eftertraktade klubbnålen.
Jag var som junior aldig så imponerad av andra, ska erkännas. Ska någon nämnas så var det Sonny Nordquist i årskullen före mig som junior. Och jag hade inte fel, han skulle bli en legendar i J-Södra.
Min bollteknik var ganska hyfsad, Kunde jonglera så änge kag orkade. 500 tillslag var inga problem.
J-Södras klubbstuga på Odensberg i Jönköping.
J-Södraträning på Odensbergs gräsplan.
Storskogens hemligheter och den förtrollande dammen.
Skogen mellan Gräshgen och J-Södras Odensberg var full av spännande natursscenarier. Man lärde känna stora delar av skogen, på vägen till och från sina otaliga träningspass och matcher.
Mer kännedom om skogen hade jag fått tidiga med pappa, när han gjorde sina exkursioner i jakten på motiv för sina teckningar och akvareller. Vi stannade då ofta till vid bäcken som porlade så avslappat genom skogen nedför berget mot Gräshagen. Vi blev båda också tagna av den idyllska damm varifrån den kom. Att det rinnade vattnet hette Junebäcken var känt, men att dammen hette Åsens damm (Åsendammen) har jag förstått långt senare. För oss grabbar emellan, så kom dammen alltid att kallas Lutters damm.
På vägen mot Odensberg hittar man den idylliska Åsendammen. En utmärkt plats hockeylir på vintern för oss som växte upp i det närliggande Gräshagen.
Den porlande Junebäcken på väg från Åsendammen ner mot Gräshagen.
När pappa hade hittat en lämplig plats att föreviga i sitt skissblock fastnade han där och då fick jag sysselsätta mig bäst jag kunde. Ofta var vi då vid den porlande bäcken och då fanns det ju utrymme för min enastående fantasi. Egentillverkade barkbåtar, små hamnar och uppdämningar var några av påhitten. Någon gång försökte jag mig på att bygga ett vattenhjul, men efter flera försök gav jag upp. Men det var säkert någon annans fel!
Vid ett annat tillfälle hamnade vi vid sidan av en bergsknalle. Då skulle jag, den tappre lille äventyraren, få för mig att klättra upp till toppen. Men bergssidan var hal och det var brist på fotfästen, så jag misslyckades. Men om det inte skornas fel, så var väl klippan full av förbannelse. Sannolikt var det så!
Den porlande Junebäcken på väg från Åsendammen ner mot Gräshagen.
Klätterväggen.
Storskogen andades både lugn och harmoni.
Skiss från "Storskogen" av Paddock (min pappa).
Skiss från "Storskogen" av Paddock (min pappa).
Motiv från "Storskogen" av Paddock (min pappa).
Åsedammen (Gustav Lindqvist). I de här dammen, Lutters damm, provade jag mitt första och enda kastspö. Men antingen fanns det ingen fisk, eller så måste det ha varit fel på kastspöt! Men det var en fridfull plats. Det hände ibland, i tonåren, att jag gick hit själv för att dryfta mina tankar i nägon skreva på bergssidan.
Slut på den första akten.