Plötsligt i NATO

Vi var på väg i ett direktflyg från Stockholm till Los Angeles. En resa på bortemot tusen mil. Det skulle ta nästan ett halvt dygn. Det var första långresan för en av oss. Och det var hans första till USA. Vi åt, drack, tittade på film och sov, mest hela tiden. Allt verkade helt normalt. Ända tills vi började närma oss vårt resmål. Det började bli morgon på västkusten i USA. Vår ovane resenär verkade bekymrad för något. Han gick fram och tillbaka, och satte sig. Om igen, fram och tillbaka… Om igen… Jag trodde först att han var orolig, eftersom planet darrade lite. Knappt märkbart. En lätt turbulens. Eller, kanske bekymrade han sig för landningen. Men så småningom kröp det fram att han var orolig för tullen och passkontrollen.

Vi landade mjukt och fint på Los Angeles International. Nu började han stelna till. Ögonen stirrade rakt fram. Små svettpärlor syntes i hans panna. Det hela slutade med, att jag fick följa med honom genom ankomstkontrollerna. Typ hålla-i-handen. Han var helt enkelt rädd för att hans språkkunskaper inte skulle räcka till. Han hade ju hört talas om hur hårt man kunde konfronteras, vid ankomsten till USA. Och han var rädd att inte förstå, eller inte kunna svara. Men med den assistens han fick, gick allt bra. Och väl ute i friska luften blev han som förbytt. Förvandlad till den glada lax, som egentligen var hans rätta jag.

Direkt efter en konferensen i Los Angeles bordade vi en kärra till Chicago, för vidare transport till Dayton i Ohio. Där skulle vi besöka en flygbas, Wright-Patterson Air Force Base. Den resan var också minnesvärd. Vi började få dåligt väder nånstans över Kansas, men lyckades landa utan större problem, på O´Hare i Chicago. Där blev vi fast. Ovädret hade hunnit i kapp oss. Maken till blixt och dunder har jag sällan upplevt. Väl inkomna i ankomsthallen, började lyset blinka. Till slut slocknade det helt. Hela flygplatsen blev lagd i mörker. Det tog en liten stund innan reservkraften tog fart. En högtalarröst förkunnade, att det inte var någon fara, och att vi kunde vara lugna. Men inga flygplan kunde vare sig landa, eller lyfta.

Då fylldes hallen snabbt av väntande resenärer. Vi blev fler och fler. Luften började bli kvalmig. Till en början hördes irriterade röster. Folk satt och halvlåg på bänkar och golv. Efter någon timme dog det höga sorlet bort. I stället hördes besvikna suckar, här och var. Stämningen blev alltmer dämpad. Någon ville ha något att dricka. En del öppnade sitt handbagage. Flaskor korkades upp. Godispåsar prasslade. Det tog ett par timmar, så tändes lyset igen. Först lite trevande, lampa för lampa, rad för rad. Efter några minuter blev det fullt pådrag. En röst i högtalarna förkunnade, att livet har återvänt till det normala. Ovädret var över. Men naturligtvis blev det en massa förseningar och inställda flighter. Det var lite kaotiskt ett tag.

Så äntligen var vi då på väg till Dayton, med ett mycket mindre plan. Allting fungerade, som det skulle. Men vi var sena. Klockan började närma sig midnatt. Efter landning i Dayton gick vi, som vanligt, till bagagebandet. Det incheckade bagaget kom ut på bandet, och vi plockade åt oss våra pinaler. Men det saknades en liten väska. Det var vår olycksalige väns väska. Vi väntade på den här sista lilla blå bagen. Bagagebandet började tömmas. Men inget saknat bagage gjorde sig till känna. Vi stod säkert en halvtimme. Sedan tyckte vi, att det var dags att lämna, för att ta oss till hotellet. Bagaget skulle säkert dyka upp under morgondagen.

Men vår vän var enträgen. Han ville absolut vänta. Vi undrade varför. Då visade det sig, att han hade checkat in sina hjärttabletter i den saknade väskan. I informationsdisken kunde man inte ge något besked. Men det skulle nog ordna sig, förr eller senare. Vi var beredda att ta en taxi till akuten. Han behövde ju sin medicin. Det kunde ju gälla livet. Bagagebandet snurrade på. Nu hade det varit tomt sedan länge. Men, efter ytterliga en stunds väntan, dök det upp en liten blått föremål i det hål, som var i allas blickpunkt. Det var den eftertraktade bagen. Natten var räddad!

På förmiddagen besökte vi flygmuseet National Museum of the US Air Force. Det var helt fantastiskt. Flera stora utställningshallar, med massor av flygande föremål. Här kunde man se det mesta. Från bröderna Wright, till rymdfarkoster. Men, tyvärr, vi hade alldeles för lite tid på oss. Vi hann bara med en bråkdel av det stora utbudet. Själv fastnade jag i The World War II Gallery. Där fanns ett stort antal flygplan, med tillbehör: Bomber, robotar, raketer... Här fanns bland annat kopior av atombomberna Little Boy och Fat Man. Det var dessa ruskiga bjässar till bomber, som släpptes över Hiroshima och Nagasaki.

Transportplanet, som användes, exponerades av en Boeing B-29 Stratofortness. En imponerande syn, men samtidigt blev man påmind om vilket elände ett flygplan, lastat med fem ton atomer, kan ställa till med.

Så var det då dags för studiebesöket, på den närliggande flygbasen Wright-Patterson AFB. Av sekretesskäl kan jag inte avslöja så mycket. De gjorde de sina presentationer. Det de hade att visa, och berätta, gav oss en hel del. Och vi var, som vanligt, väldigt frågvisa. Och det uppstod en del, ganska livliga diskussioner. Vi visade därmed att vi, i Sverige, hade kommit ganska långt i de aktuella frågorna.

I samband med en kaffepaus, kallade den ansvarige översten till sig sina närmaste. Man gick utom hörhåll och diskuterade något. Efter några minuter upplöstes den lilla gruppen, och översten kom fram till oss: Eftersom ni tycks vara väl insatta, så vill vi gärna ge er lite djupare information. Det ska inte vara några större problem, eftersom ni ju är ett NATO-land. Vi tittade förvånat på varandra, och nickade förläget.

Hela sällskapet satte sig i jeepar, och färdades en kort sträcka, inom basen, till Air Force Logistic Command. Med detta, utökade besök, vi fick information med en djupare dimension. För er NATO-medlemmar har vi inga hemligheter!