capstantia

Änglarnas stad

Efter landningen på Los Angeles International Airport tog vi en taxi, för transport till hotellet i Santa Monica. Hotellet hette Sheraton Miramar, och låg granne med Stilla Oceanen på Ocean Aveny. Den långa resan hade gått bra. Vi hade gjort några dagar i New York, på vägen. Där hade vi hunnit beta av både det ena och andra. Bland annat musikalen Big River på Brodway. Ganska okänd, men riktigt bra. Den handlade om Huckliberry Finns äventyr, baserad på Mark Twains böcker.

Vid det här besöker i den hände något speciellt. Jag promenerade på 5th Avenue. Ett gytter av folk. Man fick armbåga sig fram. Den täta trafiken dånande. Det signalerades otåligt. Sirener hördes på avstånd. Kanske ett dagligt kaos. Plötsligt hörde jag någon ropa på mig. Mitt namn hördes tydligt, mitt i allt oväsen. En röst jag kände igen. Den kom från andra sidan av den breda avenyn. Det var Smålandspostens tidigare vd, Jan Åndell. Han vinkade glatt. Jag besvarade hans hälsning. Precis som man brukar göra hemma på Storgatan.

Tiden gick. Jag började snegla allt oftare på väggklockan. Det var snart dags för avgång. Inga andra passagerare inom synhåll. Vi blev misstänksamma. Av en händelse stötte vi på en flygvärdinna. Planet var inställt. Gå bort till American Airlines lounge. Vi skulle alltså flyga med ett annat flygbolag, än det bokade. Så gjorde man tydligen ofta här. Varför flyga med två plan, när det räckte med ett. Värsta konkurrenter som samabetar. If yoy can´t beat them, join them.

Men nu hade vi, som sagt, landat i Los Angeles. Vi färdades i en taxi mot hotellet i Santa Monica. Det var tidig morgon här. Precis som i New York. Den tid det tog att flyga hit, hade ätits upp av flygtiden. Det kändes märkligt. Men så var det. Redan efter knappt tio minuter, fick vi en första kontakt med staden.

Ilskna amerikanska sirener. Strax efteråt passerade vi ett kvarter med barackliknande kåkar. Där stod ekipaget. Två polisbilar, med påslagna blåljus, hade prejat, och blockerat, det utrangerade dollargrinet. Och, när vi passerade den rånade spritbutiken, blev vi vittnen till hur man behandlar skurkar här i L.A. Det var urstigning och händerna på biltaket. Tagna på bar gärning. Revolvrar riktades mot de gripnas tinningar. 

All denna dramatik spelades upp, under dessa korta ögonblick, medan vi passerade i taxin. Hela detta oregisserade skådespel, efter bara någon halvtimme landning. Ofattbart. Att det fanns mycket kriminalitet här, det visste jag, men inte att den skulle vara så här omedelbar. Och påtaglig. Välkommen till Los Angeles, Änglarnas stad.

Jag hade fått i uppdrag att byta ut vårt otidsenliga system för produktion av manualer. En bra anledning för att vara här. Vi visste inte ett dugg om de här marknaden, och hade alltså en del att lära. Det här seminariet skulle bli en introduktion och detta var min första bekantskap med L.A. Men det skulle bli många besök med åren. Jag blev, mer eller mindre, stamkund på Hotell Miramar. Jag säger Miramar, då det tycks byta förnamn ganska ofta.

Det första jag gjorde efter incheckning, var att ta ett dopp i hotellets pool. Det skulle vara skönt, att skölja av sig resdammet. Jag kastade mig huvudstupa, i det klarblå vattnet. Jag möttes av en isande kyla. Som en häftig rekyl, kom jag upp ur vattnet igen. Jag insåg då, varför jag var ensam vid poolen. Det var ingen, som ville bada i en ouppvärmd pool. Inte den här årstiden. Inte i februari månad. Inte ens här, i soliga Santa Monica. 

Hotellet hade ett utmärkt läge. Mellan oss och Stilla havet fanns bara asfalt, gräs och beach. På söndagar vimlade det av folk. Men man behövde inte trängas. Det var så här man såg Kalifornien i reklambroschyrer. En cool beach. Det måste varit här, som man tog de där häftiga fotografierna. Man skejtade, och joggade, på asfalten. Man hade picknick i gräset nedanför. Man solade, och spelade beachvolley, på den breda stranden. Ibland kunde man se några bada också. Kanske var de ditkallade, av den där reklamfotografen. Det var ju, som sagt, i februari månad. Och si så där +14⁰ C i vattnet.

Förutom beachen, rakt över gatan, fanns den omtalade piren ett stenkast bort: Santa Monica Pier. Den kan liknas vid ett tivoli, med gungor och karuseller. Det fanns en och annan shop, som sålde leksaker och souvenirer. Man kunde få sig en öl, och en hamburgare.

Men det skulle visa sig, att det fanns en baksida också. På strandkanten, under piren, var det ingen glädje precis. En morgon joggade vi utmed stranden. Då passerade vi pirens underrede. Och vad hittade vi där, tro. Jo, en hel hop av trasiga individer, som hade haft brofästet som natthärbärge. En del verkade helt utslagna. Andra var yrvakna. Och så var det de, som var rejält bakfulla. Eller, de kanske saknade något annat.

Dylika skulle man passa sig för, hade jag lärt mig. Abstinens och dilirium är ju inte att leka med. Folk kunde ju bli helt galna. Och urstarka blir dom. Jag har själv försökt, att ensam brotta ner en sådan, i min ungdom. Det hände när jag sommarjobbade på ett sjukhus. Vi var tre man för att övermanna honom. Ändå hade man sagt att han var gammal och klen.

En efter en, makade de på sig, och lämnade plats för oss, att passera. Vi tog oss försiktigt förbi. Hela tiden beredda på ett utfall, och kanske en vass kniv i ryggen. Den här gången klarade vi oss undan, med blotta förskräckelsen. Någon andra gång blev det inte.

Redan vid det här första besöket i L.A. hann jag avverka många av turistattraktionerna: Disneyland, Universal Studios, Hollywood Walk of Fame...

För en som har besökt Disney World i Florida, är Disneyland en minipark i samma anda. Men jag tror mig veta, att just den här nöjesparken, var den första i sitt slag. Numera finns den ju också, i varianter, i såväl Paris, som i Tokyo och Hong Kong. Kort sagt så talar vi om ett Gröna Lund eller ett Liseberg, men i större format. Och med den stora skillnaden, att det mesta bygger på Disney-produktioner. Tecknade filmer och sånt. Men det är alltid roligt att gå på nöjespark, så det blev några gånger under åren.

Hollywood Walk of Fame går längs Hollywood Bouleward. Här finns konstgjorda marmorplattor, med röda stjärnor i mitten, och med namnen på de utvalda. Vi var i Hollywood, så det är väl inte så märkligt, att det finns många filmstjärnor, bland stjärnorna. Bland de svenska kan nämnas Greta Garbo och Ingrid Bergman. Och så en liten lustifikation. Grodan Kermit har faktiskt en stjärna här: KERMIT THE FOG.

Universal Studios är ju också en nöjespark, men med spelfilm som tema. Det var länge se jag var där. Men jag minns att jag åkte i ett minitåg: En bro kollapsade. Andra faror lurade bakom hörnen. King Kong och Hajen skrämdes. Jag åkte också en fejkad rymdfärd. Det fanns säkerhetsbälte. En spännande upplevelse. Med dåtidens moderna teknik, for jag runt bland stjärnor, utomjordingar, isberg, galaxer… , och jag vet inte vad. Men jag styrde rätt bra, så jag undvek allt.

När ljuset tändes hade vi landat. Jag satt kvar i min stol, helt vimmelkantig, men på samma ställe. Sitsen hade inte rört sig ur fläcken. Den kanske hade dallrat lite, så man fick den där riktiga åk-känslan. I övrigt var allt ett stillastående skådespel. Man hade helt enkelt lurat skjortan av hjärnan.